Palestina invalt i Unesco–Sverige röstade nej

Idag blev Palestina full medlem av Unesco. Beslutet fattades med 107 röster för, 14 mot och 52 avstående. Sverige tillhörde, tillsammans med bl a USA och Tyskland, de stater som röstade nej, medan Frankrike röstade för och Storbritannien avstod.

För att bli full medlem i Unesco krävs det att man är en stat eller redan är medlem av FN (vilket i sin tur är öppet bara för stater). Se artikel 2 i Unescos konstitution (här). Medlemskapet idag är alltså ett argument för Palestina (eller PLO som representant för palestinierna, om man så vill) att få medlemskap i fler organisationer, kanske också Internationella brottmålsdomstolen.

Det har inte kunnat gå att få fram uppgifter om hur enskilda länder röstat, men det är sannolikt att nej-gruppen, förutom Israel, USA, Kanada, Tyskland och Sverige, också består av Marshallöarna, Mikronesien, kanske Australien samt ytterligare 5-7 EU-stater. Detta innebär att c:a 20 EU-stater avstod eller röstade ja. Den svenska positionen är därför en smula förvånande.

Ekots rapportering gav intrycket att dagens röst föll som den gjorde därför att Unesco ligger under Utbildningsdepartementet, som styrs av folkpartiet, vars linje det är att inte erkänna Palestina nu (se här). Det finner jag dock vara en mycket osannolik förklaring. Viktiga utrikespolitiska beslut fattas efter samberedning med berörda departement (i detta fall givetvis UD), och i alliansregeringen dessutom med alla regeringspartier. Det mest sannolika är därför att linjen i Unesco också är den linje som kommer att följas i FN. Min gissning är att Bildt egentligen var för en ja-röst, men att hans övertygelse inte var stark nog att stå emot de tre övriga allianspartierna, särskilt (fp); det fanns säkert dessutom nej-krafter inom (m).

Som jag skrivit tidigare på denna blogg rinner tiden ut för en tvåstatslösning (se här). Jag har respekt för folkrättsliga tvivel angående frågan om Palestina kan erkännas, men min egen övertygelse är att det går (se här). Jag tror också att det vore politiskt viktigt för att något jämna ut de ojämna styrkeförhållandena och möjliggöra förhandlingar som kan leda till en hållbar fred. Den svenska rösten är därför olycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Mellan%F6stern" rel="tag">Mellanöstern</a>, <a href="http://bloggar.se/om/unesco" rel="tag">unesco</a>

Nu verkar det klart att Khadaffi dödades i strid med folkrätten

Av inslaget i Agenda idag att döma verkar det klart att Khadaffi faktiskt dödades efter det att han tillfångatagits . Därmed var det fråga om en utomrättslig avrättning vilket utgör en krigsförbrytelse och dessutom självklart utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Som Hans Corell påpekade i Agenda är det också ett brott mot ICCs häktningsbeslut. Det vore på sin plats med en utredning (och varför inte en utredning också om bin Ladins död, vilket Corell också föreslog).

Som jag skrivit tidigare finns det ingen anledning att särskilt begråta just dessa personers död, och deras död har dessutom säkert haft positiva effekter för fred och säkerhet. Men det är viktigt att alltid hålla fast vid de folkrättsliga reglerna, i synnerhet de mänskliga rättigheterna, och det är – av symboliska skäl – särskilt viktigt att göra det i de fall som hamnar på förstasidorna. Annars lämnar vi utrymme för regimer att avgöra vilka som skall anses vara människor.

Att det sedan är besvärligt för en stat som Libyen att genomföra rättvisa rättegångar är en annan sak.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Khadaffi" rel="tag">Khadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Kadaffi" rel="tag">Kadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Gadaffi"rel="tag">Gadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Libyen" rel="tag">Libyen</a>

Dödandet av Khadaffi – i enlighet med folkrätten?

Till skillnad från vad som var fallet runt bin Ladins död i våras har jag hittills inte hört någon som ifrågasatt om dödande var i enlighet med folkrätten.

Här min bedömning: Det är klart att det pågick en väpnad konflikt, så då gäller den internationella humanitära rätten (krigets lagar). Khadaffi var förmodligen själv kombattant, särskilt under detta sena skede av striderna då han nog stod ännu närmare ledningen av de kvarvarande trogna styrkorna. Oavsett hur det var med den saken lär han ha haft en pistol i handen, och då var han i vart fall ett slags tillfällig kombattant (civil som deltar i stridigheterna). Om han dödats så länge han var aktiv kombattant hade det alltså varit helt i enlighet med folkrätten, oavsett om det var i eldstrid eller inte.

Nu sägs det dock enligt en del uppgifter att han först drogs ur det avloppsrör där han gömt sig och sedan dödats först därefter. Då är det sannolikt att han vid tidpunkten för dödandet var “hors de combat” alltså ute ur striden, och då var han inte längre ett legitimt mål. Att döda någon som inte längre är stridande är en krigsförbrytelse.

I en värld där 30 000 barn dör varje dag av svält och sjukdomar finns det ingen anledning att fälla några tårar över Khadaffi, och det är bra att han är oskadliggjord. Men det hade varit bättre att lagföra honom, och den eventuella utomrättsliga avrättningen (det bör nog kallas så, om de uppgifter jag utgått från stämmer) bådar inte helt gott för fortsättningen i Libyen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Khadaffi" rel="tag">Khadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Kadaffi" rel="tag">Kadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Gadaffi" rel="tag">Gadaffi</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Libyen" rel="tag">Libyen</a>

Åtalet mot Johan Persson och Martin Schibbye är nog inte en intern etiopisk angelägenhet och nog inte heller bara en konsulär fråga

På tisdag startar domstolsprocessen i Addis Abeba (se här). Såvitt mig bekant kommer det att vara första gången som omvärlden får veta vad de är anklagade för. Som huvudregel får naturligtvis ett land åtala personer som misstänkts ha brutit mot dess lagar. Denna huvudregel har dock en viktig förutsättning: Att man inte kränker de åtalades mänskliga rättigheter (och inte heller i övrigt bryter mot folkrätten). 
I detta fall är det fr a två aspekter som man bör hålla i åtanke, vad jurister brukar kalla den processuella eller den materiella aspekten av rättegången.
1. Processen: De åtalade måste få en rättvis rättegång. Detta betyder bl a att de ska dömas av en oberoende och opartisk domstol och få möjlighet att förbereda sitt försvar med en advokat som skall företräda deras intressen och rättigheter. Dessutom måste dom ges i rimlig tid, vilket måste bedömas i ljuset av hur komplicerat målet är. Se härom artikel 7 i den afrikanska stadgan för mänskliga och folkens rättigheter (här) samt artiklarna 9, 10 och 14 i FN-konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter (här). De ska också behandlas väl, och under den tid de är häktade ska de vara åtskilda från dömda.
2. Materian: De antiterroristlagar som Persson och Schibby åtalas under är vida och ger utrymme för att åtala även för att t ex vidarebefordra meddelanden från en grupp som stämplats som terrorister (se här). ONLF (Ogaden National Liberation Front), som Schibby och Persson reste med, är en sådan grupp. Att intervjua representanter för gerillan och medverka till att det blir tryckt är alltså ett brott enligt etiopisk lag. Detta strider mot yttrandefriheten i artikel 19 i FN-konventionen och kanske också mot den betydligt vagare artikel 9 i den afrikanska konventionen. (Däremot kan man förmodligen inte invända mot att de bestraffas för att de tagit sig in i landet olagligt.)
Huruvida det sker brott mot dessa principer beror alltså på hur den etiopiska domstolen fungerar och vad Persson och Schibbye åtalas för. Som utomstående är det svårt att bedöma den saken idag, dagen innan rättegången inleds, men det är långt ifrån osannolikt att etiopiska myndigheter bryter mot båda typerna av MR-regler.
Vad kan man då göra åt saken? Etiopien har ratificerat både FN-konventionen och den afrikanska konventionen, så man kan kräva att de lever upp till de standarderna. Det finns en övervakningskommitté till FN-konventionen, men Etiopien har inte accepterat att andra stater eller individer inleder en process mot landet inför denna kommitté. Det finns också en AU-domstol för mänskliga rättigheter, men inte heller den har accepterats av Etiopien. Däremot kan enskilda skriva till den afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (se här). Det kräver dock att man uttömt inhemska rättsmedel, vilket betyder att den som klagar först ska försöka få rättelse i den etiopiska rättsordningen, i princip intill sista instans.
Den snabbaste vägen är sannolikt den diplomatiska. Såvitt förstås har utrikesförvaltningen behandlat Persson/Schibbye som ett konsulärt ärende. Eftersom det troligen finns legitima MR-frågor att ställa bör man dock kunna ta upp saken även på diplomatisk nivå. Från den politiska sidan i Etiopien ska man inte utsätta domstolen för påtryckningar, men däremot tillse att rättegången avslutas och dom ges i rimlig tid enligt MR-normerna. Om själva brottsrubriceringen är sådan att den inkräktar på yttrandefriheten bör den etiopiska regeringen ändra på lagen, och, om det inte är möjligt, i vart fall ge de åtalade svenskarna nåd.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Johan+Persson" rel="tag">Johan Persson</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Martin+Schibbye" rel="tag">Martin Schibbye</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Etiopien" rel="tag">Etiopien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/OLNF" rel="tag">OLNF</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>

Svensk vapenexport till Saudiarabien–förenlig med folkrätten?

Svenska freds har protesterat mot att Försvarsexportmyndigheten bjudit in en saudisk delegation för att se på svensk krigsmateriel. Enligt Svenska freds såldes förra året vapen för 247 miljoner till Saudiarabien. Därutöver finns, sedan 2005, ett samarbetsavtal om krigsmateriel med Saudiarabien. (Se här.)

****

Vad säger folkrätten om detta? Det finns ingen reglering specifikt av handel med krigsmateriel. De allmänna reglerna kan dock tillämpas.
1) Alla länder har rätt att försvara sig. Därför har alla länder i princip rätt att köpa vapen, och för att det ska vara möjligt måste vapen också kunna exporteras.

2) Detta gäller dock inte obetingat. Även om krigsmateriel kan användas i självförsvar, och för FN-insatser, så kan det också användas folkrättsstridigt – för att angripa ett annat land, för att hindra ett folk att utöva sin självbestämmanderätt eller för att kränka mänskliga rättigheter.

Om ett land exporterar krigsmaterial till ett annat land med vetskap om att vapnen kommer att användas för folkrättsstridiga handlingar är också den exporterande staten ansvarig. I FNs folkrättskommissions artiklar om statsansvar (som uttrycker allmän folkrätt) står följande:

“A State which aids or assists another State in the
commission of an internationally wrongful act by the
latter is internationally responsible for doing so if:
(a) that State does so with knowledge of the circumstances of the internationally wrongful act …” (se här).

Detta innebär att export av materiel som kan användas för kränkningar inte får ske. Man får alltså göra en konkret bedömning i varje enskilt fall. För ett år sedan skulle jag ha trott att export till Saudiarabien av materiel för exempelvis flygvapen, luftförsvar, kustförsvar och flotta inte skulle kunna användas för att kränka MR. Efter ingripandet i Bahrein och efter det libyska inbördeskriget går det dock knappast att undanta någon krigsmateriel. När Saudiarabien i mitten av mars i år med stor brutalitet ingrep för att slå ner demokratirörelsen i Bahrein kränkte de en mängd mänskliga rättigheter – rätten till liv, mötesfriheten, yttrandefriheten, etc. Jag tycker att det idag är svårt för en stat att säga att den kan exportera vapen till Saudiarabien utan att ha “knowledge of the circumstances of the internationally wrongful act”, om Saudiarabien åter skulle använda vapen för att kränka MR.
Nu kan det ju hävdas att det inte är svenska staten som exporterar utan svenska företag. Krigsmaterielexporten är dock så hårt reglerad av staten och dessutom samarbetar krigsmaterielexportföretagen med olika statliga myndigheter (t ex Försvarsexportmyndigheten), varför det är svårt att frita svenska staten från ansvar.

****

Hur är detta reglerat för svensk del? Det råder enligt svensk lagstiftning ett generellt exportförbud av vapen, varför tillstånd behövs i varje enskilt fall.

1§, lagen (1992:1300) om krigsmateriel:

“Tillstånd enligt denna lag får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.”

Vad som menas med “strider mot Sveriges utrikespolitik” utvecklas i riktlinjer, vilka bl a anger att “särskild vikt” ska fästas vid respekten för mänskliga rättigheter (se här och här; s 85 i pdf-filen): “Utförseltillstånd bör … inte ges till en stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.” Detta gäller även “om materielen i sig kunde användas för att kränka de mänskliga rättigheterna”. Att MR-respekt inte är ett absolut villkor visar sig dock i tillämpningen.

Vidare ska Sverige efterleva EUs gemensamma ståndpunkt 2008/944 (här). I artikel 2 anges villkor för export, och däri finns ett särskilt stycke om respekt för de mänskliga rättigheterna. Däri anges bl a att medlemsstaterna inte ska

“utfärda exportlicens om det föreligger uppen­bar risk att den militära teknik eller den krigsmateriel som ska exporteras kan komma att användas för internt förtryck.”

Detta ligger i linje med vad jag fann gällde folkrättsligt. En motsvarande regel gäller f ö beträffande humanitär rätt (krigets lagar, starkt förenklat: “MR i krig”).
Krigsmaterielutredningen (Krut) föreslog år 2005 att denna formulering skulle föras in i de svenska riktlinjerna (se här, s 198). Betänkandet bereds fortfarande (!) i regeringskansliet. Frågan behandlades i riksdagen senast i våras (se här).
Sverige bör striktare tillämpa villkoret att grova MR-kränkningar inte äger rum i landet i fråga. Vidare bör det finnas ett ovillkorligt förbud mot export om det finns en klar risk att materielen direkt eller indirekt kan användas för att kränka MR eller bryta mot den internationella humanitära rätten eller andra internationella förpliktelser.


Läs även andra bloggares åsikter om krigsmaterielexport, försvarsmaterielexport, vapenexport, uppförandekod, krigsmaterielutredningen, Saudiarabien, Svenska freds