Follow by Email

lördag 11 januari 2020

Vem ska betala ersättning till offren för den iranska nedskjutningen av det ukrainska planet (PS752)?


Jag blev för en stund sedan uppringd av en journalist från TT som ställde frågan om det finns några folkrättsliga bestämmelser om detta.

Iran är förstås moraliskt ansvarigt gentemot det ukrainska flygbolaget (Ukraine International Airlines; UIA) och kanske också ansvarigt enligt iransk lag. Om man inte ersätter bolaget direkt kan den ukrainska staten, som UIA:s hemstat, göra ett folkrättsligt anspråk för bolagets räkning gentemot den iranska regeringen. Om Iran skulle vägra att ersätta fullt ut får det bli en rättssak, inför internationella domstolen i Haag eller i skiljedom; det förutsätter dock att båda parter accepterar en sådan tvistlösning. Det är också möjligt att saken kan tas upp i den internationella civila luftfartsorganisationen ICAO; jag känner dock inte till ICAO:s regler.

Passagerarna (varav 17 svenska medborgare eller i Sverige fast bosatta) har rätt till ersättning från flygbolaget enligt 1999 års Montrealkonvention. Eftersom UIA inte kan lastas för nedskjutningen är beloppet dock begränsat. Om det begränsade beloppet inte täcker en rimlig ersättning bör det vara Iran som är ansvarigt för det överskjutande beloppet. Precis som vad som gäller för flygbolaget kan hemstaterna till de omkomna göra anspråk hos Iran om Iran inte betalar. Dessutom omfattar Irans ansvar gentemot UIA ersättning för de belopp som UIA kan komma att betala till offrens anhöriga.
Här kan till sist tilläggas att när USA skjöt ner ett iranskt passagerarplan 1988 betalade man ut ersättning till offren på ”humanitära” grunder. Man erkände dock inte att man brutit mot folkrätten, utan att det handlade om ett misstag som var ursäktligt. Oavsett hur det förhöll sig med den saken kan man konstatera att Iran inte har försökt att undkomma ansvar på den grunden, varför det nog inte behöver diskuteras om nedskjutningen av ursäktlig,p g a den spända situationen i området eller av andra skäl.

tisdag 7 januari 2020

What would it take to justify the killing?


As implied in my previous blogpost, the Pentagon had justified the strike by saying that it was “aimed at deterring future Iranian attack plans.” The DoD had also claimed that Soleimani was “actively developing plans to attack American diplomats and service members in Iraq and throughout the region”.
The debate, in particular in the US, now seems to be about whether there was proof about such plans. As I argued Friday (para 5), even if there were such plans, the strike would have been illegal.
Another possible ground is that the US was already involved in a violent encounter with Iran, was also suggested in the statement, since Soleimani allegedly had “orchestrated” attacks against Iraqi and US personnel, including the one on 27 December. If that had been the case, there would already be an armed conflict, and the US could justify the killing under the laws of armed conflict (my para 2). However, the US itself has not claimed that it was acting under those laws, since it has not invoked the laws or armed conflicts, nor used the pertinent terms “belligerency”, “armed attack”, “armed conflict” or the more colloquial word “war” (see here and here). In addition, even if it had invoked those rules, it would still have to show that the armed struggle betweeen the two parties reaches that level.

fredag 3 januari 2020

The killing of Soleimani


1.       Neither the White House nor the Department of Defense (DoD) has offered a legal justification for the killing of general Soleimani. That is probably because it is difficult to find one.
2.       If there is a war (armed conflict) between the US and Iran, then Soleimani, as a general, is surely a legitimate target. However, there is no such war.
3.       There is, perhaps, a civil war (a non-international armed conflict) in Iraq, in which the US is supporting the Iraqi government. (My impression is, though, that the still ongoing violence in Iraq does not reach the level of civil war.) If so, the US has to act under the authority of the Iraqi government, which invited them. It is not at all clear that the killing is within the bounds of what the Iraqi government has approved. The Iraqi prime minister Abdul-Mahdi has condemned the earlier US attack on a Shia militia on 29 December.
4.       Another potential justification is that the US is at war with the Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC), headed by Soleimani, which the US declared to be a terrorist organisation in 2019. However, the US has not declared itself to be at war with all terrorist organisations, but only with those affiliated with al-Qaeda, and this certainly does not apply to the IRGC.
5.       Yet another argument, perhaps suggested by the DoD, is that it was an act of self-defence against an imminent attack, even though the Pentagon does not use such legal terminology. If so, the US has to show that Iran was involved in a plot to attack the US or US forces and that the killing of Soleimani was necessary to prevent such attacks. This seems difficult: If these alleged attacks are already planned, the killing of one general is probably not a useful means to stop them; if they were not planned, they are not imminent. And the right to such “anticipatory self-defence” is controversial. Further, the US needs to explain why it had the right to execute that attack on the territory of a third party, Iraq. In addition, if the US is invoking self-defence it is also inviting Iran to claim that it is now involved in an armed conflict with the US, which means that Iran can use all sorts of military measures against US targets. For all of these reasons, it is understandable that the US did not explicitly invoke such a right.
6.       If there is no war whatsoever, then human rights apply fully. (In war, human rights still apply, but with many exceptions for legitimate belligerent acts.) The US claims that it is not bound by human rights law outside its own territory and jurisdiction, but it is one of very few countries to make that claim, which is not based on the better interpretation of the UN human rights conventions or on international customary law. In fact, that claim is ridiculous since it means that civilians would be better protected in war than in peace. Under human rights law, the act constitutes an illegal extrajudicial killing.
7.       None of this changes the fact that Soleimani has the blood of hundreds if not thousands of people on his hands, not least from the (underreported) brutal crackdown of the demonstrations in Iran in November as well as for his support of the al-Assad regime in Syria. However, as Trump himself has noted, the US is not the world’s policeman. Not only because it no longer wants to, but most of all because it does not have that authority.

söndag 14 april 2019

”IS-barnen”

Jag har tillfrågats av media flera gånger de senaste dagarna angående de barn till IS-krigare som sitter i det SDF-kontrollerade lägret Al Hol i nordöstra Syrien.
Sverige har, liksom alla stater, en skyldighet att ta emot egna medborgare. Det är en skyldighet vi har både gentemot dessa personer (en mänsklig rättighet) och gentemot de stater som kan tänkas utlämna , utvisa eller avvisa dem hit. Däremot har Sverige inte en skyldighet att transportera hem svenskar, varken enligt svensk lag eller folkrätten.
I det nu aktuella fallet kan man ändå tycka att Sverige borde göra just det. Först förstås av humanitära skäl, vilka väger tyngst beträffande barnen, som har det svårt och inte har hamnat där de befinner sig av eget val. Men det gäller också av hänsyn till SDF. För denna (kurddominerade) de facto-myndighet är dessa personer ytterligare en börda i en även i övrigt mycket svår situation. Det är inte SDF:s fel att de rest ner från Sverige för att ansluta sig till en terroristorganisation. Det är förstås inte den svenska regeringens direkta fel heller, men det är ändå i Sverige (huvudsakligen) som dessa personer vuxit upp och radikaliserats och de är svenska medborgare. Därför bör Sverige, som deras hemstat, ta ansvar och försöka ta hem dem.  
För att detta ska vara möjligt krävs att SDF medverkar, både genom att rikta en begäran till Sverige om saken och genom att ge praktiskt stöd, inte minst vad gäller säkerheten.
Man kan förstås anmärka att Al Hol ligger i Syrien och att det därför är den syriska regeringens ansvar och bestämmanderätt. Damaskusregimen har dock ingen kontroll, och dessutom är dess legitimitet mycket låg. Den svenska regeringen bör därför vara pragmatisk och agera direkt med SDF.
De flesta av dessa barn har – såvitt kan förstås -- sina mammor med sig i lägret, och förmodligen finns också några pappor. Om dessa är svenska medborgare bör även de – om de så vill och om SDF släpper dem -- få åka hem tillsammans med barnen, trots att det säkert är så att flera av föräldrarna är olämpliga som föräldrar. För det första har ett barn rätt till sin familj enligt både barnkonventionen och Europakonventionen. För det andra så är det juridiskt svårt att skilja barnen från föräldrarna mot deras vilja; lagen om vård av unga är knappast tillänplig förrän de kommer tillbaka till Sverige, särskilt eftersom de flesta sannolikt inte är mantalsskrivna i landet längre. Av dessa två skäl är det juridiskt svårt för att inte säga omöjligt att ta hem barn mot vårdnadshavarnas vilja. Vårdnadsfrågan får istället diskuteras när familjerna återvänt.
För det tredje vore det direkt ansvarslöst av Sverige att låta potentiellt farliga svenskar vandra vind för våg i andra länder. Naturligtvis kan inte Sverige leta upp alla farliga svenska medborgare runt om i världen, men om barnen ändå ska transporteras till Sverige bör också de vuxna tas hem. Det enda undantaget är om SDF eller någon annan myndighet i regionen vill åtala dem och kan göra det under rimligt rättssäkra omständigheter. Om den kapaciteten finns är det en bra lösning, men annars finns möjligheten till åtal också i Sverige, för terroristbrott, krigsförbrytelser eller andra svåra brott. Jag föreställer mig att samtliga vuxna IS-återvändare förhörs av både Säpo och vanlig polis.
Det har diskuterats huruvida IS-krigare bör fråntas svenskt medborgarskap. Det kan sägas att de, genom att ansluta sig till en terroristorganisation, har försakat rätten att vara en del av det svenska samhället. Jag har förståelse för det argumentet. Medborgarskap bör handla om ömsesidighet mellan stat och medborgare (oavsett härkomst). Samtidigt är medborgarskap en mänsklig rättighet (om än en svårdefinierad sådan) och det finns en folkrättslig förpliktelse att inte göra personer statslösa. Man kan frånta en person dennes svenska medborgarskap om den personen har ett dubbelt medborgarskap. Det kan i vissa fall vara rimligt, men bara om det finns ett starkt band med den andra staten. Det vore, åter igen, ansvarslöst att s a s dumpa svenska medborgare på någon annan stat. 

torsdag 11 april 2019

Julian Assange


Those who have followed my blog know that I have frequently commented on the Julian Assange affair, mostly -- but not exclusively -- on demand. Those comments have generally related to issues connected to the Swedish rape investigations, which were discontinued in 2017. (I did not have an opinion on the substance of the charges as such, but I claimed that there was no reason to believe that it would be easier to extradite Assange from Sweden than from the UK. Today’s events appear to corroborate that.)
Now that Assange has been apprehended by British police, I have very mixed feelings.
I feel genuinely sorry for him. Seven years in the embassy of Ecuador have not been kind to him.
Wikileaks has published, and helped publish, very important information, including on war crimes seemingly committed by US troops in Iraq. That has been an important service to the general public. Even though these acts might legally be criminal, I think that they are clearly justified from a moral point of view. If all of Wikileaks’ publications had been morally right, I would have added my voice to those who think that Assange should be released (on moral or political grounds).
However, Wikileaks has also made massive and completely indiscriminate publications of material that is, or would seem to be, detrimental to legitimate security interests of States and of individuals. While some publications of this nature might, on balance, be justified by countervailing moral interests, that has certainly not been the case for all the leaks.



fredag 5 maj 2017

Akademisk komplott?

I Ivar Arpis ledarstick i dagens SvD (5/5) fastslås att det är ”politiken” som ligger bakom den hitorisk-filosofiska lärarförslagnämndens slutsats att Johan Lundberg inte bör befordras till professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Som grund för detta påstående anför Arpi att nämnden ”ägnar mycket utrymme” åt Lundbergs bok ”Ljusets fiender”, vilken kritiserar postkolonial identitetspolitik, medan Lundbergs litteraturvetenskapliga böcker inte nämns av lärarförslagsnämnden. Man får intrycket, ja faktiskt en bestämd uppfattning, att nämnden diskriminerar Lundberg därför att han inte gillar postkolonial teori.
Den som besvärar sig med att läsa yttrandet ser dock inget som styrker att så skulle vara fallet. Av nämndens yttrande på drygt två sidor ägnas tre (3) rader åt ”Ljusets fiender”. I övrigt tar nämnden de sakkunnigas yttrande för gott vad gäller kvaliteten på den vetenskapliga produktionen. Eftersom ett par av de åberopade verken – däribland ”Ljuset fiender” -- inte självfallet ligger inom ramen för litteraturvetenskap vill man diskutera just dessa verk, även om det sker kort. Men nämnden anser faktiskt att Lundergs vetenskapliga produktion håller måttet. Lundbergs meriter underkändes alltså inte p g a denna bok eller något annat han skrivit mot postkolonial teori.
Problemet är istället, enligt nämnden, det föjande: Lundberg har i stort sett obefintliga meriter i centrala avseenden som internationella kontakter och aktiviteter, konferenser och vetenskaplig finansiering. Lundberg har med ett undantag aldrig fått några externa forskningsanslag, han har inga internationella publiceringar, inga peer-review-granskade skrifter, och mycket lite vetenskaplig samverkan. Vidare gör nämnden en annan bedömning av Lundbergs pedagogiska meriter, särskilt vad gäller undervisning på forskarnivå.
Det är f ö inte konstigt en lärarförslagsnämnd gör en annan bedömning än de sakkunniga. Det hör nog till undantagen att en lärarförslagsnämnd på egen hand gå igenom en sökandes vetenskapliga produktion, vilken i allmänhet – och även i detta fall – omfattar flera hundra sidor. Däremot ligger det nära till hands att nämnden på egen hand bedömer de meriter som på ett relativt enkelt sätt kan utläsas av övriga handlingar, inklusive den sökandes cv.
Tidigare var det vanligt att det vid tjänstetillsättningar nästan enbart beaktades de skrivna produkterna. Efter 90-talets och 2000-talets förändringar, vilka i mångt och mycket inneburit att bedömningen av universitetens konkurrenskraft betonas, krävs betydligt mer av en professor. Äldre sakkunniga gör ofta en ganska summarisk värdering av dessa ”nya” krav, inklusive nätverkande och pedagogisk kompetens. Jag har ingen uppfattning om huruvida det samma gällde i Lundbergs fall, eftersom jag inte läst hans ansökan. Däremot kan jag säga detta: Det är alltid lärarförslagsnämnden, inte de sakkunniga, som har ansvaret för att säkerställa att alla parametrar – inte bara de vetenskapliga skrifterna – bedöms på ett adekvat sätt och som bäst vet hur sådana meriter värderas vid det aktuella lärosätet.
Jag vet inte om det bakom den humanistiska fakultetens lärarförslagsnämnds beslut finns någon motvilja mot Lundberg eller mot hans vetenskapssyn. Om det finns en sådan motvilja döljs den dock skickligt i akademibyråratisk prosa, som för denne läsare framstår som saklig. (Detta byter inte nödvändigtvis att jag inte skulle ha kommit till en annan slutsats med samma underlag om jag tittat på samma ärende; det är trots allt fråga om bedömningar.)

Tvivlet är vishetens början, skrev Descartes. Ivar Arp, däremot, vet redan hur det är: Det är ”politiska värderingar som väger tyngst” i den svenska identitetspolitiska akademin. Det må vara hans uppgift i livet att vara tvärsäker; han är ju ledarskribent. För en akademiker är det dock en dålig utgångspunkt. När jag läser de sakkunnigas yttranden och lärarförslagsnämndens protokoll finner jag inga spår på någon konspiration mot Lundberg. Om den finns framkommer den inte av handlingarna. Om Arpi har någon information som styrker hans beskyllningar bör han lägga fram den, och dessutom snarast skicka den till JO. 

torsdag 15 september 2016

Assange, igen

1. Assange avhandlas i dagens avsnitt av “Veckans juridik”. I programmet uttrycker jag mig lite slarvigt om den europeiska arresteringsordern (EAW). Här ett klargörande. Rambeslutet om EAW togs 2002 och den nödvändiga lagstiftningen hade införts av Sverige och Storbritannien i november 2004. I EAW står bl a att en arresteringsorder skall utfärdas av en “judicial authority”. Eftersom EAW vid tiden för EAW:n mot Assnge fortfarande var relativt ny hade den brittiska högsta domstolen (House of Lords, numera Supreme Curt) ännu inte tagit ställning till om en svensk åklagare kunde vara en “judicial auhtority”. Domstolen fann i sitt beslut 30 maj att så var fallet, varför EAW:n skulle verkställas. Om inte denna rättsfråga hade varit oklar hade Assangefallet inte nått den högsta domstolen, utan då skulle beslutet i Court of Appeals ha varit det slutliga avgörandet.

2. Assange behandlades också i förra veckans avsnitt av Uppdrag granskning. Jag förekommer i ett kort avsnitt. Det svar jag ger där är korrekt, men det kan förtjäna att utvecklas (vilket också sker i Veckans juridik).

Ett standardkrav i utlämningsavtal är att det inte ska vara fråga om ett politiskt brott. I avtalet mellan USA och Sverige står att plikten att utlämna inte omfattar "a political offense" or "an offense connected with a political offense." Den svenska utlämningslagen förbjuder utlämning för politiska brott samt för därmed sammanhängande brott (”innefattar gärningen även ett brott som inte är politiskt, får utlämning beviljas för det brottet, om gärningen i det särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott”).

Spioneri räknas som ett politiskt brott. Trots det kan det förstås inte uteslutas att Assange kan utlämnas om han i USA är misstänkt för ett ”vanligt” brott som inte är "an offense connected with a political offense." Även om det inte går att med bestämdhet säga vad ”stöld av statlig egendom”, etc, utgörs av gissar jag ändå att det handlar om påstådda brott som har ett starkt samband med de påstådda politiska brotten.

Min bedömning är att risken för utlämning är liten. Trots det skulle jag i Assanges skor vara orolig, eftersom konsekvenserna skulle kunna bli allvarliga för honom, om den förmodligen ganska lilla risken skulle infrias. Denna risk löper han dock oberoende av om han först överlämnas till Sverige eller inte. Om den svenska arresteringsordern skulle tas tillbaka imorgon skulle han ändå kunna utlämnas från Storbritannien till USA – förutsatt att USA lämnat in en begäran och att den uppfyller kraven (t ex att den inte handlar om ett politiskt brott). Denna risk löper Assange för övrigt i varje land som har ett utlämningsavtal med USA (över 100 länder), och dessutom även i länder som inte har ett sådant avtal, eftersom en stat s a s ”frivilligt” kan utlämna till en annan stat även om det inte finns ett avtal. Många länder (däribland Sverige) har den begränsningen att egna medborgare inte utlämnas.

Technorati Tags: ,