Follow by Email

måndagen den 3:e mars 2014

Efter Krim: Putin lämnar det europeiska huset

1. Som nu konstaterats av EU utrikesministrar har Ryssland gjort sig skyldigt till ett anfallskrig, en aggression. Detta är ett allvarligt brott mot FN-stadgan, och de som är ansvariga kan straffas för aggressionsbrott. De ryska påståendena om humanitär omsorg om den ryskspråkiga befolkningen (vilka endast undantagsvis är ryska medborgare) faller platt; visserligen har den nya ukrainska regeringen begått monumentala misstag som de ryskspråkiga haft all anledning att vara missnöjda med, men någon humanitär katastrof har det inte funnits några tecken på. De sanktioner EU hotar med är fullt berättigade. (Om de är diplomatiskt kloka är förstås en annan sak.)
2. Krim ligger inte långt från Georgien, men det finns ändå viktiga skillnader mellan 2008 och 2014. I Georgien var det den georgiska regeringen som inledde stridigheterna i Sydossetien (även om man som suverän stat förstås i princip hade rätt att försöka ta kontroll över området), och Georgien ligger på behörigt avstånd från Västeuropa. Putin kunde därför rimligen räkna med att han s a s skulle komma undan med sin aggression. I Ukraina är det Ryssland som har inlett fientligheterna, och Ukraina gränsar till fyra EU-länder. Ingen rationell bedömare kan ha trott att detta skulle passera obemärkt. Den arrogans och övermod som Putin nu visar är alltså av en annan storleksordning än vad som visades 2008 (och då var det illa nog).
3. Putins Ryssland är inte (längre) ett “normalt” land, sett mest västerländska ögon. Putin hade redan lämnat det europiska hus som Gorbatjov ville bygga (Tjetjenien, Georgien, angrepp på demokrati och mänskliga rättigheter); nu har han smällt igen dörren efter sig. Detta kommer att få långsiktiga konsekvenser. Försvarsanslagen i hotade grannländer kommer att öka, de länder som köper rysk naturgas och olja kommer att aktivt söka sig andra energikällor (40% av all naturgas som konsumeras i Tyskland kommer från Ryssland), och omvärlden kommer inte längre att lita på Putin. Detta är sannerligen mycket tråkigt.
4. Thomas Bach, Internationella olympiska kommitténs ordförande, sa före spelen: “For the IOC, what is important is to ensure the Olympics are not used as a political stage.” Ironin i att detta sas i Sotji, och därtill av en tysk, kan bara ha undgått Hr Bach. Undrar hur han mår nu när han inser att Putin stod bredvid honom på hedersläktaren och planerade en invasion. Det är hög tid att IOK i sin etiska kod (ja, det finns en sådan) inkluderar respekt för mänskliga rättigheter och folkrätt. Det är svårt att skapa förbrödring i en stat som förföljer oliktänkande och angriper grannfolk.
5. Det finns all anledning att vara mycket arg på de ryska makthavarna. Samtidigt måste man vara ödmjuk. Det som vi – med rätta – anser vara en ohöljd aggression kan från rysk sida ses som repliker till Kosovo 1999, Irak 2003 och Libyen 2011. Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i det egna är inte en bra utgångspunkt för dialog. (For the record: Jag anser att Kosovo 1999 var olagligt men kanske moraliskt befogat; Irak 2003 kan inte rättfärdigas på något sätt; Libyen 2011 är jag kluven till – det fanns ett säkerhetsrådsmandat, men det sträcktes nog lite väl långt. )
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Putin" rel="tag">Putin</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Krim" rel="tag">Krim</a>, <a href="http://bloggar.se/om/aggresion" rel="tag">aggresion</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Thomas+Bach" rel="tag">Thomas Bach</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>

fredagen den 28:e februari 2014

Ukraina, Krim och Ryssland–senaste uppgifterna

Om det är sant som nu påstås att det är rysk trupp som patrullerar utanför parlamentet i Simferopol är det en allvarlig sak, definitivt ett brott mot FN-stadgans våldsförbud.

De ryska, bekräftade trupprörelser som synts på andra ställe på Krimhalvön är enligt ryska UD (Mid) i enlighet med basavtalet mellan Ryssland och Ukraina om den ryska flottbasen i Sevastopol. Det går dock inte att komma ifrån att man sätter dem i samband med de oroande uttalanden som gjorts från ryskt håll, och det börjar påminna om ett folkrättsstridigt hot.

Ryssland kan inte åberopa den kontroversiella principen om ansvaret att skydda (responsibility to protect, R2P), som man (med blandad framgång) åberopade i Georgien 2008. Mig veterligen har inga hot mot den ryskspråkiga befolkningen på Krim eller annorstädes rapporterats. Det var politiskt synnerligen oklokt av parlamentet att lagen om det ryska språkets status som officiellt språk, men det är långt från att utgöra ett hot av det slag som kan ge omvärldens sympatier för ett ingripande (som skedde vid Natos folkrättsligt tveksamma ingripandet för Kosovo 1999).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ukraina" rel="tag">Ukraina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Krim" rel="tag">Krim</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/responsibility+to+protect" rel="tag">responsibility to protect</a>

Ukraina, Krim och Ryssland

Utgör den ryska övningen vid den västra gränsen nära Ukraina ett folkrättsstridigt hot mot Ukraina? Enligt Russia Today har övningen inget som helst samband med de aktuella händelserna i Ukraina, och en stat har givetvis rätt att öva sitt försvar. Ryssland har heller inte uttalat några officiella hot (även om detta kan tolkas som en varning). Ett genom t ex diplomatiska kanaler framfört hot skulle strida mot FN-stadgans artikel 2.4, särskilt i ljuset av den pågående övningen.
Vad ska man säga om händelserna på Krim? Enligt en del spekulationer var det med ryskt stöd som beväpnade män genomförde ockupationen av Krim-parlamentet i Simferopol. I så fall är det förstås fråga om en grov kränkning av Ukrainas suveränitet och kanske också ett brott mot våldsförbudet i FN-stadgan. Anklagelserna verkar dock osannolika, eftersom en sådan aktion skulle vara riskabel för Ryssland.
Att majoriteten på Krim är ryskspråkig utgör i sig ingen tillräcklig grund för att hävda att Krim bör bli en del av Ryssland, och Putin har heller inte framställt sådana krav. Däremot är det rimligt med ett mått av självstyre för Krim, vilket måste utövas med respekt för krimtatarernas rättigheter. Vidare vore det god politik att låta ryska vara ett andra officiellt språk, och dessutom i linje med Europarådets stadga om landsdels- och minoritetsspråk.
, Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ukraina" rel="tag">Ukraina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Krim" rel="tag">Krim</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Simferopol" rel="tag">Simferopol</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

onsdagen den 11:e december 2013

Aktiv signalpaning av FRA? I så fall i strid med folkrätten

Apropå Uppdrag: granskning idag, där det sägs att FRA kan ha ägnat sig åt aktiv signalspaning (“hacking”). Aktiv signalspaning kan utgöra kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR) (fr a rätten till privatliv) och/eller folkrättsstridig intervention av främmande makter. En hackning av privata datorer kan utgöra en MR-kränkning om det inte finns goda och lagliga skäl för det, oavsett om målen befinner sig inom landet eller ej. En hackning av datorer i främmande länder utgör folkrättsstridig intervention eftersom det utgör en slags myndighetsutövning, och det får man utöva bara på eget territorium.
Se även ett “paper” som jag presenterat på fyra olika konferenser och som jag hoppas kunna publicera i bearbetad form. Det återfinns på min (eftersatte) sajt: https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=sites&srcid=ZGVmYXVsdGRvbWFpbnxwYWx3cmFuZ2V8Z3g6NTIxZTc0NzVjN2M4N2M2MQ
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdagen den 22:e november 2012

Gaza – några klargöranden

Här några punkter m a a diskussionen idag på SVT:s Debatt:

  • Israel har en rätt att attackera militära anläggningar på Gaza som hotar Israel (dvs raketramper, etc). Man kan se situationen på olika sätt – som en internationell väpnad konflikt med Hamas/Islamistiska Jihad som angripare genom raketbeskjutning, som en pågående ockupation där Israel har en rätt att upprätthålla ordningen, eller som en konflikt som s a s triggats genom Israels blockad men där Israel under den pågående konflikten ändå får använda våld i enlighet med den internationella humanitära rätten. (Jfr min tidigare bloggpost och de referenser som finns där.) Fakta på marken är oklara och folkrätten är inte skriven för anomalier som den som råder i Palestinakonflikten (ockupation av område som ingen stat gör anspråk på), men oavsett hur man resonerar är det svårt att säga att Israel inte har rätt att försöka hindra raketbeskjutningen.
  • En del kommentatorer har uttryckt förståelse för att Hamas angriper Israel som en reaktion mot bl a blockaden. Blockaden är både orättfärdig och illegal – den sträcker sig ju faktiskt mycket längre än till att hindra införsel av vapen (se se här och här). Den kan dock inte rättfärdiga beskjutning av civila, vilket utgör en krigsförbrytelse.
  • Enligt rapporteringen grupperar de olika palestinska styrkorna ofta i civila bostadsområden och t o m intill sjukhus. Detta bruk av civila sköldar är strängt förbjudet i folkrätten (t o m krigsförbrytelser även det), och om ett sjukhus används för militära ändamål förlorar det sin immunitet. Icke desto mindre måste Israel ändå försöka undvika civila offer och göra en proportionalitetsbedömning, dvs väga militär nytta mot civil skada.
  • Hamas är en terroristorganisation, och omvärlden får inte och ska inte stödja terrorism. Hamas är emellertid också mycket mer. Det är en militär, politisk och social organisation. Att reducera Hamas till att bara vara en terroristorganisation är alltså missvisande (vilket är ett understatement). Israel begår dagligen krigsförbrytelser – bosättningspolitiken utgör en gigantisk krigsförbrytelse enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen – men få skulle komma på tanken att kalla Israel en krigsförbrytarstat.
  • När Hamas bildade regering efter valen 2006 (vid vilka bl a Carl Bildt var valobservatör) ställde den s k kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN) följande villkor till den nya Hamasregimen:
  • -- att erkänna Israels rätt att existera,

    -- att avsvärja sig våld och

    -- att acceptera ingångna avtal.

    Motsvarande krav har emellertid aldrig har ställts på Israel. Netanyahu har erkänner ingen rätt för palestinierna till en egen stat. Ingen israelisk regering – och ingen annan regering heller, för den delen -- skulle avhända sig möjligheten att använda våld för syften som den anser legitima (och Israel använder därtill våld för illegitima syften, som att underlätta sin bosättningspolitik). Ingen israelisk regering har hållit ingångna avtal med palestinierna. Konflikten är m a o asymmetrisk på mer än ett sätt.

    Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Gaza" rel="tag">Gaza</a>, <a href="http://bloggar.se/om/blockad" rel="tag">blockad</a>

tisdagen den 23:e oktober 2012

Ship to Gaza–bordning, blockad, åtal

1. Som bekant har Ship to Gazas fartyg Estelle bordats av Israel (se bl a cnn). En talesperson för finländska utrikesministeriet – Estelle är finskflaggat -- säger att huruvida bordningen var laglig beror på om blockaden som sådan är laglig, vilket det finns olika uppfattningar om.
Jag har skrivit tidigare om den israeliska blockaden; se här och här. Resonemangen står sig fortfarande. Utgångspunkten är förstås att Israel i fredstid inte har någon rätt att borda fartyg på internationellt vatten. Däremot har man det i krigstid, om det finns en laglig blockad. Det handlar därför om två frågor:
a) Råder det krigstillstånd mellan Israel och Gaza/Hamas? Israel gör fortsatta räder in i Gaza och enligt israelisk statistik fortsätter raketer och granater att falla över södra Israel; 562 hittills i år. Om de uppgifterna stämmer är det inte orimligt att påstå att det fortfarande råder krigstillstånd, även om man kan ha olika uppfattningar om den saken. I så fall får Israel upprätta en blockad i och för sig, och det inbegriper att borda fartyg som försöker bryta blockaden.
b) Är blockaden (inklusive restriktionerna på land) proportionerlig, dvs kan den militära nyttan motivera det lidande som civilbefolkningen utsätts för? Enligt min mening är svaret “nej”. Israel får hindra att vapen och material som kan användas för tillverkning av vapen hindras från att komma in. Det är däremot inte legitimt att fortsätta hindra t ex export från Gaza. Jag sympatiserar därför med syftet bakom Ship to Gaza. Om blockaden är så oproportionerlig att den inte är legal över huvud taget – dvs att Israel inte ens får kontrollera gods – är dock mer osäkert.
2. Dror Feiler sägs vara åtalad för något slags landsförräderibrott såsom israelisk medborgare. Är det i sin ordning? Att en stat har befogenhet att åtala sina egna medborgare för brott mot staten är förstås OK, så länge brotten är rimligt definierat, och brottsdefinitionen inte t ex inskränker yttrandefriheten på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter. Feiler är emellertid enligt tillgängliga uppgifter inte längre israelisk medborgare. Han skulle därmed inte kunna förråda Israel eftersom Israel inte är hans land. Det finns en mänsklig rättighet att byta medborgarskap; se här, artikel 15.2. Därför förefaller mig det israeliska åtalet märkligt, och sannolikt i strid med de mänskliga rättigheterna.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördagen den 25:e augusti 2012

Can Julian Assange be extradited from Sweden or from the UK to the US? Yes–but unlilkely.

Four days ago, I resolved to turn my attention to issues other than Juluan Assange. However, I have been called again and again by journalists, including from Spain and Australia. And then I learned that a blog post from my colleague Mark Klamberg had been invoked by the Guardian to prove a point that was incorrect (not Mark’s fault, though). I have therefore translated and edited a couple of my earlier submissionss (17 and 20 August) for an international audience. I will focus on the extradition issue, but in order to be comprehensive, I will add a few words on diplomatic immunity and diplomatic asylum. (My apologies for any mistakes in the text; it is late at night.)

****

Assange can in principle be extradited from Sweden to the U.S., but that would require that a number of conditions be met, including that the U.S. guarantees that the death penalty will not be imposed / enforced, that the crimes are not considered to be political offenses or military offense, and that there is double criminality, meaning that the act is criminal also under the laws of the country from which extraditions is sought. When extradition requests are made from the US, the Americans regularly guarantee that the the death penalty will not imposed or carried out. Therefore, I believe that if a request is made, the crucial issue is whether the there is double criminality and whether it is for a non-political and non-military crime.

No request for extradition has been made to Swedish authorities, and no charges have been made public yet in the United States. There are speculations, however, that there is already a "sealed indictment", meaning a secret indictment. It is difficult to know what any charges would concern. The former U.S. legal adviser in the US State Department, John Bellinger III, believes it could be espionage (see here). Other sources say that it could also be about computer crimes (see here).

Espionage is considered a political crime, so for that Assange could not be extradited. Both Swedish law and the Swedish extradition treaty with the United States prohibit extradition for such offenses. Further, he could surely not be extradited for a crime charged before a court martial, since that would be considered a military crime. Hence, he could not be sent to Guantanamo. If instead a prosecuting concerns ordinary crimes, such as computer crimes, the matter becomes more complicated. If this "ordinary" crime also has a political nature extradition may occur only "if the act in the particular case is considered to be in the nature of a non-political crime", see Sec 6, Swedish Extradition Act (here).

Ecuador asked for guarantees from the Swedish Government that Assange not be extradited. This has been the subject of a fairly heated debate between David Allen Green of the New Statesman and Glenn Grenwald of the Guardian. To put it shortly, Green is right, but his argument can be misinterpreted (no need to develop that here, though). As Klamberg has explained in his blog post on the Swedish extradition procedure, the Government always makes the final decision. However – and this is a very important caveat – even if the Government has leeway under national law, it is bound by international law. Both the Swedish and the UK Governments have extradition agreements with the US, and these agreements provide that extradition shall take place, if the legal requirements are met. Hence, the Government could not provide a guarantee, without potentially violating an international obligatoin.

The conclusion is: the possibility of extradition exists, but a number of conditions must be met (including that the crime is not political), and it is far from certain that a U.S. extradition request would meet such requirements. In addition, the UK – which hands over Assange to Sweden – has a veto, under Sec 28 of the Framework Decision on the European Arrest Warrant.

However, it is extremely important to bear in mind – as already implied above -- that Assange can be extradited also from the UK (incidentally America's closest allies). It has been said that at present there is a legal-technical barrier to extradition from Britain. My understanding is that the technical barriers consists of the Swedish request for surrender, since Sweden, so to speak, is first in line. (Compare, for instance, Article 15(e) of the UK-US Agreement, here.) If this is true, it is – quite ironically -- Sweden's request, which currently constitutes the main protection for Assange against extradition from Britain to the United States. For me, it is thus completely incomprehensible how one can say that the Swedish process is a “honey trap” for Assange, since he is likely at greater risk of extradition from the UK, and since he can, in principle, be extradited from any country.

On the site www.justice4assange.com it is alleged that in the Swedish extradition agreement with the U.S. there is a special summary procedure that so to speak bypasses the usual requirement that the crime may not be political, that the death penalty may not be imposed, etc. On the same site is also stated that there is no such procedure in the US agreement with the UK (see here). Both of these claims are completely wrong. (The other arguments are hardly worthy of comment.)

First, this "temporary surrender" procedure, which is found in Article V of the Swedish Agreement (see p 74 of the Swedish Government Bill 2004/05: 46; here), is subject to exactly the same standards as ordinary extradition. The purpose of this procedure is not to circumvent the other terms of the agreement, but to enable a temporary extradition of a person, for example to enable him/her to participate in an ongoing process before being returned to the first country. Secondly, the UK has an identical provision (word by word!) in Article 14 of the Agreement with the U.S. (see here).

As support for the claim that it would be more difficult to request extradition from Britain, justice4assange quoted the above-mentioned John Bellinger III, who says

“certainly Assange's lawyers would mount a very vigorous opposition in either case, in London in particular. Past U.S. extradition requests for criminals from the UK have faced vigorous opposition, and a number of people have successfully resisted that through appeals through the House of Lords and ultimately all the way up to the European Court of Human Rights. We can anticipate lengthy litigation.” (See the quote here).

This omits, however, the first sentences of the quoted paragraph (here):

“With respect to the UK, we have a new and well-functioning extradition treaty that was Negotiated just a few years ago between the United States and the UK, and a very good relationship extradition government to government. In general, I might expect that the U.S. government would try to have him extradited from the UK rather than from Sweden, and the UK does have some discretion to extradite him to the United States rather than to Sweden.”

Hence, if you read the entire quote, a different picture emerges than that given in the tendentious extract. It should be added here that Assange obviously has the same opportunity to complain to the European Court about an extradition from Sweden as if the request had occurred in the UK.

*****

The Ecuadorian asylum itself has no impact whatsoever on the process between the UK and Sweden. The granting of asylum is a sovereign, unilateral Ecuadorian decision and does not bind other states in any way. (The 1951 Refugee Convention is relevant only in that no state may send Assange to a country where he could face persecution. If it is claimed that Assange would be persecuted in the United States, that may be asserted in any extradition process in Sweden, and in such a case, only the facts are material; Ecuador’s grant of asylum has no relevance.)

***

Britain cannot, of course, "storm" the Ecuadorian embassy at this juncture, because the embassy is inviolable under the 1961 Vienna Convention on Diplomatic Relations (Article 22). It would, by the way, have been insane to do so, because that would have jeopardized the safety of British diplomatic missions and diplomats around the world.

However, one can in principle deprive its embassy of its diplomatic status, and then eventually intervene, but certainly not from one day to another. Quite how it's done is not entirely clear. A host country (ie the UK in this case) must continue to respect an embassy even if diplomatic relations are broken off (Article 45). On the other hand, established diplomatic relations exist with "mutual consent" (Article 2). My interpretation (which is supported by an international expert; see this blog) is that Britain can terminate diplomatic relations with Ecuador, and after a reasonable "grace period" find that the inviolability of the former diplomatic premises has ended. After all, it would be absurd to claim that diplomatic inviolability would be eternal, even after diplomatic relations have been cut. However, to cut off diplomatic relations would be a pretty drastic step.

The term diplomatic asylum, by the way, means that Assange has been given asylum at the embassy, ​​not that he is a diplomat or will be granted diplomatic status. Diplomatic asylum is a term that is more often used in Latin America.

***

My objections to the claims by Assange and his supporters about Swedish extradition law and related matters do not mean that I believe that Assange is guilty – I have no informed view on that issue. Nor do I have any idea of ​​whether the Swedish prosecution has acted in the most appropriate manner, whether the Swedish penal lawsuit is perfect, or whether Assange would receive a fair trial in the United States. Even less is this about his activities in Wikileaks. In fact, I am neither an Assange critic nor an Assange supporter; my feelings are rather mixed. I am, however, unequivocally a supporter of the rule of law and a critic of those who distort facts in bad faith. But it should also be acknowledged that misunderstandings in this affair have been caused by the fact that the legal regimes involved are not only complex but also numerous (international law, bilateral treaties, EU law, Swedish law, UK law, US law).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Julian+Assange" rel="tag">Julian Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/extradition" rel="tag">extradition</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Sweden" rel="tag">Sweden</a>, <a href="http://bloggar.se/om/political+crimes" rel="tag">political crimes</a>