Gaza – några klargöranden

Här några punkter m a a diskussionen idag på SVT:s Debatt:

• Israel har en rätt att attackera militära anläggningar på Gaza som hotar Israel (dvs raketramper, etc). Man kan se situationen på olika sätt – som en internationell väpnad konflikt med Hamas/Islamistiska Jihad som angripare genom raketbeskjutning, som en pågående ockupation där Israel har en rätt att upprätthålla ordningen, eller som en konflikt som s a s triggats genom Israels blockad men där Israel under den pågående konflikten ändå får använda våld i enlighet med den internationella humanitära rätten. (Jfr min tidigare bloggpost och de referenser som finns där.) Fakta på marken är oklara och folkrätten är inte skriven för anomalier som den som råder i Palestinakonflikten (ockupation av område som ingen stat gör anspråk på), men oavsett hur man resonerar är det svårt att säga att Israel inte har rätt att försöka hindra raketbeskjutningen.
• En del kommentatorer har uttryckt förståelse för att Hamas angriper Israel som en reaktion mot bl a blockaden. Blockaden är både orättfärdig och illegal – den sträcker sig ju faktiskt mycket längre än till att hindra införsel av vapen (se se här och här). Den kan dock inte rättfärdiga beskjutning av civila, vilket utgör en krigsförbrytelse.
• Enligt rapporteringen grupperar de olika palestinska styrkorna ofta i civila bostadsområden och t o m intill sjukhus. Detta bruk av civila sköldar är strängt förbjudet i folkrätten (t o m krigsförbrytelser även det), och om ett sjukhus används för militära ändamål förlorar det sin immunitet. Icke desto mindre måste Israel ändå försöka undvika civila offer och göra en proportionalitetsbedömning, dvs väga militär nytta mot civil skada.
• Hamas är en terroristorganisation, och omvärlden får inte och ska inte stödja terrorism. Hamas är emellertid också mycket mer. Det är en militär, politisk och social organisation. Att reducera Hamas till att bara vara en terroristorganisation är alltså missvisande (vilket är ett understatement). Israel begår dagligen krigsförbrytelser – bosättningspolitiken utgör en gigantisk krigsförbrytelse enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen – men få skulle komma på tanken att kalla Israel en krigsförbrytarstat.
• När Hamas bildade regering efter valen 2006 (vid vilka bl a Carl Bildt var valobservatör) ställde den s k kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN) följande villkor till den nya Hamasregimen:
-- att erkänna Israels rätt att existera,
-- att avsvärja sig våld och
-- att acceptera ingångna avtal.
Motsvarande krav har emellertid aldrig har ställts på Israel. Netanyahu erkänner ingen rätt för palestinierna till en egen stat. Ingen israelisk regering – och ingen annan regering heller, för den delen -- skulle avhända sig möjligheten att använda våld för syften som den anser legitima (och Israel använder därtill våld för illegitima syften, som att underlätta sin bosättningspolitik). Ingen israelisk regering har hållit ingångna avtal med palestinierna. Konflikten är m a o asymmetrisk på mer än ett sätt.


Technorati-taggar: Gaza,folkrätt,krigsförbrytelser,Israel,Palestinakonflikten

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Gaza" rel="tag">Gaza</a>, <a href="http://bloggar.se/om/blockad" rel="tag">blockad</a>

Ship to Gaza–bordning, blockad, åtal

1. Som bekant har Ship to Gazas fartyg Estelle bordats av Israel (se bl a cnn). En talesperson för finländska utrikesministeriet – Estelle är finskflaggat -- säger att huruvida bordningen var laglig beror på om blockaden som sådan är laglig, vilket det finns olika uppfattningar om.
Jag har skrivit tidigare om den israeliska blockaden; se här och här. Resonemangen står sig fortfarande. Utgångspunkten är förstås att Israel i fredstid inte har någon rätt att borda fartyg på internationellt vatten. Däremot har man det i krigstid, om det finns en laglig blockad. Det handlar därför om två frågor:
a) Råder det krigstillstånd mellan Israel och Gaza/Hamas? Israel gör fortsatta räder in i Gaza och enligt israelisk statistik fortsätter raketer och granater att falla över södra Israel; 562 hittills i år. Om de uppgifterna stämmer är det inte orimligt att påstå att det fortfarande råder krigstillstånd, även om man kan ha olika uppfattningar om den saken. I så fall får Israel upprätta en blockad i och för sig, och det inbegriper att borda fartyg som försöker bryta blockaden.
b) Är blockaden (inklusive restriktionerna på land) proportionerlig, dvs kan den militära nyttan motivera det lidande som civilbefolkningen utsätts för? Enligt min mening är svaret “nej”. Israel får hindra att vapen och material som kan användas för tillverkning av vapen hindras från att komma in. Det är däremot inte legitimt att fortsätta hindra t ex export från Gaza. Jag sympatiserar därför med syftet bakom Ship to Gaza. Om blockaden är så oproportionerlig att den inte är legal över huvud taget – dvs att Israel inte ens får kontrollera gods – är dock mer osäkert.
2. Dror Feiler sägs vara åtalad för något slags landsförräderibrott såsom israelisk medborgare. Är det i sin ordning? Att en stat har befogenhet att åtala sina egna medborgare för brott mot staten är förstås OK, så länge brotten är rimligt definierat, och brottsdefinitionen inte t ex inskränker yttrandefriheten på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter. Feiler är emellertid enligt tillgängliga uppgifter inte längre israelisk medborgare. Han skulle därmed inte kunna förråda Israel eftersom Israel inte är hans land. Det finns en mänsklig rättighet att byta medborgarskap; se här, artikel 15.2. Därför förefaller mig det israeliska åtalet märkligt, och sannolikt i strid med de mänskliga rättigheterna.
Läs även andra bloggares åsikter om Ship to gaza, blockad, Israel, Dror Feiler

Can Julian Assange be extradited from Sweden or from the UK to the US? Yes–but unlilkely.

Four days ago, I resolved to turn my attention to issues other than Julian Assange. However, I have been called again and again by journalists, including from Spain and Australia. And then I learned that a blog post from my colleague Mark Klamberg had been invoked by the Guardian to prove a point that was incorrect (not Mark’s fault, though). I have therefore translated and edited a couple of my earlier submissionss (17 and 20 August) for an international audience. I will focus on the extradition issue, but in order to be comprehensive, I will add a few words on diplomatic immunity and diplomatic asylum. (My apologies for any mistakes in the text; it is late at night.)

****

Assange can in principle be extradited from Sweden to the U.S., but that would require that a number of conditions be met, including that the U.S. guarantees that the death penalty will not be imposed / enforced, that the crimes are not considered to be political offenses or military offense, and that there is double criminality, meaning that the act is criminal also under the laws of the country from which extraditions is sought. When extradition requests are made from the US, the Americans regularly guarantee that the the death penalty will not imposed or carried out. Therefore, I believe that if a request is made, the crucial issue is whether the there is double criminality and whether it is for a non-political and non-military crime.
No request for extradition has been made to Swedish authorities, and no charges have been made public yet in the United States. There are speculations, however, that there is already a "sealed indictment", meaning a secret indictment. It is difficult to know what any charges would concern. The former U.S. legal adviser in the US State Department, John Bellinger III, believes it could be espionage (see here). Other sources say that it could also be about computer crimes (see here).
Espionage is considered a political crime, so for that Assange could not be extradited. Both Swedish law and the Swedish extradition treaty with the United States prohibit extradition for such offenses. Further, he could surely not be extradited for a crime charged before a court martial, since that would be considered a military crime. Hence, he could not be sent to Guantanamo. If instead a prosecuting concerns ordinary crimes, such as computer crimes, the matter becomes more complicated. If this "ordinary" crime also has a political nature extradition may occur only "if the act in the particular case is considered to be in the nature of a non-political crime", see Sec 6, Swedish Extradition Act (here).
Ecuador asked for guarantees from the Swedish Government that Assange not be extradited. This has been the subject of a fairly heated debate between David Allen Green of the New Statesman and Glenn Grenwald of the Guardian. To put it shortly, Green is right, but his argument can be misinterpreted (no need to develop that here, though). As Klamberg has explained in his blog post on the Swedish extradition procedure, the Government always makes the final decision. However – and this is a very important caveat – even if the Government has leeway under national law, it is bound by international law. Both the Swedish and the UK Governments have extradition agreements with the US, and these agreements provide that extradition shall take place, if the legal requirements are met. Hence, the Government could not provide a guarantee, without potentially violating an international obligatoin.
The conclusion is: the possibility of extradition exists, but a number of conditions must be met (including that the crime is not political), and it is far from certain that a U.S. extradition request would meet such requirements. In addition, the UK – which hands over Assange to Sweden – has a veto, under Sec 28 of the Framework Decision on the European Arrest Warrant.
However, it is extremely important to bear in mind – as already implied above -- that Assange can be extradited also from the UK (incidentally America's closest allies). It has been said that at present there is a legal-technical barrier to extradition from Britain. My understanding is that the technical barriers consists of the Swedish request for surrender, since Sweden, so to speak, is first in line. (Compare, for instance, Article 15(e) of the UK-US Agreement, here.) If this is true, it is – quite ironically -- Sweden's request, which currently constitutes the main protection for Assange against extradition from Britain to the United States. For me, it is thus completely incomprehensible how one can say that the Swedish process is a “honey trap” for Assange, since he is likely at greater risk of extradition from the UK, and since he can, in principle, be extradited from any country.
On the site www.justice4assange.com it is alleged that in the Swedish extradition agreement with the U.S. there is a special summary procedure that so to speak bypasses the usual requirement that the crime may not be political, that the death penalty may not be imposed, etc. On the same site is also stated that there is no such procedure in the US agreement with the UK (see here). Both of these claims are completely wrong. (The other arguments are hardly worthy of comment.)
First, this "temporary surrender" procedure, which is found in Article V of the Swedish Agreement (see p 74 of the Swedish Government Bill 2004/05: 46; here), is subject to exactly the same standards as ordinary extradition. The purpose of this procedure is not to circumvent the other terms of the agreement, but to enable a temporary extradition of a person, for example to enable him/her to participate in an ongoing process before being returned to the first country. Secondly, the UK has an identical provision (word by word!) in Article 14 of the Agreement with the U.S. (see here).
As support for the claim that it would be more difficult to request extradition from Britain, justice4assange quoted the above-mentioned John Bellinger III, who says
“certainly Assange's lawyers would mount a very vigorous opposition in either case, in London in particular. Past U.S. extradition requests for criminals from the UK have faced vigorous opposition, and a number of people have successfully resisted that through appeals through the House of Lords and ultimately all the way up to the European Court of Human Rights. We can anticipate lengthy litigation.” (See the quote here).
This omits, however, the first sentences of the quoted paragraph (here):
“With respect to the UK, we have a new and well-functioning extradition treaty that was Negotiated just a few years ago between the United States and the UK, and a very good relationship extradition government to government. In general, I might expect that the U.S. government would try to have him extradited from the UK rather than from Sweden, and the UK does have some discretion to extradite him to the United States rather than to Sweden.”
Hence, if you read the entire quote, a different picture emerges than that given in the tendentious extract. It should be added here that Assange obviously has the same opportunity to complain to the European Court about an extradition from Sweden as if the request had occurred in the UK.

