Benjamin Katzeff Silberstein påminner oss i dagens SvD om Darfur-diskussionen för några år sedan:
“Minns hur dåvarande utrikesministern Laila Freivalds slingrade sig om Sudan år 2005. Hon vägrade konsekvent att kalla folkmordet i Sudan för just ett folkmord. ‘Nästan ett folkmord’, ‘som ett folkmord’ – den retoriska kreativiteten var det inget fel på. Allt för att slippa den press att agera som användande av ordet ‘folkmord’ hade tvingat Freivalds till. Även Sverige är nämligen förbundet av FN-konventioner att agera när ett folkmord sker. Men så länge man låter bli att använda ordet kan man hålla sig borta.”
Freivalds blev verkligen hårt ansatt under 2004-2005, när dödandet i Darfur (västra Sudan) nådde förfärande proportioner. Kritiken mot henne då, liksom idag, byggde emellertid på två missförstånd, varav det senare är riktigt allvarligt, och farlig:
1. Kritikerna ansåg det var klart att det var fråga om ett folkmord; den amerikanske utrikesministern Colin Powell hade ju deklarerat att det var ett folkmord. Det var dock inte alls klart, eftersom det var svårt att visa att regeringen i Sudan skulle ha haft en avsikt att utplåna vissa folkgrupper. För att det ska vara fråga om folkmord krävs nämligen att det föreligger “intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group” (Artikel 2, “FN-konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord). Det “räcker” alltså inte med att ett stort antal människor dödas.
När FN år 2004 sände en undersökningskommission ledd av den tidigare domaren i Jugoslavientribunalen, Antonio Cassese, rapporterade denna kommission att man inte funnit några bevis för att det var fråga om folkmord, eftersom man inte kunde se en sådan avsikt. När Sudans president år 2008 åtalades för övergreppen i Darfur godkände domstolens förundersökningskammare åtalen bara för krigsförbrytelser och för brott mot mänskligheten – inte för folkmord, för domarna var inte övertygade om att det var fråga om det. (Detta beslut reviderades senare, och åtalet omfattar nu även folkmord.) Även Powell betonade att hans slutsats inte var juridisk enligt folkmordskonventionen, eftersom de juridiska analyser som han grundat sig på var “inconclusive” (se här). Hur det verkligen förhåller sig med eventuella folkmordsavsikter är alltså fortfarande oklart, och någorlunda rimlig klarhet kan nog skapas först då en rättegång mot al-Bashir äger rum (osannolikt , då han är på fri fot).
2. Det är, till skillnad mot vad Katzeff Silberstein skriver, inte alls på det sättet att “Sverige är … förbundet av FN-konventioner att agera när ett folkmord sker”. Detta påstående är mycket olyckligt, dels för att det är felaktigt, dels för att det ger intrycket att det krävs ett folkmord för att stater ska vara förpliktade att ingripa.
De åtaganden som en stat har enligt folkmordskonventionen är att införa lagstiftning som förbjuder och bestraffar folkmord – vilket Sverige har sedan länge -- samt att lagföra för folkmord som äger rum inom det egna territoriet (artikel VI); eftersom Darfur inte ligger i Sverige är den bestämmelsen inte aktuell. Därutöver finns det en allmän plikt att förebygga och bestraffa folkmord (artikel I). Men det finns också en allmän förpliktelse att hindra krigsförbrytelser (artikel 1 i de fyra Genèvekonventionerna) liksom att verka för universell respekt för de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen är alltså att den allmänna, och vaga förpliktelsen att förebygga också gäller andra övergrepp samt att det inte följer några specifika förpliktelser av folkmordskonventionen som var aktuella för svensk del i Darfurfallet. Alltså var diskussionen om folkmord eller ej en vilseledande pseudodebatt.
När Laila Freivalds vägrade att säga att det var fråga om ett folkmord var hon – som jurist – noggrann med orden. När hon i samma debatt istället försökte att ta upp frågan vad Sverige konkret kan göra, var det ingen som var intresserad av att tala om det. För att använda Katzeff Silbersteins egna ord:
“Denna sortens fokus på enstaka ord är ofta oärligt och fördummar den politiska debatten.”
Not 1: Jag arbetade under denna tid på UD som folkrättsrådgivare. Jag var bortrest när ministern formulerade sin linje, men instämde i hennes bedömningar och bidrog till att utveckla dem.
Not 2: Missförståndet om folkmord har sannolikt sitt upphov i händelserna 1994, då USA länge vägrade kalla folkmordet i Rwanda för ett folkmord. För USA, som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd, hade det sin betydelse, eftersom artikel VIII i konventionen ger stater rätt att vända sig till säkerhetsrådet för att kräva att rådet förebygger och undertrycker folkmord.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Darfur" rel="tag">Darfur</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkmord" rel="tag">folkmord</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Freivalds" rel="tag">Freivalds</a>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar