Ska Sverige skicka JAS till Libyen? “Responsibility to Protect”

Det verkar nu finnas ett starkt politiskt stöd i Riksdagen för att Sverige ska bidra till operationerna i Libyen. Vad skulle det innebära?
Som noterats av en del kommentatorer – bl a Ove Bring – är resolution 1973 om Libyen det första exemplet på hur konceptet “Responsibility to Protect” (R2P) uttryckligen implementeras (verkställs) av säkerhetsrådet. Begreppet R2P lanserades av en internationell kommission år 2001, och togs sedan upp av FN:s toppmöte år 2005, om än i urvattnad form.
R2P betyder att suveränitet ska förstås, inte som en rätt för en regering att göra vad den vill, utan som en skyldighet att skydda den egna befolkningen. Om regeringen inte uppfyller det går ansvaret över till det internationella samfundets.
I R2P-rapporten sätts det upp ett antal kriterier för att man ska kunna ingripa med våld. Ett av dem är särskilt intressant, och ofta glömt, reasonable prospects (s 37) – “the consequences of action not likely to be worse than the consequences of inaction”. Kopplat till det är skyldigheten att återuppbygga (s 39 ff). Dvs, om man ger sig in i en R2P-operation måste man ha en god bild av hur den ska följas upp, så att inte resultatet på lång sikt blir sämre. Nato misslyckades med det i Kosovo, där den humanitära interventionen följdes av etnisk rensning av Serbien, och USA misslyckades kapitalt i Irak efter 2003 (om det nu var en R2P-operation).
Det är fullt rimligt att Sverige deltar i operationerna i Libyen, men samtidigt måste vi också inse att det innebär att vi bör ta ett ansvar för följderna. Kanske faller Khadaffi, kanske följer en fredlig och smidig övergång till demokrati. Men det vet vi inte. Om Sverige får vara med vid bordet bör vi insistera på planering bortom kryssningsmissilerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Libyen "Responsibility to protect" Gadaffi

Södra Sudan och Libyen

Helt kort: Sudan Tribune är en av flera källor för att följa utvecklingen i Södra Sudan. Som framgår av länken äger det fortfarande rum strider mellan armén i Södra Sudan (SPLA) och olika miliser, sannolikt stödda från norr. En intressant notis: På ST:s webbomröstning om flygförbudszonen i Libyen får förbudet stöd av 62% av de röstande.  

Södra Sudan

Dokumentären “Sudan – delat land” (TV2, 20 mars) påminde oss om en situation som kan få Libyen att framstå som en picknick: Södra Sudan. Efter folkomröstningen 9 januari planeras den sydsudanesiska självständighetsförklaringen till 9 juli. Hittills har regimen i Khartoum verkat acceptera att den södra delen av landet bryter sig loss (vilket följer av “Comprehensive Peace Agreement”) , men ingen vet om Omar Hassan al-Bashirs synbara personlighetsförändring kommer att hålla i sig. Den planerade, särskilda folkomröstningen om gränsprovinsen Abyei ställer en klassisk afrikansk konflikt på sin spets – den mellan boskapsskötande nomader och fastboende jordbrukare – samtidigt som den för de båda regeringarna kommer att handla om oljeinkomster. Kriget 1983-2005 var, i "konkurrens" med krigen från 1996 och framåt i Demokratiska Republiken Kongo, Afrikas blodigaste, med ungefär 2 miljoner dödsoffer.

Läs även andra bloggares åsikter om "Södra Sudan" al-Bashir" Sudan "Comprehensive Peace Agreement" Naivashaavtalet

Följer väststaterna folkrätten när de bombar i Libyen?

Redan på den andra dagen av väststaternas aktion mot Khadaffistyrkorna har det kommit in omfattande protester (se al-Jazeeras Libyen-blog).
Amr Moussa, Arabförbundets generalsekreterare säger:

What is happening in Libya differs from the aim of imposing a no-fly zone, and what we want is the protection of civilians and not the bombardment of more civilians.

En rysk diplomat säger:

We believe a mandate given by the UN Security Council resolution-- a controversial move in itself - should not be used to achieve goals outside its provisions, which only see measures necessary to protect the civilian population.

Det är för tidigt att säga något bestämt om vad bombningarna haft för effekt, t ex om det finns civila offer (även om den libyska regeringen påstår det). I sak har den ryske diplomaten rätt (se min förra blogg) medan Moussa kanske glömt att det i resolutionen finns två OLIKA mål, nämligen att införa en flygförbudszon OCH att skydda civila. För att uppnå dessa mål kan en del civila offer accepteras av folkrätten om den militära effekten motiverar det. Detta är förstås paradoxalt, eftersom den (yttersta) militära effekt som ska nås är just att skydda civila. Livet är dock fullt av paradoxer, en del av dem tragiska.
Att avsätta Khadaffi är i sig inget legalt mål enligt FN-resolutionen, även om man förstås kan säga att det kanske vore nödvändigt för att skydda civila. Om det nu skulle uppstå ett dödläge genom att Khadaffis framryckning hindras måste det till en politisk process, kanske med hjälp av FN-medling. Bäst vore förstås om Khadaffi kunde lämna scenen, men det kommer knappast att ske frivilligt. Vad som än händer måste den interna utvecklingen drivas av libyska krafter.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen Khadaffi Gadaffi flygförbud folkrätt "skydd av civila"

Libyen – skydd av civila och politiska “bieffekter”

FN-resolutionen 1973 (se min förra blogg) ger ett mandat att ingripa för att skydda civila. Icke desto mindre kommer de attacker som nu skett ofrånkomligen att påverka också de militära styrkeförhållandena och därmed även den politiska utvecklingen. Carl Bildt skrev igår:
“Militärt våld tjänar alltid politiska syften. Och det är genom att definiera dessa som de militära insatserna kan inriktas på bästa sätt.
FN-resolutionen talar om att skydda civilbefolkningen. Men de politiska mål vi satt upp i diskussionerna inom EU går självfallet längre än så.”
Säkerhetsrådets resolution ger emellertid inte utrymme för användning av våld med syften som går utöver skydd av civila. Skyddet ska alltså egentligen vara militärt (och politiskt) neutralt.
Trots det kommer de franska, amerikanska, m m insatserna att stärka oppositionen. Varför? Om en armé regelmässigt angriper civila, då måste man försvaga den armén för att skydda civila.
Detta innebär att den som har för vana att angripa civila också löper en (något) större risk att utsättas för militära insatser från “internationella samfundet”, och att angrepp på civila därmed är politiskt-militärt kontraproduktivt. (Tidigare exempel på det är Kosovo 1999 och Bosnien 1995.)

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen gadaffi säkerhetsrådet civila bildt

Libyenresolutionen som till slut kom

Den resolution (1973) som antogs igår stämde hyggligt med utkastet (se nedan), men med en viktig förändring: Paragraf 4 om skydd av civila begränsades inte till Arabförbundet. Vidare finns det en intressant formulering “excluding a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory”, vilken dock knappast hindrar markinsatser, i vart fall så länge de inte blir långvariga.
4.   Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya, including Benghazi, while excluding a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory, and requests the Member States concerned to inform the Secretary-General immediately of the measures they take pursuant to the authorization conferred by this paragraph which shall be immediately reported to the Security Council;

Läs även andra bloggares åsikter om gadaffi khadaffi Libyen folkrätt

Utkast till Libyenresolution med flygförbudszon

Om detta är det autentiska utkastet till säkerhetsrådsresolution är det kraftfullt. Det innehåller ett antal punkter, bl a om frysta tillgångar, reseförbud, m m, men det akut intressanta är följande:

3. Decides to establish a ban on all flights in the airspace of the Libyan Arab Jamahiriya in order to help protect civilians …

5. Authorises Member States to take all necessary measures to enforce compliance with the ban on flights established in paragraph 3 above and to prevent any use of aircraft for aerial attacks against the civilian population

“All necessary measures” betyder militärt våld. Medlemsstaterna – Nato eller vilka det nu blir – får använda våld för att ingripa mot plan som bryter mot förbudet samt också att vidta andra åtgärder som kan behövas för att förebygga flygattacker mot civilbefolkningen.

