Fäster vi för stor tilltro till folkrättsexperterna?

Kjell Goldmann har ställt den rimliga frågan om media fäster för stor tilltro till folkrättsexpertisen (se här). Goldmann har reagerat på att det finns olika uppfattningar om den israeliska insatsen mot Mavi Marmara 2010 (“Ship to Gaza”) samt om huruvida USA m fl höll sig inom säkerhetsrådets ramar under insatserna mot Libyen. (Jag har kommenterat båda frågorna upprepade gånger på denna blogg.)
Ove Bring har svarat Goldmann och jag instämmer i allt Bring skriver. Jurister kan göra olika bedömningar och det är inte ett dugg märkvärdigt. Därutöver vill jag tillägga följande.
Svårigheten i att få universellt accepterad svar i folkrättsliga frågor är att folkrätten är just universellt tillämplig. Det finns åsiktsskillnader mellan svenska jurister om hur Svea rikes lag ska tolkas och tillämpas, men åsiktsspannet är betydligt mindre i denna kulturellt relativt homogena grupp än vad det är i det globala samfundet. Folkrätten, liksom andra rättsordningar, bygger på vissa grundläggande antaganden om hur världen ser ut, och i viss mån också på antaganden om hur den bör se ut. Dessa antaganden skiljer sig åt mellan människor i olika länder, men också mellan människor i samma länder.
Trots det har folkrättsjurister ett gemensamt språk, och en gemensam uppsättning argument som är accepterad. Även om det skulle vara som Goldmann tror, att “folkrättsprofessorerna” ägnar sig åt “argumentproduktion” för att bedriva “opinionsbildning”, så måste denna “produktion” hålla sig inom ramarna för vad som är professionellt accepterat. Annars är den helt verkningslös, och “folkrättsprofessorn” blir av med sin enda resurs – sin professionella trovärdighet.
Att jurister kan ha olika uppfattningar innebär inte att alla uppfattningar är lika goda; i så fall vore folkrätten som disciplin meningslös -- den går ju faktiskt går ut på att avgöra vad som är rätt. Den som ska bilda sig en uppfattning utifrån vad olika folkrättsexperter säger får därför granska deras argument. Olika jurister är olika kunniga och olika duktiga på att argumentera. Att kvitta professor A:s argument mot professor B:s argument är meningslöst, om professor A:s argument är mycket bättre i betydelsen professionellt skickligar.
Men det finns också en annan dimension, nämligen det som ligger bakom argumenten. Huruvida man accepterar professor A:s eller professor B:s utlåtande beror för många människor -- inklusive undertecknad -- åtminstone delvis på vilka grundläggande antaganden de gör. Man bör alltså skilja mellan dem som fäster stor vikt vid universellt accepterade FN-deklarationer och dem som lägger tyngdpunkten på stormakternas praxis, mellan dem som betonar individens rättigheter och dem som betonar staternas makt och militära medel, och mellan dem som ser folkrätten som ett bindande regelsystem och dem som ser den som ett sätt att bekräfta stormakternas politiskt valda handlingslinjer. Att detta inte är helt lätt att göra för den intresserade allmänheten medges gärna, och vi som kommenterar världsskeenden kunde kanske ibland göra det med lite större transparens i detta avseende.
En passus i Goldmanns inlägg måste jag särskilt invända mot. Han ondgör sig över att folkrättsjurister uttalar sig i frågor innan det finns ett “domslut [som] avkunnas av en opartisk domstol.” Professorn i statskunskap med inriktning mot internationella relationer, Kjell Goldmann, torde väl känna till följande: Det är ytterst få internationella tvister som når domstol. I det internationella samhället är det huvudsakligen staterna själva som genomdriver folkrätten, i den mån det överhuvud taget sker. Man brukar säga att staterna har dubbla funktioner – de är både aktörer inom folkrätten (folkrättssubjekt) och institutioner för att upprätthålla folkrätten. Därför måste regeringar ta ställning till olika incidenter, även i avsaknad av domar. Och i ett demokratiskt samhälle är det förstås viktigt att folkrättsliga bedömningar når även den allmänna debatten så att folket kan påverka sin regering. Det är därför inte bara befogat utan faktiskt nödvändigt att folkrättsexperter uttalar sig.
En särskild ironi i Goldmanns resonemang är följande: De två exempel han nämner gäller Israel och Nato (vars främste medlem är USA). Israel vägrar vanligen att medverka i juridiska förfaranden (om man inte, som i fallet Palmerkommittén, de facto får utse ledamöterna), och även USA undviker att delta i internationella rättegångar som man inte tagit initiativet till. Ett krav på “juridiskt förfarande” innan man uttalar sig om situationer som dessa stater är indragna i betyder alltså tystnad. (Samma gäller förstås ett stort antal andra stater som skyr internationella domstolar, men som det ofta finna anledning att kritisera, som Ryssland och Kina.)

Läs även andra bloggares åsikter om folkrätt, Goldmann