De turkiska attackerna i irakiska Kurdistan–ett brott mot folkrätten?

Som rapporterats dödade den turkiska försvarsmakten häromdagen av misstag 35 turkkurdiska smugglare i irakiska Kurdistan. Turkiet trodde, såvitt kan förstås, att de 35 tillhörde PKK.
Händelsen aktualiserar en rad folkrättsliga frågor.
1. Får Turkiet ingripa i Irak (vilket sker regelbundet)? Huvudregeln är förstås att en stat inte får använda våld mot eller på en annan stats territorium. För att kunna ingripa i irakiska Kurdistan måste Turkiet därför visa a) att den irakiska regeringen gett sitt medgivande eller b) att den irakiska regeringen stött PKK och därmed själv gjort sig skyldig till folkrättsstridigt våld mot Turkiet. Eventuellt kan man alternativt tänka sig c) att de turkiska ingripandena skulle kunna rättfärdigas om Turkiet måste ingripa mot basområden i Irak och Irak inte självt vill eller förmår hålla rent på sitt territorium. Denna princip gäller i den gamla neutralitetsrätten; den ena krigförande kan ingripa mot motståndaren på neutralt territorium om den neutrala staten inte själv förmår göra det. Liknande argument nämndes också i samband med amerikanska ingripanden i Afghanistan och Pakistan mot al-Qaida.
2. Det ovanstående gäller förstås under förutsättning att det verkligen hade varit PKK man attackerat. Nu var det smugglare som dödades. Är Turkiet ansvarigt för det?
I den humanitära rätten (krigets lagar) gäller de grundläggande distinktions- och proportionalitetsprinciperna: man får inte angripa civila personer och mål, och om det uppstår “collateral damage” vid angrepp på militära mål så måste de civila skadorna stå i proportion till den militära nyttan av angreppet. ( Dock har ingen har kommit på exakt hur man ska jämföra dessa två ojämförbara storheter.) Som ett komplement till dessa finns försiktighetsprincipen, som bl a säger att

de som planerar eller beslutar om ett anfall skall
1. göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom

(Se artikel 57, första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna här; motsvarande regel gäller sedvanerättsligt också i interna konflikter, dvs inbördeskrig.)
Jag känner inte till de närmare omständigheterna i detta fall, men det verkar som om de 35 smugglarna upptäckts med hjälp av en s k drönare, dvs en obemannad flygfarkost, och att man sedan sänt en missil eller liknande mot målet. Detta betyder att attacken utfördes utan att någon med egna ögon såg gruppen av smugglare; allt skedde sannolikt på distans. Detta hindrar inte att den som beordrat attacken är ansvarig. Såvida inte angreppet var uppsåtligt var det dock inte en krigsförbrytelse.
Än besvärliga blir det när man tar nästa steg, från fjärrkontrollerade vapensystem till automatiska system, “robotic weapon systems”, då t ex drönare eller andra redskap används inte bara för att leta upp mål utan också för att “på egen hand”, utan beslut av en människa, angripa mål som den hittar. Vem är då ansvarig för eventuella felbeslut – den som sänt roboten på uppdrag, den som konstruerat den, den som beslutat om inköp eller ingen? Detta ämne diskuteras nu humanitärrättskretsar. Se t ex här, här, här och här.
3. Den senaste tidens ökade oro i de kurdiska delarna av Turkiet aktualiserar också frågor om det kurdiska folkets ställning i Turkiet, kurdernas minoritetsrelaterade rättigheter (t ex att få använda sitt eget språk) samt deras eventuella rätt till självbestämmande. Det får dock kanske bli ämnet för ett separat blogginlägg i framtiden.

Var de baltiska staterna ockuperade?

I dagarna var det tjugo år sedan Sovjetunionen upplöstes. Några månader tidigare hade de tre baltiska staterna allmänt erkänts som självständiga. Detta påminner mig om den svenska diskussionen 1989 om huruvida de baltiska staterna var ockuperade eller inte. (Jag satt då på mitt första förordnande på UD och minns debatten väl.)

Dåvarande utrikesminister Sten Andersson hade i en intervju förnekat att de baltiska staterna var ockuperade. Den efterföljande diskussionen byggde delvis (men inte helt) på ett missförstånd, som ska förklaras här.

De baltiska staterna ockuperades 1940 av Sovjetunionen efter ultimatum från Stalin, och annekterades kort därefter, på “ansökan” av dessa stater. Den svenska samlingsregeringen (med alla partier utom kommunisterna) erkände genom olika åtgärder den sovjetiska annektionen.

Var detta folkrättsenligt? Den sovjetiska ockupationen och annektionen stred otvivelaktigt mot dåtidens (liksom förstås mot dagens) folkrätt. Idag är en olaglig annektion inte bara olaglig utan ogiltig -- en nullitet, utan rättsliga konsekvenser – och det föreligger en skyldighet för andra stater  att inte stödja eller erkänna en folkrättsstridig annektion. Eftersom en sådan annektion är ogiltig anses det olagligt annekterade området därför som ockuperat, dvs tillfälligt men inte permanent administrerat av den ockuperande staten. (Aktuella liknande fall under senare är år den irakiska annektionen av Kuwait, den indonesiska annektionen av Östtimor, den marockanska annektionen av Västsahara och den israeliska annektionen av östra Jerusalem och Golanhöjderna.)

År 1940 var situationen inte lika klar. Visserligen hade många stater vägrat att erkänna den marionettstat (Manchuko) som japanerna skapat i norra Kina år 1932 efter sitt angreppskrig, men den likaledes olagliga italienska annektionen av Etiopien 1936 erkändes av t ex Frankrike och Storbritannien. Den traditionella effektivitetsprincipen vägde i det senare fallet tyngst, dvs att det är den makt som har den effektiva kontrollen över ett område som ska anses vara dess regering.

Man kan säga att det hade varit i linje med en dåvarande tendens i folkrättens utveckling att vägra erkänna den sovjetiska annektionen. Om Sverige hade valt den vägen hade de baltiska staterna enligt vårt synsätt varit ockuperade. Nu valde samlingsregeringen istället den mer konservativa vägen, dvs att erkänna det sovjetiska effektiva maktinnehavet. Det fanns förstås också goda realpolitiska skäl till det år 1940, då Norge och Danmark var ockuperade av Sovjetunionens dåvarande allierade Tyskland, och då Finland med blotta förskräckelsen nyss hade lyckats få fred efter det sovjetiska angreppskriget 1939-1940.

När Sten Andersson 1989 sa att de baltiska staterna inte var ockuperade var det m a o inget annat än en logisk konsekvens av det tidigare ställningstagandet. Detta hindrar inte att det även med den utgångspunkten var så att den sovjetiska annektionen var folkrättsstridig. Att säga att Baltikum inte var ockuperat betyder alltså inte att det var OK av Sovjetunionen att införliva dem i sitt territorium och styra dem med järnhand i ett halvsekel.

En anknytande fråga som dök upp efter självständigheten var om de baltiska staterna år 1991 var nya stater eller om de egentligen var samma stater som de som utövade självständighet 1920-1940. Detta hade betydelse bl a för om havsgränserna som avtalats mellan Sverige och Sovjetunionen 1988 skulle rivas upp eller om de baltiska staterna s a s skulle ärva dem. Detta löstes genom att nya avtal skrevs som bygger på 1988 års gränser. En annan fråga var om de ryssar som flyttade in i de baltiska staterna 1940-1991 skulle betraktas som utlänningar eller medborgare. Denna fråga är såvitt jag vet inte löst i princip, även om den för många ryssar i Baltikum fått en praktisk lösning. Min egen inställning är att man bör se denna fråga i ett MR-perspektiv. Även om man – i strid med samlingsregeringens bedömning -- skulle komma fram till att den olagliga sovjetiska annektionen var en nullitet, och att de inflyttade ryssarna därmed skulle kunna tyckas ha samma ställning som israeliska “bosättare”, så föreligger en fundamental skillnad: De allra flesta av dessa ryssar flyttade in i god tro och hade ingen tillgång till någon information om att den ryska kontrollen över Baltikum var rättsstridig; för dem var det inte märkvärdigare att flytta från Perm till Tallinn än det vore för en svensk att flytta från Malmö till Östersund. Att utreda detta skulle dock kräva ett eget blogginlägg.

Persson och Schibbye–vilket brott har de dömts för?

I svenska media sägs allmänt att de dömts för “terrorbrott”. Mer exakt handlar det dock om stöd till terrorism (som jag skrev igår). Se BBCs och Amnestys rapportering (se här och här), samt den etiopiska lagen (här). Huruvida det är den ena eller det andra brottet har betydelse för hur långt straff de kan dömas till.

Domen mot Persson och Schibbye -- vad kan Sverige göra nu?

Domstolen i Addis Abbeba har alltså funnit de båda svenskarna skyldiga till såväl olaga inresa i landet (vilket de erkänt) som understödjande av terrorism, men inte för terroristbrott i sig. Straffet meddelas den 27 december. Domen kan överklagas. (se här)

Jag har tidigare skrivit om vad svenska regeringen kan göra (se här). Man kan idag förstås fortsätta att ge konsulärt stöd, dvs att se till att de har försvarsadvokater och får annat stöd. Sverige kan också fortsätta att ta upp saken på diplomatisk nivå och uttrycka sin oro och sitt engagemang. Allt detta gör förstås regeringen redan.

Om domen skulle stå sig även i högre instans har Etiopien mycket sannolikt brutit mot folkrätten, dels genom inskränkningar av yttrandefriheten och kanske också genom att domstolen inte varit opartisk och oberoende (omständigheterna i det senare avseendet är inte helt klara). (Se mer om detta i mitt tidigare inlägg.) Däremot kan Sverige inte redan på detta stadium ställa några krav på t ex ersättning eller föra saken vidare till någon internationell instans och påstå att Etiopien brutit mot folkrätten. Detta eftersom det finns en folkrättslig regel om uttömmande av inhemska rättsmedel. Denna regel innebär att ett klagomål rörande behandling av individer s a s kan föras upp på den internationella nivån först efter det att man har uttömt alla möjligheter att få rättelse på nationell nivå. Därför måste målet först överklagas.

Denna regel gäller allmänt, såväl för en individ som vill klaga hos Europadomstolen eller FN:s MR-kommittéer som för en stat som vill klaga s a s på individens vägnar. Det senare kallas diplomatiskt skydd, och innebär att en stat tar på sig den skada som drabbat en av dess medborgare, såsom om skadan hade gällt staten själv. Det är ett gammalt rättsinstitut och används ganska sällan. FN:s folkrättskommission har nyligen kodifierat (samlat och skrivit ner) de regler som gäller för diplomatiskt skydd (se här). I dessa regler görs en del undantag från kravet på uttömmande av inhemska rättsmedel, bl a om "[t]here are no reasonably available local remedies to provide effective redress, or the local remedies provide no reasonable possibility of such redress".

Europaparlamentet räddade EU–det olagliga fiskeriavtalet med Marocko stoppat

EU-parlamentet röstade igår, överraskande och med knapp majoritet, för att stoppa EUs fiskeriavtal med Marocko. Avtalet, som drivits av framförallt Spanien och Frankrike, omfattar i strid med folkrätten också det ockuperade Västsahara (se här). Grattis till alla de parlamentariker som verkat för att EU ska efterleva folkrätten, bl a svenska Isabella Lövin, och heder också åt svenska regeringen som röstade nej i ministerrådet! Men mest av allt kanske man kan få hoppas att detta blir det första steget mot en förändrad marockansk inställning och att västsaharierna äntligen kan få hålla sin sedan 1974 uppskjutna folkomröstning. (Spanien började något motvilligt förbereda en folkomröstning innan man brådstörtat lämnade landet 1975-76.)

För min analys, se referat från mitt anför ande under ett seminarium i parlamentet förra veckan (se här).

Får Khadaffis son åtalas i Libyen?

OBS! Jag har gjort ett tillägg sist i denna blogg, vilken ursprungligen publicerades 22.02.

Seif al-Islam, Khadaffis son, tillfångatogs i öknen i södra Libyen igår och den libyska regeringen har sagt att man vill åtala honom och ge honom en rättvis rättegång (se här). Får man göra det, givet det faktum att ICC har utfärdat en arresteringsorder på Seif al-Islam, vilken Libyen är förpliktigat att efterleva, enligt säkerhetsrådets resolution 1970 (op 5 (stycke 5), se här)?
Enligt Romstadgan för ICC ska en stat efterleva en arresteringsorder. Samtidigt är det en grundläggande idé att det i första hand är de enskilda staterna som ska lagföra och att ICC ska träda in bara då staterna misslyckas. Detta är den s k komplementaritetsprincipen (artiklarna 17-19; se här). Libyen kan göra en invändning inför domstolen och hävda att man själv håller på att lagföra Seif al-Islam, enligt artikel 17.1.a:

om saken är föremål för undersökning
eller lagföring av en stat som har jurisdiktion
över den, såvida inte den staten
saknar vilja eller förmåga att som
sig bör genomföra undersökningen eller
lagföringen

Detta betyder alltså att Libyen, om man vill behålla rätten att lagföra Seif al-Islam, måste sätta igång en förundersökning omedelbart -- om det nu inte redan gjort -- och denna måste bedrivas “som sig bör”. Med “som sig bör” menas att den bör bedrivas seriöst med avsikt att undersöka alla anklagelser. (Dessutom måste Seif al-Islams rätt till en rättvis rättegång respekteras, vilket följer av artikel 14 i FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.) Därefter bör man framföra sin invändning till domstolen, om inte domstolen själv tar initiativet och beaktar de libyska åtgärderna. Under tiden som ICC prövar eventuella libyska invändningar behöver Libyen inte efterleva arresteringsordern (se artikel 95 i Romstadgan).

Human Rights Watch (HRW) har, genom Richard Dicker (som jag  känner väl) uppmanat Libyen att överlämna Seif till ICC, och man har också uttryckt oro över att Khadaffiföreträdare har behandlats illa av den nya regeringen, och man noterar också att Khadaffi själv verkade ha dödats när de var i regeringens våld. HRW menar att den nya regeringen har tillräckligt många andra problem för att ha möjlighet att hålla i en komplicerad rättegång i ett land med ett bristfälligt rättssystem.

Jag kan inte bedöma vad som vore bäst i just denna situation, men allmänt sett är det ofta bra att åtala förbrytelser av detta slag lokalt, eftersom det får ett större genomslag i det samhälle som drabbats av brotten. Även om det libyska rättsväsendet förmodligen inte har den kompetens som krävs idag, skulle man kanske kunna klara av en rättegång om man får internationellt bistånd; David Cameron har lovat hjälp från Storbritannien. En lokal rättegång kan också innebära ett positivt avtryck i det libyska rättsväsendet genom att libyska domare får samarbeta med internationella kollegor. Därmed inte sagt att detta skulle vara en enkel sak; erfarenheten från andra internationaliserade domstolar, från Sierra Leone till Bosnien, säger att det kan vara en svår avvägning mellan att behålla lokalt ansvar och säkra internationella standarder (MR, m m), och att risken finns både att de internationella medarbetarna marginaliseras och att de helt tar över.

Till sist kan nämnas att ICC kan hålla rättegångar också på andra platser än i Haag, varför en ICC-rättegång mot Seif al-Islam i Libyen vore fullt möjligt.

Åtalet mot Schibbye och Persson: Är ONLF en terroristorganisation?

Åtalet i Etiopien mot Schibbye och Persson bygger på påståendet att ONLF (Ogaden National Liberation Front) är en terroristorganisation. Är den det?

Först ett par viktiga distinktioner:

1. Mål och medel. En grupp (eller en stat) kan ha ett legitimt mål, t ex självförsvar eller självbestämmande, men använda sig av förbjudna medel.

2. Krigföring och terrorism, som båda är medel. För regelrätt krigföring gäller krigets lagar, inklusive den s k internationella humanitära rätten, som omfattar 1949 års Genèvekonventioner. Den gäller i vad som i dagligt tal kallas krig men som numera (av skäl som vi kan förbigå här) kallas väpnade konflikter med folkrättsliga termer. Tröskeln för när det är en intern väpnad konflikt (“inbördeskrig”) är att det är fråga om utdragna strider mellan organiserade grupper. I krigföring är det normala att man försöker försvaga motståndarens militära kapacitet och ta kontroll över territorium (kanske fr a huvudstaden), men inte att angripa civila. En krigförande part som bryter mot krigets lagar kan begå krigsförbrytelser.

Terrorism utgörs av attacker på civila med syfte att skrämma en civilbefolkning eller att tvinga en regering att göra något. (Den mest auktoritativa definitionen finns i artikel 2 i konventionen mot finansiering av terrorism (se här).)

Terrorism och “vanlig” krigföring är olika saker, men terrorism och krigsförbrytelser kan överlappa varandra; om terroristbrott begås under en väpnad konflikt kan det utgöra krigsförbrytelser. Det förtjänar också att påpekas att det inte är så att terrorism är ett allvarliga brott än krigsförbrytelser.

*****

Terrorism är en anklagelse som ofta används som ett slagträ mot gerillarörelser och upprorsrörelser.

Jag är ingen expert på ONLF men det intryck man får är att det är fråga om en relativt konventionell gerillarörelse som, liksom en del andra gerillarörelser, ibland begår krigsförbrytelser, t ex genom att angripa civila (vilket f ö även den etiopiska armén beskylls för).

Det är inte konstigt att den etiopiska regeringen vill bekämpa ONLF – om skåningar eller jämtar tog till vapen skulle kanske den svenska regeringen göra detsamma – och inget konstigt att man vill bestraffa dem som stödjer ONLF – jfr 18 och 19 kap i brottsbalken (här). Men att följa med och skildra en upprorsrörelse faller inte inom den ramen.

Palestina invalt i Unesco–Sverige röstade nej

Idag blev Palestina full medlem av Unesco. Beslutet fattades med 107 röster för, 14 mot och 52 avstående. Sverige tillhörde, tillsammans med bl a USA och Tyskland, de stater som röstade nej, medan Frankrike röstade för och Storbritannien avstod.

För att bli full medlem i Unesco krävs det att man är en stat eller redan är medlem av FN (vilket i sin tur är öppet bara för stater). Se artikel 2 i Unescos konstitution (här). Medlemskapet idag är alltså ett argument för Palestina (eller PLO som representant för palestinierna, om man så vill) att få medlemskap i fler organisationer, kanske också Internationella brottmålsdomstolen.

Det har inte kunnat gå att få fram uppgifter om hur enskilda länder röstat, men det är sannolikt att nej-gruppen, förutom Israel, USA, Kanada, Tyskland och Sverige, också består av Marshallöarna, Mikronesien, kanske Australien samt ytterligare 5-7 EU-stater. Detta innebär att c:a 20 EU-stater avstod eller röstade ja. Den svenska positionen är därför en smula förvånande.

Ekots rapportering gav intrycket att dagens röst föll som den gjorde därför att Unesco ligger under Utbildningsdepartementet, som styrs av folkpartiet, vars linje det är att inte erkänna Palestina nu (se här). Det finner jag dock vara en mycket osannolik förklaring. Viktiga utrikespolitiska beslut fattas efter samberedning med berörda departement (i detta fall givetvis UD), och i alliansregeringen dessutom med alla regeringspartier. Det mest sannolika är därför att linjen i Unesco också är den linje som kommer att följas i FN. Min gissning är att Bildt egentligen var för en ja-röst, men att hans övertygelse inte var stark nog att stå emot de tre övriga allianspartierna, särskilt (fp); det fanns säkert dessutom nej-krafter inom (m).

Som jag skrivit tidigare på denna blogg rinner tiden ut för en tvåstatslösning (se här). Jag har respekt för folkrättsliga tvivel angående frågan om Palestina kan erkännas, men min egen övertygelse är att det går (se här). Jag tror också att det vore politiskt viktigt för att något jämna ut de ojämna styrkeförhållandena och möjliggöra förhandlingar som kan leda till en hållbar fred. Den svenska rösten är därför olycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Mellan%F6stern" rel="tag">Mellanöstern</a>, <a href="http://bloggar.se/om/unesco" rel="tag">unesco</a>

Nu verkar det klart att Khadaffi dödades i strid med folkrätten

Av inslaget i Agenda idag att döma verkar det klart att Khadaffi faktiskt dödades efter det att han tillfångatagits . Därmed var det fråga om en utomrättslig avrättning vilket utgör en krigsförbrytelse och dessutom självklart utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Som Hans Corell påpekade i Agenda är det också ett brott mot ICCs häktningsbeslut. Det vore på sin plats med en utredning (och varför inte en utredning också om bin Ladins död, vilket Corell också föreslog).

Som jag skrivit tidigare finns det ingen anledning att särskilt begråta just dessa personers död, och deras död har dessutom säkert haft positiva effekter för fred och säkerhet. Men det är viktigt att alltid hålla fast vid de folkrättsliga reglerna, i synnerhet de mänskliga rättigheterna, och det är – av symboliska skäl – särskilt viktigt att göra det i de fall som hamnar på förstasidorna. Annars lämnar vi utrymme för regimer att avgöra vilka som skall anses vara människor.

Att det sedan är besvärligt för en stat som Libyen att genomföra rättvisa rättegångar är en annan sak.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Khadaffi" rel="tag">Khadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Kadaffi" rel="tag">Kadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Gadaffi"rel="tag">Gadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Libyen" rel="tag">Libyen</a>

Dödandet av Khadaffi – i enlighet med folkrätten?

Till skillnad från vad som var fallet runt bin Ladins död i våras har jag hittills inte hört någon som ifrågasatt om dödande var i enlighet med folkrätten.

Här min bedömning: Det är klart att det pågick en väpnad konflikt, så då gäller den internationella humanitära rätten (krigets lagar). Khadaffi var förmodligen själv kombattant, särskilt under detta sena skede av striderna då han nog stod ännu närmare ledningen av de kvarvarande trogna styrkorna. Oavsett hur det var med den saken lär han ha haft en pistol i handen, och då var han i vart fall ett slags tillfällig kombattant (civil som deltar i stridigheterna). Om han dödats så länge han var aktiv kombattant hade det alltså varit helt i enlighet med folkrätten, oavsett om det var i eldstrid eller inte.

Nu sägs det dock enligt en del uppgifter att han först drogs ur det avloppsrör där han gömt sig och sedan dödats först därefter. Då är det sannolikt att han vid tidpunkten för dödandet var “hors de combat” alltså ute ur striden, och då var han inte längre ett legitimt mål. Att döda någon som inte längre är stridande är en krigsförbrytelse.

I en värld där 30 000 barn dör varje dag av svält och sjukdomar finns det ingen anledning att fälla några tårar över Khadaffi, och det är bra att han är oskadliggjord. Men det hade varit bättre att lagföra honom, och den eventuella utomrättsliga avrättningen (det bör nog kallas så, om de uppgifter jag utgått från stämmer) bådar inte helt gott för fortsättningen i Libyen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Khadaffi" rel="tag">Khadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Kadaffi" rel="tag">Kadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Gadaffi" rel="tag">Gadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Libyen" rel="tag">Libyen</a>

Åtalet mot Johan Persson och Martin Schibbye är nog inte en intern etiopisk angelägenhet och nog inte heller bara en konsulär fråga

På tisdag startar domstolsprocessen i Addis Abeba (se här). Såvitt mig bekant kommer det att vara första gången som omvärlden får veta vad de är anklagade för. Som huvudregel får naturligtvis ett land åtala personer som misstänkts ha brutit mot dess lagar. Denna huvudregel har dock en viktig förutsättning: Att man inte kränker de åtalades mänskliga rättigheter (och inte heller i övrigt bryter mot folkrätten). 
I detta fall är det fr a två aspekter som man bör hålla i åtanke, vad jurister brukar kalla den processuella eller den materiella aspekten av rättegången.
1. Processen: De åtalade måste få en rättvis rättegång. Detta betyder bl a att de ska dömas av en oberoende och opartisk domstol och få möjlighet att förbereda sitt försvar med en advokat som skall företräda deras intressen och rättigheter. Dessutom måste dom ges i rimlig tid, vilket måste bedömas i ljuset av hur komplicerat målet är. Se härom artikel 7 i den afrikanska stadgan för mänskliga och folkens rättigheter (här) samt artiklarna 9, 10 och 14 i FN-konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter (här). De ska också behandlas väl, och under den tid de är häktade ska de vara åtskilda från dömda.
2. Materian: De antiterroristlagar som Persson och Schibby åtalas under är vida och ger utrymme för att åtala även för att t ex vidarebefordra meddelanden från en grupp som stämplats som terrorister (se här). ONLF (Ogaden National Liberation Front), som Schibby och Persson reste med, är en sådan grupp. Att intervjua representanter för gerillan och medverka till att det blir tryckt är alltså ett brott enligt etiopisk lag. Detta strider mot yttrandefriheten i artikel 19 i FN-konventionen och kanske också mot den betydligt vagare artikel 9 i den afrikanska konventionen. (Däremot kan man förmodligen inte invända mot att de bestraffas för att de tagit sig in i landet olagligt.)
Huruvida det sker brott mot dessa principer beror alltså på hur den etiopiska domstolen fungerar och vad Persson och Schibbye åtalas för. Som utomstående är det svårt att bedöma den saken idag, dagen innan rättegången inleds, men det är långt ifrån osannolikt att etiopiska myndigheter bryter mot båda typerna av MR-regler.
Vad kan man då göra åt saken? Etiopien har ratificerat både FN-konventionen och den afrikanska konventionen, så man kan kräva att de lever upp till de standarderna. Det finns en övervakningskommitté till FN-konventionen, men Etiopien har inte accepterat att andra stater eller individer inleder en process mot landet inför denna kommitté. Det finns också en AU-domstol för mänskliga rättigheter, men inte heller den har accepterats av Etiopien. Däremot kan enskilda skriva till den afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (se här). Det kräver dock att man uttömt inhemska rättsmedel, vilket betyder att den som klagar först ska försöka få rättelse i den etiopiska rättsordningen, i princip intill sista instans.
Den snabbaste vägen är sannolikt den diplomatiska. Såvitt förstås har utrikesförvaltningen behandlat Persson/Schibbye som ett konsulärt ärende. Eftersom det troligen finns legitima MR-frågor att ställa bör man dock kunna ta upp saken även på diplomatisk nivå. Från den politiska sidan i Etiopien ska man inte utsätta domstolen för påtryckningar, men däremot tillse att rättegången avslutas och dom ges i rimlig tid enligt MR-normerna. Om själva brottsrubriceringen är sådan att den inkräktar på yttrandefriheten bör den etiopiska regeringen ändra på lagen, och, om det inte är möjligt, i vart fall ge de åtalade svenskarna nåd.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Johan+Persson" rel="tag">Johan Persson</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Martin+Schibbye" rel="tag">Martin Schibbye</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Etiopien" rel="tag">Etiopien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/OLNF" rel="tag">OLNF</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>

Svensk vapenexport till Saudiarabien–förenlig med folkrätten?

Svenska freds har protesterat mot att Försvarsexportmyndigheten bjudit in en saudisk delegation för att se på svensk krigsmateriel. Enligt Svenska freds såldes förra året vapen för 247 miljoner till Saudiarabien. Därutöver finns, sedan 2005, ett samarbetsavtal om krigsmateriel med Saudiarabien. (Se här.)

****

Vad säger folkrätten om detta? Det finns ingen reglering specifikt av handel med krigsmateriel. De allmänna reglerna kan dock tillämpas.
1) Alla länder har rätt att försvara sig. Därför har alla länder i princip rätt att köpa vapen, och för att det ska vara möjligt måste vapen också kunna exporteras.

2) Detta gäller dock inte obetingat. Även om krigsmateriel kan användas i självförsvar, och för FN-insatser, så kan det också användas folkrättsstridigt – för att angripa ett annat land, för att hindra ett folk att utöva sin självbestämmanderätt eller för att kränka mänskliga rättigheter.

Om ett land exporterar krigsmaterial till ett annat land med vetskap om att vapnen kommer att användas för folkrättsstridiga handlingar är också den exporterande staten ansvarig. I FNs folkrättskommissions artiklar om statsansvar (som uttrycker allmän folkrätt) står följande:

“A State which aids or assists another State in the
commission of an internationally wrongful act by the
latter is internationally responsible for doing so if:
(a) that State does so with knowledge of the circumstances of the internationally wrongful act …” (se här).

Detta innebär att export av materiel som kan användas för kränkningar inte får ske. Man får alltså göra en konkret bedömning i varje enskilt fall. För ett år sedan skulle jag ha trott att export till Saudiarabien av materiel för exempelvis flygvapen, luftförsvar, kustförsvar och flotta inte skulle kunna användas för att kränka MR. Efter ingripandet i Bahrein och efter det libyska inbördeskriget går det dock knappast att undanta någon krigsmateriel. När Saudiarabien i mitten av mars i år med stor brutalitet ingrep för att slå ner demokratirörelsen i Bahrein kränkte de en mängd mänskliga rättigheter – rätten till liv, mötesfriheten, yttrandefriheten, etc. Jag tycker att det idag är svårt för en stat att säga att den kan exportera vapen till Saudiarabien utan att ha “knowledge of the circumstances of the internationally wrongful act”, om Saudiarabien åter skulle använda vapen för att kränka MR.
Nu kan det ju hävdas att det inte är svenska staten som exporterar utan svenska företag. Krigsmaterielexporten är dock så hårt reglerad av staten och dessutom samarbetar krigsmaterielexportföretagen med olika statliga myndigheter (t ex Försvarsexportmyndigheten), varför det är svårt att frita svenska staten från ansvar.

****

Hur är detta reglerat för svensk del? Det råder enligt svensk lagstiftning ett generellt exportförbud av vapen, varför tillstånd behövs i varje enskilt fall.

1§, lagen (1992:1300) om krigsmateriel:

“Tillstånd enligt denna lag får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.”

Vad som menas med “strider mot Sveriges utrikespolitik” utvecklas i riktlinjer, vilka bl a anger att “särskild vikt” ska fästas vid respekten för mänskliga rättigheter (se här och här; s 85 i pdf-filen): “Utförseltillstånd bör … inte ges till en stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.” Detta gäller även “om materielen i sig kunde användas för att kränka de mänskliga rättigheterna”. Att MR-respekt inte är ett absolut villkor visar sig dock i tillämpningen.

Vidare ska Sverige efterleva EUs gemensamma ståndpunkt 2008/944 (här). I artikel 2 anges villkor för export, och däri finns ett särskilt stycke om respekt för de mänskliga rättigheterna. Däri anges bl a att medlemsstaterna inte ska

“utfärda exportlicens om det föreligger uppen­bar risk att den militära teknik eller den krigsmateriel som ska exporteras kan komma att användas för internt förtryck.”

Detta ligger i linje med vad jag fann gällde folkrättsligt. En motsvarande regel gäller f ö beträffande humanitär rätt (krigets lagar, starkt förenklat: “MR i krig”).
Krigsmaterielutredningen (Krut) föreslog år 2005 att denna formulering skulle föras in i de svenska riktlinjerna (se här, s 198). Betänkandet bereds fortfarande (!) i regeringskansliet. Frågan behandlades i riksdagen senast i våras (se här).
Sverige bör striktare tillämpa villkoret att grova MR-kränkningar inte äger rum i landet i fråga. Vidare bör det finnas ett ovillkorligt förbud mot export om det finns en klar risk att materielen direkt eller indirekt kan användas för att kränka MR eller bryta mot den internationella humanitära rätten eller andra internationella förpliktelser.


Läs även andra bloggares åsikter om krigsmaterielexport, försvarsmaterielexport, vapenexport, uppförandekod, krigsmaterielutredningen, Saudiarabien, Svenska freds

Palestinafrågan – vad händer nu?

Så inlämnades då i fredags den palestinska ansökan om FN-medlemskap (se här; tryck på önskat språk). Jag har tidigare kommenterat denna fråga här, här och här.

Det är lätt att bli besatt av Mellanösternproblemet, och än lättare att framstå som besatt av det. Det är trots allt bara en av många olösta konflikter i världen (om än en av de farligaste). Utvecklingen just nu är dock så intressant att det är svårt att låta bli att kommentera den.

***

Av såväl ansökan som av Abbas anförande (se här) står det helt klart vad man redan tidigare kunnat räkna med, nämligen att man  idag inte utropar en stat på nytt, utan att man bygger på det gamla utropandet i Alger 1988.

Palestinierna gör anspråk på landet inom 1967 års gränser (dvs ca 22% av det ursprungliga mandatområdet Palestina), men man skriver inte att det idag skulle utgöra ett statsterritorium i juridisk bemärkelse. Detta både komplicerar och underlättar den praktiska hanteringen av ett erkännande av Palestina. Å ena sidan skulle ett formellt definierat territorium ha klargjort var gränserna för palestinsk jurisdiktion går, men å andra sidan skulle det också ha inneburit risk för konflikter med israelisk lagstiftning, som i olika delar gäller (enligt israeliskt synsätt) i östra Jerusalem, på bosättningarna och på Västbanken i övrigt.

Samtidigt innebär denna hänvisning bakåt till 1988 att palestinierna egentligen inte behöver sägas bryta mot Osloavtalen. Om de hade utropat en stat på nytt hade det inneburit ett klart avsteg från Oslo, som förbjuder sådana unilaterala steg, men nu bygger de bara vidare på något som var ett faktum redan 1993. (Detta sagt med reservation för att jag inte fingranskat avtalen nu; har dock läst dem tidigare.)

Inte heller Israel har sagt upp Osloavtalen, även om det nu ligger en motion i Knesset om att göra just det (se här). Slutsatsen är alltså att Oslo tills vidare fortsätter att gälla. Båda parter har också intressen av att upprätthålla samarbetet på olika områden (även om de intressena förstås kan få stryka på foten om man hamnar i ett storpolitiskt spel, vilket inte är helt osannolikt).

***

Vad gäller då för fredsförhandlingarna? Parterna verkar ha olika inställningar. Israel vill förhandla snarast, som Netanyahu sa i sitt FN-tal, f ö också det i fredags (se här), medan palestinierna verkar ställa två villkor: överenskommelse om att 1967 är grunden samt stopp för bosättningarna. (I generalförsamlingen utsa Abbas dock inte det första kravet annat än antydningsvis.)

Den s k kvartetten (FN, EU, USA, Ryssland) utfärdade ett uttalande samma dag som de två kontrahenterna talade. I det relativt korta meddelandet föreslår man en sträng och snabb tidtabell för hur förhandlingarna bör gå till (se här). Däremot nämner man, till skillnad från t ex uttalandet 2009, inget explicit om 1967 års gränser eller om bosättningsstopp. Istället nöjer man sig med att säga att parterna ska avstå från provocerande handlingar.

Som ett brev på posten, kan tyckas, kom i tisdags ett israeliskt beslut om byggande av 1100 nya enheter i bosättningen Gilo, som ligger mellan Jerusalem och Betlehem. (Se här. För bakgrund, se här.) Beslutet har fördömts internationellt, och Catherine Ashton, EUs utrikesminister, betecknar planerna som just en “provokation” (se här); hon tolkade alltså in ett krav på stopp för bosättningar i kvartettens uttalande. Denna tolkning har täckning: Kravet på bosättningsstopp finns med indirekt i uttalandet, genom en hänvisning till 2003 års “road map” (se här) som kräver just det.

Skälet till att man inte skrev något uttryckligen i fredagsuttalandet var enligt uppgifter att man inte kunde komma överens om en lämplig formel för att balansera det palestinska kravet på att bosättningarna upphör med det nya israeliska kravet (sedan 2007?) att erkännas inte bara som stat (vilket palestinierna gjorde i vart fall 1993) utan som en judisk stat (här). Frågan vad judisk stat innebär är en lång diskussion, som jag lämnar därhän idag, men det kan konstateras att beteckningen judisk från palestinsk sida tolkas så att flyktingåtervändande är uteslutet.

***

Vad skall man då säga om den palestinska hållningen? Är det inte nödvändigt att förhandla?

Jo, det är det, så klart. Men om man från omvärldens sida säger att en lösning ska ligga enbart i parternas händer så lägger man också trumf i hand på den starkare parten. Hur litet och utsatt Israel än är i regionen är det den klart starkare parten gentemot palestinierna. Folkrätten, liksom alla rättsordningar, är till för att skydda den svage. De palestinska kraven är rimliga, och de bygger på 20 års erfarenheter av förhandlingar ackompanjerade av ljudet av byggkranar och hammarslag på israeliska bosättningar. Under denna tid har palestinierna missat chanser, de har under perioder idkat kriminell (och dessutom kontraproduktiv) terrorism, och deras demokrati har varit varken perfekt eller fri från korruption. Det råder dock liten tvivel om att det idag är de palestinska kraven som ligger i linje med folkrätten, medan de israeliska inte gör det. (Jag har tidigare kommenterat detta här.)

Netanyahu är idag villig att medverka till att bilda en palestinsk stat – vilket är bra – men de “red lines” han har – bl a annektering av judiska bosättningar (sannolikt utan “land swaps”), full suveränitet över ett Storjerusalem och israelisk kontroll över Jordandalen – skulle ge palestinierna ett land bestående av c:a 13% av det ursprungliga mandatområdet, utspritt på landbitar utan större sammanhang. (Den Knessetmotion som jag refererade till ovan kräver f ö, förutom uppsägning av Olso, också att Israel annekterar stora delar av Västbanken. Gruppledarna för fyra av regeringspartierna, inklusive Netanyahus Likud, vill att Israel annekterar de områden där det finns bosättningar.)

***

Under tiden som förhandlingar påbörjas och går i stå i ändlösa cykler fortsätter den strategiska bosättningsverksamheten runt Jerusalem och på övriga delar av Västbanken. Snart kommer Israel att bli tvunget att välja mellan två alternativ:

1) Annektera bosättningarna och låt resten av Västbanken bilda en eller flera bantustans, administrerat av palestinska motsvarigheter till Mangosuthu Buthelezi. Det egentliga Israel är inte en apartheidstat, men om man skulle välja denna väg skulle man permanenta och institutionalisera en situation på Västbanken som bra mycket liknar den sydafrikanska nationalistregeringens “lösning” på problemet vad man skulle göra med oönskade folkgrupper.

2) Annektera hela Västbanken och (kanske något mindre realistiskt) Gaza. Många menar att detta vore den mest sympatiska lösningen – under den självklara förutsättningen att alla medborgare behandlas lika. “Problemet” är att det bor 3,8 miljoner palestinier i detta område, och att de tillsammans med palestinierna i egentliga Israel skulle utgöra en nästan lika stor grupp som de israeliska judarna. Det är därför svårt att se hur Israel, efter en annektion, skulle kunna förbli både en liberaldemokratisk stat och en stat som domineras av judar.

Det ligger ofta nära till hands att vara alarmistisk, särskilt om man talar om Mellanöstern. Frågan är dock om det inte är berättigat att säga att det nu är sista chansen – inte bara för Palestina utan också för Israel som vi känner det.

^{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Mellan%F6stern" rel="tag">Mellanöstern</a>, <a href="http://bloggar.se/om/bos%E4ttningar" rel="tag">bosättningar</a>}

Debacle i krigsförbrytarrättegång i Uganda

Den ugandiska konstitutionsdomstolen förklarade förra veckan att ett åtal mot den f d LRA-officeren Thomas Kwoyelo var grundlagsstridigt. Till skillnad från andra f d LRA-rebeller hade Kwoyelo inte fått amnesti under den amnestilag som gäller sedan år 2000. Kwoyelos försvarare menade bl a att detta stred mot likabehandlingsprincipen i grundlagen, och domstolen höll med. Målet kommer sannolikt att överklagas av åklagaren till högsta domstolen. Se här och här.
Kwoyelo åtalades inför den nya krigsförbrytarkammaren i Uganda som bildades som en följd av Ugandas ratifikation av ICC-stadgan men också som en följd av Jubaavtalen mellan regeringen och LRA (Lord’s Resistance Army, en brutal rebellgrupp i norra Uganda). Jag kunde förra året i Kampala följa förberedelserna av Kwoyelo, och intervjuade flera av aktörerna, bl a domarna, åklagaren, advokaten och amnestikommissionen. Det fanns redan då anledning att sätta upp en del frågetecken.
För det första var Kwoyelo åtalad för krigsförbrytelser under den ugandiska Geneva Conventions Act, som enligt lagens bokstav bara gäller för brott begångna under internationella krig, medan kriget mellan regeringen och LRA i vart fall huvudsakligen var ett inbördeskrig. Detta ändrade åklagaren sedermera klokt nog så att även den “vanliga” strafflagen åberopades, med brott som mord etc. (Uganda har före 2010 inte haft någon lagstiftning som täckt krigsförbrytelser i inbördeskrig, och den ICC-lag som infördes då har inte retroaktiv verkan.)
För det andra var Kwoyelo, som säkte amnesti i februari 2010, det första kända fallet (såvitt jag vet) där en f d LRA-rebell vägrats amnesti. Den ugandiska amnestilagen sätter inte upp några villkor annat än att den som söker amnesti ska avsvärja sig fortsatt uppror, vilket Kwoyelo hade gjort. Amnestikommissionan hade trots det böjt sig för den ugandiska riksåklagarens uppfattning och inte utfärdat en amnesti. Advokaternas invändning var därför väntad.
Samtidigt måste man säga att åklagaren inte hade någon lätt uppgift. Efter det att krigsförbrytarkammaren bildades – kanske främst för att åtala f d LRA-ledare – fanns det ett tryck att man skulle försöka åtala, och det råder dessutom få tvivel om att Kwoyelo i och för sig är skyldig.
Under min tid i Uganda arbetade jag för flera olika uppdragsgivare. Oftast var min professionella utgångspunkt att straffrihet måste bekämpas (vilket även är min personliga utgångspunkt). Den sista tiden var jag politisk rådgivare för EUs sändebud för stora sjöregionen i Afrika. Där var intressena mer komplexa. Det är EUs klara linje att de som är skyldiga till internationella brott måste bestraffas. Samtidigt gjorde vi också stora ansträngningar för att försöka få de kvarvarande LRA-soldaterna (som då liksom nu befinner i Kongo, södra Sudan och Centralafrikanska republiken) att desertera och ge upp. Åtalet mot Kwoyelo var ur det perspektivet inte hjälpsamt, eftersom det signalerade att de kunde åtalas om de kom tillbaka till Uganda. Och sådan är ofta verkligheten – intressen står mot varandra. För många (dock ingen av mina chefer eller uppdragsgivare) är åtal för krigsförbrytelser och andra brott huvudsakligen en komplicerande faktor, något som stör möjligheterna att skapa fred i en konkret konflikt, eftersom den som hotas av åtal blir mindre villig att lägga ner vapnen. Hur det än är med den saken är det dock numera ett faktum, som alla fredsmäklare måste ta hänsyn till, att det på det internationella planet inte längre är accepterat med straffrihet, och det gäller även i många enskilda länder. Åtalet mot Kwoyelo – om än för tillfället misslyckat – är ett exempel på det.
Läs även andra bloggares åsikter om LRA, Lord's Resistance Army, Uganda, Kwoyelo, krigsförbrytelser

