Hur kommer rättegången mot Mladic att te sig?

Min kollega Mark Klamberg har skrivit initierat om detta, och hans blogg rekommenderas.

Ratko Mladic gripen–en framgång för den internationella rättvisan, för de mänskliga rättigheterna och för Serbien

När nu Ratko Mladic gripits och snart kommer att överföras till Jugoslavientribunalen (ICTY) är samtliga av de största efterlysta skurkarna i f d Jugoslavien fast. Han kommer med all sannolikhet att dömas för bl a folkmord (underordnade är redan dömda för det brottet).

Många trodde länge att internationella krigsförbrytardomstolar är en fåfäng idé. Det har emellertid visat sig att de flesta misstänkta personer som varit efterlysta av olika internationella tribunaler faktiskt har gripits, åtalats och dömts. Milosevic, Karadzic, Mladic, Gotovina (ICTY), president Kambanda och ett stort antal andra rwandiska regeringsledamöter och andra höga befattningshavare (Rwandatribunalen), Charles Taylor och i stort sett alla överlevande befälhavare från Sierra Leone (Sierra Leonedomstolen), Kieu Samphan och andra överlevande Khmer Rouge-ledare (Kambodjatribunalen), Jean-Pierre Bemba och flera regeringsledamöter från Kenya (ICC), m m. Återstår gör f n ett antal personer som efterlysts av ICC. Det är sannolikt att Kadaffi kommer att tillfogas den listan, efter det att ICC:s förundersökningskammare behandlat den begäran om arresteringsorder som åklagaren lämnade in för några dagar sedan.

Internationella tribunaler och andra åtal för krigsförbrytelser och liknande brott kan stöka till en fredsprocess; personer med makt som man vill ha att delta i förhandlingar om fred blir helt plötsligt efterlysta och blir därefter av olika anledningar handlingsförlamade eller samarbetsovilliga. Men ofta har det också varit så att åtalen har bidragit till att skapa fred. Man kan ha olika uppfattningar om åtalen av personer som Milosevic, Bemba och Taylor (det fanns t ex skurkar som inte åtalades), men det är otvivelaktigt så att det blev lite lättare att skapa fred på de platser där de verkade efter det att de försvunnit (i Sierra Leone och Liberia blev det t o m mycket lättare). Tvärtemot vad många bedömare fruktat verkar det inte heller som arresteringarna av dessa och andra personer har mobiliserat deras anhängare. Dessutom, och kanske viktigast, den nu allt större risken för att dömas för massövergrepp förändrar kalkylen för världens ledare.

Gripandet av Mladic är förstås tillfredsställande för de överlevande av offrena. De största vinnarna är dock serberna själva, liksom bosnierna. Förutom att ett viktigt villkor för närmandet till EU nu uppfyllts kan det bidra till att förändra det politiska klimatet till det bättre. Den bosnienserbiska ledaren Dodiks kommentarer är lovande (här).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/mladic" rel="tag">mladic</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Jugoslavientribunalen" rel="tag">Jugoslavientribunalen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ICTY" rel="tag">ICTY</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationell+straffr%E4tt" rel="tag">internationell straffrätt</a>

Libyen–snart sanningens minut för Juholt

Enligt uppgifter kommer Sverige snart att få frågan om vi vill förlänga JAS-insatsen i Libyen. Som bekant meddelade Håkan Juholt under sitt förstamajtal att han ansåg att Sverige ska avsluta sin insats efter den redan beslutade tremånadersperioden. I ett debattinlägg i DN (se HÄR) förklarade Urban Ahlin och Peter Hultqvist att de föredrog att Sverige skickar marina förband (som ingen hittills frågat efter), men lämnade ändå dörren något på glänt för fortsatta diskussioner om JAS.

FN:s säkerhetsråds beslut 1973 om att auktorisera våld för att upprätthålla en flygförbudszon och att skydda civila var den första tillämpningen av den framväxande normen om ansvar att skydda (retsponsibility to protect; R2P). När Socialdemokraterna höll sitt stora rådslag efter förlustvalet 2006 blev en av slutsatserna att man skulle stödja den framväxande normen om ett ansvar eller en skyldighet att skydda en befolkning (se “Vår Värld”, HÄR, s 22).

