Follow by Email

torsdag 18 februari 2016

The Assange case and the integrity of the UN’s Special Procedures for Human Rights

This is the really serious crime: 16 000 children under five still die every day, while 1645 billionaires own about as much as half the world’s population. Meanwhile, the fate of one man in an embassy in London continues to stir our interest.
My engagement with the Assange case was prompted when a number of lies half-lies about extradition from Sweden to the US were circulated, and no journalist seemed to bother to check their veracity. Since then, I have been called again and again by journalists, and have answered questions with growing reluctance, sometimes accompanied by clarifying blogposts.
I now take up the pen again, since I care about the integrity of the UN special procedures (see below). These 55 different procedures under the UN Human Rights Council consist of working-groups, special rapporteurs and independent experts, assigned to deal with a particular situation (like Eritrea or Myanmar) or a particular human rights topic (like torture or human rights and terrorism). They perform important work and should be listened to, but they have not been given the authority to settle disputes, nor to take any other binding decisions. The special procedures are quite progressive (which often suits my taste – I have frequently referred to the work of for instance special rapporteurs Olivier de Schutter, Martin Scheinin and Pablo de Greiff) but they are not always to the liking of governments. Whatever authority they have depends entirely on the expertise and good judgment of the incumbents. I am therefore slightly concerned by the latest developments in Geneva in the Assange case. 
On 3 February, the Working Group on arbitrary Detention gave an opinion on the Assange case. Prompted by media requests, I commented on the opinion: “… Assange has been free to end his stay and surrender to the Swedish justice (which incidentally is ranked No 3 globally in terms of the rule of law … It is therefore difficult to say that his liberty has been ‘deprived’, and whoever suggests otherwise has the burden of proof. Whether any judicial or quasi-judicial body has previously assessed a situation similar to Assange’s is not known to me, and the WG does not refer to any previous practice of any other body for its surprising conclusion….” To be brief, the working group explained why the measures against Assange might have been arbitrary, but they did not explain in what way he was deprived of liberty.
On 15 February, the UN Independent Expert on the promotion of a democratic and equitable international order, Alfred de Zayas, who is also a professor of international law at the Geneva School of Diplomacy, offered his view on what he called a “ruling” in the Assange case, in which he called upon Sweden and the UK to observe this recommendation.
The mandate of this independent expert (IE) relates to Article 28 in the Universal Declaration of Human Rights, which states that everyone is entitled to a social and international order in which the rights and freedoms set forth in the Universal Declaration of Human Rights can be fully realized (and which, incidentally, is the topic of my latest published article). Hence, it is about how structural injustices and similar factors can prevent the enjoyment of human rights, and his two latest, and interesting reports concern trade and investments.
It is, however, not self-evident that it is within this mandate to engage in a criminal justice case. In his statement, IE de Zayas implicitly justified his intervention by recalling “that a just and sustainable international order requires that States respect, promote and fulfill their human rights treaty obligations and observe the recommendations of human rights treaty-bodies, working groups and rapporteurs.” (It should be noted here that if the Assange case had been submitted to the Eueopean Court of Human Rights or the Human Rights Committee -- the treaty body created through the UN International Covenant on Civil and Political Rights -- the ensuing decision would have carried considerably more authority, and would surely also have been more carefully reasoned.)
De Zayas further “called on the Governments of the United Kingdom and Sweden to accept and implement without delay the findings and recommendations of the UN Working Group on Arbitrary Detention in the case of Julian Assange.” Since prosecutors and courts are independent of the government, it is not at all clear how the Swedish Government should “implement” the findings of the UNWG. While a state has a corporate responsibility for all actions of its public organs, in every state where the rule of law prevails, the division of competences makes it impossible for the government to intervene in judicial procedures. 
Professor de Zayas also found that “[t]he international order is strengthened when all States comply not only with binding treaty obligations, but also with the recommendations of UN bodies.  Not only ‘hard law’ but also ‘soft law’ commitments and human rights pledges should be given effect.” De Zayas further holds that “[i]f a State is truly committed to a philosophy of human rights, it cannot limit the enjoyment of those rights by engaging in narrow pedestrian positivism or invoking technical distinctions or loopholes in an attempt to escape ethical obligations.” 
This cannot pass without a retort. First of all, states have never deferred sovereignty to Professor de Zayas or any other UN special procedure. Unfortunately, states are quite protective of their independence and accept the jurisdiction of international courts and other organs only after careful consideration, if at all. If UN special procedures were to be given mandatory powers, I am sure that the selection process in Geneva would be quite different from what it is today. 
More importantly, though, this statement to show a quite simplistic view of human rights. Human rights are never given (what are “ethical obligations”?) and they are almost never absolute. Human rights may be limited to protect other human rights or for legitimate public purposes, such as the protection of law and order. In this case, it is not only the freedom of movement of Mr Assange that is at stake, but also the right to remedy of two alleged victims of sex crimes, as well as the general interest in upholding the prohibition of rape.
In addition, Professor de Zayas seems to be misinformed about the facts of the Assange case when he states that “[w]histleblowers are key human rights defenders in the twenty-first century”. While I fully agree with this assertion, it is malplacé in the context of the Assange case. First: Julian Assange is under an arrest warrant as a rape suspect, not as a whistleblower. (There is a perception in some circles that the rape allegation is a part of a conspiracy to have Julian Assange extradited from Sweden to the US. I have addressed legal aspects of that view here.) Second: Julian Assange is not a whistleblower. Chelsea Manning is a whistleblower, Edward Snowden is a whistleblower, but Julian Assange is a publisher.
Lastly, I have to mention an event close to home (and this is what really pushed me over the edge to write this blogpost): In a tweet the day before yesterday, my colleague Mark Klamberg asked if the UN Human Rights Office could “inform @Alfreddezayas that the arrest warrant confirmed by Supreme Courts of Sweden&UK concerns rape, not whistleblowing?” As noted above, that was a slightly sarcastic but totally justified question. As a response, Wikileaks accused Mark Klamberg of “strange trolling”, i.e., to deliberately provoke “readers into an emotional response or of otherwise disrupting normal on-topic discussion” (Wikipedia). That characterization is perhaps surprising, coming from a body that has done much to promote the freedom of information and public debate, but Wikileaks is not a public institution and is free to write whatever they want. It is more surprising that Professor de Zayas, who does have an international public office, retweeted and even “liked” this defamatory characterization of an honest and serious legal scholar.
Can we now all go back to minding the really serious problems, please?

fredag 5 februari 2016

Brief Comments on the Opinion of the UN Working Group on Arbitrary Detention on Julian Assange’s case

The Working Group finds that Assange’s stay at the Ecuadorian Embassy constitutes an arbitrary deprivation of liberty, inter alia because, as far as acts of Swedish authorities are concerned, the prosecutor did not act promptly to speed up the investigation. Questions regarding criminal procedure are not within my field of expertise, but I want to comment on the working group’s (WG) conception of “detention” (the word used in the press release) and "deprivation of liberty".

In order for a deprivation of liberty to be arbitrary, the WG for first of all needs to establish that it was in fact a deprivation of liberty. Unfortunately, the WG never discusses that issue (see para 98). Perhaps the Working Group has seen Assange’s surely painful stay on the embassy’s premises as a sort of de facto house arrest. However, Assange has been free to end his stay and surrender to the Swedish justice (which incidentally is ranked No 3 globally in terms of the rule of law This is, of course, fundamentally different from a real house arrest, which in essence means the opposite, namely that the person involved is not allowed to leave the house. It is therefore difficult to say that his liberty has been “deprived”, and whoever suggests otherwise has the burden of proof. Whether any judicial or quasi-judicial body has previously assessed a situation similar to Assange’s is not known to me, and the WG does not refer to any previous practice of any other body for its surprising conclusion.

One of the group's five members dissented and another one did not participate in the decision, because she shared nationality (Australian) with Assange. The decision is thus backed by three of the group's five members.

The Working Group does very valuable work and its reports and advice should be taken seriously. However, the group has no decision-making power, and therefore, its advice must be assessed on the weight of the arguments that they present. In my opinion, this opinion does not carry great weight, for the reasons stated above. A judgment of the European Court of Human Rights (bindning as such) or an opinion of the UN Human Rights Committee has much greater authority.

At any rate, the Swedish Government cannot order the prosecutor or a court to terminate the Swedish arrest warrant and detention order, since judicial authorities are independent in Sweden (as in many other countries). Those authorities, as state organs, should take human rights into account. That means that they should seriously consider the working group's opinion and assess whether the arguments in the opinion are convincing or not. As said, the WG's reasoning is not convincing, but it cannot be ignored.

torsdag 28 maj 2015

Investeringsskyddet i TTIP – en fara eller en nödvändighet?

Idag har Europaparlamentets handelsutskott antagit en resolution som ger kommissionen grönt ljus för att fortsätta förhandlingarna med USA om ett omfattande handels- och investeringsavtal (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP).
Den mest kontroversiella frågan i TTIP rör investeringsskyddet. Idag finns över 3000 bilaterala investeringsskyddsavtal mellan stater i jordens alla hörn (bilateral investment treaties; BITs). Dessa syftar till att öka utländska investeringar genom att skydda investeringar som en investerare från det ena landet gör i det andra, och vice versa. Avtalen kan se olika ut, men i allmänhet innehåller de bestämmelser om ersättning i händelse av expropriation, försäkringar om “fair and equitable treatment” av investerare samt bestämmelser om tvistlösning (Investor-state dispute settlement, ISDS). Det är fr a ISDS som har skapat kontroverser. Genom en ISDS kan ett företag stämma en stat och få ersättning, t ex därför att staten har vägrat tillstånd för en investerare att driva en verksamhet som bedöms som miljöfarlig (vilket hänt) eller därför att man stärkt skyddsregler på arbetsmarknaden så att tillverkning blivit avsevärt dyrare (vilket yrkats i tvister men ännu inte utdömts, mig veterligen).
Debatten har karaktäriserats av ytterligheter: En del menar att ISDS är helt problematiskt; det är väl rimligt att en investerare kan stämma en stat som bryter mot ett avtal? Andra finnar att ISDS är en principiell styggelse; inte ska väl en (skilje-)domstol kunna lägga sig i hur ett land styrs?
Sanningen (eller i vart fall min uppfattning) ligger någonstans mitt emellan, för det beror helt på.
I princip är det förstås rimligt att stater kan hållas ansvariga. Sverige har redan accepterat en mängd internationella domstolar och andra tvistlösningsmekanismer. EU-domstolen avkunnar dagligen och stundligen domar som får direkt betydelse för svensk rätt. Europadomstolen i Strasbourg har jurisdiktion (domsrätt) att avgöra om Sverige uppfyller sina förpliktelser enligt Europakonventionen, och vi rättar oss regelbundet efter deras avgöranden, inklusive genom ibland ganska omfattande lagändringar. Vi har t o m gått så långt att vi förbundet oss att utlämna t ex vår statschef och vår regeringschef till Internationella domstolen, om de skulle misstänkas för krigsförbrytelser eller andra internationella brott, och det accepterades av en enig riksdag.
Samtidigt är det inte alls så enkelt som ISDS-förespråkarna hävdar.
1. ISDS ger en mer privilegierad ställning för investerare än för någon annan enskild part. En vanlig medborgare vars rättigheter kränkts måste först “uttömma inhemska rättsmedel”, dvs gå till nationell domstol i sista instans (t ex HD). En investerare, däremot, kan i allmänhet gå direkt till ISDS.
2. ISDS privilegierar också investerare när det gäller skadeståndet. Domar i ISDS kan i allmänhet verkställas direkt i vilken stat som helst enligt New York-konventionen (1958) eller ICSID-konventionen (Washingtonkonventionen; 1965). Om en enskild medborgare tilldömts skadestånd i Strasbourg för hen förlita sig på att landet ifråga frivilligt betalar. Om det gäller MR-kränkningar på andra kontinenter finns i allmänhet inte ens den möjligheten. (Färre länder har accepterat den interamerikanska och den afrikanska domstolen och efterlevnaden är sämre. I Asien finns ännu ingen MR-domstol.) Vidare handlar det i ISDS i allmänhet om mycket större belopp än när det gäller MR-kränkningar av enskilda.
3. För miljöhänsyn liksom för den internationella arbetsrättsliga reglerna (ILO-konventionerna) finns inga kraftfulla övervaknings- eller tvistlösningsmekanismer över huvud taget.
4. ISDS privilegierar också utländska investerare framför inhemska företag. På den svenska energimarknaden, t ex, kan Eon utnyttja en ISDS, men inte Vattenfall. På den tyska är det tvärtom. (Vattenfall har stämt Tyskland p g a beslutet att stänga kärnkraften.)
5. Allt detta gör att en rationell regering, närhelst en intressekonflikt uppstår, kommer att välja att prioritera utländska investerare framför MR-hänsyn, arbetsrätt, miljöhänsyn och inhemska investerare. Man talar om en “chilling effect”, som alltså inträder redan genom den blotta existensen av ISDS. ISDS riskerar därmed att påverka den demokratiska beslutsprocessen och att försämra skyddet för MR och andra motstående intressen.
I princip bör det inte finnas något större behov av ISDS i ett förhållande mellan liberala rättsstater, och min egen preferens vore därför att ISDS-delen stryks ur TTIP. Eventuella tvister borde kunna lösas genom mellanstatlig tvistlösning, som sker i handelstvister. Amerikanska investerare i Sverige får acceptera att svenska lagar förändras på samma sätt som svenska investerare i Sverige alltid fått göra det.
Samtidigt är det viktigt att säga att hur ISDS slår beror på flera saker. Viktigast är innehållet i avtalet. Det är sannolikt att det färdiga avtalet kommer att göra klart att de avtalsslutande staterna får göra rimlig lagändringar och vidta rimliga åtgärder för att t ex skydda miljön utan risk för skadeståndskrav. (Däremot måste förstås expropriationer ersättas, men det gäller redan enligt såväl Europakonventionen som svensk lag.) Det är också viktigt att bestämmelserna blir så precisa som möjligt för att minska osäkerheten. Trenden i investeringsskyddsavtal går också i denna riktning, och det amerikanska modellavtalet från 2012 är betydligt mer “statsvänligt” än många tidigare avtal.