*****

The Ecuadorian asylum itself has no impact whatsoever on the process between the UK and Sweden. The granting of asylum is a sovereign, unilateral Ecuadorian decision and does not bind other states in any way. (The 1951 Refugee Convention is relevant only in that no state may send Assange to a country where he could face persecution. If it is claimed that Assange would be persecuted in the United States, that may be asserted in any extradition process in Sweden, and in such a case, only the facts are material; Ecuador’s grant of asylum has no relevance.)

***

Britain cannot, of course, "storm" the Ecuadorian embassy at this juncture, because the embassy is inviolable under the 1961 Vienna Convention on Diplomatic Relations (Article 22). It would, by the way, have been insane to do so, because that would have jeopardized the safety of British diplomatic missions and diplomats around the world.
However, one can in principle deprive its embassy of its diplomatic status, and then eventually intervene, but certainly not from one day to another. Quite how it's done is not entirely clear. A host country (ie the UK in this case) must continue to respect an embassy even if diplomatic relations are broken off (Article 45). On the other hand, established diplomatic relations exist with "mutual consent" (Article 2). My interpretation (which is supported by an international expert; see this blog) is that Britain can terminate diplomatic relations with Ecuador, and after a reasonable "grace period" find that the inviolability of the former diplomatic premises has ended. After all, it would be absurd to claim that diplomatic inviolability would be eternal, even after diplomatic relations have been cut. However, to cut off diplomatic relations would be a pretty drastic step.
The term diplomatic asylum, by the way, means that Assange has been given asylum at the embassy, ​​not that he is a diplomat or will be granted diplomatic status. Diplomatic asylum is a term that is more often used in Latin America.

***

My objections to the claims by Assange and his supporters about Swedish extradition law and related matters do not mean that I believe that Assange is guilty – I have no informed view on that issue. Nor do I have any idea of ​​whether the Swedish prosecution has acted in the most appropriate manner, whether the Swedish penal lawsuit is perfect, or whether Assange would receive a fair trial in the United States. Even less is this about his activities in Wikileaks. In fact, I am neither an Assange critic nor an Assange supporter; my feelings are rather mixed. I am, however, unequivocally a supporter of the rule of law and a critic of those who distort facts in bad faith. But it should also be acknowledged that misunderstandings in this affair have been caused by the fact that the legal regimes involved are not only complex but also numerous (international law, bilateral treaties, EU law, Swedish law, UK law, US law).

Technorati-taggar: Julian Assange,extradition,Sweden,political crimes

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Julian+Assange" rel="tag">Julian Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/extradition" rel="tag">extradition</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Sweden" rel="tag">Sweden</a>, <a href="http://bloggar.se/om/political+crimes" rel="tag">political crimes</a>

Asssange, åter igen

Mark Klamberg skrev i morse ett utmärkt blogginlägg. M a a av fortsatt mediaintresse har både jag och Mark under måndagen gjort ytterligare efterforskningar, särskilt vad gäller risken för Assange att utlämnas. I tillägg till det jag skrev i fredags vill jag därför notera följande:

1. Kan Assange utlämnas från Sverige för de brott han kan tänkas åtalas för i USA? Det spekuleras i att det redan finns ett “sealed indictment”, alltså ett hemligt åtal, men för utomstående är det oklart vet vilka brott det skulle kunna röra sig om. Den tidigare amerikanske rättschefen i State Department, John Bellinger III, tror att det kan röra sig om spioneri (se här). Andra källor menar att det också kan handla om databrott (se här).

Spioneri anses vara ett politiskt brott (se bl a följande beslut i Högsta domstolen), så för det kan han inte utlämnas, som Mark skrev; både svensk lag och utlämningsavtalet med USA förbjuder utlämning för sådana brott. Om man istället åtalar för t ex databrott blir saken mer komplicerad. Om detta “vanliga” brott också har politisk karaktär kan man utlämna endast “om gärningen i det särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott” ; se 6 §, utlämningslagen. 

Slutsatsen kvarstår: Möjligheten att utlämna finns, men ett antal villkor ska vara uppfyllda, och det är långt ifrån självklart att en amerikansk utlämningsbegäran skulle uppfylla de kraven.

2. För mig blir det, ju mer jag funderar på saken, allt svårare att förstå påståendet att det är större risk att Assange utlämnas från Sverige än från Storbritannien (se även mitt blogginlägg från i fredags). På sajten justice4assange.com påstås att det i det svenska utlämningsavtalet med USA finns en särskild summarisk procedur som s a s kringgår de vanliga kraven på att brottet inte får vara politiskt, att dödsstraff inte får utdömas. På samma sajt påstås också att det inte finns någon sådan procedur i avtalet med Storbritannien (se här). Båda dessa påståenden är helt fel. (De övriga argument som anförs är knappast värda att kommentera.)

För det första är denna “temporary surrender”-procedur, vilken återfinns i artikel V i avtalet (se s 74 i propositionen 2004/05:46), underkastad exakt samma krav som “vanlig” utlämning. Syftet med denna procedur är inte att kringgå de övriga villkoren i avtalet utan att kunna utlämna en person tillfälligt, t ex för att denne ska kunna delta i en pågående process. För det andra har Storbritannien en ord för ord likalydande bestämmelse i artikel 14 sitt avtal med USA (se här)!

Som stöd för att det skulle vara förenat med mer besvär att begära utlämning från Storbritannien citeras också den ovannämnde John Bellinger III, som säger att

certainly Assange's lawyers would mount a very vigorous opposition in either case, in London in particular. Past U.S. extradition requests for criminals from the UK have faced vigorous opposition, and a number of people have successfully resisted that through appeals through the House of Lords and ultimately all the way up to the European Court of Human Rights. We can anticipate lengthy litigation. (se citatet här).

Man undviker dock den första meningen i det citerade stycket, som i sin helhet lyder så här:

With respect to the UK, we have a new and well-functioning extradition treaty that was negotiated just a few years ago between the United States and the UK, and a very good extradition relationship government to government. In general, I might expect that the U.S. government would try to have him extradited from the UK rather than from Sweden, and the UK does have some discretion to extradite him to the United States rather than to Sweden. On the other hand, certainly Assange's lawyers would mount a very vigorous opposition in either case, in London in particular. Past U.S. extradition requests for criminals from the UK have faced vigorous opposition, and a number of people have successfully resisted that through appeals through the House of Lords and ultimately all the way up to the European Court of Human Rights. We can anticipate lengthy litigation.

Om man läser hela citatet får man alltså en annan bild än den som ges i det tendentiösa utklippet. Det bör tilläggas här att Assange självfallet har samma möjligheter att klaga till Europadomstolen om en utlämningsbegäran behandlas i Sverige som om den behandlas i Storbritannien.

***

Mina invändningar mot Assangesidans påståenden om svensk utlämningslagstiftning betyder givetvis inte att jag anser att Assange är skyldig. Inte heller har jag någon uppfattning om huruvida åklagarsidan har agerat på lämpligast sätt, huruvida den svenska straffrättsprocessen är perfekt, eller huruvida han skulle få en rättvis rättegång i USA.

***

Assangefallet har många intressant juridiska vinklingar och är kittlande också på många andra sätt. Det är därför lätt att förstå att det engagerar många människor. För egen del tänker jag nu dock lämna det tills vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+asyl" rel="tag">diplomatisk asyl</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+immunitet" rel="tag">diplomatisk immunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/okr%E4nkbarhet" rel="tag">okränkbarhet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Ecuador" rel="tag">Ecuador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/utl%E4mning"rel="tag">utlämning</a>

Varför vägrade Freivalds kalla folkmordet i Darfur för ett folkmord?

Benjamin Katzeff Silberstein påminner oss i dagens SvD om Darfur-diskussionen för några år sedan:

“Minns hur dåvarande utrikesministern Laila Freivalds slingrade sig om Sudan år 2005. Hon vägrade konsekvent att kalla folkmordet i Sudan för just ett folkmord. ‘Nästan ett folkmord’, ‘som ett folkmord’ – den retoriska kreativiteten var det inget fel på. Allt för att slippa den press att agera som användande av ordet ‘folkmord’ hade tvingat Freivalds till. Även Sverige är nämligen förbundet av FN-konventioner att agera när ett folkmord sker. Men så länge man låter bli att använda ordet kan man hålla sig borta.”

Freivalds blev verkligen hårt ansatt under 2004-2005, när dödandet i Darfur (västra Sudan) nådde förfärande proportioner. Kritiken mot henne då, liksom idag, byggde emellertid på två missförstånd, varav det senare är riktigt allvarligt, och farlig:

1. Kritikerna ansåg det var klart att det var fråga om ett folkmord; den amerikanske utrikesministern Colin Powell hade ju deklarerat att det var ett folkmord. Det var dock inte alls klart, eftersom det var svårt att visa att regeringen i Sudan skulle ha haft en avsikt att utplåna vissa folkgrupper. För att det ska vara fråga om folkmord krävs nämligen att det föreligger “intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group” (Artikel 2, “FN-konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord). Det “räcker” alltså inte med att ett stort antal människor dödas.

När FN år 2004 sände en undersökningskommission ledd av den tidigare domaren i Jugoslavientribunalen, Antonio Cassese, rapporterade denna kommission att man inte funnit några bevis för att det var fråga om folkmord, eftersom man inte kunde se en sådan avsikt. När Sudans president år 2008 åtalades för övergreppen i Darfur godkände domstolens förundersökningskammare åtalen bara för krigsförbrytelser och för brott mot mänskligheten – inte för folkmord, för domarna var inte övertygade om att det var fråga om det. (Detta beslut reviderades senare, och åtalet omfattar nu även folkmord.) Även Powell betonade att hans slutsats inte var juridisk enligt folkmordskonventionen, eftersom de juridiska analyser som han grundat sig på var “inconclusive” (se här). Hur det verkligen förhåller sig med eventuella folkmordsavsikter är alltså fortfarande oklart, och någorlunda rimlig klarhet kan nog skapas först då en rättegång mot al-Bashir äger rum (osannolikt , då han är på fri fot).

2. Det är, till skillnad mot vad Katzeff Silberstein skriver, inte alls på det sättet att “Sverige är … förbundet av FN-konventioner att agera när ett folkmord sker”. Detta påstående är mycket olyckligt, dels för att det är felaktigt, dels för att det ger intrycket att det krävs ett folkmord för att stater ska vara förpliktade att ingripa.

De åtaganden som en stat har enligt folkmordskonventionen är att införa lagstiftning som förbjuder och bestraffar folkmord – vilket Sverige har sedan länge -- samt att lagföra för folkmord som äger rum inom det egna territoriet (artikel VI); eftersom Darfur inte ligger i Sverige är den bestämmelsen inte aktuell. Därutöver finns det en allmän plikt att förebygga och bestraffa folkmord (artikel I). Men det finns också en allmän förpliktelse att hindra krigsförbrytelser (artikel 1 i de fyra Genèvekonventionerna) liksom att verka för universell respekt för de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen är alltså att den allmänna, och vaga förpliktelsen att förebygga också gäller andra övergrepp samt att det inte följer några specifika förpliktelser av folkmordskonventionen som var aktuella för svensk del i Darfurfallet. Alltså var diskussionen om folkmord eller ej en vilseledande pseudodebatt.

När Laila Freivalds vägrade att säga att det var fråga om ett folkmord var hon – som jurist – noggrann med orden. När hon i samma debatt istället försökte att ta upp frågan vad Sverige konkret kan göra, var det ingen som var intresserad av att tala om det. För att använda Katzeff Silbersteins egna ord:

“Denna sortens fokus på enstaka ord är ofta oärligt och fördummar den politiska debatten.”

Not 1: Jag arbetade under denna tid på UD som folkrättsrådgivare. Jag var bortrest när ministern formulerade sin linje, men instämde i hennes bedömningar och bidrog till att utveckla dem.

Not 2: Missförståndet om folkmord har sannolikt sitt upphov i händelserna 1994, då USA länge vägrade kalla folkmordet i Rwanda för ett folkmord. För USA, som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd, hade det sin betydelse, eftersom artikel VIII i konventionen ger stater rätt att vända sig till säkerhetsrådet för att kräva att rådet förebygger och undertrycker folkmord.

Technorati-taggar: Freivalds,folkmord,Darfur

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Darfur" rel="tag">Darfur</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkmord" rel="tag">folkmord</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Freivalds" rel="tag">Freivalds</a>

Julian Assange, igen

Hela gårdagen, liksom denna morgon, har jag suttit i intervjuer med olika media, som ställt delvis olika frågor (bl a här, här, här, här, här och här). För att ge en komplett bild följer här i punktform mina uppfattningar:

1. Assange kan i princip utlämnas från Sverige till USA, men det krävs att ett antal förutsättningar är uppfyllda, bl a att USA garanterar att dödsstraff inte kommer att utmätas/verkställas, att det inte bedöms som ett politiskt brott eller ett militärbrott, etc. Någon framställan om utlämning har dock inte skett, och såvitt bekant har det inte heller väckts åtal i USA. Hur stor risken/chansen för utlämning är är omöjligt att säga, men jag tror inte att den är obefintlig.
2. Assange kan utlämnas också från Storbritannien, som ju f ö är USA:s närmaste allierade. Det har sagts att det för närvarande föreligger ett juridisk-tekniskt hinder för utlämning från Storbritannien. Såvitt jag förstår utgörs detta tekniska hinder av den svenska begäran om överlämning, som s a s ligger före i kön. Om detta stämmer är det alltså på det viset att det är Sveriges begäran som f n utgör det främsta skyddet för Assange mot utlämning från Storbritannien till USA. För mig är det alltså helt obegripligt hur man kan påstå att den svenska förundersökningen skulle utgöra en fälla för Assange (“honeytrap”), då han sannolikt löper större risk för utlämning från Storbritannien, samt han i princip kan utlämnas från vilket land som helst. 
3. Den ecuadorianska asylen har i sig ingen som helst inverkan på processen mellan Storbritannien och Sverige. Asylen utgör ett ensidigt ecuadorianskt beslut och binder inte andra länder på något sätt. (Flyktingkonventionen är relevant bara såtillvida att ingen stat får skicka Assange till ett land där han kan utsättas för förföljelse. Om det skulle påstås vara fallet beträffande USA får det göras gällande vid en eventuell utlämningsprocess i Sverige, och i så fall är det sakskälen som har betydelse, inte Ecuadors asyl.)
4. Storbritannien kan givetvis inte “storma” den ecuadorianska ambassaden idag (och har nog inte heller hotat med det) eftersom ambassaden är okränkbar enligt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser (artikel 22). Det hade f ö varit vansinnigt att göra det, eftersom en sådan aktion skulle ha äventyrat säkerheten hos brittiska beskickningar (ambassader m m) och diplomater världen runt. Däremot kan man beröva ambassaden dess diplomatiska status, och därefter så småningom ingripa. Riktigt hur det ska gå till är inte helt klart. Som Mark Klamberg påpekade igår ska en värdstat (dvs Storbritannien i det här fallet) fortsätta att respektera en ambassad även om de diplomatiska förbindelserna bryts (artikel 45). Å andra sidan etableras diplomatiska förbindelser med “mutual consent” (artikel 2). Min tolkning (som stöds av en internationell expert vars blogg jag läste i morse) är att Storbritannien kan bryta de diplomatiska förbindelserna, och efter en rimlig “grace period” anse att okränkbarheten har upphört. Det skulle dock vara ett ganska drastiskt steg.
5. Assange kan knappast få diplomatisk status och därmed skyddas av immunitet. För en diplomat på lägre nivån än beskickningschef (ambassadör, etc) krävs inte ett uttryckligt medgivande från värdstaten (s k agrément), men det fordras ändå en tyst accept från britterna om Ecuador skulle utnämna Assange till diplomat. N.B: Termen diplomatisk asyl, som använts, betyder att Assange får asyl på ambassaden, inte att han blir diplomat. Det är en term som använts oftast i Latinamerika.

Se fö också mina tidigare bloggar om fallet, senast här.
Sedan är det förstås en annan fråga huruvida Assange är skyldig till de påstådda sexbrotten eller ej (vilket jag inte har någon välgrundad uppfattning om). Och det är ockå en annan fråga om det var bra att Assange och Wikileaks la ut alla de dokument som de publicerat. (Min egen uppfattning är att det var en god sak att vissa riktade avslöjanden om övergrepp i den amerikanska krigföringen i Irak och Afghanistan gjordes. Däremot tycker jag att det från ett allmänt perspektiv var högst olyckligt att stora mängder hemlig diplomatisk och militär korrespondens las ut på nätet en masse.  Det finns för det mesta goda och legitima skäl till att militära meddelanden och diplomatiska kontakter hålls hemliga, och jag tror inte att det blir mer fred, frihet och rättvisa i världen om allt som sägs i slutna rum läggs ut till offentligheten. Att det sedan kan göras andra överväganden från ett publicistiskt perspektiv är en annan sak.)
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+asyl" rel="tag">diplomatisk asyl</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+immunitet" rel="tag">diplomatisk immunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/okr%E4nkbarhet" rel="tag">okränkbarhet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Ecuador" rel="tag">Ecuador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/utl%E4mning" rel="tag">utlämning</a>

Cypern tar över ordförandeskapet för EU–ett delat och delvis ockuperat land

Från halvårsskiftet tar Cypern över ordförandeklubba i EU. Cypern är sedan 1974 delat i en grekcypriotisk del – kontrollerad av den erkända cypriotiska regeringen – och en turkcypriotisk del, som sedan 1983 kallar sig Turkiska republiken norra Cypern (TRNC) och bara erkänts av Turkiet. På den norra sidan befinner sig c:a 20-30 000 turkiska trupper, medan en avsevärt mindre grekisk styrka är stationerad på den södra delen av ön.

Konflikten är tämligen komplicerad, och ingen sida har folkrätten helt på sin sida, även om de största felgreppen gjorts av Turkiet.

Cypern bildades 1960 genom två avtal i London och Zürich, vilka inbegrep också Storbritannien (kolonialmakten) samt garanterna Grekland och Turkiet. Det skulle råda en maktfördelning mellan de två befolkningsgrupperna (grekcyprioter c:a 4/5, turkcyprioter c:a 1/5). Grekcyprioterna försökte 1963 riva upp denna överenskommelse, och oroligheter uppstod som ledde till massakrer och övergrepp på främst turkcyprioter. För att upprätthålla freden och i praktiken också skydda fr a turkcyprioterna bildades år 1964 FN-styrkan UNFICYP, som fortfarande är kvar.

1974 genomfördes en statskupp på Cypern och kuppmakarna försökte förena Cypern med Grekland (Enosis). Som svar på detta invaderade Turkiet och ockuperade först en liten del och sedan 36% av ön. Grekcyprioter flydde från den ockuperade delen söderut och turkcyprioter flydde (i betydligt mindre antal) från den regeringskontrollerade delen. Statskuppen slogs ner efter några dagar, och i kölvattnet av dessa händelser fick f ö även militärjuntan i Grekland avgå och bereda vägen för demokrati. År 1983 utropades TRNC , varpå säkerhetsrådet deklarerade att utropandet var olagligt och inte skulle erkännas.

Försöken att hitta en lösning på den cypriotiska frågan har pågått länge, och pågår fortfarande. År 2004 la Kofi Annan fram en omsorgsfullt utarbetad plan som skulle ha skapat en Bosnien-liknande struktur för ön: en lös federation med två delstater. Turkcyprioterna sa ja och grekcyprioterna sa nej. Kort därefter blev Cypern medlem av EU. Detta stärkte förstås den erkända grekcypriotiska regeringens position ytterligare, vilket nog inte underlättat försöken att hitta en lösning.

Man kan folkrättsligt konstatera att TRNC är en illegal stat och att Turkiet därför är en ockupationsmakt med ansvar för den norra delen av ön. Vidare har ett stort antalgrekcyprioter med mark på den norra delen rätt till ersättning för sin exproprierade mark, som Europadomstolen konstaterat i det viktiga Loizidou-fallet. (Många av dessa fastighetsägare vill dock hellre ha tillbaka sin egendom än få ersättning.) Dessutom finns ett stort antal bosättare från det turkiska fastlandet på den norra delen av ön, vilket strider mot artikel 49 i IV Genevekonventionen, precis på samma sätt som bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem.

Å andra sidan har den grekcypriotiska sidan aldrig velat erkänna den rädsla som många turkcyprioter har för att s a s behärskas av den grekcypriotiska majoriteten, och rädslan för att uppslukas av Grekland stärktes förstås genom kuppen 1974. Man kan mycket väl hävda att den första turkiska invasionen 1974, som skedde som ett svar på den grekcypriotiska statskuppen, var förenlig med Turkiets rättigheter som garant till det avtal som gjorde Cypern självständigt år 1960. Det går dock inte att rättfärdiga det faktum att Turkiet sedan ockuperade 36% av ön.

Technorati-taggar: Cypernfrågan,turkcyprioter,grekcyprioter,Annanplanen,TRNC,folkrätt

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Cypernfr%E5gan" rel="tag">Cypernfrågan</a>, <a href="http://bloggar.se/om/turkcyprioter" rel="tag">turkcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/grekcyprioter" rel="tag">grekcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Annanplanen" rel="tag">Annanplanen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/TRNC" rel="tag">TRNC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Assange och Chen --- diplomatisk asyl (igen)

Under den senaste tiden har jag kommenterat två fall då personer sökt diplomatisk asyl på en ambasssad – Julian Assange (här och här) och Chen Guancheng  (här). Saken har nu kommenterats på EJIL Talk!, som är en blogg driven av European Journal of International Law. Detta inlägg kommer till samma slutsats som jag, dvs att diplomatisk asyl inte är tillåten. Det hindrar inte att man av moraliska och/eller politiska skäl ändå kan gilla det, vilket jag gör i fallet Chen men inte i fallet Assange.

Till gårdagens inlägg om den turk-syriska incidenten har Mark Klamberg gjort en kommentar, som jag svarar på idag.

Technorati-taggar: Chen Guancheng,Julian Assange,diplomatik asyl

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Chen+Guancheng" rel="tag">Chen Guancheng</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Julian+Assange" rel="tag">Julian Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatik+asyl" rel="tag">diplomatik asyl</a>

Den syriska nedskjutningen av ett turkiskt stridsplan–i strid mot folkrätten?

Igår sköt Syrien ner ett turkiskt militärflyg utanför den syriska kusten (se här). Turkiet har medgett att planet kränkte syriskt luftrum men hävdar att planet var utanför gränsen (12 sjömil utanför syrisk kust) när nerskjutningen skedde.

Har någon av dem brutit mot folkrätten?

Turkiet har erkänt att man kränkt syriskt luftrum (dvs luftrummet ovanför syriskt land- och sjöterritorium). Det är en överträdelse av folkrätten, men inte en särskilt allvarlig sådan.

Om planet var utanför syriskt territorium när det sköts ner, var nerskjutningen ett brott mot folkrätten, såvida inte Syrien hade goda grunder att anta att det turkiska planet var på väg att angripa mål i Syrien. Inget har framkommit som tyder på att Syrien hade rimliga skäl att anta det.

Om planet var inom syriskt territorium stred nerskjutningen antagligen också då mot folkrätten, i vart fall om man inte kunde tro att planet hade avsikt att angripa mål i Syrien. Syrien hade all rätt att avvisa planet, men man måste göra det med proportionerliga medel. Det rimliga hade varit att försöka avvisa med eget flyg eller genom att skjuta ett varningsskott, istället för att sikta direkt på planet.

Sverige utsätts också ibland för gränskränkningar, ofta av Nato-plan, faktiskt. I den svenska IKFN-förordningen regleras gränskränkningar på följande sätt:

22 § Vapenmakt utan föregående varning skall tillgripas mot utländska statsluftfartyg från vilka våldshandlingar begås
1. mot mål inom svenskt territorium,
2. från svenskt territorium mot mål utanför territoriet,
3. mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.

