Var de baltiska staterna ockuperade?

I dagarna var det tjugo år sedan Sovjetunionen upplöstes. Några månader tidigare hade de tre baltiska staterna allmänt erkänts som självständiga. Detta påminner mig om den svenska diskussionen 1989 om huruvida de baltiska staterna var ockuperade eller inte. (Jag satt då på mitt första förordnande på UD och minns debatten väl.)

Dåvarande utrikesminister Sten Andersson hade i en intervju förnekat att de baltiska staterna var ockuperade. Den efterföljande diskussionen byggde delvis (men inte helt) på ett missförstånd, som ska förklaras här.

De baltiska staterna ockuperades 1940 av Sovjetunionen efter ultimatum från Stalin, och annekterades kort därefter, på “ansökan” av dessa stater. Den svenska samlingsregeringen (med alla partier utom kommunisterna) erkände genom olika åtgärder den sovjetiska annektionen.

Var detta folkrättsenligt? Den sovjetiska ockupationen och annektionen stred otvivelaktigt mot dåtidens (liksom förstås mot dagens) folkrätt. Idag är en olaglig annektion inte bara olaglig utan ogiltig -- en nullitet, utan rättsliga konsekvenser – och det föreligger en skyldighet för andra stater  att inte stödja eller erkänna en folkrättsstridig annektion. Eftersom en sådan annektion är ogiltig anses det olagligt annekterade området därför som ockuperat, dvs tillfälligt men inte permanent administrerat av den ockuperande staten. (Aktuella liknande fall under senare är år den irakiska annektionen av Kuwait, den indonesiska annektionen av Östtimor, den marockanska annektionen av Västsahara och den israeliska annektionen av östra Jerusalem och Golanhöjderna.)

År 1940 var situationen inte lika klar. Visserligen hade många stater vägrat att erkänna den marionettstat (Manchuko) som japanerna skapat i norra Kina år 1932 efter sitt angreppskrig, men den likaledes olagliga italienska annektionen av Etiopien 1936 erkändes av t ex Frankrike och Storbritannien. Den traditionella effektivitetsprincipen vägde i det senare fallet tyngst, dvs att det är den makt som har den effektiva kontrollen över ett område som ska anses vara dess regering.

Man kan säga att det hade varit i linje med en dåvarande tendens i folkrättens utveckling att vägra erkänna den sovjetiska annektionen. Om Sverige hade valt den vägen hade de baltiska staterna enligt vårt synsätt varit ockuperade. Nu valde samlingsregeringen istället den mer konservativa vägen, dvs att erkänna det sovjetiska effektiva maktinnehavet. Det fanns förstås också goda realpolitiska skäl till det år 1940, då Norge och Danmark var ockuperade av Sovjetunionens dåvarande allierade Tyskland, och då Finland med blotta förskräckelsen nyss hade lyckats få fred efter det sovjetiska angreppskriget 1939-1940.

När Sten Andersson 1989 sa att de baltiska staterna inte var ockuperade var det m a o inget annat än en logisk konsekvens av det tidigare ställningstagandet. Detta hindrar inte att det även med den utgångspunkten var så att den sovjetiska annektionen var folkrättsstridig. Att säga att Baltikum inte var ockuperat betyder alltså inte att det var OK av Sovjetunionen att införliva dem i sitt territorium och styra dem med järnhand i ett halvsekel.

En anknytande fråga som dök upp efter självständigheten var om de baltiska staterna år 1991 var nya stater eller om de egentligen var samma stater som de som utövade självständighet 1920-1940. Detta hade betydelse bl a för om havsgränserna som avtalats mellan Sverige och Sovjetunionen 1988 skulle rivas upp eller om de baltiska staterna s a s skulle ärva dem. Detta löstes genom att nya avtal skrevs som bygger på 1988 års gränser. En annan fråga var om de ryssar som flyttade in i de baltiska staterna 1940-1991 skulle betraktas som utlänningar eller medborgare. Denna fråga är såvitt jag vet inte löst i princip, även om den för många ryssar i Baltikum fått en praktisk lösning. Min egen inställning är att man bör se denna fråga i ett MR-perspektiv. Även om man – i strid med samlingsregeringens bedömning -- skulle komma fram till att den olagliga sovjetiska annektionen var en nullitet, och att de inflyttade ryssarna därmed skulle kunna tyckas ha samma ställning som israeliska “bosättare”, så föreligger en fundamental skillnad: De allra flesta av dessa ryssar flyttade in i god tro och hade ingen tillgång till någon information om att den ryska kontrollen över Baltikum var rättsstridig; för dem var det inte märkvärdigare att flytta från Perm till Tallinn än det vore för en svensk att flytta från Malmö till Östersund. Att utreda detta skulle dock kräva ett eget blogginlägg.