Dawit Isaaks dubbla medborgarskap

Som bekant har Dawit Isaak nu suttit fängslad i tio år, sannolikt för att han skrivit regeringskritiska artiklar (han är inte åtalad för något brott). Se här.

Isaak har dubbelt medborgarskap – eritreanskt sedan födelsen och svenskt sedan 1992. Detta har varit ett problem för de svenska diplomater som försökt få honom fri.

Vad säger folkrätten om medborgarskapets betydelse? En stat kan ingripa gentemot en annan stat för att skydda sina egna medborgare. Detta kallas för diplomatiskt skydd, och ger den “skyddande” staten rätt att t ex ingripa diplomatiskt. Om en person har dubbelt medborgarskap kan emellertid den ena medborgarstaten inte ingripa gentemot den andra medborgarskapet. Denna huvudregel har dock ett viktigt undantag, nämligen om medborgarskapet i den skyddande staten s a s dominerar. FNs folkrättskommission har formulerat det på följande sätt:

Article 7
Multiple nationality and claim against a State of nationality
A State of nationality may not exercise diplomatic protection in respect of a person against a State of which that person is also a national unless the nationality of the former State is predominant, both at the date of injury and at the date of the official presentation of the claim.

Vad som menas med “predominant” är inte helt klart, men man ska ta hänsyn till bl a bostadsort, familjens bostadsort och arbete. I fallet Isaak talar dessa omständigheter åt olika håll, men man kan ju notera att Isaaks familj bor i Sverige och att hans vistelse i Eritrea före gripandet var relativt tillfälligt.

Oavsett om Isaak är huvudsakligen svensk eller huvudsakligen eritreans har Sverige, liksom alla stater, en rätt att ingripa för att skydda mänskliga rättigheter, oavsett var personen i fråga är medborgare. Även om Isaak skulle anses huvudsakligen eritreansk hindrar inte detta Sverige och andra stater att ingripa för att kräva att hans mänskliga rättigheter respekteras (yttrandefrihet, rörelsefrihet, rätten till en rättegång, rätten att slippa tortyr, etc). Mänskliga rättigheter är inte en intern angelägenhet.

*****

Jag är en av dem som verkade för Eritreas självständighet före 1991. Jag skrev debattartiklar, medverkade i offentliga debatter och deltog t o m i en utställning på Moderna museet med ett verk som handlade om Eritrea. Liksom många andra har jag blivit mycket besviken på Isaias Afewerkis regim. Kampen för Eritreas självständighet var rätt, för Eritrea kunde inte fortsätta att vara en del av Etiopien, som hade tagit ifrån eritreanerna deras autonomi år 1962. Men vi som stödde denna kamp borde ha varit tydligare med att självbestämmanderätten inte handlar bara om oberoende, utan också om folkstyre inom den nya staten.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/dawit+isaak" rel="tag">dawit isaak</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiskt+skydd" rel="tag">diplomatiskt skydd</a>

Fäster vi för stor tilltro till folkrättsexperterna?

Kjell Goldmann har ställt den rimliga frågan om media fäster för stor tilltro till folkrättsexpertisen (se här). Goldmann har reagerat på att det finns olika uppfattningar om den israeliska insatsen mot Mavi Marmara 2010 (“Ship to Gaza”) samt om huruvida USA m fl höll sig inom säkerhetsrådets ramar under insatserna mot Libyen. (Jag har kommenterat båda frågorna upprepade gånger på denna blogg.)
Ove Bring har svarat Goldmann och jag instämmer i allt Bring skriver. Jurister kan göra olika bedömningar och det är inte ett dugg märkvärdigt. Därutöver vill jag tillägga följande.
Svårigheten i att få universellt accepterad svar i folkrättsliga frågor är att folkrätten är just universellt tillämplig. Det finns åsiktsskillnader mellan svenska jurister om hur Svea rikes lag ska tolkas och tillämpas, men åsiktsspannet är betydligt mindre i denna kulturellt relativt homogena grupp än vad det är i det globala samfundet. Folkrätten, liksom andra rättsordningar, bygger på vissa grundläggande antaganden om hur världen ser ut, och i viss mån också på antaganden om hur den bör se ut. Dessa antaganden skiljer sig åt mellan människor i olika länder, men också mellan människor i samma länder.
Trots det har folkrättsjurister ett gemensamt språk, och en gemensam uppsättning argument som är accepterad. Även om det skulle vara som Goldmann tror, att “folkrättsprofessorerna” ägnar sig åt “argumentproduktion” för att bedriva “opinionsbildning”, så måste denna “produktion” hålla sig inom ramarna för vad som är professionellt accepterat. Annars är den helt verkningslös, och “folkrättsprofessorn” blir av med sin enda resurs – sin professionella trovärdighet.
Att jurister kan ha olika uppfattningar innebär inte att alla uppfattningar är lika goda; i så fall vore folkrätten som disciplin meningslös -- den går ju faktiskt går ut på att avgöra vad som är rätt. Den som ska bilda sig en uppfattning utifrån vad olika folkrättsexperter säger får därför granska deras argument. Olika jurister är olika kunniga och olika duktiga på att argumentera. Att kvitta professor A:s argument mot professor B:s argument är meningslöst, om professor A:s argument är mycket bättre i betydelsen professionellt skickligar.
Men det finns också en annan dimension, nämligen det som ligger bakom argumenten. Huruvida man accepterar professor A:s eller professor B:s utlåtande beror för många människor -- inklusive undertecknad -- åtminstone delvis på vilka grundläggande antaganden de gör. Man bör alltså skilja mellan dem som fäster stor vikt vid universellt accepterade FN-deklarationer och dem som lägger tyngdpunkten på stormakternas praxis, mellan dem som betonar individens rättigheter och dem som betonar staternas makt och militära medel, och mellan dem som ser folkrätten som ett bindande regelsystem och dem som ser den som ett sätt att bekräfta stormakternas politiskt valda handlingslinjer. Att detta inte är helt lätt att göra för den intresserade allmänheten medges gärna, och vi som kommenterar världsskeenden kunde kanske ibland göra det med lite större transparens i detta avseende.
En passus i Goldmanns inlägg måste jag särskilt invända mot. Han ondgör sig över att folkrättsjurister uttalar sig i frågor innan det finns ett “domslut [som] avkunnas av en opartisk domstol.” Professorn i statskunskap med inriktning mot internationella relationer, Kjell Goldmann, torde väl känna till följande: Det är ytterst få internationella tvister som når domstol. I det internationella samhället är det huvudsakligen staterna själva som genomdriver folkrätten, i den mån det överhuvud taget sker. Man brukar säga att staterna har dubbla funktioner – de är både aktörer inom folkrätten (folkrättssubjekt) och institutioner för att upprätthålla folkrätten. Därför måste regeringar ta ställning till olika incidenter, även i avsaknad av domar. Och i ett demokratiskt samhälle är det förstås viktigt att folkrättsliga bedömningar når även den allmänna debatten så att folket kan påverka sin regering. Det är därför inte bara befogat utan faktiskt nödvändigt att folkrättsexperter uttalar sig.
En särskild ironi i Goldmanns resonemang är följande: De två exempel han nämner gäller Israel och Nato (vars främste medlem är USA). Israel vägrar vanligen att medverka i juridiska förfaranden (om man inte, som i fallet Palmerkommittén, de facto får utse ledamöterna), och även USA undviker att delta i internationella rättegångar som man inte tagit initiativet till. Ett krav på “juridiskt förfarande” innan man uttalar sig om situationer som dessa stater är indragna i betyder alltså tystnad. (Samma gäller förstås ett stort antal andra stater som skyr internationella domstolar, men som det ofta finna anledning att kritisera, som Ryssland och Kina.)

Läs även andra bloggares åsikter om folkrätt, Goldmann

AP-fonden, jordbruksinvesteringar i tredje världen och mänskliga rättigheter

I gårdagens DN berättas att andra AP-fonden investerar i jordbruksmark, bl a i USA, Australien och Brasilien (se här). Jordbruksmark har blivit ett allt hetare investeringsobjekt, och ofta leder det till “land grab” i tredje världen (se här) (även om ingen påstått att det är vad just AP2 avser ägna sig åt). Det kan handla om att man helt sonika tar mark från svaga bönder, eller att staten ger bort eller säljer mark som den hävdar är offentlig men som egentligen ägs som allmänningar av byar och klaner enligt lokal sedvanerätt.
Problemet uppmärksammas allt mer runtom i världen. Igår kunde man på Kunskapskanalen se hur stora jordbruksföretag skövlar regnskog och tränger ut småbönder (“Världen: Hunger”). I Uganda pågår strider om planerade sockerodlingar i en regnskog utanför Kampala och i de tidigare krigsdrabbade områdena i norra Uganda, i båda fallen på omstridd mark. Den kanske främsta verksamma lokala organisationen på området är Uganda Land Alliance (se här). Ugandakontoren för de traditionella MR-“jättarna” Amnesty och Human Rights Watch är dock inte aktiva. Ändå handlar det inte bara om social rättvisa utan om specifika mänskliga rättigheter:

• Äganderätten. Den har ett svagt skydd utanför Europakonventionens ram, och problemet är vidare att den ofta inte erkänns för sedvanerättsligt ägande. Se dock detta intressanta rättsfall från den Interamerikanska MR-domstolen (här) och ett annat från den afrikanska MR-kommissionen (här).
• Rätten till privatliv (om bönderna drivs från marken).
• Rätten till mat i artikel 11 i FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (se här).