En annan viktig faktor är hur domarna utses. Jag har inte sett den antagna texten men vad jag förstår skulle parlamentet yrka på att domarna ska väljas av staterna samt – ännu viktigare -- att det ska finnas ett överklagandeorgan (en “hovrätt”). Detta vore utmärkt, för idag spretar praxisen i skiljedomarna. Inom WTO finns en överklagandekammare med permanent anställda domare, och den har kunnat utveckla praxisen i tvistlösningssystemet i WTO.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 30 oktober 2014

Op-ed: The Swedish recognition of Palestine is justified under international law

Today the Swedish Government recognized Palestine. Please find a link to the English translation of an article that I wrote with two colleagues, published in Dagens Nyheter on 20 October, which explains why a Swedish recognition is justified. 

Technorati-taggar: ,

tisdag 21 oktober 2014

Ett erännande av Palestina har stöd i folkrätten

Se den debattartikel som jag skrivit tillsammans med Ove Bring och Said Mahmoudi.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 5 oktober 2014

Sverige ska erkänna Palestina – med stöd i folkrätten

I regeringsförklaringen berättade Stefan Löfven att Sverige ska erkänna Palestina. Jag skrev på Newsmill år 2011 att det finns stöd i folkrätten för ett erkännande (se nedan; se även ett tidigare blogginlägg). UD:s förre folkrättsrådgivare, Ove Bring, skrev vid samma tid en debattartikel på DN Debatt där han kom till samma slutsats. År 2002 skrev Brings företrädare, Bo Johnson Theutenberg (UD:s folkrättssakunnige 1976-1987), en artikel på SvD Brännpunkt som även den förespråkade ett svenskt erkännande. Regeringen har således gott folkrättsligt stöd.
“Ett erkännande av Palestina stöds av 2000-talets folkrätt
Publicerad: 2011-07-28 13:07, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Ett erkännande av Palestina skulle utgöra en kursändring av praxis. Men det skulle vara en naturlig utveckling av folkrätten. Det skriver Pål Wrange, tidigare folkrättsrådgivare på UD, i en replik till Göran Lysén.
Om författaren
Göran Lysén har tagit upp viktig en fråga som snart kan bli aktuell, nämligen om man kan erkänna Palestina som en stat och om Palestina kan bli medlem i FN. Tyvärr bygger hans artikel på en antikverad uppfattning om folkrätten.
Erkännande och FN-medlemskap är olika spörsmål, men de bygger på samma grundförutsättning, nämligen att man har att göra med en stat. Det finns ingen plikt att formellt erkänna nya stater, men däremot finns det ett förbud mot att göra erkännanden som strider mot folkrätten; ett sådant erkännande kan utgöra en kränkning av en annan stats territoriella integritet. (Detta är t ex vad Serbien hävdar avseende Kosovo.)
Som Lysén riktigt skriver brukar man vid erkännande beakta om de tre kriterierna territorium, befolkning och effektiv regering uppfylls (den s k effektivitetsprincipen), och som han påpekar kan man betvivla att de verkligen var uppfyllda för alla de f d kolonier som erkändes under 1960-talet. Han nämner dock inte att det under de senaste årtiondena har vuxit fram en annan princip, som vi kan kalla rättfärdighetsprincipen. Den säger att en stat inte kan erkännas om den tillkommit på ett folkrättsvidrigt sätt, t ex genom apartheidpolitik eller krig. Denna princip har också åberopats åt det andra hållet, och motiverat erkännanden av nya stater som inte haft full kontroll, om denna brist på kontroll berott på folkrättsstridiga handlingar från andra stater, t ex folkrättsvidrig annektion eller förnekande av självbestämmanderätten. Erkännandena av Kroatien och Bosnien 1992 kan anföras som exempel på detta. (Se vidare Bring/Mahmoudi/Wrange, Sverige och folkrätten, 4 u, ss 64-72.)
Hur verkar då dessa principer i fallet Palestina? Till att börja med kan konstateras att det såväl på Västbanken som Gaza finns fungerande administration (palestinska myndigheten PA respektive Hamas), och Hamas och al-Fatah förhandlar nu om att åter få till stånd en enad palestinsk regering. PA har dock inte kontroll över stora områden av Västbanken, beroende på den israeliska ockupationen. Här kommer rättsfärdighetsprincipen in.
Härvidlag kan konstateras att palestinierna har en rätt till självbestämmande, och att detta kan leda till bildandet av en egen stat. Denna rätt har erkänts av i stort sett alla länder (inklusive Israel, fast med förbehåll) samt bekräftades av Internationella domstolen 2004. Baserat på denna rätt vill palestinierna bilda en egen stat inom 1967 års gränser, dvs Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem; dock är de beredda att s a s byta områden för att låta en del israeliska bosättningar hamna i Israel. (En palestinsk stat utropades redan 1988, men då fanns, till skillnad från idag, ingen palestinsk administration på det palestinska territoriet, varför den inte erkändes av västvärlden.)
Har då Israel någon motstående rätt till områdena? Till att börja med får då sägas att Israel inte har annekterat Gaza och dessutom anser sig ha avslutat ockupationen av detta område. (Det kan i och för sig diskuteras om ockupationen verkligen är avslutad, men det väsentliga här är att Israel inte längre har några anspråk; se bl a Får Israel blockera gaza?). Vad gäller Gaza finns således över huvud taget inga hinder; detta hindrar förstås inte att Israel har rätt att förvänta sig att Gaza inte används för raketbeskjutning mot Israel.
Västbanken (förutom Jerusalem) är inte annekterat av Israel men däremot är det ockuperat, och Israel har klart deklarerat att man är intresserat av att få åtminstone en del av de områdena. Östra Jerusalem är annekterat sedan 1980 och är således enligt israelisk lag en del av Israel. Den annektionen har förklarades dock olaglig av säkerhetsrådet (resolution 478) och erkänns inte av någon annan stat. Har Israel trots det någon rätt till Västbanken och Östra Jerusalem? Som Lysén antyder kan det diskuteras varför just 1967 års gränser skulle vara sakrosankta. Den reflektionen är intressant, men då bör man betänka att det den 15 maj 1948, när de omgivande arabstaterna begav gick in i striderna, redan försiggick ett inbördeskrig i det gamla mandatområdet Palestina. I detta krig hade den judiska sidan redan utvidgat sitt territorium och fördrivit tusentals araber; den bekanta Deir Yassin-massakern ägde rum redan över en månad före självständighetsförklaringen den 14 maj. Det är alltså - för att använda ett understatement -- en stark förenkling att säga att kriget började med den arabiska invasionen. 1949 års stilleståndslinjer (som vanligen kallas 1967 års gränser) har dock med tiden fått acceptans, och palestinierna har inte gjort anspråk på de områden som ockuperades 1947-49, varför den diskussionen kan lämnas därhän nu.
Viktigare är sexdagarkriget 1967. Lysén skriver - som om det vore självklart - att kriget från Israels sida var ett försvarskrig. Det är en ståndpunkt som inte är orimlig, men den är långt ifrån okontroversiell. Frågan är dock betydelselös, eftersom territorium över huvud taget inte får annekteras efter våldsanvändning, vare sig det är fråga om anfalls- eller försvarskrig. Detta har klargjorts i FN:s berömda Friendly Relationsdeklaration från 1970, och står också i säkerhetsrådets resolution 242 från 1967, vilken utgör utgångspunkten i alla diskussioner om fred i Mellanöstern. Den moderna ståndpunkten är att det är folkets vilja och inte den militära styrkan som ska avgöra den politiska geografin (jfr självbestämmanderätten). Israel kan därmed inte grunda någon rätt till områdena på sin territoriella kontroll.
Om Israel inte har rätt att annektera områdena, har man då rätt att ockupera? Under och efter en väpnad konflikt får en stat ockupera ett område. Den får dock inte förändra det ockuperade området, t ex genom att införa sin egen befolkning. En ockupation skall vara tillfällig, och det ligger därför i sakens natur att ockupationen skall avslutas så snart det går, dvs när det varit möjligt att sluta ett fredsavtal. Israel har länge motiverat sin ockupation med att det inte funnits någon trovärdig motpart att förhandla om fred med. Det är riktigt att PLO länge hade som mål att utplåna staten Israel, och inte var villig att kompromissa. Detta är dock inte situationen idag. En officiell fredsprocess har pågått sedan 1993. Efter Wikileaks-publiceringen i vintras av "Palestine Papers", och efter Netanyahus vägran att acceptera Obamas utspel om 1967 års gränser går det dock inte att med någon som helst trovärdighet hävda den saken.
