Follow by Email

lördag 11 juni 2011

Cyberkrig och Stuxnet – hade Iran rätt till självförsvar?

I förra lördagens Konflikt berättades om förberedelserna för cyberkrig, och om datamasken Stuxnet, som riktades mot Irans kärnvapenprogram (se här). Många menar att Stuxnet var skapat genom ett samarbete mellan USA och Israel.
Stuxnet skulle kunna vara ett exempel på en s k datanätverksattack (DNA). Hur DNA ska bedömas i folkrätten har diskuterats länge, också i Sverige. 2004 arrangerade Försvarshögskolan tillsammans med UD och Försvarsdepartementet en interntionell konferens om hur man ska se på DNA och den humanitära rätten (krigets lagar (se här). Den allmänna uppfattningen var att DNA ska behandlas som andra stridsmedel och stridsmetoder. Den får alltså inte riktas mot civila. En DNA kan vara väldigt välriktad mot ett specifikt militärt mål, men den kan också skapa helt oförutsägbara kedjereaktioner som kan träffa livsviktiga civila funktioner.
Den kanske viktigaste fråga som väckts av Stuxnet är dock om en DNA också kan utgöra ett väpnat angrepp, dvs om en angripen stat har rätt till självförsvar. En av de första som diskuterade denna fråga var professor Michael Schmitt (här). Hans slutsats från 1999 är att det är effekterna som är avgörande. Om en DNA medför stor skada i “den verkliga världen”, på människor och egendom, är den ett väpnat angrepp, och legitimerar självförsvar, även med traditionella “kinetiska” vapen.
Vad betyder detta avseende Stuxnet? Såvitt jag förstår var konsekvenerna av Stuxnetattacken inte av sådan art att de kan jämföras med ett vanligt väpnat angrepp. Dessutom vet vi inte med säkerhet vem som var avsändaren. Men om det nu hade varit så att förstörelsen hade blivit större, och om det stått klart att det var Israel och USA som riktade attacken mot Iran, då skulle Iran ha kunnat ingripa i självförsvar, mot såväl USA som Israel. Detta självförsvar skulle kunna utföras genom motattacker över datanätet, men också genom konventionella vapen, och det skulle kunna utföras av allierade till Iran i s k kollektivt självförsvar. Alltså, en DNA mot Iran skulle kunna legitimera attacker från Hizbollah på israeliska militära mål (förutsatt att övriga folkrättsliga villkor är uppfyllda, dvs motattackerna ska vara proportionerliga och nödvändiga, och de ska vara i enlighet med den humanitära rätten, vilket bl a inbegriper att de inte får riktas mot civila mål).
Även om det egentligt ligger utanför ramen för denna blogg bör följande nämnas: Från USA:s och Israels sida skulle motargumentet kunna vara att en attack mot Irans kärnenergi- (eller kärnvapen-)program utgör ett preventivt självförsvar. Det argumentet -- som luftades också under angreppet mor Irak 2003 -- är dock inte accepterat. Ett annat argument, som också skulle påminna om vad USA anförde 2003, skulle kunna vara att DNA:n utgjorde ett försök att verkställa de många säkerhetsrådsresolutioner som riktats mot Irans atomprogram. Inte heller detta argument skulle dock väcka något större gensvar bland folkrättsjurister.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4pnat+angrepp" rel="tag">väpnat angrepp</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Stuxnet" rel="tag">Stuxnet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/datan%E4tverksattacker" rel="tag">datanätverksattacker</a>, <a href="http://bloggar.se/om/cyberkrig" rel="tag">cyberkrig</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Iran" rel="tag">Iran</a>

Inga kommentarer: