Den 10 december är det den internationella dagen för de mänskliga rättigheterna (MR) för att fira årsdagen av antagandet av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna för 60 år sedan. Iden om de mänskliga rättigheterna har sedan dess gjort ett segertåg över världen, och idag skulle få förneka rättigheterna. Men det råder stora meningsskiljaktigheter – och missförstånd -- om vad de betyder.
Som framgår av slutdeklarationen från den stora FN-konferensen om MR i Wien 1993 är de mänskliga rättigheterna odelbara och ömsesidigt beroende. Detta betyder att man inte kan prioritera t ex de medborgerliga och politiska rättigheterna framför de ekonomiska, sociala och kulturella (ESK) eller vice versa. Det ensidiga betonandet av den ena eller den andra gruppen var ett arv från det kalla kriget, och till stor del betingat av ideologisk blindhet och önskan att vinna retoriska poänger, snarare än av analys av vad som är viktigt för människor. (Detta betyder förstås inte att alla som vill prioritera den ena eller den andra gruppen av MR gör så i ond tro.)
De mänskliga rättigheterna är inget självändamål, utan som framhålls i de första raderna av MR-deklarationen är de grundvalen för frihet, rättvisa och fred. I korta ordalag är det, som Kofi Annan skrev inför FN-toppmötet 2005, det yttersta målet att alla människor ska kunna leva ett liv i värdighet, och ett sådant liv kan levas varken i en tortyrkammare eller på gatan.
Här i Uganda syns det oerhört tydligt att de mänskliga rättigheterna är beroende av varandra. De medborgerliga och politiska rättigheterna är oerhört viktiga för att ESK-rättigheterna ska kunna uppfyllas. I teorin kan man tänka sig att en upplyst och oegennyttig despot skulle kunna planera samhället så att ESK-rättigheterna uppfylls (någon skulle kanske säga att det fattiga Kuba, med sin efter förhållandena anmärkningsvärt goda utbildning och hälsovård har utgjort ett exempel), men argumentet håller inte, och det av två skäl. För det första är det empiriskt belagt att det finns väldigt få upplysta och oegennyttiga despoter, om någon. För det andra är det svårt att tänka sig annat än extrema nödsituationer då det skulle vara påkallat att inskränka de medborgerliga och politiska rättigheterna för att utveckla ESK-rättigheterna. All erfarenhet talar för att det förhåller sig på det omvända sättet. Det är genom en fri debatt och en genuin demokrati som ESK-rättigheterna bäst kan försvaras. Detta är välkända och enligt min mening riktiga argument för de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Men det förhåller sig också på det omvända sättet, och också det syns tydligt för den som studerar det ugandiska och liknande samhällen. Som sägs i regeringens MR-skrivelsen från mars 2008, har den som inte kan läsa och skriva svårare att utöva sin yttrandefrihet och sin rätt till demokratiskt deltagande. I ett samhälle där det finns ett någorlunda väl spritt välstånd går det inte att lura sig till en röst eller att köpa den med en tvål. I ett land där folk inte behöver ägna all kraft åt att få mat på bordet utan kan uppskatta en fri press är det svårare att spärra in journalister med påhittade brottsmisstankar.
Även i det konkreta fallet är det omöjligt att hålla isär rättigheterna i olika ”generationer”. Om en änka berövas sin mark av makens familj och inte längre kan försörja sig och sina barn – vilken rättighet har då blivit kränkt? Rätten till mat, rätten till egendom eller rätten till tillgång till rättvisa? Den första är en ESK-rättighet, medan de två andra är medborgerliga rättigheter, men ingen av dem är mer naturlig än den andra. Rätten till en god levnadsstandard inklusive föda kräver, som FN:s kommitte för ESK-rättigheter fann i ett yttrande år 1999, bl a just att man garanterar rätten att ärva jord, också för kvinnor. Rätten till egendom beror helt på hur egendom är definierad, och att det kan vara olika förstår man om man bor i ett land där en stor del av marken ägs av familjer och klaner och där andra delar påstås ägas av kungar i stamriken. Rätten till tillgång till rättvisa – ”access to justice” – kräver förstås inte bara ett fungerande domstolsväsende med åklagarfunktioner utan också en icke-korrupt och effektiv polis, inskrivningsmyndigheter, etc, vilket är dyrt och inte helt enkelt att ordna i ett land där de flesta lever på självhushållning och inte betalar någon skatt. Att se på änkans situation utifrån bara det ena eller det andra rättighetsperspektivet kan förstås göras i skrivkammaren, men i verkligheten fungerar det inte.