Från palestinsk sida har man varit beredd att kompromissa mycket långt vad gäller Jerusalem och de större bosättningarna, medan Israel vill ha behålla Jerusalem inklusive förorter långt in på Västbanken samt de flesta andra bosättningar och dessutom områden i Jordandalen. Israel vill ha fred - det vill nästan alla - men alltså endast på villkor som är folkrättsligt orimliga. Därmed kan det inte finnas någon grund för fortsatt ockupation. Tvärtom får det sägas att ockupationen övergått i en olaglig smygannektering genom bosättningsbyggandet och muren/barriären på ockuperat område (vilket internationella domstolen konstaterade 2004 avseende muren/barriären).
Lysén påpekar att försök att formellt etablera en palestinsk stat skulle strida mot Osloavtalen. Det är riktigt, så dessa avtal torde sägas upp eller modifieras om en palestinsk stat ska etableras. Palestinierna kan inte vara bundna av dessa avtal i all evighet och det finns grund för att säga upp dem. Slutstatusavtalet skulle ha varit färdigförhandlat den 13 september 2000, och Israel har brutit mot avtalen upprepade gånger, framförallt genom sin konsekventa fortsättning av bosättningspolitiken och genom att inte acceptera en fredsuppgörelse byggd på folkrätten. (Även palestinierna har brutit mot avtalet, bl a genom terroristangrepp, varför även Israel skulle kunna påstå sig ha rätt att göra en uppsägning.)
Allt detta ger följande resultat: Israel har ingen folkrättslig rätt som kan kränkas av att det bildas en palestinsk stat på ockuperade områden och att denna erkänns.
Detta betyder dock inte att ett erkännande är en självklarhet. Erkännande betyder att den nya statens regering har rätt att företräda statens befolkning samt att den staten är juridiskt ansvarig för att upprätthålla de förpliktelser som en stat har. Det kan ifrågasättas om PLO eller Palestinska myndigheten skulle kunna upprätthålla det fulla ansvaret för hela territoriet. Å andra sidan föreligger det liten tvekan om att en palestinsk stat skulle företräda det palestinska folket.
Det finns tidigare exempel på nya stater som haft långt ifrån full kontroll när de erkändes, t ex Kroatien, Kongo, Guinea Bissau, Syrien och Libanon, men det skall tillstås att ett erkännande av Palestina inte helt liknar något av dessa fall. Ett erkännande av Palestina skulle utgöra en viss kursändring från hittillsvarande praxis, men det skulle vara en naturlig utveckling av folkrätten, grundat på en avvägning mellan effektivitetshänsyn och rättfärdighet. Den främste internationella experten på erkännandefrågor, Cambridgeprofessorn James Crawford, skriver med avseende på Palestinafrågan:
"There may come a point where international law may be justified in regarding as done that which ought to have been done, if the reason it has not been done is the serious fault of one party and if the consequence of its not being done is serious prejudice to another. ... [C]ircumstances can be imagined where the international community would be entitled to treat a new State as existing on a given territory, notwithstanding the facts" [alltså att den nya staten inte har full kontroll]. (The Creation of States in International Law, 2 u, 2006, s 447-448.)
Crawford menade år 2005 att vi inte hade nått den situationen ännu. Min uppfattning är att vi är där nu, 2011, och att det alltså är dags att erkänna Palestina -- om det är vad palestinierna vill, och om de lyckas skapa en enhetlig regering för både Västbanken och Gaza.
Vi vet inte vad palestinierna kommer att presentera för anspråk. Kanske kommer de att söka erkännanden blott inom provisoriska gränser, kanske kommer de att acceptera visst fortsatt säkerhetssamarbete med Israel enligt Osloavtalen, kanske kommer de att acceptera att vissa bosättningar läggs under israelisk jurisdiktion. Ett eventuellt svenskt erkännande bör möjligen därför kompletteras med en förklaring om hur man ser på dessa frågor, för undvika oklarheter.
Frågan om det går att erkänna Palestina och om Palestina kan bli fullvärdig medlem av FN är viktig, och inte helt lätt att besvara. Den diskussionen bör nu intensifieras, men den bör föras med utgångspunkt i 2000-talets folkrätt.
Pål Wrange

