Follow by Email

lördag 31 december 2011

De turkiska attackerna i irakiska Kurdistan–ett brott mot folkrätten?

Som rapporterats dödade den turkiska försvarsmakten häromdagen av misstag 35 turkkurdiska smugglare i irakiska Kurdistan. Turkiet trodde, såvitt kan förstås, att de 35 tillhörde PKK.
Händelsen aktualiserar en rad folkrättsliga frågor.
1. Får Turkiet ingripa i Irak (vilket sker regelbundet)? Huvudregeln är förstås att en stat inte får använda våld mot eller på en annan stats territorium. För att kunna ingripa i irakiska Kurdistan måste Turkiet därför visa a) att den irakiska regeringen gett sitt medgivande eller b) att den irakiska regeringen stött PKK och därmed själv gjort sig skyldig till folkrättsstridigt våld mot Turkiet. Eventuellt kan man alternativt tänka sig c) att de turkiska ingripandena skulle kunna rättfärdigas om Turkiet måste ingripa mot basområden i Irak och Irak inte självt vill eller förmår hålla rent på sitt territorium. Denna princip gäller i den gamla neutralitetsrätten; den ena krigförande kan ingripa mot motståndaren på neutralt territorium om den neutrala staten inte själv förmår göra det. Liknande argument nämndes också i samband med amerikanska ingripanden i Afghanistan och Pakistan mot al-Qaida.
2. Det ovanstående gäller förstås under förutsättning att det verkligen hade varit PKK man attackerat. Nu var det smugglare som dödades. Är Turkiet ansvarigt för det?
I den humanitära rätten (krigets lagar) gäller de grundläggande distinktions- och proportionalitetsprinciperna: man får inte angripa civila personer och mål, och om det uppstår “collateral damage” vid angrepp på militära mål så måste de civila skadorna stå i proportion till den militära nyttan av angreppet. ( Dock har ingen har kommit på exakt hur man ska jämföra dessa två ojämförbara storheter.) Som ett komplement till dessa finns försiktighetsprincipen, som bl a säger att
de som planerar eller beslutar om ett anfall skall
1. göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom
(Se artikel 57, första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna här; motsvarande regel gäller sedvanerättsligt också i interna konflikter, dvs inbördeskrig.)
Jag känner inte till de närmare omständigheterna i detta fall, men det verkar som om de 35 smugglarna upptäckts med hjälp av en s k drönare, dvs en obemannad flygfarkost, och att man sedan sänt en missil eller liknande mot målet. Detta betyder att attacken utfördes utan att någon med egna ögon såg gruppen av smugglare; allt skedde sannolikt på distans. Detta hindrar inte att den som beordrat attacken är ansvarig. Såvida inte angreppet var uppsåtligt var det dock inte en krigsförbrytelse.
Än besvärliga blir det när man tar nästa steg, från fjärrkontrollerade vapensystem till automatiska system, “robotic weapon systems”, då t ex drönare eller andra redskap används inte bara för att leta upp mål utan också för att “på egen hand”, utan beslut av en människa, angripa mål som den hittar. Vem är då ansvarig för eventuella felbeslut – den som sänt roboten på uppdrag, den som konstruerat den, den som beslutat om inköp eller ingen? Detta ämne diskuteras nu humanitärrättskretsar. Se t ex här, här, här och här.
3. Den senaste tidens ökade oro i de kurdiska delarna av Turkiet aktualiserar också frågor om det kurdiska folkets ställning i Turkiet, kurdernas minoritetsrelaterade rättigheter (t ex att få använda sitt eget språk) samt deras eventuella rätt till självbestämmande. Det får dock kanske bli ämnet för ett separat blogginlägg i framtiden.

2 kommentarer:

Anonym sa...

På vilket sätt får kurderna inte använda sitt språk? Idén om att kurmandji inte får talas baseras på en seglivad föreställning. Idag får kurdiska talas, undervisas och sändas på radio och tv. Den turkiska staten har t.o.m. upprättad en kanal som sänder uteslutande på kurdiska. Det sista hindret till bruket av kurdiska togs bort förra året då det vart tillåtet att använda kurmandji i politiska valkampanjer.

Pål Wrange -- folkrätt och politik sa...

För det första vill jag säga att jag inte skrev att kurderna inte får använda sitt språk; vänligen läs lite noggrannare. Eftersom du för saken på tal vill jag ändå säga att det trots stora förbättringar fortfarande finns en del problem, inte minst vad gäller undervisningen. Se t ex http://www.humanrights.gov.se/extra/pod/?action=pod_show&id=88&module_instance=1&p=Turkiet och http://www.hurriyetdailynews.com/default.aspx?pageid=438&n=human-rights-watch-global-report-2011-2011-01-24 I Sverige har vi också diskriminerat minoritetsspråk, inte minst det samiska, men vi har senkommet bättrat oss.