Följande paragraf är ännu intressantare (om den är autentisk):

10. Authorizes members of the League of Arab States and other States which have notified the Secretary-General, who are acting nationally or through regional organisations or arrangements, and acting in cooperation with the SecretaryGeneral, to take all necessary measures to protect civilians and civilian objects in the Libyan Arab Jamahiriya,

Detta innebär att medlemmar i Arabförbundet får rätt att använda våld för att skydda civila. Om de sedan har viljan och förmågan att göra det är en annan sak.

Läs även andra bloggares åsikter om gadaffi, folkrätt

Legosoldater i Libyen

Det har rapporterats att Khadaffi bland sina säkerhetsstyrkor har afrikanska legosoldater. Under sitt möte i torsdags fattade Afrikanska unionens (AU) freds- och säkerhetsråd ett beslut där man bl a ger AU-kommissionen i uppdrag att

“gather information on the reported presence of mercenaries in Libya and their actions, to enable it, should these reports be confirmed, to take the required measures in line with the Convention;”

Denna konvention anger att det är straffbart både att vara legosoldat och att hyra eller leda legosoldater. Att ha legosoldater i sin sold är bara ytterligare ett av Khadaffis brott, men ett som man är extra känslig för i Afrika, där legosoldater ofta har använts på uppdrag av västliga intressen för att störta misshagliga regimer.

Folkrättsliga aspekter på Fukushima

Efter den katastrof som drabbat Japan verkar det futtigt att göra folkrättsliga anmärkningar, men jag gör det ändå, eftersom följande aspekt inte verkar ha uppmärksammats.

Enligt den IAEA-konvention som skrevs som ett resultat av Tjernobyl har staterna en skyldighet att fortlöpande informera om olyckor till andra stater och till IAEA (Convention on Early Notifatltication of a Nuclear Accident). Det har i Japan riktats kritik mot bristande information, och nu har också IAEA visat irritation.

Det finns självfallet inga folkrättsliga hinder mot att driva kärnkraftverk, men stater har en allmän skyldighet att försöka hindra negativ påverkan på andra stater, och dessutom finns ett antal specifika avtal om kärnsäkerhet. Därmed inte sagt att Japan brutit mot någon av dessa förpliktelser.

Kan man erkänna den libyska oppositionen?

Frankrike har nyligen erkänt det nationella övergångsrådet i Libyen som den legitima representanten för Libyens folk (se här). Det är oklart exakt vad detta betyder; betyder det att man nu erkänner rådet som representant också för den libyska staten? I vart fall kan man anta att det ska tolkas så att Frankrike inte kommer att ha särskilt omfattande förbindelser med Khadaffiregimen, även om striderna skulle dra ut på tiden.

Carl Bildt liksom Finlands utrikesminister Alexander Stubb har sagt att man inte kan erkänna en regering, bara en stat. Detta är sant, såtillvida att de flesta stater inte regelmässigt utfärdar en deklaration om erkännande så snart en annan stat byter regering. Sverige "erkände" inte den nya irländska regeringen som bildades häromdagen. Däremot måste man alltid ta ställning till om en viss regering verkligen representerar den stat den säger sig representera -- hur kan man annars veta vem som har rätt att sända ambassadörer och andra sändebud eller vem som har rätt att ingå avtal å statens vägnar? I de allra flesta fall är detta okontroversiellt och behöver inte beröras närmare. I oklara fall, däremot, kan man klargöra vem man anser vara den legitima regeringen, vilket kan vara motiverat av både praktiska och politiska skäl. Oavsett om man kallar detta för ett erkännande eller ej så är det i substans vad det är fråga om. Inte heller finns det något som hindrar att Sverige eller någon annan stat deklarerar t ex att man inte längre anser att Khadaffi-regimen representerar Libyen -- ett slags averkännande -- så länge som det finns skäl för en sådan åtgärd (t ex att regimen tappat kontrollen över en stor del av landet och dess befolkning).