Technorati-taggar: ,
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="" rel="tag"></a>

tisdag 23 september 2014

USA:s anfall mot ISIS i Syrien står sannolikt i strid med folkrätten–men USA har också argument för sin sak

1. USA:s angrepp mot ISIS i Irak kan säkrast rättfärdigas antingen som ett ingrepp i ett inbördeskrig på regeringens sida eller som kollektivt självförsvar mot ett angrepp utifrån. Detta beror på hur man ser på ISIS – som en irakisk rebellgrupp eller som en extern aktör, samt på om man menar att väpnade angrepp kan komma från icke-statliga grupper. Hur som helst räcker det med ett av dessa argument.

2. Vad gäller angrepp mot ISIS i Syrien är det annorlunda. USA har inte den syriska regeringens medgivande. Detta innebär att angreppen, enligt en traditionell tolkning , strider mot folkrätten. Det är också min uppfattning att denna traditionella uppfattning fortfarande gäller. (För en liknande uppfattning, se t ex här.)

Det finns dock olika tänkbara argument för den amerikanska saken:

* Att det handlar om ett kollektivt självförsvar för Irak. ISIS utgår bl a från Syrien för sina attacker mot Irak, och Syrien inte självt kan pacificera sitt territorium, varför Irak och dess allierade har rätt att göra det. Detta är ett ganska bra argument, och om det räcker beror egentligen mest på sakförhållandena, dvs om det är nödvändigt att angripa ISIS i Syren för att försvara Irak .

* Att ISIS utgör ett hot mot USA. Detta är ett dåligt argument; ISIS har ännu inte angripit USA och förebyggande självförsvar anses inte tillåtet. (Förebyggande självförsvar var f ö, dubbelironiskt nog, ett av de amerikanska argumenten för invasionen i Irak 2003.)

* Att den syriska regeringen, p g a brist på demokratisk legitimitet och p g a angrepp på sin egen befolkning, inte längre representerar Syrien, och att dess samarbete alltså inte krävs. Detta är ännu inte ett tillräckligt gångbart argument i folkrätten.

* Att anfallen utgör en slags humanitär intervention, kanske grundad på principen “responsibility to protect”. Detta är enligt min mening ett gott moraliskt argument, men folkrättsligt är det inte fullt etablerat.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="" rel="tag">självförsvar</a>, <a href="" rel="tag">ISIS</a>, <a href="" rel="tag">IS</a>, <a href="" rel="tag">Irak</a>, <a href="" rel="tag">Syrien</a>, <a href="" rel="tag">humanitär intervention</a>, <a href="" rel="tag">responsibility to protect</a>