23 § Ett utländskt statsluftfartyg som uppträder inom svenskt territorium utan att ha rätt att vara där skall avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt får vapenmakt tillgripas.
Om särskilda förhållanden kräver det, får enligt Försvarsmaktens bestämmande vapenmakt utan föregående varning tillgripas vid ingripanden enligt första stycket. Detta gäller även oidentifierade luftfartyg som överskrider den svenska territorialgränsen under omständigheter som tyder på fientlig avsikt. Förordning (1994:533).

Detta är en folkrättsenlig och rimlig reglering. Om den hade tillämpats på den syrisk-turkiska incidenten, så borde nog 23 § 1 st ha tillämpats, dvs avvisning, eventuellt med vapenmakt, men efter varning. Det begicks ju inga “våldshandlingar” (22 §) från det turkiska planet. Samtidigt är det inte helt otänkbart att man från syrisk sida tycker att det föreligger “särskilda omständigheter” vid den turkiska gränsen.

Technorati-taggar: Syrien,Turkiet,IKFN

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Turkiet" rel="tag">Turkiet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/IKFN" rel="tag">IKFN</a>

Assangefallet: Kan Storbritannien ingripa mot Ecuador?

Jag har fått frågan om det inte finns något den brittiska regeringen kan göra om det nu är så att Ecuador missbrukar det diplomatiska skyddet genom att ge Assange (temporär?) diplomatisk asyl på landets ambassad.

Jo, man har vissa medel för att utöva påtryckningar mot Ecuador. Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser medger främst följer tre medel:

1. Man kan avbryta de diplomatiska förbindelserna med Ecuador. Det är förstås ett ganska drastiskt steg. Som en något svagare markering kan man ta hem sin egen ambassadör i Quito (Ecuadors huvudstad) för konsultationer.

2. Man kan utvisa en eller flera ecuadorianska diplomater genom att förklara dem persona non grata (icke önskvärda).

3. Man kan begränsa den ecuadorianska ambassadens storlek i London.

Eftersom diplomatiska förbindelser alltid bygger på de båda parternas ömsesidiga vilja och förtroende kan detta göras utan något krav på motivering, men det är klart att en eventuell åtgärd av detta slag skulle bara bita om man förklarade varför man vidtog den. Om britterna skulle göra något av detta (vilket kanske inte är så troligt) så kan man räkna med att Ecuador kommer att svara med samma mynt.

*****

Jag har f ö fått en fråga om Chen Guangchen som jag glömt att svara på. Jag har nu gjort det.

Technorati-taggar: Ecuadoruador,Assange,diplomatiska förbindelser,persona non grata

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ecuadoruador" rel="tag">Ecuadoruador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiska+f%F6rbindelser" rel="tag">diplomatiska förbindelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/persona+non+grata" rel="tag">persona non grata</a>

Får Ecuador skydda Assange?

Många juridiska frågor har diskuterats rörande Assanges tillflykt till den ecuadorianska ambassaden i London (se t ex här).
En fråga som dock inte berörts, såvitt jag kan se, är om Ecuador får skydda Assange. Att skydda en person inom sitt ambassadområde brukar kallas diplomatisk asyl. Det har hävdats vara accepterat i Latinamerika, som har en lång historia av statskupper (vilken nu förhoppningsvis är passerad), där den avsatte presidenten kunde få skydd hos en vänligt sinnad ambassad. Det finns dock ingen global rätt att låta en person söka skydd på ambassaden. Istället gäller artikel 41 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som säger att en ambassad inte får bryta mot värdlandets (i detta fall Storbritanniens) lagar, vilket man gör då man skyddar en misstänkt brottsling. Ecuador bryter alltså mot folkrätten.
Trots det får inte brittisk polis gå in på ambassaden, eftersom den är okränkbar, enligt artikel 22 i samma konvention.

Technorati-taggar: Assange,Ecuador,diplomatisk asyl,diplomatiska förbindelser

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Ecuador" rel="tag">Ecuador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+asyl" rel="tag">diplomatisk asyl</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiska+f%F6rbindelser" rel="tag">diplomatiska förbindelser</a>

Syrien – det råder inbördeskrig. Är FN värdelöst?

Chefen för FN:s observatörsmission sa alldeles nyligen att det råder inbördeskrig i Syrien (se här). Det är en korrekt bedömning också folkrättsligt. Folkrättsligt är den relevanta frågan om den internationella humanitära rätten (Genevekonventionerna m m; “krigets lagar”) gäller. För det krävs att det råder utdragna strider mellan organiserade förband och det måste man säga är fallet nu, särskilt som den fria syriska armén numera kontrollerar territorium (SVT:s Samir Abu Eid har ju rest runt i befriade områden nyligen).

Detta betyder att parterna måste undvika att attackera civila, men det betyder också att de får skjuta på varandra. En annan konsekvens är att den syriska regimen har en viss skyldighet att tillåta humanitära transporter. Dessutom fortsätter de mänskliga rättigheterna att gälla.

Förhållandet mellan MR och humanitär rätt (IHR) är komplicerat; en viktig skillnad är att det i väpnad konflikt är tillåtet att skjuta på kombattanter. I övrigt är skyddet för civila mer utvecklat i MR-konventionerna i en del avseenden och i IHR-konventionerna i andra.

Oavsett detta är det förstås också betydelsefullt på andra sätt, inte minst politiskt, att det nu råder inbördeskrig och att den syriska regimen nu inte längre har kontroll över sitt territorium. Det kan också diskuteras om detta betyder att det därmed är tillåtet att stödja rebellerna. Bl a Qatar har ju stött rebellerna under en längre tid, vilket strider i vart fall mot den traditionella folkrättsliga uppfattningen, även om det kanske skulle kunna hävdas att det är i överensstämmelse med modernare uppfattningar om skyldigheten att skydda.

*****

Den (ny)liberale debattören Fredrik Segerfeldt diskuterade FN och Syrien med Hans Corell och min kollega Katinka Svanberg i Studio ett i fredags. Jag har inte läst Segerfeldts bok “FN-Spruckna drömmar”, och hans argumentation är kanske mer sofistikerad där. De förenklade argument som han framförde i P1, i en artikel i Expressen och på sin blogg (2012-06.10) vill jag dock kommentera lite.

Segerfeldt har rätt i att vara väldigt arg på Ryssland och Kina (det är också jag) och han har också rätt i att vetot är en väsentlig aspekt av FN:s säkerhetsarkitektur. Men det är också en väsentlig del av FN:s säkerhetsarkitektur att säkerhetsrådet har ett ansvar (se artikel 24 i FN-stadgan), och Hans Corell har därför all rätt att tillsammans med alla andra invånare i FN:s medlemsstater förvänta sig av de fem ständiga medlemmarna att de tar detta ansvar. (Corell är förstås fullständigt medveten om att det sannolikt inte kommer att ske, men han gör faktiskt vad han kan, och har så gjort i många år.) När man intervenerade i Libyen 2011 levde säkerhetsrådet upp till detta ansvar. (Vilket inte betyder att allt har gått bra sedan dess.)

Segerfeldt har också fel när han skyller allt på Ryssland och Kina. Det är riktigt att de idag helt skamlöst stöttar mördarna i Damaskus, och de är ofta bromsklossar när det gäller att skydda mänskliga rättigheter. Men under folkmordet i Rwanda var det USA som gjorde allt för att undvika ett militärt ingripande (medan Frankrike fortsatte att stötta folkmordsregimen), det är USA som hindrar att säkerhetsrådet ingriper på något meningsfullt sätt i Mellanösternkonflikten och det var USA som underlät att ingripa när demokratirörelsen i dess allierade Bahrein krossades med hjälp av en annan av dess allierade, Saudiarabien (se bl a här). Och om fem miljoner av USA:s 300 miljoner invånare hade röstat annorlunda år 2008 hade vi idag stått ett hjärtslag från att ha Sarah Palin som president för historiens starkaste militärmakt.

Segerfeldt vill att Sverige istället för FN satsar på ett samarbete med demokratiska stater, som t ex USA och Frankrike. Hur en sådan organisation skulle ha legitimitet att intervenera i Syrien, Libyen eller någon annan stat är inte klart för mig.

Technorati-taggar: Syrien,Fredrik Segerfeldt,Hans Corell,säkerhetsrådet,internationell humanitär rätt

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Fredrik+Segerfeldt" rel="tag">Fredrik Segerfeldt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Hans+Corell" rel="tag">Hans Corell</a>, <a href="http://bloggar.se/om/s%E4kerhetsr%E5det" rel="tag">säkerhetsrådet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationell+humanit%E4r+r%E4tt" rel="tag">internationell humanitär rätt</a>

Notis: ICC --- samarbete och komplementaritet

Idag arrangerade det nya Stockholm Center for Interanational Law and Justice tillsammans med svenska avdelningen av International Law Association en föreläsning med ambassadör Tiina Intelmann, som är ordförande för statspartsförsamlingen till ICC (Internationella brottmålsdomstolen). Statspartsförsamlingen är ett slags parlament till ICC och har hand om budget och skrivande av olika regler inklusive förändringar av ICC-stadgan.

