Investeringsskyddet i TTIP – en fara eller en nödvändighet?

Idag har Europaparlamentets handelsutskott antagit en resolution som ger kommissionen grönt ljus för att fortsätta förhandlingarna med USA om ett omfattande handels- och investeringsavtal (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP).
Den mest kontroversiella frågan i TTIP rör investeringsskyddet. Idag finns över 3000 bilaterala investeringsskyddsavtal mellan stater i jordens alla hörn (bilateral investment treaties; BITs). Dessa syftar till att öka utländska investeringar genom att skydda investeringar som en investerare från det ena landet gör i det andra, och vice versa. Avtalen kan se olika ut, men i allmänhet innehåller de bestämmelser om ersättning i händelse av expropriation, försäkringar om “fair and equitable treatment” av investerare samt bestämmelser om tvistlösning (Investor-state dispute settlement, ISDS). Det är fr a ISDS som har skapat kontroverser. Genom en ISDS kan ett företag stämma en stat och få ersättning, t ex därför att staten har vägrat tillstånd för en investerare att driva en verksamhet som bedöms som miljöfarlig (vilket hänt) eller därför att man stärkt skyddsregler på arbetsmarknaden så att tillverkning blivit avsevärt dyrare (vilket yrkats i tvister men ännu inte utdömts, mig veterligen).
Debatten har karaktäriserats av ytterligheter: En del menar att ISDS är helt problematiskt; det är väl rimligt att en investerare kan stämma en stat som bryter mot ett avtal? Andra finnar att ISDS är en principiell styggelse; inte ska väl en (skilje-)domstol kunna lägga sig i hur ett land styrs?
Sanningen (eller i vart fall min uppfattning) ligger någonstans mitt emellan, för det beror helt på.
I princip är det förstås rimligt att stater kan hållas ansvariga. Sverige har redan accepterat en mängd internationella domstolar och andra tvistlösningsmekanismer. EU-domstolen avkunnar dagligen och stundligen domar som får direkt betydelse för svensk rätt. Europadomstolen i Strasbourg har jurisdiktion (domsrätt) att avgöra om Sverige uppfyller sina förpliktelser enligt Europakonventionen, och vi rättar oss regelbundet efter deras avgöranden, inklusive genom ibland ganska omfattande lagändringar. Vi har t o m gått så långt att vi förbundet oss att utlämna t ex vår statschef och vår regeringschef till Internationella domstolen, om de skulle misstänkas för krigsförbrytelser eller andra internationella brott, och det accepterades av en enig riksdag.
Samtidigt är det inte alls så enkelt som ISDS-förespråkarna hävdar.
1. ISDS ger en mer privilegierad ställning för investerare än för någon annan enskild part. En vanlig medborgare vars rättigheter kränkts måste först “uttömma inhemska rättsmedel”, dvs gå till nationell domstol i sista instans (t ex HD). En investerare, däremot, kan i allmänhet gå direkt till ISDS.