Politiskt intressant är också att det är i stort sett är samma skurkar som kränker de medborgerliga och politiska rättigheterna som kränker ESK-rättigheterna. Ledare som Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea både negligerar folkets hälsa och välstånd och dödar och torterar sina politiska motståndare.
lördag 6 december 2008
Kony kom inte ut
Som jag skrev för ett par veckor sedan hoppades man här i Uganda att Joseph Kony, ledaren för den grymma rebellrörelsen LRA i norra Uganda, till slut skulle skriva på ett fredsavtal före november månads utgång. Så skedde aldrig. Kony kom till den avtalade platsen för ett förberedande möte med lokala ledare, men gick sedan tillbaka till bushen istället för att skriva under.
De allra flesta bedömare tror att detta var sista gången som några allvarliga ansträngningar görs från medlare, FN, lokala ledare och givare att få till stånd ett undertecknande. Ingen kommer att säga nej om han vill komma fram och sätta sitt namn under avtalet, men jag har svårt att se att någon skulle anstränga sig och organisera ett stort möte med mat och alla de logistiska problem det betyder att flyga in dignitärer av olika slag till djungeln. Man talar nu alltmer intensivt om plan B, dvs militära åtgärder, hur de nu ska se ut.
Samtidigt fortsätter processen i Kampala med att verkställa de mycket intressanta avtalen om ansvar och försoning (avtalen finns på http://www.beyondjuba.org/). Inom den s k JLOS-sektorn (justice, law and order) jobbas det i en särskild arbetsgrupp (transitional justice working group) med olika förslag vad gäller åtal, sannings- och försoningsprocess och traditionella rättviseprocesser, och förslag förväntas i februari (tidigare har man aviserat augusti och därefter november). Det civila samhället i norra Uganda har känt sig frustrerat över att de höga tjänstemännen i huvudstaden har hållit detta arbete för sig själva, men när förslagen är färdiga ska man ut på en konsultationsturné och möte lokala ”stakeholders”. Det är mycket viktigt att dessa konsultationer blir seriösa och att det lokala civilsamhället organiserar sig väl för att kunna uttrycka de drabbade människornas i norr intressen.
De allra flesta bedömare tror att detta var sista gången som några allvarliga ansträngningar görs från medlare, FN, lokala ledare och givare att få till stånd ett undertecknande. Ingen kommer att säga nej om han vill komma fram och sätta sitt namn under avtalet, men jag har svårt att se att någon skulle anstränga sig och organisera ett stort möte med mat och alla de logistiska problem det betyder att flyga in dignitärer av olika slag till djungeln. Man talar nu alltmer intensivt om plan B, dvs militära åtgärder, hur de nu ska se ut.
Samtidigt fortsätter processen i Kampala med att verkställa de mycket intressanta avtalen om ansvar och försoning (avtalen finns på http://www.beyondjuba.org/). Inom den s k JLOS-sektorn (justice, law and order) jobbas det i en särskild arbetsgrupp (transitional justice working group) med olika förslag vad gäller åtal, sannings- och försoningsprocess och traditionella rättviseprocesser, och förslag förväntas i februari (tidigare har man aviserat augusti och därefter november). Det civila samhället i norra Uganda har känt sig frustrerat över att de höga tjänstemännen i huvudstaden har hållit detta arbete för sig själva, men när förslagen är färdiga ska man ut på en konsultationsturné och möte lokala ”stakeholders”. Det är mycket viktigt att dessa konsultationer blir seriösa och att det lokala civilsamhället organiserar sig väl för att kunna uttrycka de drabbade människornas i norr intressen.
fredag 28 november 2008
Ny studie om ICC och Afrika
Det har kommit en utmärkt rapport om Afrika och ICC andra internationella straffrättsliga initiativ (http://www.refugee-rights.org/Publications/2008/In%20the%20Interests%20of%20Justice.November%202008.pdf). Som många läsare känner till har ICC:s undersökningar i fyra afrikanska länder och ett antal åtal i västerländska nationella domstolar mot afrikanska ledare lett till animerade debatter. Bl a har man frågat sig med vilken rätt västvärlden lägger sig i afrikanska konflikter, samt om det inte är bättre att fokusera på att skapa fred innan man försöker åtala. Studien, från International Refugee Rights Initiative, ger inte de definitiva svaren på dessa debatter, och jag håller inte med den i alla avseende. Den innehåller dock en utmärkt översikt över de senaste årens utveckling. Vidare gillar jag attityden i den diskussion som förs i studien: man lämnar debatten om pro eller contra ICC bakom sig och resonerar istället kring hur det civila samhället ska förhålla sig till ICC och andra mekanismer.
Detta är helt rätt. För det första är varken ICC eller t ex principen om universell jurisdiktion något gott i sig, utan dessa mekanismer kan, rätt använda, GÖRA gott i en viss situation (min egen gissning är att de i de allra flesta fall faktiskt också gör det). För det andra är ICC nu bortom "ontologiska" diskussioner; den finns och den utgör för diplomater, politiker och aktivister av olika slag helt enkelt en ny faktor som man måste ta hänsyn till, vare sig man gillar det eller ej. Lika bra att försöka lära sig hur.
Detta är helt rätt. För det första är varken ICC eller t ex principen om universell jurisdiktion något gott i sig, utan dessa mekanismer kan, rätt använda, GÖRA gott i en viss situation (min egen gissning är att de i de allra flesta fall faktiskt också gör det). För det andra är ICC nu bortom "ontologiska" diskussioner; den finns och den utgör för diplomater, politiker och aktivister av olika slag helt enkelt en ny faktor som man måste ta hänsyn till, vare sig man gillar det eller ej. Lika bra att försöka lära sig hur.
söndag 23 november 2008
Rose Kabuye-affären -- juridik och politik
(Reviderat 28 november).
Här i Uganda har tidningarna varit fulla av artiklar om arresteringen nyligen av den rwandiska presidentens Paul Kagames medhjälpare (protokollchef) Rose Kabuye, som greps i Frankfurt den 9 november och överfördes till Frankrike. Kabuye är – liksom också Kagame – misstänkt för nedskjutningen den 6 april 1994 av det flygplan som förde den rwandiske presidentan Habyarimana (liksom hans burundiske kollega) tillbaka till Kigali från en fredskonferens om det då pågående inbördeskriget i Rwanda. Kabuye tillhörde vid den tiden rebellrörelsen RPF, som ju tog över makten efter det folkmord som igångsattes omedelbart efter det att Habyarimanas plan störtat.
Det har varit svårt att få tag på juridiskt relevant information i fallet, men så vitt jag förstår ligger det till på följande sätt. Den första frågan är om det var rättsstridigt att skjuta ner planet. I Rwanda hade det rått en intern väpnad konflikt (inbördeskrig) sedan 1990. Under ett krig är det tillåtet att skjuta på kombattanter; en president är vanligen inte en kombattant, men kan under vissa omständigheter vara det, främst om han/hon har operativ ledning över de stridande förbanden. Oavsett om Habyarimana hade det eller ej rådde det vapenstillestånd just vid denna tidpunkt, varför en nedskjutning inte kan rättfärdigas under krigets lagar (eller den humanitära rätten). Den var därför sannolikt lagstridig som ett terroristbrott, vilket också är vad den franske domaren åberopat. I det aktuella fallet var det dessutom två franska piloter som omkom, och därmed måste fallet betecknas som mord på franska medborgare enligt fransk rätt. Enligt folkrätten ger detta nog ger franska domstolar jurisdiktion (domsrätt), dels under 1971 år Montrealkonvention om terroristattentat mot flyglan (som Rwanda är part till), dels möjligen också under den s k passiva personalitetsprincipen, även om det inte är helt klart. Arresteringsordern var alltså korrekt, men bara om det fanns rimliga bevis, för om arresteringsordern utfärdades i ond tro (t ex med politiska avsikter) var den olaglig, och en sådan eventuell olaglighet försvåras om Kabuye inte får rätt att försvara sig med de rättigheter till en rättvis rättegång som folkrätten kräver (se nästa stycke).
Nästa fråga är om Tyskland gjort något fel. Enligt gällande EU-bestämmelser om europeiska arresteringsbeslut kunde Tyskland nog inte gentemot Frankrike vägra att verkställa en fransk arresteringsorder. Gentemot Rwanda är saken dock annorlunda, eftersom Rwanda ju inte är bundet av några EU-regler. Om det inte fanns någon grund för arresteringsordern så kan Tyskland (liksom Frankrike) möjligen ha brutit mot någon bestämmelse. Det skulle kunna vara ett brott mot de oklara sedvanerättsliga bestämmelser som skyddar inbjudna besökande diplomater (de omfattas alltså inte av 1961 års Wienkonvention som skyddar stationerade diplomater, och f ö ansåg tyskarna att Kabuye inte var inbjuden i formell mening). Alternativt kan det vara något slags brott mot den mänskliga rättigheten till personlig frihet, men det senare är dock fallet bara om Kabuye inte får rätt att försvara sig i Frankrike och att Tyskland dessutom hjälpt Frankrike i ond tro (se förra stycket), och det verkar minst sagt osannolikt.
På ett mer politiskt plan har händelsen förstås uppfattats som ett led i det minst sagt komplicerade förhållandet mellan Rwanda (som nyss infört engelska som offentligt språk) och Frankrike, som ju på inte helt otrovärdiga grunder beskylls för att ha stött Habyarimanaregimen, och därmed också i vart fall indirekt folkmordet. Från Rwandas regerings sida har man t ex sagt att “det är en skam att någon som stoppade folkmordet åtalas för folkmord”.