“I en situation när en stat inte förmår eller vill leva upp till detta ansvar har det internationella samfundet en skyldighet att ingripa för att skydda en befolkning.”

Man kan ställa många frågor om Libyeninsatsen (se t ex HÄR och HÄR). Enligt den beskrivning av Juholts hållning som framkommit i medierapporteringen, är hans inställning att Sverige inte bör bidra mer än vi redan bidragit med, eftersom uppdraget att skapa en flygförbudszon är slutfört och att andra nu får ta över. Som jag redan tidigare skrivit kan detta uppfattas som att vi inte är uthålliga i våra insatser, och en sådan attityd kommer att påverka förtroendet för Sverige (se HÄR). I ärlighetens namn måste man dock också analysera det som Juholt själv framför som ett underliggande huvudargument, nämligen riskerna att man s a s bombar fel (se HÄR):

“[J]ag var väldigt angelägen om att vi inte skulle öppna för markmålsbekämpning från våra Gripenplan, av den enkla anledningen att det i krig kan gå fel.”

Det är av just det skälet som Juholt inte vill att den svenska insatsen går över från att enbart upprätthålla zonen till att också direkt skydda civila. Igår meddelade Juholt att det inte längre fanns något libyskt flyg att ingripa mot.

Som nyss sagts hade emellertid FN-resolutionen två syften, varav det ena var att skydda civila, och det var en direkt tillämpningen av R2P-principen, vilken varmt stöddes i den socialdemokratiska rapporten från rådslaget, “Vår Värld”.

Det är riktigt att det kan ske misstag, och det har skett och kommer att ske. Men man måste alltid göra en avvägning – vad vore värst, att avbryta insatsen eller att låta den fortgå, med en del oavsiktliga offer som följd? Om man menar att de oavsiktliga offren är ett pris som är för högt bör man säga det, och då argumentera för att bombningarna av markmål helt bör avbrytas. Däremot är det ohållbart att acceptera att bombningarna fortsätter, men argumentera för att Sverige ska dra sig ur. En sådan attityd är ett resultat av beröringsångest och inte av rationell analys. Juholt bör klargöra sin hållning.

För övrigt kan man fråga sig om inte de spaningsbilder som för närvarande tas av Gripenplanen redan nu används också till att angripa mål på marken som inte har något att göra med upprätthållandet flygförbudszonen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/libyen" rel="tag">libyen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Juholt" rel="tag">Juholt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Urban+Ahlin" rel="tag">Urban Ahlin</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ansvaret+att+skydda" rel="tag">ansvaret att skydda</a>

Obama, Netanyahu och 1967 års gränser

Som bekant meddelade Obama igår att USA anser att fredsförhandlingarna mellan palestinier och Israel bör utgå från 1967 års gränser:

“We believe the borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states.”

Netanyahus svar var avvisande:

“Prime Minister Netanyahu expects to hear a reaffirmation from President Obama of U.S. commitments made to Israel in 2004, which were overwhelmingly supported by both Houses of Congress.

Among other things, those commitments relate to Israel not having to withdraw to the 1967 lines which are both indefensible and which would leave major Israeli population centers in Judea and Samaria beyond those lines.”

Dessutom, “Prime Minister Netanyahu will make clear that the defense of Israel requires an Israeli military presence along the Jordan River.”

1967 års gränser är de gränser som uppstod efter krigen 1947-1949 och som gällde före junikriget 1967, då Israel erövrade Västbanken inklusive östra Jerusalem, Gaza samt Golanhöjderna (och Sinaihalvön, som senare återlämnats till Egypten).

Den israeliska regeringen må tycka att dess krav är strategiskt motiverade. De är dock oförenliga med folkrätten, som inte godkänner några erövringar med vapenmakt – oavsett om det är fråga om försvarskrig eller anfallskrig. Se Generalförsamlingens Friendly Relations Declaration om FN-stadgans principer, som antogs med konsensus:

“No territorial acquisition resulting from the threat or use of force shall be recognized as legal.”

Svensk åtalad i Bahrein–vad kan Sverige göra? Vem är ansvarig för övergreppen?

En svensk medborgare har enligt Ekot dömts till 20 års fängelse i Bahrein för påstådd kidnappning av polisman. Svensken har varit en tongivande oppositionell under protesterna de senaste månaderna, och hotas av ett åtal för terrorism med dödsstraff som tänkbar följd. Svenska UD har försökt intervenera, men myndigheterna har vägrat kontakt, eftersom mannen också har bahreinskt medborgarskap.
Sverige försökte här utöva s k konsulärt eller diplomatiskt skydd. Båda dessa former av agerande syftar till att skydda egna medborgare i utlandet, och skillnaderna behöver vi inte gå in på här. Det som är relevant i just detta fall är att folkrätten tidigare inte har tillåtit att en stat försöker skydda sin medborgare i en annan stat där den personen också är medborgare. I dag går dock trenden mot att det som är avgörande är vilket som är det dominerande medborgarskapet, dvs i de flesta fall var personen går. Detta innebär att om svensken stadigvarande bor i Sverige bör Sverige få ingripa. (Se artikel 7 i folkrättskommissionens utkast till konvention om diplomatiskt skydd.)
F ö finns det anledning att påminna om att det var saudiarabiska styrkor som den 15 mars med stor brutalitet återställde ordningen och under processen begick en mängd övergrepp. Vem har utrustat den saudiarabiska säkerhetsapparaten och vem har stött den bahreinska regeringen? USA. Obama sa idag att “we have insisted both publicly and privately that mass arrests and brute force are at odds with the universal rights of Bahrain’s citizens”. Det är bra, men alltför ofta har omsorgen om mänskliga rättigheter fått vika för geopolitiska och geoekonomiska hänsyn.
Läs även andra bloggares åsikter om bahrein bahrain konsulärt skydd

Kadaffi åtalad av ICC–vilka konsekvenser?

Åklagaren Luis Moreno Ocampo har idag tillkännagett att han kommer att begära en arresteringsorder för Kadaffi och två andra personer. De är åtalade för brott mot mänskligheten, och dessutom pågår undersökningar om de också gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser.
Åtal vid ICC mot en sittande statschef har skett en gång tidigare, nämligen mot president Omar al-Bashir (2008). Sierra Leone-tribunalen åtalade Charles Taylor och Jugoslavientribunalen åtalade Slobodan Milosevic medan han fortfarande var president.
Vilka konsekvenser får detta? För det första måste sägas att det krävs att domstolen (närmar bestämt dess förundersökningskammare) fattar beslut innan det börjar gälla. I Bashir-fallet tog det sju månader, men denna gång kan det gå fortare; Bashir var åtalad för folkmord, vilket är ett brott som är svårt att bevisa.
Vilka skyldigheter har andra stater? När beslutet är fattat av domstolen har var och en av parterna till Romstadgan för ICC (fn 114 stater) en skyldighet att arrestera Kadaffi om han dyker upp på dess territorium. Immunitet gäller inte i detta sammanhang. Denna skyldighet har utsträckts av säkerhetsrådet resolution 1970 (vilket var den resolution som hänsköt frågan till ICC) till att omfatta också Libyen, men inte andra stater.
Bashir har sedan arresteringsordern 2009 gjort få besök, och bara i regionen. Med något undantag (Kenya) har alla de stater han besökt inte varit parter till ICC. Kadaffi kommer sannolikt att kunna resa ännu mindre, eftersom han gjort sig till en paria, men detta kan förstås förändras. (När säkerhetsrådet år 1992 införde sanktioner mot Libyen på något oklara grunder upphörde en del stater att efterleva dem efter några år.)
Hur som helst kommer åtalet att få konsekvenser. Kadaffi kommer att bli än mindre funktionell som ledare, men åtalet kommer säkert också att ge de ICC-kritiker som hävdar att domstolen är ett redskap för väststater vatten på sina kvarnar.
Läs även andra bloggares åsikter om kadaffi gadaffi icc ghadaffi åtal

Tahrirtorget och Uganda

Mahmood Mamdani, en av Afrikas skarpaste och mest inflytelserika tänkare, gör en koppling mellan den egyptiska revolutionen, Soweto och protesterna i Uganda.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Uganda+Mamdani" rel="tag">Uganda Mamdani</a>

Bin Ladin och Uganda

Intresset för händelserna i Abbotabad håller i sig. Här intervjuer i SvD med Said och Mahmoudi och mig. Två FN-rapportörer (bl a finländaren Martin Scheinin) har krävt korten på bordet från amerikanerna (se här).

Utvecklingen rullar på i Uganda. Norbert Mao arresterades igen igår för några timmar. FN:s MR-kommissarie uttalade sig för ett par dagar sedan och fördömde övervåld.

Det finns förresten en viss koppling mellan dessa två situationer. Uganda bidrar med trupp till AU-styrkan i Somalia, och p g a det utsattes Kampala för ett stort bombattentat i somras, utfört av al-Shabaab – en somalisk grupp med vissa förbindelser till al-Qaida.

Ska vi ge upp i Libyen redan i juli?

Urban Ahlin och Peter Hultqvist försöker förklara SAP:s inställning i SvD. Jag håller med Jan Eliasson i hans kritik av denna ståndpunkt; det är inte traditionell socialdemokratisk politik att dra sig ur efter så kort tid. Vi kan inte idag veta om den svenska insatsen behövs i juli eller ej.

En annan sak är att det fortfarande inte går att se någon trovärdig “exit strategy”. Natokoalitionen hindrar slakt på civila, men samtidigt pekar nu mycket på att striderna kommer att bli utdragna. Ett viktigt kriterium för en humanitär intervention är att det finns rimliga utsikter till framgång (se den s k R2P-rapporten). När Milosevic gav upp efter 2½ månads bombningar i Kosovokampanjen 1999 var det många som blev förvånade. Kanske kan ett liknande mirakel hända idag. Men när det misslyckades att skapa en etniskt inklusive demokrati i Kosovo (serberna fördrevs och flydde) så får inte detsamma ske i Libyen. Om Kadaffi avgår till följd av internt tryck, så måste de många libyer som stött honom också få en plats i ett post-Kadaffi-Libyen (med undantag för dem som gjort sig skyldiga till grova brott).

En intressant folkrättslig detalj rörande Libyeninsatsen är f ö att den svenska regeringens linje är att det inte är Sverige utan “[d]en stat eller den organisation som utövar den faktiska ledningen över insatsen [dvs Nato] [som] kan komma att bli part i den väpnade konflikten om insatsen blir indragen i regelrätta strider med regeringsstyrkor.” Se propositionen, s 8-9. Den linjen är fullt rimlig.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Libyen+%22Urban+Ahlin%22+%22Jan+Eliasson%22+JAS+R2P+Kadaffi" rel="tag">Libyen "Urban Ahlin" "Jan Eliasson" JAS R2P Kadaffi</a>

Bin Ladin -- kan man verkligen välkomna att någon dödats?

Någon har frågat om man verkligen kan välkomna att en annan person dödats. Nej, jag håller med frågeställaren om att man inte kan det (i vart fall inte om man är motståndare till dödsstraffet). Däremot kan man välkomna att en ytterst farlig person har oskadliggjorts, och i bin Ladins fall fanns nog ingen annan utväg än döden. Av flera skäl hade det bästa varit om bin Ladin hade ställts inför rätta, men i USA hade det säkert slutat med dödsstraff (vilket för honom f ö hade varit ett sämre alternativ än att dö som “martyr” i strid). Detta sagt är jag principiell motståndare till dödsstraffet, även om jag också tycker att det finns MR-frågor som är betydligt viktigare än att avskaffa detta i sig barbariska straff. (MR=mänskliga rättigheter.)

Var bin Ladin ett legitimt mål?