Intelmann berättade bl a om vissa problem som ICC haft med att få stater att samarbete med domstolen. ICC har ju inge egen polis, utan är beroende av att staterna gör vad domstolen begär av dem. För det mesta får domstolen den hjälp den man vill ha – bevisning, överlämnande av misstänkta personer, frysning av deras tillgångar, etc – men det har varit kontroversiellt framförallt i al Bashir-målet. Som bekant är Bashir åtalad för folkmord i Darfur. Särskilt en del afrikaner är missnöjda med detta, eftersom det är säkerhetsrådet som hänskjutit Darfursituationen till domstolen (tre av de fem permanenta medlemmarna [P5] är inte parter till ICC), och eftersom det handlar om en sittande statschef.

Vidare diskuterade hon vad som idag kallas positiv komplementaritet. ICC:s stadga (Romstadgan) bygger på komplementaritetsprincipen, som innebär att ICC har jurisdiktion (domsmakt) bara om det inte finns någon stat som åtalar. Detta utgör en drivkraft för staterna att själva åtala, för att därmed s a s kunna behålla kontrollen över en situation. Med positiv komplementaritet menar man idag olika sätt att hjälpa stater med bristande kapacitet att själva sköta sina förundersökningar och åtal. Intelmann var på besök i Sverige för att delta i ett möte anordnat av UD som handlade just om positiv komplementaritet.

Technorati-taggar: positiv komplementaritet,ICC,Internationell brottmålsdomstolen

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/positiv+komplementaritet" rel="tag">positiv komplementaritet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ICC" rel="tag">ICC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Internationell+brottm%E5lsdomstolen" rel="tag">Internationell brottmålsdomstolen</a>

Är säkerhetsrådet närmare ett ingripande i Syrien?

Det sägs att säkerhetsrådet efter massakern i Hula i fedags har kommit närmare ett ingripande mot Syrien. Låt oss jämföra ordalagen med vad säkerhetsrådet sa i resolutionerna i april, när observatörsgruppen tillsattes. Så här stod det i resolution 2042, antagen 14 april (likalydande också i 2043, 21 april):

/---/ Condemning the widespread violations of human rights by the Syrian authorities, as well as any human rights abuses by armed groups, recalling that those responsible shall be held accountable, /---/

I pressmeddelandet den 27 maj stod bl a:

The members of the Security Council condemned in the strongest possible terms the killings, confirmed by United Nations observers, of dozens of men, women and children and the wounding of hundreds more in the village of El-Houleh, near Homs, in attacks that involved a series of Government artillery and tank shellings on a residential neighbourhood.  The members of the Security Council also condemned the killing of civilians by shooting at close range and by severe physical abuse. …. Such outrageous use of force against civilian population constitutes a violation of applicable international law and of the commitments of the Syrian Government under United Nations Security Council resolutions 2042 (2012) and 2043 (2012) to cease violence in all its forms, including the cessation of use of heavy weapons in population centres.  The members of the Security Council reiterated that all violence in all its forms by all parties must cease.  Those responsible for acts of violence must be held accountable.

Man noterar att språket i fördömandet från 27 maj är betydligt kraftigare, nästan passionerat. Man ser också att rådet förtydligar att dessa handlingar inte bara strider mot mänskliga rättigheter utan också utgör överträdelser av folkrätten. De mänskliga rättigheterna är förstås en del av folkrätten, men deras ställning är ändå omstridd. När rådet nu skriver i klartext att det handlar om folkrättsöverträdelser stärker det deras uttalande, för det är också folkrätten som skyddar den syriska regimen, t ex genom att förbjuda andra stater att invadera Syrien. (Möjligheten att åberopa ansvaret att skydda är en särskild diskussion.) Man noterar också att rådet tydligare pekar ut den syriska regimen som ansvarig, medan formuleringen i resolutionerna var mer “balanserad” (falskt balanserad, skulle jag säga) genom att de i samma andetag nämnde även eventuella oppositionens användning av våld. Till sist säger rådet också att de ansvariga måste hållas ansvariga, dvs ställas inför rätta, och jag tycker att det är något tydligare i pressmeddelandet än i resolutionerna.

Egentligen innehåller uttalandet inga helt nya element, men det har ändå skett en förskjutning i nyanserna som är långt ifrån obetydlig.Detta är bara ett pressmeddelande, men det är ändå ett uttalande av rådet, som är godkänt av alla rådets medlemmar. (De tidigare resolutionerna var f ö inte bindande; rådet åberopade aldrig kapitel VII i FN-stadgan som medger tvångsåtgärder.)  

Det är av flera skäl mycket osannolikt att rådet skulle godkänna ett ingripande med våld mot al-Assad-regimen; få, om ens någon av stormakterna är beredd att ge sig in i ett sådant äventyr idag. Däremot kan man i framtiden möjligen tänka sig fredliga sanktioner, som vapenembargo och sanktioner riktade mot ledarklicken, eller kanske ett hänskjutande till Internationella brottmålsdomstolen. Det skulle dock kräva att framförallt Ryssland gör en ny realpolitisk kalkyl. Pressmeddelandet visar dock att ryssarna har tagit ett steg på vägen mot en sådan omvärdering.

 

Technorati-taggar: Syrien,säkerhetsrådet,folkrätt,mänskliga rättigheter,Hula

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/s%E4kerhetsr%E5det" rel="tag">säkerhetsrådet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Hula" rel="tag">Hula</a>

Chen Guanchengs flykt–vem bröt mot folkrätten?

Förra veckan var det stor dramatik runt Hillary Clintons besök i Peking, när dissidenten Chen Guanchen först flydde från sin husarrest och dök upp på amerikanska ambassaden, därefter lämnade ambassaden och sedan – verkar det som – fick besked om att han kan komma att få lämna Kina.

Det finns flera folkrättsliga aspekter:

1. Enligt vissa uppgifter hjälpte USA till vid flykten. Som en kollega påpekat (se här) strider detta sannolikt mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, eftersom artikel 41 anger att diplomater ska efterleva lagarna i värdstaten (Kina i detta fall), vilket USA inte gjorde om man hjälpte en fånga att fly.

2. Fick USA ta emot Chen på ambassaden? Svaret är nej. Det finns ingen rätt till “diplomatisk asyl”, dvs att en stat på sin ambassad tar emot flyktingar. Det händer ändå då och då, och det är möjligt därför att värdstaten inte får gå in på ambassaden -- den är okränkbar.

3. Samtidigt hade Kina brutit mot sina förpliktelser genom att straffa Chen för att han använt sig av yttrandefriheten, som är skyddad i allmän folkrätt. (Kina har dock inte ratificerat 1966 års FN-konvention om medborgerliga  och politiska rättigheter.) Strikt juridiskt går det nog inte att säga att denna MR-kränkning kan rättfärdiga de amerikanska överträdelserna, men däremot moraliskt.

4. Hur är det då med Chens resa till USA? Som huvudregel har en individ en rätt att lämna sitt land, men det kan naturligtvis finnas undantag, som om personen i fråga är efterlyst eller är rymling. Eftersom Chen straffats för handlingar som han är i sin fulla rätt att utföra enligt internationella MR-normer kan dessa undantag inte anses tillämpliga. Chen har också rätt att återvända till sitt land när han så önskar (se artikel 13 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna).

Technorati-taggar: Chen Guangchen,Kina,mänskliga rättigheter,diplomatisk asyl,diplomatisk okränkbarhet

^{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Chen+Guangchen" rel="tag">Chen Guangchen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Kina" rel="tag">Kina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+asyl" rel="tag">diplomatisk asyl</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+okr%E4nkbarhet" rel="tag">diplomatisk okränkbarhet</a>}

Företagsansvar för mänskliga rättigheter och folkrätt

Jag har två gånger på kort tid blivit tillfrågad om företags ansvar för MR. Häromdagen blev jag intervjuad om Telia-Soneras affärer i Östeuropa och Kaukasus (här) och idag medverkade jag på ett seminarium om Västsaharakonflikten och företagsansvar (se här). Investeringar i Västsahara kan bidra till att stärka ockupationen, och därför har t ex Axfood (Willys och Hemköp) stoppat inköp av tomater från det fransk-marockanska (?) bolaget Azura vilka odlats utanför Dakhla i Västsahara (här).

För kort tid sedan kom två viktiga dokument om företagsansvar. FN:s råd för de mänskliga rättigheterna antog i juni i förra året Guiding Principles on Business and Human Rights (här), och för några månader sedan reviderade OECD sina riktlinjer för multinationella företag (här). Den allmänna uppfattningen är att företag inte har ett folkrättsligt ansvar för MR, eftersom det är staternas ansvar. (Det är dock en sanning med viss modifikation, men det är en diskussion som får anstå till annat tillfälle.) Däremot har företag moraliskt ansvar, och de kan också under visa förutsättningar ställas till svars enligt nationell rätt.

Technorati-taggar: Västsahara,företagsansvar,mänskliga rättigheter,corporate social responsibility

^{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/V%E4stsahara" rel="tag">Västsahara</a>, <a href="http://bloggar.se/om/f%F6retagsansvar" rel="tag">företagsansvar</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/corporate+social+responsibility" rel="tag">corporate social responsibility</a>}

Mänsklighetens gemensamma arvedel–djuphavsbottnen

Igår arrangerade vårt nybildade folkrättscentrum (Stockholm Centre for International Law and Justice; SCILJ; scilj@juridicum.su.se) ett seminarium med den österrikiske domaren i havsrättstribunalen, Helmut Türk. Türk talade om “the common heritage of mankind”-principen, som tillämpas i första hand på djuphavsbottnen (alltså utanför kontinentalsocklarna) samt i viss mån även på rymden. Principen innebär att det som finns på djuphavsbottnen (olika former av mineraler) ska utvinnas endast under gemensam förvaltning. Det finns sedan 1994 en International Seabed Authotriy i Kingston, Jamaica, som ska administrera utvinningen. Än så länge har det dock bara skett prospektering, då det med dagens teknik och råvarupriser är för dyrt och besvärligt att utvinna.
Konceptet människans gemensamma arvedel gäller med vissa modifieringar även för rymden. Konventionen om månen från 1984 har dock bara 13 ratifikationer, så rättsläget är inte särskilt klart. F ö kommer det förstås att dröja än längre innan det startas gruvor på månen, om det någonsin blir möjligt.
En annan plats som faktiskt förvaltas gemensamt, på ett ganska effektivt sätt, är Antarktis. Där har 28 stater med intressen på Antarktis gemensamt kommit överens om att förvalta kontinenten. Ingen gruvdrift är tillåten, men däremot pågår det mycket vetenskaplig verksamhet – bl a klimatforskning – och en del turism. Se vidare här. Som många känner till gör sju stater anspråk på olika delar av Antarktis – bl a Norge, som har de största anspråken – men de deltagande staterna har kommit överens om att tills vidare s a s lägga sina suveränitetsanspråk på is. Dessa sju stater accepterar dock inte att man talar om Antarktis som mänsklighetens gemensamma arvedel, just eftersom de gör anspråk på territoriet.

***

Får jag också passa på att gratulera mina kollegor Åsa Romson och Mark Klamberg, som på ett strålande sätt försvarade sina avhandlingar i fredags respektive i tisdags!

Technorati-taggar: Havsrätt,djupshavbottnen,mänsklighetens gemensamma arvedel,Antarktis

^{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/http%3A//www.ats.aq/index_e.htm" rel="tag">http://www.ats.aq/index_e.htm</a>}

Charles Taylor fälld för internationella brott -- första statschefen sedan Nürnberg

Som rapporterats i media dömdes Charles Taylor idag vid den särskilda Sierra Leonedomstolen för medhjälp till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under inbördeskriget i Sierra Leone. (Se sammanfattning och snabb analys.) Han blir därmed den första statschef som döms i en internationell domstol sedan Dönitz i Nürnberg (Dönitz var statschef i Tyskland under drygt en vecka såsom Hitlers efterträdare.)

Domstolen godtog inte allt vad åklagaren försökte lägga Taylor till last. Istället för mer direkt medverkan i brotten begångna av RUF-gerillan och AFRC-juntan blev han fälld för medhjälp. Denna medhjälp bestod i en rad åtgärder, bl a att han försett de stridande med vapen. Detta kan vara något att tänka på för andra som exporterar vapen. Som domstolen påpekar i paragraf 167 kände Taylor väl till de övergrepp som begicks av RUF och AFRC när vapen levererades, och denna medvetenhet om vad vapnen skulle användas till är förstås något som skiljer honom från många (men inte alla) vapenhandlare.

Om Taylor hade dömts för brott begångna i Liberia under dess långa inbördeskrig hade listan över förbrytelser säkert blivit än längre och allvarligare. Sierra Leonedomstolen – som skapades 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leone – hade dock inte jurisdiktion (domsmakt) över de brotten.

I samband med att Taylor år 2006 utlämnades av Nigeria till Liberia för vidarebefordran till Sierra Leonedomstolen beslöts det att rättegången skulle hållas i Haag, och inte i Sierra Leones huvudstad Freetown, där domstolen egentligen var belägen. Skälet till detta var att man var rädda för at Taylors närvaro i Freetown skulle kunna störa den sköra freden i Sierra Leone (liksom också i Liberia). Nederländerna ville då försäkra sig om att något annat land kunde ombesörja verkställigheten av det eventuella fängelsestraffet. (Det var ett legitimt krav; som värd för två andra internationella brottmålsdomstolar riskerade Nederländerna redan att bli sittande med en mängd förbrytare.) Detta eftersom varken Sierra Leonedomstolen eller någon annan internationell tribunal har ett eget fängelse, utan straffen måste verkställas i nationella fängelser.

Frågan gick ut till ett antal länder, och till slut accepterade Storbritannien. Taylor kunde därmed föras till Haag och rättegången påbörjas. Sverige har en lag som möjliggör att dömda i Sierrea Leonedomstolen avtjänar straff i Sverige (se här), men det krävs i varje enskilt fall ett regeringsbeslut. Vi har f ö avtal om avtjänande av straff i Sverige också med ICC, Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen, såvitt jag känner till. Bl a Biljana Plavsic, tidigare premiärminister i den bosnisk-serbiska republiken (efterträdare till Karadžić) har suttit i fängelse i Sverige (Hinseberg).

Technorati-taggar: Charles Taylor,Sierra Leone,krigsförbrytelser,krigsbrott,brott mot mänskligheten

^{Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Charles+Taylor" rel="tag">Charles Taylor</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Sierra+Leone" rel="tag">Sierra Leone</a>, <a href="http://bloggar.se/om/krigsf%F6rbrytelser" rel="tag">krigsförbrytelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/krigsbrott" rel="tag">krigsbrott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/brott+mot+m%E4nskligheten" rel="tag">brott mot mänskligheten</a>}

Mer om den påstådda ryska immuniteten

(FÖR BAKGRUND: Se gårdagens inlägg.)
Att döma av ett inslag i dagens Rapport (här) har den ryska ambassaden nu fyllt den aktuella byggnaden med diplomater. Detta påverkar egentligen inte de förhållanden som Högsta domstolen bedömde i somras, eftersom frågan om statsimmunitet ska bedömas efter hur det förhöll sig när ärendet inleddes, dvs 2003-2004.
Däremot är det , som sas i inslaget, på det viset att Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser blir aktuell, eftersom den skyddar diplomatbostäder. Enligt artiklarna 30 och 22.3 i Wienkonventionen får man inte utmäta sådana bostäder (och för övrigt inte heller vidta några andra tvångsåtgärder, som handräckning). Det är inte helt klart om detta också betyder att en fastighet som helt bebos av diplomater är skyddad från utmätning; såvitt jag förstår har olika länder bedömt detta på olika sätt. En sak är dock klar: Den som köper en hyresfastighet full med diplomater har svårt att bli av med dem, om hen skulle vilja det. Detta påverkar förstås marknadsvärdet.
Förhållandet mellan olika former av immunitet är krångligt. Statsimmunitet är immunitet för staten som sådan, och den grundar sig på tanken att stater är jämlika. Det skulle således träda en annan stats ära förnär om en “simpel” tingsrätt eller kronofogdemyndighet kunde sätta sig över en främmande suverän. Med tiden har statsimmuniteten kommit att urholkas, så att den nu bara gäller officiella handlingar och officiell (eller icke-kommersiell) egendom.
Den diplomatiska immuniteten, däremot, syftar till att skydda och möjliggöra diplomatiska förbindelser, och har alltså en funktionell motivering. Diplomater är immuna och diplomatiska beskickningar och bostäder är okränkbara.
Min slutsats från igår kvarstår, dvs att Ryssland bör dra saken till skiljedomstol eller ICJ om man är missnöjd. (Fast bäst vore förstås om man betalade sina av domstol fastställda skulder.) Till diplomatkonventionen finns ett särskilt tvistlösningsprotokoll (här) som hänvisar till ICJ eller skiljedom. Sverige är part till det protokollet men tyvärr inte Ryssland.

Technorati-taggar: Ryssland,statsimmunitet,diplomatisk immunitet

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ryssland" rel="tag">Ryssland</a>, <a href="http://bloggar.se/om/statsimmunitet" rel="tag">statsimmunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+immunitet" rel="tag">diplomatisk immunitet</a>

Moskva arga därför att del av ryska ambassaden i Stockholm utmäts. Lös saken i skiljedom!

Som rapporterats bl a i Dagens Industri (här) är Ryssland förgrymmat på Sverige därför att kronfogden står i begrepp att utmäta en rysk fastighet som delvis används av dess handelsdelegation (som hör till den ryska ambassaden). Ryssarna hotar med försämrade relationer med Sverige.
Utmätningen rör ersättning för rättegångskostnader för en tvist som den tyske affärsmannen Franz Sedelmayer vann mot Ryssland. Frågan om utmätning var tillåten avgjordes i somras slutligt av Högsta domstolen (här), vilken fann att det inte förelåg hinder. Tvisten har en lång historia ända från 1994, vilket jag kommenterar i en kommande artikel i Juridisk tidskrift.
Ryssarna menar att egendomen inte får utmätas utan är immun, eftersom den används av ryska ambassadens handelsdelegation. Ryssarna har dock fel i sak; endast en mindre del används av delegationen eller av ambassaden i övrigt, och då är inte fastigheten som sådan immun. (Däremot får inte svenska myndigheter gå in i de lokaler som ambassaden använder.) Ryssarna är alltså ute i ogjort väder. Dessutom kan förstås inte svenska regeringen lägga sig i vad svenska domstolar och myndigheter gör.
Det finns en FN-konvention som handlar om immunitet. Sverige har ratificerat konventionen medan Ryssland ännu bara har undertecknat den (dvs inte är bundna). I konventionen står i artikel 27 att tvister ska lösas med skiljedom eller i Internationella domstolen (ICJ) (se här). Eftersom Ryssland inte är bunden av konventionen (som f ö inte trätt i kraft) är man inte tvungen att använda sig av dessa tvistlösningsmekanismer. Då skiljedom och ICJ är de metoder som konventionen anvisar borde det dock vara ett utgångsläge, särskilt som Ryssland varit med om att förhandla fram konventionen och dessutom undertecknat den. Om ryssarna menar allvar med sina påståenden om att Sverige bryter mot folkrätten bör de alltså föreslå svenska regeringen att saken avgörs i skiljedom eller ICJ; inget hindrar att parterna ad hoc kommer överens om något av dessa tvistlösningsmedel. En sådan process skulle f ö ha kunnat ge ett intressant internationellt prejudikat. (ICJ har nyligen avgjort en intressant tvist mellan Tyskland och Italien rörande just immunitet, men det rörde delvis andra frågor).

Technorati-taggar: Ryssland,immunitet,utmätning

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ryssland" rel="tag">Ryssland</a>, <a href="http://bloggar.se/om/immunitet" rel="tag">immunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/utm%E4tning" rel="tag">utmätning</a>

Säkerhetsrådets resolution om Syrien

(OBSERVERA ATT JAG GJORT EN RÄTTELSE AV GÅRDAGENS INLÄGG OM IRAN OCH ISRAEL .)
Varken FN:s pressavdelning eller dess webbredaktör verkar ha jobbat idag, men på Al Jazeeras blogg kan man hitta den resolution som antogs i morse NY-tid (här).
Följande kommentarer kan göras: Säkerhetsrådet beslutar att sända ett “advance-team” om 30 personer (para 7), men man säger också att man vill etablera en mer ambitiös observatörsstyrka (para 5). Detta är dock villkorat av “a sustained cessation of armed violence in all its forms by all parties”. Detta betyder alltså att om den syriska regeringen skulle återuppta sina angrepp på fredliga demonstrationer så blir det ingen observatörsstyrka. Däremot hotar rådet i den sista paragrafen med att det kan vidta “further steps” om nödvändigt. Detta uttryck har använts flera gånger förut, t ex i den berömda resolution 687 efter Gulfkriget 1990-91 och i resolution 598 om kriget mellan Iran och Irak. Samma formel användes också i det uttalande som säkerhetsrådet gjorde 5 april för att stödja Kofi Annans fredsplan.
En annan sak som är viktig att påpeka är att rådets resolution inte är bindande; rådet kan fatta bindande beslut men de flesta beslut binder inte medlemsstaterna. Detta betyder att det fordras att den syriska regimen accepterar observatörsstyrkan.

Technorati-taggar: Syrien,säkerhetsrådet,observatörsstyrka

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/s%E4kerhetsr%E5det" rel="tag">säkerhetsrådet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/observat%F6rsstyrka" rel="tag">observatörsstyrka</a>

Får Israel bomba Iran? Svaret är “NEJ” (och inget annat)

Som en läsare noterat finns det en motsättning i min text publicerad igår. När jag svarade “nej” i sista meningen av första stycket gällde svaret frågan i rubriken, dvs om Israel får bomba Iran. Tyvärr hade jag under redigeringen av texten omedelbart före detta svar lagt in en annan fråga, nämligen om en bombning skulle strida mot folkrätten. Jag borde förstås ha ändrat svaret till “ja”.

Alltså: Israel får inte bomba Iran. En bombning skulle (idag) strida mot folkrätten.

Jag ber om ursäkt för felskrivningen.

Technorati-taggar: Iran,Israel,icke-spridningsavtalet,NPT. folkrätt

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Iran" rel="tag">Iran</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/icke-spridningsavtalet" rel="tag">icke-spridningsavtalet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/NPT.+folkr%E4tt" rel="tag">NPT. folkrätt</a>

Får Israel bomba Iran?

Som bekant diskuteras nu om Israel bör bomba Irans kärnanläggningar för att stoppa Irans förmodade planer på att skaffa kärnvapen (se här). En fråga som ställs alltför sällan är om en bombning skulle strida mot folkrätten. Det finns ett ganska klart svar på den frågan: Ja. (I en tidigare version av denna text stod det genom en ren felskrivning "nej".)
Användning av våld är förbjudet enligt FN-stadgans artikel 2(4). Det finns två allmänt accepterade undantag: åtgärder som godkänts av FN:s säkerhetsråd samt självförsvar enligt artikel 51. Självförsvar får ske när ett väpnat angrepp har inletts (eller möjligen strax före, för att föregripa). Det var därför omvärlden och praktiskt taget alla folkrättsjurister ansåg att det amerikanska angreppet på Irak 2003 inte kunde rättfärdigas som förebyggande självförsvar. När Israel år 1981 bombade den irakiska Osirakreaktorn fördömdes det av ett enhälligt säkerhetsråd (se här, resolution 487). (När Israel bombade anläggningar i Syrien år 2007 gjordes dock inget fördömande.)
Bryter då inte Iran mot folkrätten genom sitt kärnprogram? Om de verkligen skaffar sig kärnvapen bryter de mot det s k icke-spridningsavtalet (NPT), som anger att de stater som inte hade kärnvapen före 1967 (dvs alla utom USA, Sovjetunionen/Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike) inte får skaffa sig kärnvapen. I stort sett alla världens stater är med i NPT med tre notabla undantag – Indien, Pakistan och Israel. Indien och Pakistan är öppna kärnvapenmakter sedan 1998 och Israel anses allmänt ha kärnvapen men har aldrig vidgått det. Nordkorea sa upp avtalet 2003 och genomförde sin första sprängning 2006 (enligt egen uppgift).
Även om Iran ännu inte har konstaterats ha brutit mot NPT har man dock enligt det internationella kärnenergiorganet (IAEA) flera gånger brutit mot ett särskilt kontrollavtal, det s k safeguards-avtalet, som är knutet till NPT. De andra parterna till NPT kan införa fredliga sanktioner med Iran som en reaktion på dessa överträdelser, vilket också skett, både genom beslut i säkerhetsrådet och genom beslut av EU och USA. Israel kan dock inte göra dessa överträdelser gällande mot Iran, eftersom Israel inte är part till avtalet. Dessutom kan dessa överträdelser inte rättfärdiga militärt våld. Vidare har Iran brutit mot säkerhetsrådsbeslut (se bl a resolution 1929, här), men för dessa brott är det säkerhetsrådet som bestämmer konsekvenserna.
Irans brott mot safeguardsavalet och dess eventuella framtida brott mot NPT kan alltså inte rättfärdiga ett israeliskt angrepp. Finns det några andra argument för en israelisk intervention? Iran stödjer ju faktiskt Hizbollah och Hamas, som från tid till annan angriper Israel. Rent folkrättsligt kan Irans stöd strida mot folkrätten, då en stat inte får stödja en icke-statlig väpnad grupp (gerilla, etc) i dess krigföring mot en annan stat. Sådant stöd utgör dock inte i sig ett väpnat angrepp, vilket Internationella domstolen bekräftade i en dom 1986 (Nicaragua v USA). Om Irans engagemang är så omfattande att man kontrollerar Hamas respektive Hizbollah kommer saken i ett annat läge, och då kan eventuella angrepp från dessa rörelser s a s tillskrivas Iran. Även i det fallet gäller dock att det israeliska svaret måste vara både nödvändigt och proportionerligt.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Iran" rel="tag">Iran</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/k%E4rnvapen" rel="tag">kärnvapen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/icke-spridningsavtalet" rel="tag">icke-spridningsavtalet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/NPT" rel="tag">NPT</a>

Technorati-taggar: Iran,Israel,kärnvapen,icke-spridningsavtalet,NPT