Man har också sett det som en otillåten inblandning i Rwandas interna angelägenheter, vilket visar på den politiska sprängkraften i idén om universell jurisdiktion, dvs att alla stater har en rätt att åtala för vissa särskilt elakartade brott. Även om det i detta fall fanns en direkt förbindelse med Frankrike genom de franska piloterna, så har piloternas anhöriga ändå åberopat principen om universell jurisdiktion. Detta har också blivit en ”interkontinental” fråga, genom att Afrikanska unionens (AU) toppmöte i juli begärde konsultationer med EU och FN om tillämpningen av denna princip. Samtidigt får det ju sägas att chansen/risken att Kabuye skulle åtalas i dagens Rwanda är minimal, varför det inte finns någon annan möjlighet än åtal utomlands (förutsatt att hon är skyldig, förstås). Sammanfattningsvis kan man väl säga att bedömningen av hela affären i vart fall juridiskt hänger på om det finns hållbara bevis eller inte. Men man måste också tillägga att det vore hög tid för den franska regeringen att på allvar granska Franskrikes roll i folkmordet; innan det sker kommer händelserna 1994 att vara en öppen varböld, och åtalen mot Kabuye, Kagame m fl – välgrundade eller grundlösa – att utgöra salt i såren.
Här i Uganda har tidningarna varit fulla av artiklar om arresteringen nyligen av den rwandiska presidentens Paul Kagames medhjälpare (protokollchef) Rose Kabuye, som greps i Frankfurt den 9 november och överfördes till Frankrike. Kabuye är – liksom också Kagame – misstänkt för nedskjutningen den 6 april 1994 av det flygplan som förde den rwandiske presidentan Habyarimana (liksom hans burundiske kollega) tillbaka till Kigali från en fredskonferens om det då pågående inbördeskriget i Rwanda. Kabuye tillhörde vid den tiden rebellrörelsen RPF, som ju tog över makten efter det folkmord som igångsattes omedelbart efter det att Habyarimanas plan störtat.
Det har varit svårt att få tag på juridiskt relevant information i fallet, men så vitt jag förstår ligger det till på följande sätt. Den första frågan är om det var rättsstridigt att skjuta ner planet. I Rwanda hade det rått en intern väpnad konflikt (inbördeskrig) sedan 1990. Under ett krig är det tillåtet att skjuta på kombattanter; en president är vanligen inte en kombattant, men kan under vissa omständigheter vara det, främst om han/hon har operativ ledning över de stridande förbanden. Oavsett om Habyarimana hade det eller ej rådde det vapenstillestånd just vid denna tidpunkt, varför en nedskjutning inte kan rättfärdigas under krigets lagar (eller den humanitära rätten). Den var därför sannolikt lagstridig som ett terroristbrott, vilket också är vad den franske domaren åberopat. I det aktuella fallet var det dessutom två franska piloter som omkom, och därmed måste fallet betecknas som mord på franska medborgare enligt fransk rätt. Enligt folkrätten ger detta nog ger franska domstolar jurisdiktion (domsrätt), dels under 1971 år Montrealkonvention om terroristattentat mot flyglan (som Rwanda är part till), dels möjligen också under den s k passiva personalitetsprincipen, även om det inte är helt klart. Arresteringsordern var alltså korrekt, men bara om det fanns rimliga bevis, för om arresteringsordern utfärdades i ond tro (t ex med politiska avsikter) var den olaglig, och en sådan eventuell olaglighet försvåras om Kabuye inte får rätt att försvara sig med de rättigheter till en rättvis rättegång som folkrätten kräver (se nästa stycke).
Nästa fråga är om Tyskland gjort något fel. Enligt gällande EU-bestämmelser om europeiska arresteringsbeslut kunde Tyskland nog inte gentemot Frankrike vägra att verkställa en fransk arresteringsorder. Gentemot Rwanda är saken dock annorlunda, eftersom Rwanda ju inte är bundet av några EU-regler. Om det inte fanns någon grund för arresteringsordern så kan Tyskland (liksom Frankrike) möjligen ha brutit mot någon bestämmelse. Det skulle kunna vara ett brott mot de oklara sedvanerättsliga bestämmelser som skyddar inbjudna besökande diplomater (de omfattas alltså inte av 1961 års Wienkonvention som skyddar stationerade diplomater, och f ö ansåg tyskarna att Kabuye inte var inbjuden i formell mening). Alternativt kan det vara något slags brott mot den mänskliga rättigheten till personlig frihet, men det senare är dock fallet bara om Kabuye inte får rätt att försvara sig i Frankrike och att Tyskland dessutom hjälpt Frankrike i ond tro (se förra stycket), och det verkar minst sagt osannolikt.
På ett mer politiskt plan har händelsen förstås uppfattats som ett led i det minst sagt komplicerade förhållandet mellan Rwanda (som nyss infört engelska som offentligt språk) och Frankrike, som ju på inte helt otrovärdiga grunder beskylls för att ha stött Habyarimanaregimen, och därmed också i vart fall indirekt folkmordet. Från Rwandas regerings sida har man t ex sagt att “det är en skam att någon som stoppade folkmordet åtalas för folkmord”.
Man har också sett det som en otillåten inblandning i Rwandas interna angelägenheter, vilket visar på den politiska sprängkraften i idén om universell jurisdiktion, dvs att alla stater har en rätt att åtala för vissa särskilt elakartade brott. Även om det i detta fall fanns en direkt förbindelse med Frankrike genom de franska piloterna, så har piloternas anhöriga ändå åberopat principen om universell jurisdiktion. Detta har också blivit en ”interkontinental” fråga, genom att Afrikanska unionens (AU) toppmöte i juli begärde konsultationer med EU och FN om tillämpningen av denna princip. Samtidigt får det ju sägas att chansen/risken att Kabuye skulle åtalas i dagens Rwanda är minimal, varför det inte finns någon annan möjlighet än åtal utomlands (förutsatt att hon är skyldig, förstås). Sammanfattningsvis kan man väl säga att bedömningen av hela affären i vart fall juridiskt hänger på om det finns hållbara bevis eller inte. Men man måste också tillägga att det vore hög tid för den franska regeringen att på allvar granska Franskrikes roll i folkmordet; innan det sker kommer händelserna 1994 att vara en öppen varböld, och åtalen mot Kabuye, Kagame m fl – välgrundade eller grundlösa – att utgöra salt i såren.
ICC-konferens i Kampala
Årets statspartsmöte för Inernationella brottmålsdomstolen är på väg att avslutas. Bl a har det beslutats att översynskonferensen ska hållas i Kampala ”as long as it does not constitute a risk to the operations of the Court or the success of the conference”, enligt rapporterna. Uganda är, som bekant, ett av de fyra länder där ICC för närvarande bedriver förundersökningar och åtal (de övriga är Demokratika Republiken Kongo, Sudan/Darfur och Centralafrikanska republiken). Det finns politiska risker med att hålla konferensen i ett sådant land; vi vet inte med bestämdhet om Uganda kommer att fortsätta att samarbeta med domstolen och dessutom finns det alltid risk för politiska oroligheter i ett fattigt land (även om Uganda är ett av de stabilare i regionen). Samtidigt tror jag att det skulle vara bra för både domstolen och de diplomater och NGO:er som arbetar med ICC att komma hit och se på plats vilka effekter domstolens arbete har. Å ena sidan har ICC:s åtal mot ledarna för LRA skapat en intensiv och ibland polariserande debatt om vad som skall komma först – rättvisa (dvs åtal) eller fred – och många har menat att ICC-åtalen har varit ett hinder för LRA-ledarna att lägga ner vapnen. Å andra sidan har åtalen också lett till att det framförhandlats ett riktigt bra fredsavtal – som jag berörda i min förra blogg – och åtalen har därför haft en viktig katalysatorfunktion. Deltagarna i översynskonferensen bör därför se fram emot inte bara fyrverkerier och mottagningar utan också riktigt intressanta och fruktgivande diskussioner med ugandier.
Översynskonferensens förmodligen viktigaste uppgift kommer att vara diskussionerna om aggressionsbrottet (dvs brottet angreppskrig). Aggressionsbrottet återfinns nu i Romstadgan för ICC, men det finns ingen definition eller jurisdiktionsbestämmelse, varför domstolen ännu inte kan utöva sin jurisdiktion, dvs inte åtala eller döma för aggression. Jag kanske återkommer till detta ämne när jag fått rapporten från statspartsmötet.
Översynskonferensens förmodligen viktigaste uppgift kommer att vara diskussionerna om aggressionsbrottet (dvs brottet angreppskrig). Aggressionsbrottet återfinns nu i Romstadgan för ICC, men det finns ingen definition eller jurisdiktionsbestämmelse, varför domstolen ännu inte kan utöva sin jurisdiktion, dvs inte åtala eller döma för aggression. Jag kanske återkommer till detta ämne när jag fått rapporten från statspartsmötet.
måndag 17 november 2008
Den ugandiska fredsprocessen går vidare
Här i Kampala stapplar fredsprocessen mellan den ugandiska regeringen och rebellgruppen Lords Resistance Army (LRA) vidare. Den 5 november hölls en konferens med fredsprocessens intressenter, inklusive inrikesminister Rugunda, LRA:s förhandlingsdelegation, medlaren Riek Machar från Södra Sudans regering, FN:s särskilda sändebud Joaquim Chissano och olika ledare från de utsatta områdena i norra Uganda. Det var tydligt att man ville ge LRA-ledaren Joseph Kony en sista chans att skriva på de redan färdigförhandlade fredsavtalen från mars i år. Undertecknande har utlovats vid flera tillfällen men Kony har av olika skäl uteblivit.
Om Kony inte skriver på – och det är nog den oftast förutspådda utgången – har LRA förlorat det sista av den lilla legitimitet man hade. Samtidigt måste den ugandiska regeringen då bestämma sig för om man trots det ska implementera (verkställa) avtalen så långt det går. Man får verkligen hoppas att så sker, eftersom det mycket ambitiösa avtalskomplexet omfattar en rad åtgärder som skulle ta itu med både efterverkningarna av konflikten i sig (åtal, sannings- och försoningskommission, återintegrering av f d LRA-soldater, ersättning) och med konfliktens rötter (bl a underutvecklingen av norra Uganda). Det är nu viktigt att den berörda befolkningen får fortsätta att vara med i processen.
Om Kony inte skriver på – och det är nog den oftast förutspådda utgången – har LRA förlorat det sista av den lilla legitimitet man hade. Samtidigt måste den ugandiska regeringen då bestämma sig för om man trots det ska implementera (verkställa) avtalen så långt det går. Man får verkligen hoppas att så sker, eftersom det mycket ambitiösa avtalskomplexet omfattar en rad åtgärder som skulle ta itu med både efterverkningarna av konflikten i sig (åtal, sannings- och försoningskommission, återintegrering av f d LRA-soldater, ersättning) och med konfliktens rötter (bl a underutvecklingen av norra Uganda). Det är nu viktigt att den berörda befolkningen får fortsätta att vara med i processen.
Obama och folkrätten
Min kollega N var lycklig förra onsdagen. Hon är Luo – eller Acholi, som de heter i Uganda --liksom Barack Obama. Tidningarna var också överfulla av Obamani – liksom de varit i flera veckor före valet. Många hoppas att Obamas ”tough love” av Afrika ska tvinga afrikanska ledare att skärpa sig vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Kanske Obama – son till en kenyansk far och uppvuxen i Indonesien – inte är så drabbad av det koloniala arv som bland västledare ger upphov antingen till okänslig Besserwissermentalitet eller till kvävande skuldkänslor.
Vilken utrikespolitik kommer då Obama att driva, och, framförallt, hur kommer han att agera vad gäller folkrätt och mänskliga rättigheter? Från Obamas linjetal “A New Strategy for a New World” om utrikespolitiken från den 15 juli, hans hemsida samt en skriftlig intervju gjord av Amerikan Society of International Law kan man dra följade slutsatser (se www.barackobama.com, www.asil.org/international-law-2008-post.cfm).
Obama vill stärka folkrätten i allmänhet, dels därför att han menar att det är gott i sig (”that is who we are”), dels därför att det skulle stärka USA:s moraliska ställning, och dels därför att det skulle bidra till att uppnå amerikanska utrikespolitiska mål.
Since the founding of our nation, the United States has championed international law because we benefit from it. Promoting - and respecting - clear rules that are consistent with our values allows us to hold all nations to a high standard of behavior, and to mobilize friends and allies against those nations that break the rules. Promoting strong international norms helps us advance many interests, including non-proliferation, free and fair trade, a clean environment, and protecting our troops in wartime. /----/ We are committed to the rule of law because that is who we are. By raising our standards for the world to see, we bring allies to our side and strengthen our standing and our moral authority in the world. In particular this will aid our cause in those parts of the world where we are engaged not only in a military conflict but also in a battle of philosophies, a struggle of competing ideologies. That is the American way.
Två frågor har mer än några andra gett USA osedvanligt dåligt folkrättsligt rykte under Bushregeringen: Medlen i bekämpandet av terrorism (symboliserat av Guantanamo) och synen på användningen av våld (symboliserat av Irak). Jag ska kort kommentera dessa två frågor och några andra.
Obama vill stänga Guantanamolägret (även om det inte är sagt vad som ska hända med fångarna), se till att USA inte använder sig av tortyr, samt tillämpa Genèvekonventionerna – alltså inklusive den tredje konventionen om krigsfångar – på alla som fångats ”on the battlefield overseas by our armed forces”. Han säger inte att alla dessa har en rätt att behandlas som krigsfångar, utan motiverar det med att det är god politik som tillämpats av USA tidigare. Vidare ska man sluta använda sig av ”extreme rendition”. ”Rendition” är en term som använts om informella överlämnanden av misstänkta brottslingar till USA; i en del fall har dessa överlämnanden varit förenliga med folkrätten och i andra fall inte – man får förmoda (och hoppas) att det är den senare gruppen som omfattas av predikatet ”extreme”. Med dessa manövrer skulle Obama alltså avsluta ett helt kapitel av meningsskiljaktigheter mellan USA och den överväldigande majoriteten av folkrättskåren liksom med t ex EU.
Listan över folkrättsliga klagomål på USA är dock inte uttömd med Guantanamokomplexet. Hur skulle Obama förfara med andra stridsfrågor?
· Han ser det som möjligt att USA ratificerar Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, även om han skulle “consult thoroughly with our military commanders and also examine the track record of the Court before reaching a decision on whether the United States should become a State Party to the ICC.”
· Han vill verka för att USA skall ratificera den mycket viktiga havsrättskonventionen (den slutsatsen hade dock även Bushadministrationen kommit fram till).
· Under Bush hade USA knappast någon nedrustningspolitik, utan vad gäller massförstörelsevapen liksom andra vapen gick politiken huvudsakligen ut på att hindra spridning till ”rogue states”. Det Obama har sagt skulle innebära en tvärvändning på detta område. Han vill bl a verka för att USA ratificerar det fullständiga provstoppsavtalet och konventionen mot nukleär terrorism. Obama vill också stärka icke-spridningsavtalet från 1968, och han vill vidare sträva efter nedrustning, vilket även det är en del av icke-spridningsavtalet. Han vill därtill blåsa liv i diskussionerna om en konvention som skulle förbjuda tillverkning av klyvbart material, som kan användas i kärnvapen.
· MR-organisationer (MR=mänskliga rättigheter) har haft stora förhoppningar på Obama, och man hoppas att han kommer att föra en mer raklinjig MR-politik än Bushadminstrationen, som samarbetat med en rad MR-kränkande regimer i sin kamp mot terrorismen. Obama vill ratificera konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor, men har inte aviserat att han skulle föreslå att USA ratificerar barnkonventionen eller FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966.
· Obamas handelspolitik är också av MR-intresse; han vill införa klausuler med miniminivåer för arbetstagarrättigheter och miljö. Obama är i linje med detta motståndare till det framförhandlade frihandelsavtalet med Colombia, p g a de många morden på fackföreningsledare.
Den fråga som förutom Guantanamokomplexet varit dominerande i den folkrättsliga kritiken mot Bush har varit synen på våld, symboliserad av invasionen av Irak. Hur ser Obama på detta? Inte helt förvånande har han en annan syn, men det är en syn som ändå känns typiskt amerikansk. Obama menar att USA har en rätt att använda våld inte bara mot väpnade angrepp som redan inletts utan också mot ett omedelbart förestående angrepp. Detta är en syn som nog är på väg att bli alltmer accepterad, men som samtidigt är kontroversiell. Så här säger han om mer långsiktigt förebyggande våld.
The preventive use of force - in anticipation of potential threats that may not be imminent - is a different matter. This is the so-called Bush doctrine. Sometimes, the preventive use of force may be necessary, but rarely.
Detta är alltså ingen total avskrivning av Bushdoktrinen, bara en nedskrivning. Notera att han inte anger huruvida preventivt våld skulle vara folkrättsenligt.
Vidare noterar man att Obama stödde Israel i kriget mot Hezbollah, och han verkade t o m för en resolution i senaten som menade att Israel under kriget 2007 inte skulle tvingas till eldupphör ”that did not deal with the threat of Hezbollah missiles”. Vidare har Obama i princip stött de amerikanska agreppen på Taliban och al-Qaida i Pakistan utan den pakistanska regeringens medgivande. Det skulle föra för långt att analysera om Obama har stöd för dessa uppfattningar i folkrätten (han har inte utan vidare fel), men låt mig i alla säga att detta är relativt ”generösa” tolkningar av staters rätt att använda våld. Obama har vidare anfört föjande.
There are some circumstances beyond self-defense in which I would be prepared to consider using force, for example to participate in stability and reconstruction operations, or to confront mass atrocities. But when we do use force in situations other than selfdefense, we should make every effort to garner the clear support and participation of others…
Detta innebär alltså att han kan tänka sig att använda våld för mer altruistiska syften, inklusive s k humanitära interventioner (”R2P”-interventioner), men han anger inte om detta kräver ett säkerhetsrådsbeslut eller inte. När han talar om Darfur nämner han på sin hemsida inte användandet av amerikansk militär som ett tänkbart instrument (och den inställningen finns det i och för sig många pragmatiska argument för). Däremot har han i ett annat sammanhang sagt att han kan tänka sig att Nato genomdriver flygförbud för det sudanesiska flygvapnet, på sätt som USA och Storbritannien gjorde i Irak 1991-2003.