2. ISDS privilegierar också investerare när det gäller skadeståndet. Domar i ISDS kan i allmänhet verkställas direkt i vilken stat som helst enligt New York-konventionen (1958) eller ICSID-konventionen (Washingtonkonventionen; 1965). Om en enskild medborgare tilldömts skadestånd i Strasbourg för hen förlita sig på att landet ifråga frivilligt betalar. Om det gäller MR-kränkningar på andra kontinenter finns i allmänhet inte ens den möjligheten. (Färre länder har accepterat den interamerikanska och den afrikanska domstolen och efterlevnaden är sämre. I Asien finns ännu ingen MR-domstol.) Vidare handlar det i ISDS i allmänhet om mycket större belopp än när det gäller MR-kränkningar av enskilda.
3. För miljöhänsyn liksom för den internationella arbetsrättsliga reglerna (ILO-konventionerna) finns inga kraftfulla övervaknings- eller tvistlösningsmekanismer över huvud taget.
4. ISDS privilegierar också utländska investerare framför inhemska företag. På den svenska energimarknaden, t ex, kan Eon utnyttja en ISDS, men inte Vattenfall. På den tyska är det tvärtom. (Vattenfall har stämt Tyskland p g a beslutet att stänga kärnkraften.)
5. Allt detta gör att en rationell regering, närhelst en intressekonflikt uppstår, kommer att välja att prioritera utländska investerare framför MR-hänsyn, arbetsrätt, miljöhänsyn och inhemska investerare. Man talar om en “chilling effect”, som alltså inträder redan genom den blotta existensen av ISDS. ISDS riskerar därmed att påverka den demokratiska beslutsprocessen och att försämra skyddet för MR och andra motstående intressen.
I princip bör det inte finnas något större behov av ISDS i ett förhållande mellan liberala rättsstater, och min egen preferens vore därför att ISDS-delen stryks ur TTIP. Eventuella tvister borde kunna lösas genom mellanstatlig tvistlösning, som sker i handelstvister. Amerikanska investerare i Sverige får acceptera att svenska lagar förändras på samma sätt som svenska investerare i Sverige alltid fått göra det.
Samtidigt är det viktigt att säga att hur ISDS slår beror på flera saker. Viktigast är innehållet i avtalet. Det är sannolikt att det färdiga avtalet kommer att göra klart att de avtalsslutande staterna får göra rimlig lagändringar och vidta rimliga åtgärder för att t ex skydda miljön utan risk för skadeståndskrav. (Däremot måste förstås expropriationer ersättas, men det gäller redan enligt såväl Europakonventionen som svensk lag.) Det är också viktigt att bestämmelserna blir så precisa som möjligt för att minska osäkerheten. Trenden i investeringsskyddsavtal går också i denna riktning, och det amerikanska modellavtalet från 2012 är betydligt mer “statsvänligt” än många tidigare avtal.

En annan viktig faktor är hur domarna utses. Jag har inte sett den antagna texten men vad jag förstår skulle parlamentet yrka på att domarna ska väljas av staterna samt – ännu viktigare -- att det ska finnas ett överklagandeorgan (en “hovrätt”). Detta vore utmärkt, för idag spretar praxisen i skiljedomarna. Inom WTO finns en överklagandekammare med permanent anställda domare, och den har kunnat utveckla praxisen i tvistlösningssystemet i WTO.

Läs även andra bloggares åsikter om TTIP, investeringsskydd, ISDS, BIT, folkrätt,

Gaza – några klargöranden

Här några punkter m a a diskussionen idag på SVT:s Debatt:

• Israel har en rätt att attackera militära anläggningar på Gaza som hotar Israel (dvs raketramper, etc). Man kan se situationen på olika sätt – som en internationell väpnad konflikt med Hamas/Islamistiska Jihad som angripare genom raketbeskjutning, som en pågående ockupation där Israel har en rätt att upprätthålla ordningen, eller som en konflikt som s a s triggats genom Israels blockad men där Israel under den pågående konflikten ändå får använda våld i enlighet med den internationella humanitära rätten. (Jfr min tidigare bloggpost och de referenser som finns där.) Fakta på marken är oklara och folkrätten är inte skriven för anomalier som den som råder i Palestinakonflikten (ockupation av område som ingen stat gör anspråk på), men oavsett hur man resonerar är det svårt att säga att Israel inte har rätt att försöka hindra raketbeskjutningen.
• En del kommentatorer har uttryckt förståelse för att Hamas angriper Israel som en reaktion mot bl a blockaden. Blockaden är både orättfärdig och illegal – den sträcker sig ju faktiskt mycket längre än till att hindra införsel av vapen (se se här och här). Den kan dock inte rättfärdiga beskjutning av civila, vilket utgör en krigsförbrytelse.
• Enligt rapporteringen grupperar de olika palestinska styrkorna ofta i civila bostadsområden och t o m intill sjukhus. Detta bruk av civila sköldar är strängt förbjudet i folkrätten (t o m krigsförbrytelser även det), och om ett sjukhus används för militära ändamål förlorar det sin immunitet. Icke desto mindre måste Israel ändå försöka undvika civila offer och göra en proportionalitetsbedömning, dvs väga militär nytta mot civil skada.
• Hamas är en terroristorganisation, och omvärlden får inte och ska inte stödja terrorism. Hamas är emellertid också mycket mer. Det är en militär, politisk och social organisation. Att reducera Hamas till att bara vara en terroristorganisation är alltså missvisande (vilket är ett understatement). Israel begår dagligen krigsförbrytelser – bosättningspolitiken utgör en gigantisk krigsförbrytelse enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen – men få skulle komma på tanken att kalla Israel en krigsförbrytarstat.
• När Hamas bildade regering efter valen 2006 (vid vilka bl a Carl Bildt var valobservatör) ställde den s k kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN) följande villkor till den nya Hamasregimen:
-- att erkänna Israels rätt att existera,
-- att avsvärja sig våld och
-- att acceptera ingångna avtal.
Motsvarande krav har emellertid aldrig har ställts på Israel. Netanyahu erkänner ingen rätt för palestinierna till en egen stat. Ingen israelisk regering – och ingen annan regering heller, för den delen -- skulle avhända sig möjligheten att använda våld för syften som den anser legitima (och Israel använder därtill våld för illegitima syften, som att underlätta sin bosättningspolitik). Ingen israelisk regering har hållit ingångna avtal med palestinierna. Konflikten är m a o asymmetrisk på mer än ett sätt.


