Så inlämnades då i fredags den palestinska ansökan om FN-medlemskap (se här; tryck på önskat språk). Jag har tidigare kommenterat denna fråga här, här och här.
Det är lätt att bli besatt av Mellanösternproblemet, och än lättare att framstå som besatt av det. Det är trots allt bara en av många olösta konflikter i världen (om än en av de farligaste). Utvecklingen just nu är dock så intressant att det är svårt att låta bli att kommentera den.
***
Av såväl ansökan som av Abbas anförande (se här) står det helt klart vad man redan tidigare kunnat räkna med, nämligen att man idag inte utropar en stat på nytt, utan att man bygger på det gamla utropandet i Alger 1988.
Palestinierna gör anspråk på landet inom 1967 års gränser (dvs ca 22% av det ursprungliga mandatområdet Palestina), men man skriver inte att det idag skulle utgöra ett statsterritorium i juridisk bemärkelse. Detta både komplicerar och underlättar den praktiska hanteringen av ett erkännande av Palestina. Å ena sidan skulle ett formellt definierat territorium ha klargjort var gränserna för palestinsk jurisdiktion går, men å andra sidan skulle det också ha inneburit risk för konflikter med israelisk lagstiftning, som i olika delar gäller (enligt israeliskt synsätt) i östra Jerusalem, på bosättningarna och på Västbanken i övrigt.
Samtidigt innebär denna hänvisning bakåt till 1988 att palestinierna egentligen inte behöver sägas bryta mot Osloavtalen. Om de hade utropat en stat på nytt hade det inneburit ett klart avsteg från Oslo, som förbjuder sådana unilaterala steg, men nu bygger de bara vidare på något som var ett faktum redan 1993. (Detta sagt med reservation för att jag inte fingranskat avtalen nu; har dock läst dem tidigare.)
Inte heller Israel har sagt upp Osloavtalen, även om det nu ligger en motion i Knesset om att göra just det (se här). Slutsatsen är alltså att Oslo tills vidare fortsätter att gälla. Båda parter har också intressen av att upprätthålla samarbetet på olika områden (även om de intressena förstås kan få stryka på foten om man hamnar i ett storpolitiskt spel, vilket inte är helt osannolikt).
***
Vad gäller då för fredsförhandlingarna? Parterna verkar ha olika inställningar. Israel vill förhandla snarast, som Netanyahu sa i sitt FN-tal, f ö också det i fredags (se här), medan palestinierna verkar ställa två villkor: överenskommelse om att 1967 är grunden samt stopp för bosättningarna. (I generalförsamlingen utsa Abbas dock inte det första kravet annat än antydningsvis.)
Den s k kvartetten (FN, EU, USA, Ryssland) utfärdade ett uttalande samma dag som de två kontrahenterna talade. I det relativt korta meddelandet föreslår man en sträng och snabb tidtabell för hur förhandlingarna bör gå till (se här). Däremot nämner man, till skillnad från t ex uttalandet 2009, inget explicit om 1967 års gränser eller om bosättningsstopp. Istället nöjer man sig med att säga att parterna ska avstå från provocerande handlingar.
Som ett brev på posten, kan tyckas, kom i tisdags ett israeliskt beslut om byggande av 1100 nya enheter i bosättningen Gilo, som ligger mellan Jerusalem och Betlehem. (Se här. För bakgrund, se här.) Beslutet har fördömts internationellt, och Catherine Ashton, EUs utrikesminister, betecknar planerna som just en “provokation” (se här); hon tolkade alltså in ett krav på stopp för bosättningar i kvartettens uttalande. Denna tolkning har täckning: Kravet på bosättningsstopp finns med indirekt i uttalandet, genom en hänvisning till 2003 års “road map” (se här) som kräver just det.
Skälet till att man inte skrev något uttryckligen i fredagsuttalandet var enligt uppgifter att man inte kunde komma överens om en lämplig formel för att balansera det palestinska kravet på att bosättningarna upphör med det nya israeliska kravet (sedan 2007?) att erkännas inte bara som stat (vilket palestinierna gjorde i vart fall 1993) utan som en judisk stat (här). Frågan vad judisk stat innebär är en lång diskussion, som jag lämnar därhän idag, men det kan konstateras att beteckningen judisk från palestinsk sida tolkas så att flyktingåtervändande är uteslutet.
***
Vad skall man då säga om den palestinska hållningen? Är det inte nödvändigt att förhandla?
Jo, det är det, så klart. Men om man från omvärldens sida säger att en lösning ska ligga enbart i parternas händer så lägger man också trumf i hand på den starkare parten. Hur litet och utsatt Israel än är i regionen är det den klart starkare parten gentemot palestinierna. Folkrätten, liksom alla rättsordningar, är till för att skydda den svage. De palestinska kraven är rimliga, och de bygger på 20 års erfarenheter av förhandlingar ackompanjerade av ljudet av byggkranar och hammarslag på israeliska bosättningar. Under denna tid har palestinierna missat chanser, de har under perioder idkat kriminell (och dessutom kontraproduktiv) terrorism, och deras demokrati har varit varken perfekt eller fri från korruption. Det råder dock liten tvivel om att det idag är de palestinska kraven som ligger i linje med folkrätten, medan de israeliska inte gör det. (Jag har tidigare kommenterat detta här.)
Netanyahu är idag villig att medverka till att bilda en palestinsk stat – vilket är bra – men de “red lines” han har – bl a annektering av judiska bosättningar (sannolikt utan “land swaps”), full suveränitet över ett Storjerusalem och israelisk kontroll över Jordandalen – skulle ge palestinierna ett land bestående av c:a 13% av det ursprungliga mandatområdet, utspritt på landbitar utan större sammanhang. (Den Knessetmotion som jag refererade till ovan kräver f ö, förutom uppsägning av Olso, också att Israel annekterar stora delar av Västbanken. Gruppledarna för fyra av regeringspartierna, inklusive Netanyahus Likud, vill att Israel annekterar de områden där det finns bosättningar.)
***
Under tiden som förhandlingar påbörjas och går i stå i ändlösa cykler fortsätter den strategiska bosättningsverksamheten runt Jerusalem och på övriga delar av Västbanken. Snart kommer Israel att bli tvunget att välja mellan två alternativ:
1) Annektera bosättningarna och låt resten av Västbanken bilda en eller flera bantustans, administrerat av palestinska motsvarigheter till Mangosuthu Buthelezi. Det egentliga Israel är inte en apartheidstat, men om man skulle välja denna väg skulle man permanenta och institutionalisera en situation på Västbanken som bra mycket liknar den sydafrikanska nationalistregeringens “lösning” på problemet vad man skulle göra med oönskade folkgrupper.
2) Annektera hela Västbanken och (kanske något mindre realistiskt) Gaza. Många menar att detta vore den mest sympatiska lösningen – under den självklara förutsättningen att alla medborgare behandlas lika. “Problemet” är att det bor 3,8 miljoner palestinier i detta område, och att de tillsammans med palestinierna i egentliga Israel skulle utgöra en nästan lika stor grupp som de israeliska judarna. Det är därför svårt att se hur Israel, efter en annektion, skulle kunna förbli både en liberaldemokratisk stat och en stat som domineras av judar.
Det ligger ofta nära till hands att vara alarmistisk, särskilt om man talar om Mellanöstern. Frågan är dock om det inte är berättigat att säga att det nu är sista chansen – inte bara för Palestina utan också för Israel som vi känner det.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Mellan%F6stern" rel="tag">Mellanöstern</a>, <a href="http://bloggar.se/om/bos%E4ttningar" rel="tag">bosättningar</a>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar