Det verkar nu finnas ett starkt politiskt stöd i Riksdagen för att Sverige ska bidra till operationerna i Libyen. Vad skulle det innebära?
Som noterats av en del kommentatorer – bl a Ove Bring – är resolution 1973 om Libyen det första exemplet på hur konceptet “Responsibility to Protect” (R2P) uttryckligen implementeras (verkställs) av säkerhetsrådet. Begreppet R2P lanserades av en internationell kommission år 2001, och togs sedan upp av FN:s toppmöte år 2005, om än i urvattnad form.
R2P betyder att suveränitet ska förstås, inte som en rätt för en regering att göra vad den vill, utan som en skyldighet att skydda den egna befolkningen. Om regeringen inte uppfyller det går ansvaret över till det internationella samfundets.
I R2P-rapporten sätts det upp ett antal kriterier för att man ska kunna ingripa med våld. Ett av dem är särskilt intressant, och ofta glömt, reasonable prospects (s 37) – “the consequences of action not likely to be worse than the consequences of inaction”. Kopplat till det är skyldigheten att återuppbygga (s 39 ff). Dvs, om man ger sig in i en R2P-operation måste man ha en god bild av hur den ska följas upp, så att inte resultatet på lång sikt blir sämre. Nato misslyckades med det i Kosovo, där den humanitära interventionen följdes av etnisk rensning av Serbien, och USA misslyckades kapitalt i Irak efter 2003 (om det nu var en R2P-operation).
Det är fullt rimligt att Sverige deltar i operationerna i Libyen, men samtidigt måste vi också inse att det innebär att vi bör ta ett ansvar för följderna. Kanske faller Khadaffi, kanske följer en fredlig och smidig övergång till demokrati. Men det vet vi inte. Om Sverige får vara med vid bordet bör vi insistera på planering bortom kryssningsmissilerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Libyen "Responsibility to protect" Gadaffi
2 kommentarer:
Jaa Pål du har helt rätt, detta är mycket planering inför en demokratisk uppbyggnad, där vi redan nu borde ligga i startgroparna. Mycket viktigt.
Som konstnär tänker jag på att man måste kunna upprätta en kontakt med allmänheten och hoppas att allt för mycket inte blir förstört av infra struktur i libyen... sedan blir det hjälp organisationer typ Röda Korset och Läkare utan gänser... men efter det kultur, musik kulturmöten vänskap och hjälp till demokratiska val.
The question is - how do one reach all the masses who cant read or write? Those people who cant read these elaborate texts of ours? For those poor souls there is only one way to understand the world around them - through pictures. And the people who control the media......are the ones who have the power....to control the minds of the masses. What you see is what you believe to be true.And I dont even want to know the dark side of the internet..pictures of babies molested and tortured...you cant even imagine. So who´s side are we on?
Skicka en kommentar