Technorati-taggar: Gaza,folkrätt,krigsförbrytelser,Israel,Palestinakonflikten

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Gaza" rel="tag">Gaza</a>, <a href="http://bloggar.se/om/blockad" rel="tag">blockad</a>

Det svenska samarbetsavtalet med Saudiarabien och folkrätten

Ekots avslöjande om svensk medverkan i byggandet av en fabrik för tillverkning av bl a antitankvapen är häpnadsväckande. Samarbetet om fabriken utgör ett följdprojekt som bygger på 2005 års samarbetsavtal mellan Sverige och Saudiarabien (se nedan).
Jag har tidigare kommenterat svenskt krigsmaterielsamarbete med Saudiarabien här. M a a dagens nyheter har jag följande kommentarer.
1. Samarbetet om fabriken ligger klart inom ramen för avtalet från 2005, men det följer inte direkt av detta avtal. 2005 års avtal stadgar inte att en fabrik ska byggas utan talar i mer allmänna termer om att man ska “studera och utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram” samt “särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar” (artikel 2.3). FOI hade alltså inte behövt ingå följdavtalet år 2007. Den nuvarande regeringen bär därmed ett eget ansvar för avtalet.
Däremot hade Sverige inte kunnat helt vägra att samarbeta; i så fall hade vi brutit mot avtalet. (Den tidigare regeringens ansvar behandlas nedan.)
2. Eftersom det är fråga om en svensk myndighet (FOI), underställd regeringen, är Sverige såsom stat direkt ansvarig vad gäller fabriken. Detta gäller även om verksamheten skett (eller planerats ske) genom ett privat företag såsom bulvan.
3. Samarbetsavtalet är i sig mycket långtgående; även om det inte stadgar något om byggandet av en fabrik ligger det nära till hands att föreställa sig att det kan ligga inom avtalet. I avtalet finns inga som helst villkor vad gäller fred eller mänskliga rättigheter (MR). I preambeln (“inresssen”) står följande
Acknowledging with great satisfaction the desire to strengthen the good friendly relationship through direct military cooperation; in accordance with the national and international policies of their respective countries and in a
manner consistence with national laws applied in each country and not conflicting with their commitments in the international fields.
Noting that the cooperation of the two countries promotes internal peace and stability and that [sic!] is not directed against any third party.
Uttrycket “in accordance with the national and international policies of their respective countries” innehåller dock en väl dold hänvisning till MR. Den sist citerade meningen ovan anger att samarbetet skall främja fred och inte rikta sig mot tredje part. Jag återkommer till detta. Det kan dock konstateras att det är uppseendeväckande att den socialdemokratiska regeringen kunde ingå avtalet utan några explicita villkor över huvud taget.
4. Avtalet kan sägas upp i förtid, liksom alla avtal, men en förtida uppsägning utgör ett avtalsbrott, alltså en överträdelse av en folkrättslig förpliktelse, om den inte kan motiveras. En folkrättsöverträdelse ska i normala fall ersättas, t ex genom skadestånd. Dessutom påverkar en förtida uppsägning förstås trovärdigheten hos det land som gör uppsägningen.
Möjligen skulle Sverige kunna åberopa två argument, vilka överlappar.
Det första är att den saudiska interventionen i Barhein förra året utgör ett så grovt övergrepp mot MR och en så grov inblandning i ett annat land att det skulle ge Sverige en rätt att säga upp avtalet som en reaktion. Visserligen var Sverige inte direkt drabbat av interventionen, men överträdelser av detta slag anses riktade mot hela statssamfundet. För att kunna reagera på det viset måste Sverige dock först ha försökt med andra medel att förmå Saudiarabien att upphöra med sin inblandning.
För det andra skulle man kunna argumentera att förutsättningarna för avtalet har förändrats. (Se artikel 62 i Wienkonventionen om traktaträtten.) Eftersom Saudiarabien faktiskt numera – efter Bahreinäventyret -- utgör ett potentiellt hot mot tredje parter kan Sverige inte längre samarbete på detta nära sätt. Risken finns nämligen att vi i så fall gör oss skyldiga till medhjälp till folkrättsbrott om Saudiarabien i framtiden skulle göra fler interventioner i sitt närområde (t ex i en grannstat där folket störtat en god vän till Saudi), och om Sverige medvetet medverkar till att Saudiarabien får vapen som kan användas i en sådan folkrättsstridig intervention.
Jag är inte säker på att dessa argument skulle hålla, men de skulle kunna användas om man vill argumentera för att en uppsägning (eller en suspension) är möjlig.

Fäster vi för stor tilltro till folkrättsexperterna?

Kjell Goldmann har ställt den rimliga frågan om media fäster för stor tilltro till folkrättsexpertisen (se här). Goldmann har reagerat på att det finns olika uppfattningar om den israeliska insatsen mot Mavi Marmara 2010 (“Ship to Gaza”) samt om huruvida USA m fl höll sig inom säkerhetsrådets ramar under insatserna mot Libyen. (Jag har kommenterat båda frågorna upprepade gånger på denna blogg.)
Ove Bring har svarat Goldmann och jag instämmer i allt Bring skriver. Jurister kan göra olika bedömningar och det är inte ett dugg märkvärdigt. Därutöver vill jag tillägga följande.
Svårigheten i att få universellt accepterad svar i folkrättsliga frågor är att folkrätten är just universellt tillämplig. Det finns åsiktsskillnader mellan svenska jurister om hur Svea rikes lag ska tolkas och tillämpas, men åsiktsspannet är betydligt mindre i denna kulturellt relativt homogena grupp än vad det är i det globala samfundet. Folkrätten, liksom andra rättsordningar, bygger på vissa grundläggande antaganden om hur världen ser ut, och i viss mån också på antaganden om hur den bör se ut. Dessa antaganden skiljer sig åt mellan människor i olika länder, men också mellan människor i samma länder.
Trots det har folkrättsjurister ett gemensamt språk, och en gemensam uppsättning argument som är accepterad. Även om det skulle vara som Goldmann tror, att “folkrättsprofessorerna” ägnar sig åt “argumentproduktion” för att bedriva “opinionsbildning”, så måste denna “produktion” hålla sig inom ramarna för vad som är professionellt accepterat. Annars är den helt verkningslös, och “folkrättsprofessorn” blir av med sin enda resurs – sin professionella trovärdighet.
Att jurister kan ha olika uppfattningar innebär inte att alla uppfattningar är lika goda; i så fall vore folkrätten som disciplin meningslös -- den går ju faktiskt går ut på att avgöra vad som är rätt. Den som ska bilda sig en uppfattning utifrån vad olika folkrättsexperter säger får därför granska deras argument. Olika jurister är olika kunniga och olika duktiga på att argumentera. Att kvitta professor A:s argument mot professor B:s argument är meningslöst, om professor A:s argument är mycket bättre i betydelsen professionellt skickligar.
Men det finns också en annan dimension, nämligen det som ligger bakom argumenten. Huruvida man accepterar professor A:s eller professor B:s utlåtande beror för många människor -- inklusive undertecknad -- åtminstone delvis på vilka grundläggande antaganden de gör. Man bör alltså skilja mellan dem som fäster stor vikt vid universellt accepterade FN-deklarationer och dem som lägger tyngdpunkten på stormakternas praxis, mellan dem som betonar individens rättigheter och dem som betonar staternas makt och militära medel, och mellan dem som ser folkrätten som ett bindande regelsystem och dem som ser den som ett sätt att bekräfta stormakternas politiskt valda handlingslinjer. Att detta inte är helt lätt att göra för den intresserade allmänheten medges gärna, och vi som kommenterar världsskeenden kunde kanske ibland göra det med lite större transparens i detta avseende.
En passus i Goldmanns inlägg måste jag särskilt invända mot. Han ondgör sig över att folkrättsjurister uttalar sig i frågor innan det finns ett “domslut [som] avkunnas av en opartisk domstol.” Professorn i statskunskap med inriktning mot internationella relationer, Kjell Goldmann, torde väl känna till följande: Det är ytterst få internationella tvister som når domstol. I det internationella samhället är det huvudsakligen staterna själva som genomdriver folkrätten, i den mån det överhuvud taget sker. Man brukar säga att staterna har dubbla funktioner – de är både aktörer inom folkrätten (folkrättssubjekt) och institutioner för att upprätthålla folkrätten. Därför måste regeringar ta ställning till olika incidenter, även i avsaknad av domar. Och i ett demokratiskt samhälle är det förstås viktigt att folkrättsliga bedömningar når även den allmänna debatten så att folket kan påverka sin regering. Det är därför inte bara befogat utan faktiskt nödvändigt att folkrättsexperter uttalar sig.
En särskild ironi i Goldmanns resonemang är följande: De två exempel han nämner gäller Israel och Nato (vars främste medlem är USA). Israel vägrar vanligen att medverka i juridiska förfaranden (om man inte, som i fallet Palmerkommittén, de facto får utse ledamöterna), och även USA undviker att delta i internationella rättegångar som man inte tagit initiativet till. Ett krav på “juridiskt förfarande” innan man uttalar sig om situationer som dessa stater är indragna i betyder alltså tystnad. (Samma gäller förstås ett stort antal andra stater som skyr internationella domstolar, men som det ofta finna anledning att kritisera, som Ryssland och Kina.)

Läs även andra bloggares åsikter om folkrätt, Goldmann

Förändrades folkrätten av 11 september?

(Jag har lagt till en sjunde punkt.)
Ja, och huvudsakligen till det sämre (se särskilt p 4-6 nedan). Utan att ge ett fullständigt svar på frågan, här några noteringar:
1. Det uppstod direkt efter attackerna ett slags konsensus om att ett väpnat angrepp i FN-stadgans mening kunde begås också av en icke-statlig aktör. Det var redan tidigare klart att en stat kunde angripa en annan genom ombud (“the sending … of armed bands” enligt FNs definition av aggression). Det nya var att flera stater nu verkade mena att den icke-statliga gruppen själv kunde vara angripare. Enligt konventionell folkrätt skulle man ha kunnat hålla staten Afghanistan ansvarigt för 9*11, men USA anser sig vara i väpnad konflikt med al-Qaida och Taliban som organisationer.
2. Det blev också helt accepterat att inleda ett självförsvar efter det att en terroristattack avslutats, i vart fall om denna attack kunde sägas ingå i en pågående kampanj. USA och Israel hade redan tidigare svarat på terroristattacker med militära medel (USA t ex mot Libyen 1986), men det hade varit kontroversiellt.
3. Föregripande självförsvar blev mer accepterat. USA angrep Irak 2003 i vad de allra flesta jurister menade var ett olagligt förebyggande självförsvar, dvs ett självförsvar som ägde rum långt innan det förväntade angreppet satts igång. Irak hade ju inga direkta planer på att angripa vare sig USA eller något annat land, men USA menade (felaktigt, visade det sig) att Irak hade massförstörelsevapen som kunde användas i ett angrepp. Även om angreppet på Irak fördömdes av de allra flesta kan man ändå säga att det s a s flyttade tyngdpunkten i debatten. Fram till 2003 hade det varit högst kontroversiellt huruvida en stat får ingripa föregripande, dvs när ett anfall är omedelbart förestående. Föregripande blev nu mer accepterat, vilket bl a visade sig i diskussionerna inför FNs toppmöte 2005. I generalsekreterarens rapport, In larger freedom, står:
124. Imminent threats are fully covered by Article 51, which safeguards the inherent right of sovereign States to defend themselves against armed attack. Lawyers have long recognized that this covers an imminent attack as well as one that has already happened.
Man får nog säga att antalet jurister, och stater, som accepterade att självförsvar gäller även vid en “imminent attack” inte var så markant före 11*9.
4. Säkerhetsrådet började “lagstifta”, dvs införa regler som handlar inte bara om en specifik situation utan som skall gälla alltid och för alla. Den första resolutionen av detta slag, resolution 1373, införde bl a finansiella sanktioner mot terrorister. Det har sedan kommit fler beslut, bl a för att hindra spridning av massförstörelsevapen. Många folkrättsjurister, inklusive jag, anser att detta går utanför säkerhetsrådets mandat enligt FN-stadgan, men besluten har accepterats av staterna, vilket kan betyda att vi har fått en sedvanerättslig utveckling av FN-stadgan.
5. En annan tendens har varit att bekämpning av terrorismbrott prioriterats på bekostnad av andra internationella brott. Denna tendens fanns redan tidigare, eftersom staternas förpliktelserna att samarbeta för att förhindra och beivra terroristbrott alltid har varit starkare och mer precisa än förpliktelserna att beivra t ex krigsförbrytelser och andra brott som ofta begås av statsföreträdare. Denna obalans har varit särskilt frapperande i de segslitna diskussionerna om en global anti-terroristkonvention; en av tvistefrågorna har varit just om stater kan begå terrorism i konventionens mening. Detta hindrar dock inte att även bekämpandet av mer “traditionella” internationella brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser stärkts; åtalet mot Kadaffi är ett aktuellt exempel.
6. Precis som säkerhetsrådet – som ju kan ses som en slags världsregering, fast med begränsade befogenheter – tog sig mer makt efter 9*11 skaffade sig många nationella regeringar ökade maktmedel, inklusive övervakning och möjligheter att frihetsberöva utan rättegång. Detta gav upphov till en intensiv debatt om mänskliga rättigheter, och Europadomstolen har slagit ner på en del av dessa åtgärder. (Se t ex Case of Gilland and Quinton v. the United Kingdom, som man kan söka efter här.)
7. Gränsen mellan kombattanter (stridande) och civila började ifrågasättas, genom att USA betraktade al-Qaida och Talibankrigande som "olagliga kombattanter" (jfr Guantanamo). Amerikanerna hade fel i sina slutsatser, men det fanns visst fog för att diskutera denna gränsdragning, och detta resulterade i en studie av Internationella rödakorskommittén m fl (se här).
_{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/terrorism" rel="tag">terrorism</a>, <a href="http://bloggar.se/om/11+september" rel="tag">11 september</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4pnat+angrepp" rel="tag">väpnat angrepp</a>, <a href="http://bloggar.se/om/sj%E4lvf%F6rsvar" rel="tag">självförsvar</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationella+brott" rel="tag">internationella brott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>}

Technorati-taggar: terrorism,11 september,väpnat angrepp,självförsvar,internationella brott,mänskliga rättigheter,folkrätt

Kan Palestina erkännas?

Jag publicerade igår ett inlägg på Newsmill i denna fråga (här). Av kommentarerna är #25 och #57 mina. Se även mitt tidigare inlägg på denna plats (här).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Palestinafr%E5gan" rel="tag">Palestinafrågan</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Cyberkrig och Stuxnet – hade Iran rätt till självförsvar?