Jag har fått frågan varför bin Ladin var ett legitimt mål enligt den humanitära rätten. Svaret är att han var ett legitimt mål om han var kombattant, dvs stridande. Jag förutsatte när jag skrev det att han fortfarande i princip hade ett operativt ansvar (trots att det är högst osäkert om bin Ladins al-Qaida-grupp begått några större terroristdåd under senare år). En del bedömare menar emellertid att han inte längre hade någon operativ roll alls, och om detta betydde att han trätt tillbaka från den operativa våldsverksamheten så var han inte ett legitimt mål enligt många tolkningar av den humanitära rätten.

Hur som helst förutsätter detta resonemang att väpnad konflikt (krig) i juridisk mening kan råda mellan en stat och en främmande väpnad grupp. Jag lutar åt att så är fallet, men frågan är långt ifrån avgjord i folkrätten, och det skulle föra för långt att resonera om det här.

Bin Ladin dödad–välkommet, men var det folkrättsenligt?

Amerikanska s k Navy Seals dödade bin Ladin natten till idag (svensk tid) utanför Islamabad. Amerikansk attack långt inne på pakistansk mark – var det i överensstämmelse med folkrätten? Ja, om det skedde med pakistanskt medgivande. Enligt tillgängliga uppgifter (thewashintonnote.com) fanns ett sådant medgivande. Personligen tror jag inte att amerikanerna lät den ökända pakistanska säkerhetstjänsten ISI vara med i operationen eller vara briefad om att den skulle äga rum, men ett medgivande behöver inte vara konkret och kan t o m komma i efterhand.
USA anser sig vara i krig med al-Qaida (dvs en främmande icke-statlig väpnad grupp) vilket i sig är kontroversiellt. USA har, såvitt kan förstås, förbehållit sig rätten att angripa al-Qaida på andra staters territorier också utan respektive stats medgivande, vilket är mycket kontroversiellt. För denna operation ställs dock inte detta på sin spets, eftersom medgivandet fanns.
Stämde det då med andra regler, som mänskliga rättigheter eller med humanitär rätt? Om det råder väpnad konflikt så är det främst den humanitära rätten som är tillämplig här. Det är knappast någon tvekan om att bin Ladin var ett legitimt militärt mål. Eventuella civila skador är inte kända, men för ett så viktigt mål kan den humanitärrättsliga proportionalitetsprincipen tillåta en del skador.
Om det däremot inte är fråga om en väpnad konflikt är det de mänskliga rättigheterna som gäller. Då ska operationen mot bin Ladin anses vara ett slags gripande, och då måste den bedömas utifrån om det var nödvändigt att tillgripa våld, eller om det hade varit möjligt att gripa honom levande.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/bin+ladin" rel="tag">bin ladin</a>, <a href="http://bloggar.se/om/al-qaida" rel="tag">al-qaida</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Fortsatta oroligheter i Uganda

Oroligheterna har trappats upp ytterligare och har spritts till flera andra städer i Uganda. Detta är de värsta upploppen på länge, förmodligen de värsta under 2000-talet.
Uganda har varit ett lugnt hörn i en orolig del av världen, granne med DR Kongo och Sudan och nästgårds med Somalia (där Uganda bidrar med en fredsbevarande styrka). Regeringen har varit en trogen allierad med framförallt USA och Storbritannien, men nu verkar i vart fall amerikanerna ha tröttnat:
“top US diplomat for Africa, Johnnie Carson, placed a telephone call to Foreign Affairs Minister Sam Kutesa to express Washington’s displeasure at the brutal handling of opposition demonstrators by state security organs.” (Daily Monitor) Här en utmärkt blogg för att följa situationen.
Väst har länge stött Museveni med omfattande bistånd – fram till för ett par år sedan 50% av statsbudgeten. Detta har möjliggjort för presidenten att hålla en omfattande säkerhetsapparat samt att bibehålla och stärka ett av världens mer korrumperade samhällsskick.
Samtidigt har förstås pengarna också bidragit till att vaccinera barn och bygga vägar. Det är inte helt självklart hur man ska agera i länder som Uganda, men en sak är klar: biståndet kan inte vara avpolitiserat, utan måste kalibreras bl a efter omsorgsfulla bedömningar av dess politiska effekter.
Läs även andra bloggares åsikter om uganda museveni kampala