Läs även andra bloggares åsikter om mänskliga rättigheter, ekonomiska rättigheter, landrättigheter, rätten till mat, Uganda, AP-fonden

Attacken mot den israeliska ambassaden i Kairo–bröt Egypten mot sina förpliktelser?

Ambassadstormningen i Kairo natten till lördag utgör ett angrepp inte bara mot Israel utan mot tryggheten i den globala diplomatin. Egypten har, liksom alla stater, en förpliktelse att skydda främmande beskickningar (t ex ambassader), enligt art 22.2 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (här). Denna förpliktelser kräver inte att alla ambassader ständigt hårdbevakas, men däremot måste en värdstat se till att bevakningen är adekvat (“lämplig”), och när något som hotar beskickningen inträffar, måste man ingripa. Egypten verkar enligt vissa uppgifter (DN idag) ha brustit i det avseendet, även om Israel inte direkt skyller incidenten på Israel (se här; egyptiska UD har ingen info, se här).

^{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Egypten" rel="tag">Egypten</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ambassad" rel="tag">ambassad</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiska+f%F6rbindelser" rel="tag">diplomatiska förbindelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>}

Förändrades folkrätten av 11 september?

(Jag har lagt till en sjunde punkt.)
Ja, och huvudsakligen till det sämre (se särskilt p 4-6 nedan). Utan att ge ett fullständigt svar på frågan, här några noteringar:
1. Det uppstod direkt efter attackerna ett slags konsensus om att ett väpnat angrepp i FN-stadgans mening kunde begås också av en icke-statlig aktör. Det var redan tidigare klart att en stat kunde angripa en annan genom ombud (“the sending … of armed bands” enligt FNs definition av aggression). Det nya var att flera stater nu verkade mena att den icke-statliga gruppen själv kunde vara angripare. Enligt konventionell folkrätt skulle man ha kunnat hålla staten Afghanistan ansvarigt för 9*11, men USA anser sig vara i väpnad konflikt med al-Qaida och Taliban som organisationer.
2. Det blev också helt accepterat att inleda ett självförsvar efter det att en terroristattack avslutats, i vart fall om denna attack kunde sägas ingå i en pågående kampanj. USA och Israel hade redan tidigare svarat på terroristattacker med militära medel (USA t ex mot Libyen 1986), men det hade varit kontroversiellt.
3. Föregripande självförsvar blev mer accepterat. USA angrep Irak 2003 i vad de allra flesta jurister menade var ett olagligt förebyggande självförsvar, dvs ett självförsvar som ägde rum långt innan det förväntade angreppet satts igång. Irak hade ju inga direkta planer på att angripa vare sig USA eller något annat land, men USA menade (felaktigt, visade det sig) att Irak hade massförstörelsevapen som kunde användas i ett angrepp. Även om angreppet på Irak fördömdes av de allra flesta kan man ändå säga att det s a s flyttade tyngdpunkten i debatten. Fram till 2003 hade det varit högst kontroversiellt huruvida en stat får ingripa föregripande, dvs när ett anfall är omedelbart förestående. Föregripande blev nu mer accepterat, vilket bl a visade sig i diskussionerna inför FNs toppmöte 2005. I generalsekreterarens rapport, In larger freedom, står:
124. Imminent threats are fully covered by Article 51, which safeguards the inherent right of sovereign States to defend themselves against armed attack. Lawyers have long recognized that this covers an imminent attack as well as one that has already happened.
Man får nog säga att antalet jurister, och stater, som accepterade att självförsvar gäller även vid en “imminent attack” inte var så markant före 11*9.
4. Säkerhetsrådet började “lagstifta”, dvs införa regler som handlar inte bara om en specifik situation utan som skall gälla alltid och för alla. Den första resolutionen av detta slag, resolution 1373, införde bl a finansiella sanktioner mot terrorister. Det har sedan kommit fler beslut, bl a för att hindra spridning av massförstörelsevapen. Många folkrättsjurister, inklusive jag, anser att detta går utanför säkerhetsrådets mandat enligt FN-stadgan, men besluten har accepterats av staterna, vilket kan betyda att vi har fått en sedvanerättslig utveckling av FN-stadgan.
5. En annan tendens har varit att bekämpning av terrorismbrott prioriterats på bekostnad av andra internationella brott. Denna tendens fanns redan tidigare, eftersom staternas förpliktelserna att samarbeta för att förhindra och beivra terroristbrott alltid har varit starkare och mer precisa än förpliktelserna att beivra t ex krigsförbrytelser och andra brott som ofta begås av statsföreträdare. Denna obalans har varit särskilt frapperande i de segslitna diskussionerna om en global anti-terroristkonvention; en av tvistefrågorna har varit just om stater kan begå terrorism i konventionens mening. Detta hindrar dock inte att även bekämpandet av mer “traditionella” internationella brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser stärkts; åtalet mot Kadaffi är ett aktuellt exempel.
6. Precis som säkerhetsrådet – som ju kan ses som en slags världsregering, fast med begränsade befogenheter – tog sig mer makt efter 9*11 skaffade sig många nationella regeringar ökade maktmedel, inklusive övervakning och möjligheter att frihetsberöva utan rättegång. Detta gav upphov till en intensiv debatt om mänskliga rättigheter, och Europadomstolen har slagit ner på en del av dessa åtgärder. (Se t ex Case of Gilland and Quinton v. the United Kingdom, som man kan söka efter här.)
7. Gränsen mellan kombattanter (stridande) och civila började ifrågasättas, genom att USA betraktade al-Qaida och Talibankrigande som "olagliga kombattanter" (jfr Guantanamo). Amerikanerna hade fel i sina slutsatser, men det fanns visst fog för att diskutera denna gränsdragning, och detta resulterade i en studie av Internationella rödakorskommittén m fl (se här).
_{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/terrorism" rel="tag">terrorism</a>, <a href="http://bloggar.se/om/11+september" rel="tag">11 september</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4pnat+angrepp" rel="tag">väpnat angrepp</a>, <a href="http://bloggar.se/om/sj%E4lvf%F6rsvar" rel="tag">självförsvar</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationella+brott" rel="tag">internationella brott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>}

Technorati-taggar: terrorism,11 september,väpnat angrepp,självförsvar,internationella brott,mänskliga rättigheter,folkrätt

Vad innebär uppgraderingen av PLO i Stockholm?

Frågan har ställts vad uppgraderingen av den palestinska representationen betyder (se här).
Palestinierna är i Sverige representerade genom PLO, som i den s k diplomatiska listan heter just PLO -- detta till skillnad från i FN, där PLO-delegationen benämns “Palestine”. PLO står inte upptaget bland staterna utan tillsammans med internationella organisationer och “andra representationer”. Samma gäller i Oslo och Köpenhamn (Helsingfors kunde jag inte hitta uppgifter om). PLO anses av UD inte omfattas av Wienkonventionen om diplomatiska immuniteter och privilegier, som gäller förbindelserna mellan stater.
Att den palestinska representanten numera benämns ambassadör är inte betydelselöst, men ska ändå inte heller det ses som ett erkännande av Palestina som stat; även EU:s representanter benämns ambassadörer.
Allt sammantaget innebär förändringen alltså en politisk uppgradering men den innebär inte att Sverige erkänner Palestina som en stat.

Israel-Palestina-konflikten – Palmerkommittén och erkännandefrågan

1. Som rapporterats i media har den s k Palmerkommitténs rapport publicerats. Kommittén tillsattes av generalsekreteraren för att utreda incidenten med Mavi Marmara (“Ship to Gaza”) förra året. Den kommer till slutsatser som skiljer sig från vad många andra kommentatorer kommit fram till. Som rapporterats menade man att blockaden i sig var tillåten och att såväl Turkiet som Mavi Marmara kan kritiseras men att Israel använde övervåld när man bordade fartyget. Rapporten är lång och jag har inte haft möjlighet att läsa den ännu (resande fot). Följande snabba kommentarer kan dock göras:
-- Palmerkommittén menade, till skillnad från många andra, att det rådde väpnad konflikt vid tillfället. Detta är enligt min mening en slutsats som inte är orimlig, även om man kan ha olika uppfattningar i saken (de som idag t ex säger att Ove Bring hade “fel” är med andra ord ute i ogjort väder – goda jurister kan göra olika avvägningar i svåra bedömmningsfrågor). Med denna utgångspunkt är det en naturlig slutsats att det var legalt att införa en blockad.
-- Till skillnad från många andra betraktar Palmerkommissionen blockaden isolerat från den israeliska avspärrningen av landgränsen och luftrummet. Detta är enligt min mening inte en rimlig ansats, och även den israeliska Turkelkommissionen väljer att se blockaden som en del av den mer övergripande gränsregimen. Min slutsats är att blockaden var olaglig av det skälet att den omfattade i stort sett alla civila leveranser (se här). Israel skulle ha släppt igenom civila varor, men hade kunnat upprätthålla blockaden för att stoppa militära leveranser (under förutsättning att det rådde väpnad konflikt, som nämnts). Trots att man bedömer blockaden i sig bedömer kommittén även den vidare avspärrningsregimen, men jag har inte kunnat läsa den delen ännu med tillbörlig noggrannhet.
-- Många har menat att kommissionens slutsatser s a s upprättar Israel efter olika “politiska” rapporter från FNs råd för de mänskliga rättigheterna. I det sammanhanget är det värt att notera följande: MR-rådets kommissioner har bestått av höga jurister från länder som inte varit direkt involverade. Palmerkommittém, däremot, bestod av en ledamot från vardera Israel och Turkiet (att de var oense förvånar ingen), samt, på förslag av Israel, en folkrättskunnig f d premiärminister från ett västland (Nya Zeeland) och en f d president från en nära allierad till USA, Colombia, som har oräkneliga MR-kränkningar på sitt samvete. Kommissionen har förstås haft tillgång till folkrättslig expertis, vilket framgår av rapportens appendix om tillämpliga folkrättsliga principer, och jag påstår inte att kommissionens ledamöter skulle ha vägletts av politiska överväganden (eftersom jag inte har några bevis för det). Vad som dock kan sägas är att det vore något absurt att hävda att denna kommitté skulle vara mindre politisk än t ex Goldstonekommissionen, som bestod av tre mycket respekterade jurister och en irländsk f d militär med stor erfarenhet av fredsbevarande.
2. I erkännandefrågan har Sveriges främste folkrättsexpert, Ove Bring, kommit till slutsatsen att det inte finns några hinder mot att erkänna Palestina (DN Debatt, 2 septermber, här; jfr även min identiska slutsats här). Dagens Nyheters ledarredaktion har emellertid gjort en egen folkrättslig analys och har kommit fram till att Palestina inte kan erkännas (se här). Tyvärr blandar man samman två element i den folkrättsliga analysen, nämligen kravet att territoriet skall vara någorlunda bestämt samt kravet på kontroll över territoriet. Både Ove och jag tar upp den i sammanhanget viktiga kontrollfrågan, som det inte behöver ordas mer om här.
Däremot instämmer jag i att det är problematiskt att Hamas och PLO ännu inte tillsatt en övergångsregering. Något absolut hinder för erkännande är det dock inte; när Kroatien erkändes fanns det två regeringar på dess territorium, likaså när Bosnien erkändes (kroaterna var fortfarande i koalition med bosniakerna vid erkännandetillfället), och till skillnad från vad som är fallet med Palestina fanns det ingen överrenskommelse om att bilda en enhetsregering.
Vidare menar DN att ett erkännande skulle vara ett slag i luften. Detta är inte riktigt. Som jag argumenterat i en presentation på Olof Palmecentrets seminarium om Jerusalemfrågan den 3 september skulle ett erkännande kunna få flera konsekvenser, kanske i första hand politiska men också praktiska, beroende på vad palestinierna själva och omvärlden gör av det (se här).
Som kan ses på varje karta över bosättningarna (och som från Olivbergets utsikt blir konkret tydligt) håller den sofistikerade och utstuderade israeliska bosättningspolitiken – en krypande, accelererande annektering – på att göra en tvåstatslösning omöjlig, särskilt eftersom Netanyahu också vill behålla Jordandalen (vad som från israelisk sida ofta avses under kodordet “säkra gränser”). Kanske det en dag inte återstår något annat alternativ än att Israel annekterar hela Västbanken, givetvis med fulla medborgerliga rättigheter i staten Israel för alla. Men om man håller fast vid tvåstatslösningen är tiden mycket knapp.
Det är i det ljuset man ska se palestiniernas kampanj för att bli FN:s 194:e medlemsstat. Den utgör ett kanske sista försök att göra Israel mer intresserat av att sluta ett fredsavtal som är åtminstone någorlunda förenligt med folkrätten. Som DN påpekar har man varit nära flera gånger, så mycket är redan diskuterat, men under tiden som förhandlingarna står stilla fortsätter “fakta” att skapas på marken och gör den palestinska positionen både svagare och mer orealistisk (förutsatt, förstås, att det är bosättarnas verklighet som prioriteras, vilket är det antagande som verkar styra politiken).

Läs även andra bloggares åsikter om Palestina Palmer Mavi Marmara erkännande

Libyen efter Kadaffi–tre blogginlägg

Det är förstås glädjande att kriget i Libyen nu verkar gå mot sitt snara slut, och med en lycklig utgång (förutsatt att rebellsidan lyckas skapa ordning). Det finns dock flera frågetecken.

1. Höll sig Nato inom säkerhetsrådets mandat?

Natos bombningar påverkade utgången i striderna och utan Nato hade rebellrörelsen inte vunnit. Det är sannolikt att flera bombmål valdes just med syftet att ändra det militära läget snarare än att direkt skydda omedelbart hotade civila. Låg detta inom mandatet från säkerhetsrådet att upprätthålla flygförbudszonen och att skydda civila? Det kan diskuteras, men det finns i vart fall rimliga argument för uppfattningen att det var nödvändigt att störta Kadaffi (se bl a Mark Klambergs blogginlägg här), med tanke på att en seger för Khadaffi hade inneburit hämndangrepp på civila särskilt i östra Libyen (jag kommenterade detta tidigare här).

Enligt flera andra uppgifter tillhandahöll Nato – eller enskilda Natoländer – annat konkret stöd till rebellerna, t ex utbildning, upplysningar och kanske också vapen. Var det förenligt med folkrätten? För det första får det sägas att sådan verksamhet nog inte täcktes av säkerhetsrådsresolution 1973, eftersom den inte skedde inom ramen för den operationen (se para 4 i resolutionen, som kan hämtas här; observera att aktionerna ska ske i samarbete med generalsekreteraren och inrapporteras till denne och till säkerhetsrådet).

Om den inte kunde rättfärdigas genom säkerhetsrådsresolutionen, kan den då rättfärdigas enligt allmän folkrätt? Enligt traditionell folkrätt kunde en stat inte stödja en upprorsrörelse i en annan stat; det utgjorde otillåten intervention. Under senare år har dock intervention i en del fall accepterats om den gjorts för att stödja en legitim regering som störtats av en odemokratisk kuppmakare, t ex i Sierra Leone. Att stödja en oppositionsgrupp som aldrig varit vid makten och som inte valts vid ett allmänt val vore att gå ett steg längre, och alltså knappast förenligt med dagens folkrätt. Händelsen skulle kunna utgöra ett led i utvecklandet av en ny sedvanerättslig regel, men för det krävs ett allmänt gillande i statssamfundet. Min gissning är att många av världens ledare – inte bara Hugo Chavez – skulle mena att det vore att gå för längt.

Hur som helst kommer Libyeninsatsen att påverka debatten om humanitär intervention och om skyldigheten att skydda (R2P) (se bl a här). Det brukar heta att en humanitär intervention ska vara begränsad till att skydda civila och inte ska påverka maktförhållandena i den stat där interventionen äger rum. Det var dock precis vad som hände i Libyen, liksom f ö ungefär samtidigt i Elfenbenskusten, där en annan FN-auktoriserad operation (ledd av Frankrike) arresterade tidigare presidenten Gbagbo. Vårens och sommarens händelser kommer sannolikt att göra än fler stater skeptiska till humanitära interventioner, och kommer att göra det än svårare att få igenom beslut om R2P-uppdrag i säkerhetsrådet.

2. Under vilka förutsättningar kan en internationell militär styrka sättas in i Libyen?

Det finns två sätt att folkrättsligt grunda en sådan insats: En inbjudan från den nya regeringen eller ett mandat från säkerhetsrådet. Ett säkerhetsrådsbeslut är alltså inte nödvändigt. Det vanliga är dock att stater som engagerar sig i fredsbevarande insatser inte nöjer sig med bara en inbjudan, utan också vill ha ett säkerhetsrådsmandat. Ett sådant mandat ger ökad politisk legitimitet, och dessutom kan det komma till användning om den inbjudande staten skulle ändra sig, dvs om den inte längre tillåter fredsinsatsen, trots att den behövs.

Ett säkerhetsrådsbeslut bör innehålla ett mandat att bistå med att upprätthålla ordningen, att bistå i att bygga upp säkerhetsstrukturer (polis och försvarsmakt) samt, inte minst viktigt, att övervaka de mänskliga rättigheterna.

3. Vad ska omvärlden kräva av den nya regeringen?

Som bekant är Moammar Kadaffi och två andra personer i den gamla regimen efterlysta av ICC. Den nya regeringen har en skyldighet att överlämna dess tre (se tidigare inlägg här, kommentar i Expressen här samt Klambers ovan citerad artikel). Man kan dock också välja att åtala dem i Libyen, under den s k komplementaritetsprincipen. 

Än viktigare är att den nya regeringen etablerar en genuin demokrati och efterlever de mänskliga rättigheterna. I en genuin demokrati räcker det inte med formellt riktiga val, utan det krävs också att alla är delaktiga, och att staten inte utnyttjas för vissa personers eller gruppers intressen. Det är därför nödvändigt att alla grupper – inklusive kvinnor – är delaktiga i skrivandet av en konstitution. Det är förmodligen också så att man inte ska pressa fram val alltför snabbt, utan låta demokratin s a s organisera sig, så att det kan uppstå riktiga politiska partier, vilka företräder olika former av intressen och uppfattningar och inte utgör verktyg för klaner eller lokala bossar.

Det är förstås också viktigt att de mänskliga rättigheterna (MR) efterlevs. Detta gäller inte bara de medborgerliga och politiska rättigheterna (yttrandefrihet, rättssäkerhet, m m) utan även de ekonomiska och sociala rättigheterna. Oljan är Libyens viktigaste tillgång, och den måste komma alla till godo och används för utbildning, sjukvård, etc. Korruptionen måste stävjas, och oljetillgångarna får inte säljas ut till individer eller stater som står makten nära.

Allt detta är naturligtvis libyernas sak att besluta om, men omvärlden -– som redan lagt sig i utvecklingen -- kan inte acceptera att suveränitetsprincipen används för att skydda individer och grupper som tar för sig på andras bekostnad, lika litet som MR får användas som ett medel för den ena eller den andra stormaktens intresse. Det är libyernas -- alla libyers – sak att nu forma en ny stat och ett nytt samhälle.

Kan Palestina erkännas?

Jag publicerade igår ett inlägg på Newsmill i denna fråga (här). Av kommentarerna är #25 och #57 mina. Se även mitt tidigare inlägg på denna plats (här).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Palestinafr%E5gan" rel="tag">Palestinafrågan</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Får Israel blockera Gaza?