I förra lördagens Konflikt berättades om förberedelserna för cyberkrig, och om datamasken Stuxnet, som riktades mot Irans kärnvapenprogram (se här). Många menar att Stuxnet var skapat genom ett samarbete mellan USA och Israel.
Stuxnet skulle kunna vara ett exempel på en s k datanätverksattack (DNA). Hur DNA ska bedömas i folkrätten har diskuterats länge, också i Sverige. 2004 arrangerade Försvarshögskolan tillsammans med UD och Försvarsdepartementet en interntionell konferens om hur man ska se på DNA och den humanitära rätten (krigets lagar (se här). Den allmänna uppfattningen var att DNA ska behandlas som andra stridsmedel och stridsmetoder. Den får alltså inte riktas mot civila. En DNA kan vara väldigt välriktad mot ett specifikt militärt mål, men den kan också skapa helt oförutsägbara kedjereaktioner som kan träffa livsviktiga civila funktioner.
Den kanske viktigaste fråga som väckts av Stuxnet är dock om en DNA också kan utgöra ett väpnat angrepp, dvs om en angripen stat har rätt till självförsvar. En av de första som diskuterade denna fråga var professor Michael Schmitt (här). Hans slutsats från 1999 är att det är effekterna som är avgörande. Om en DNA medför stor skada i “den verkliga världen”, på människor och egendom, är den ett väpnat angrepp, och legitimerar självförsvar, även med traditionella “kinetiska” vapen.
Vad betyder detta avseende Stuxnet? Såvitt jag förstår var konsekvenerna av Stuxnetattacken inte av sådan art att de kan jämföras med ett vanligt väpnat angrepp. Dessutom vet vi inte med säkerhet vem som var avsändaren. Men om det nu hade varit så att förstörelsen hade blivit större, och om det stått klart att det var Israel och USA som riktade attacken mot Iran, då skulle Iran ha kunnat ingripa i självförsvar, mot såväl USA som Israel. Detta självförsvar skulle kunna utföras genom motattacker över datanätet, men också genom konventionella vapen, och det skulle kunna utföras av allierade till Iran i s k kollektivt självförsvar. Alltså, en DNA mot Iran skulle kunna legitimera attacker från Hizbollah på israeliska militära mål (förutsatt att övriga folkrättsliga villkor är uppfyllda, dvs motattackerna ska vara proportionerliga och nödvändiga, och de ska vara i enlighet med den humanitära rätten, vilket bl a inbegriper att de inte får riktas mot civila mål).
Även om det egentligt ligger utanför ramen för denna blogg bör följande nämnas: Från USA:s och Israels sida skulle motargumentet kunna vara att en attack mot Irans kärnenergi- (eller kärnvapen-)program utgör ett preventivt självförsvar. Det argumentet -- som luftades också under angreppet mor Irak 2003 -- är dock inte accepterat. Ett annat argument, som också skulle påminna om vad USA anförde 2003, skulle kunna vara att DNA:n utgjorde ett försök att verkställa de många säkerhetsrådsresolutioner som riktats mot Irans atomprogram. Inte heller detta argument skulle dock väcka något större gensvar bland folkrättsjurister.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4pnat+angrepp" rel="tag">väpnat angrepp</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Stuxnet" rel="tag">Stuxnet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/datan%E4tverksattacker" rel="tag">datanätverksattacker</a>, <a href="http://bloggar.se/om/cyberkrig" rel="tag">cyberkrig</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Iran" rel="tag">Iran</a>

Technorati-taggar: folkrätt,väpnat angrepp,Stuxnet,datanätverksattacker,cyberkrig,Iran

Aggressionsbrottet – att göra krig till ett brott

Idag tog jag på mig kostymen för sista gången denna vår. Skälet var att jag skulle presentera en skrift om agessionsbrottet som jag skrivit för Totalförsvarets folkrättsråd. Skriften finns att ladda ner här.
En definition och andra bestämmelser om aggressionsbrottet antogs i juni förra året av ICC-konferensen i Kampala, och de kommer att föras in i den s k Romstadgan för ICC. När det sker kan Internationella brottmålsdomstolen döma ledare som begår aggressionshandlingar (ungefär: startar krig) i strid med folkrätten. Det är faktiskt fråga om en liten revolution, eftersom det innebär att det då kommer att finnas betydligt kraftigare medel att avskräcka från krig.
Det är dock en revolution med fördröjning. Enligt en kompromiss med flera skeptiska stater kan ICC börja tillämpa detta brott tidigast 2017. Dessutom kan de stater som så vill undvika att träffas av bestämmelserna. Det kommer därför att dröja flera år innan denna kriminalisering börjar verka, och än längre innan den blir global.
Inom EU finns det olika attityder till brottet. Tyskland förbereder en snar ratifikation, medan britterna vill avvakta (och sannolikt helst hålla sig helt utanför, likt fransmännen). Svenska regeringen bör under nästa årliga möte med ICC-staterna (i december) deklarera att man förbereder en svensk ratifikation. Det skulle stärka de krafter som vill göra allvar av det folkrättsliga förbudet mot att starta krig.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/ICC" rel="tag">ICC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Internationella+brottm%E5lsdomstolen" rel="tag">Internationella brottmålsdomstolen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/aggressionsbrottet" rel="tag">aggressionsbrottet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E5ldsf%F6rbudet" rel="tag">våldsförbudet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>