Inför Ship to Gaza-konvojens (“Freedom Flotill”) fortfarande något osäkra avresa finns det anledning att kommentera två folkrättsliga frågor:
1. Får Israel stoppa flottiljens ankomst till Gaza?
2. Får Israel begränsa införseln av varor till Gaza?
Dessa frågor har blivit föremål för ett antal utredningar, bl a föranledda av incidenten i samband med förra årets flottilj, då nio passagerare dödades. Se den ambitiösa isrealiska Turkelkommissionen (här), FN:s s k Goldstone-kommission (här) samt en speciell rapport rörande incidenten 31 maj 2010, (Hudson-Phillip-missionen, se här).
1. Israel har alltsedan man utrymde Gaza fortsatt att kontrollera luftrummet ovanför och vattnen utanför Gaza och i januari 2009 proklamerades en sjöblockad mot Gaza, dvs man hindrar all fartygstrafik med Gaza.
Blockad är, under vissa villkor, en accepterat metod i krigföring. Det är framförallt två förutsättningar som måste undersökas:

Läs även andra bloggares åsikter om Freedom Flotilla, Ship to Gaza, Hamas, fokrätt, Israel, Palestinafrågan, blockad
a) För det första måste det råda väpnad konflikt (“krig”). Är det fallet? Israel menar att det råder en internationell väpnad konflikt mellan Israel och Gaza, som i september 2007 betecknades ”hostile territory”. Jag instämmer i att om det råder väpnad konflikt, så är den internationell, och då med Hamas som motpart. Detta trots att Gaza inte är en stat och att Hamas därför inte utgör en regering för en stat; detta är dock inte en universellt acceptera uppfattning.
Däremot kan man fråga sig om det fortfarande – 2½ år efter den israeliska Operation Cast Lead runt årsskiftet 2008/2009 – över huvud taget råder en väpnad konflikt. Givet antalet raketer som fortfarande avfyras från Gaza mot Israel tycker jag dock inte att det är orimligt att säga att så är fallet (se israelisk statistik här). Därmed är det alltså ”krigets lagar” (inklusive den internationella humanitära rätten [IHR]) som är tillämpligt, medan havsrättskonventionen – som också åberopats -- är mindre relevant; havsrättskonventionen är visserligen tillämplig i både fred och krig, men krigets lagar anses s a s ta över under väpnad konflikt.
b) Återstår då frågan om åtgärderna uppfyller de krav som ställs på en blockad för att den ska laglig. Det i sammanhanget viktigaste villkoret är att den militära nyttan av blockaden ska vara proportionerlig mot den skada som orsakas civila (se artikel 102.b, de s k San Remo-reglerna, här). Turkelkommissionen finner, helt riktigt enligt min mening, att man inte kan bedöma blockaden isolerat, utan att den måste ses i ljuset av de stränga begränsningar som Israel infört avseende in- och utförsel landvägen. (Även deltagarna i Gazaflottiljen ser f ö saken på det sättet, se här.) Det leder mig därför över på den andra frågan.
2. Införselrestriktionerna för varor till och från Gaza skärptes avsevärt i september 2007, några månader efter det att Hamas tagit över kontrollen över Gaza. Fram till den förra “Freedom Flotilla” år 2010 rådde i princip förbud mot all export från Gaza och mot all import till Gaza med undantag för medicin, livsmedel och visst bränsle; även den importen var dock kontrollerad och starkt begränsad och t ex tilläts endast import av vissa matvaror. Lättnader infördes från och med juni 2010, med ytterligare lättnader ett halvår senare. I princip är det idag endast vapen och s k ”dual use”-utrustning som inte får föras in. Vad som menas med dual use – alltså varor som har både civil och militär användning – är dock en avvägningsfråga, och humanitära organisationer hävdar att utrustning nödvändig för vattenrening, byggnadsverksamhet, etc, fortfarande stoppas. Vidare har viss export från Gaza tillåtits, men det är ändå en bråkdel mot tidigare, vilket givetvis betyder fortsatta avbräck för ekonomin.
En stat har förstås ingen allmänt skyldighet att tillåta import till eller export från ett annat land (såvida det inte finns handelsavtal); länder har ingen skyldighet att handla med varandra. Vad som gör situationen annorlunda beträffande Gaza är två omständigheter. För det första finns det bestämmelser i Osloavtalen om handel mellan Israel och de palestinska områdena. Statusen på dessa avtal är dock oklar, och båda parter har brutit mot dem på olika sätt. För det andra, och viktigare i den nuvarande situationen, är att Israel kontrollerar gränserna till Gaza, varför man kan utestänga Gaza från handel också med andra länder. Detta ger Israel ett särskilt ansvar. (Visserligen finns en gränsövergång mot Egypten, men Turkelkommissionen finner – riktigt – att Israel måste ta ett eget ansvar för sina restriktioner, oavsett vilka bestämmelser som Egypten inför. Man kan alltså säga att om Israel och Egypten tillsammans spärrar av Gaza från omvärlden så får var och en av dem ta ett ansvar för det.)
Vad gäller då folkrättsligt? Som nämnts ovan får man bedöma blockaden och restriktionerna för införsel över land i ett sammanhang. I en proportionalitetsavvägning ska man, som sägs i de tidigare citerade San Remo-reglerna, väga skadan på civilbefolkningen mot de militära fördelarna av en blockad. Turkelkommissionen tar intressant nog upp de senaste två decenniernas diskussion om verkan av kollektiva sanktioner (t ex handelsembargon); FN-sanktionerna mot Irak under 1990-talet blev ju kritiserade därför att de medförde stora lidanden för den irakiska befolkningen, när det egentligen var ledargarnityret som var måltavlan, och därför använder sig säkerhetsrådet inte längre av sådana embargon.
Tyvärr drar kommissionen inte rätt slutsatser av sitt resonemang, och proportionalitetsavvägningen lider av tre allvarliga brister.
För det första förlitar man sig nästan helt på information från israeliska myndigheter, vilka inte finns representerade i Gaza. Visserligen beaktar man också uppgifter från israeliska NGO:er, som B’Tselem och Gisha, och från FN-organ på plats, men man fäster mindre vikt vid deras uppgifter och bedömningar. För det andra, och än allvarligare, beaktar man bara skada som är så allvarlig att den uppgår till en humanitär kris – framförallt avseende livsmedel. Andra former av skada, t ex kollapsen av ekonomin, skadan på sjukvård, utbildning, etc, tas inte med i beräkningen. Det är inte förenligt med ordalagen i San Remo-reglerna (se citatet nedan; ordet “damage”). I proportionalitetsavvägningen lägger man alltså in för lite i den palestinska vågskålen.
En tredje och lika stor svaghet är att kommissionen omvänt väger in för mycket på den israeliska sidan av vågen. Enligt San Remo-reglerna får man bara ta hänsyn till den militära nyttan av en blockad. En blockad är förbjuden om

"the damage to the civilian population is, or may be expected to be, excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated from the blockade".

Turkelkommissionen väger dock in också den politiska ”nyttan”, nämligen målet att blockadpolitiken ska minska stödet för Hamas. Man betecknar t o m det hela som ett slags ekonomisk krigföring, och det är sannolikt att det är detta politiska mål som är det väsentliga med restriktionerna.
Det är förstås obestridligt att det kan vara militärt nödvändigt att hindra införsel till Gaza av vapen och sådant som kan användas för att tillverka vapen, men restriktionerna – särskilt som de tillämpades fram till juni 2010 – gick betydligt längre än så.
Det är alltid svårt att göra en proportionalitetsavvägning, men enligt min mening tyder mycket på att den israeliska blockadpolitiken strider mot folkrätten, och att den utgör ett brott mot både internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Detta betyder alltså inte att Israel inte har rätt att kontrollera inflödet av varor till Gaza, vilket kan ske genom att undersöka alla inkommande fartyg. Israel har erbjudit sig att leverera de humanitära förnödenheter som finns på “Freedom Flotill” från israelisk hamn och vidare landvägen, vilket också skett vid ett flertal tillfällen. Detta är bra, men räcker inte för att göra blockaden folkrättsenlig.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den israeliska argumentationen inte är helt grundlös, men att en slutsats ändå måste bli att blockadpolitiken är olaglig. Genom de lättnader som införts är den mindre olaglig nu än före 2010, när man började lätta på restriktionerna, men min bedömning är att den fortfarande är oproportionerlig. OCHA (FN:s humanitära samordnare) skrev i sin senaste rapport på hemsidan (här http://www.ochaopt.org/gazacrisis.aspx?id=1000) följande:

In June 2010, Israel announced a package of measures to ease the access restrictions it had imposed on the Gaza Strip since June 2007. Due to the pivotal nature of the restrictions that remain in place, the easing of the blockade has not resulted in a significant improvement in people’s livelihoods.

*****

Jag har inte närmare berört frågan om Israel, i samband med bordningen av Freedom Flotilla 31 maj 2010, använde för mycket våld (vilket i princip kan vara fallet även om det skulle vara så att blockaden i sig är laglig). Följande kan dock sägas. Oavsett om blockaden i sin nuvarande form strider mot folkrätten har Israel en rätt enligt krigets lagar att kontrollera införsel av varor till Gaza, för att hindra att vapen levereras. Samtidigt måste man begränsa våldet till vad som är proportionerligt mot målet med aktionen. Det är heller knappast rimligt att hävda, som Israel gjorde 2010, att aktivister som motsätter sig en bordning är stridande (kombattanter, alltså likställda med soldater); stridande kan dödas oavsett om det är nödvändigt eller ej, men aktivisterna bör snarast likställas med personer som motsätter sig ett myndighetsingripande, och därmed får de utsättas får våld bara om det är nödvändigt och proportionerligt.

*****

En sak till måste påpekas. Folkrättsjurister har olika uppfattningar om huruvida Gaza fortfarande ska ses som ockuperat i folkrättslig mening, efter det att Israel utrymde territoriet 2005. (Själv lutar jag åt att det är ockuperat, men saken är svårbedömd.) Israel hävdar att ockupationen av Gaza upphörde 2005, vilket betyder att Israel inte längre är ockupationsmakt och därmed inte heller har det ansvar för civilbefolkningens vällevnad som Genèvekonventionerna ålägger en ockupant (ett ansvar som f ö till stor del uppfylldes av FN, EU och andra biståndsgivare, varför Israel inte behövde betala mer än en del av notan). Man kan därför säga att om Israel har rätt i att ockupationen har upphört så kan israelerna -- genom att utrymma Gaza och istället nöja sig med att kontrollera Gazas gränser, havsterritorium och luftrum -- behålla en god del av kontrollen över området utan att behöva bära ansvaret.
Detta visar hur fyrkantig folkrätten (liksom all juridik) ibland är. Moraliskt kan man tycka att ansvaret borde vara proportionerligt mot kontrollen, men här är det snarast fråga om ett s a s digitalt förhållande -- antingen/eller. Detta visar också på ett av flera skäl till att man inte alltid ska lägga avgörande politisk och moralisk vikt vid folkrätten – det klarar den inte av. Trots allt är folkrätten skapad av staterna, varav många är diktaturer, och bland vilka stormakterna har störst inflytande. Att bryta mot folkrätten är enligt min mening nästan alltid politiskt och moraliskt fel, men det är inte alltid rätt att utnyttja de rättigheter folkrätten ger. Även om blockaden – trots min analys – skulle vara i enlighet med folkrätten betyder alltså inte det att den är moraliskt och politiskt försvarbar. Som en direkt följd av förra årets flottilj lättade Israel på restriktionerna, som nämnts. Om också årets flottilj får denna effekt vore det bra.

*****

Inget av detta ska förstås tolkas som något stöd för Hamas mål eller medel; den urskillningslösa beskjutningen av civila mål i södra Israel utgör krigsförbrytelser, och medför ett internationellt personligt straffansvar för dem som beordrar och utför dessa beskjutningar. Israel har en rätt att försvara sig, inom folkrättens ramar.