Oavsett vad man kan hoppas på av Barack Obama personligen kvarstår politiska och militära fundamenta, en slags den amerikanska utrikespolitikens genetiska kod, vilken sätter gränser för vad en president kan göra: USA känner som supermakt både utsatthet och styrka, vilket innebär att man tycker att man både måste och kan försvara sig mot det som uppfattas som hot.
Vilken utrikespolitik kommer då Obama att driva, och, framförallt, hur kommer han att agera vad gäller folkrätt och mänskliga rättigheter? Från Obamas linjetal “A New Strategy for a New World” om utrikespolitiken från den 15 juli, hans hemsida samt en skriftlig intervju gjord av Amerikan Society of International Law kan man dra följade slutsatser (se www.barackobama.com, www.asil.org/international-law-2008-post.cfm).
Obama vill stärka folkrätten i allmänhet, dels därför att han menar att det är gott i sig (”that is who we are”), dels därför att det skulle stärka USA:s moraliska ställning, och dels därför att det skulle bidra till att uppnå amerikanska utrikespolitiska mål.
Since the founding of our nation, the United States has championed international law because we benefit from it. Promoting - and respecting - clear rules that are consistent with our values allows us to hold all nations to a high standard of behavior, and to mobilize friends and allies against those nations that break the rules. Promoting strong international norms helps us advance many interests, including non-proliferation, free and fair trade, a clean environment, and protecting our troops in wartime. /----/ We are committed to the rule of law because that is who we are. By raising our standards for the world to see, we bring allies to our side and strengthen our standing and our moral authority in the world. In particular this will aid our cause in those parts of the world where we are engaged not only in a military conflict but also in a battle of philosophies, a struggle of competing ideologies. That is the American way.
Två frågor har mer än några andra gett USA osedvanligt dåligt folkrättsligt rykte under Bushregeringen: Medlen i bekämpandet av terrorism (symboliserat av Guantanamo) och synen på användningen av våld (symboliserat av Irak). Jag ska kort kommentera dessa två frågor och några andra.
Obama vill stänga Guantanamolägret (även om det inte är sagt vad som ska hända med fångarna), se till att USA inte använder sig av tortyr, samt tillämpa Genèvekonventionerna – alltså inklusive den tredje konventionen om krigsfångar – på alla som fångats ”on the battlefield overseas by our armed forces”. Han säger inte att alla dessa har en rätt att behandlas som krigsfångar, utan motiverar det med att det är god politik som tillämpats av USA tidigare. Vidare ska man sluta använda sig av ”extreme rendition”. ”Rendition” är en term som använts om informella överlämnanden av misstänkta brottslingar till USA; i en del fall har dessa överlämnanden varit förenliga med folkrätten och i andra fall inte – man får förmoda (och hoppas) att det är den senare gruppen som omfattas av predikatet ”extreme”. Med dessa manövrer skulle Obama alltså avsluta ett helt kapitel av meningsskiljaktigheter mellan USA och den överväldigande majoriteten av folkrättskåren liksom med t ex EU.
Listan över folkrättsliga klagomål på USA är dock inte uttömd med Guantanamokomplexet. Hur skulle Obama förfara med andra stridsfrågor?
· Han ser det som möjligt att USA ratificerar Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, även om han skulle “consult thoroughly with our military commanders and also examine the track record of the Court before reaching a decision on whether the United States should become a State Party to the ICC.”
· Han vill verka för att USA skall ratificera den mycket viktiga havsrättskonventionen (den slutsatsen hade dock även Bushadministrationen kommit fram till).
· Under Bush hade USA knappast någon nedrustningspolitik, utan vad gäller massförstörelsevapen liksom andra vapen gick politiken huvudsakligen ut på att hindra spridning till ”rogue states”. Det Obama har sagt skulle innebära en tvärvändning på detta område. Han vill bl a verka för att USA ratificerar det fullständiga provstoppsavtalet och konventionen mot nukleär terrorism. Obama vill också stärka icke-spridningsavtalet från 1968, och han vill vidare sträva efter nedrustning, vilket även det är en del av icke-spridningsavtalet. Han vill därtill blåsa liv i diskussionerna om en konvention som skulle förbjuda tillverkning av klyvbart material, som kan användas i kärnvapen.
· MR-organisationer (MR=mänskliga rättigheter) har haft stora förhoppningar på Obama, och man hoppas att han kommer att föra en mer raklinjig MR-politik än Bushadminstrationen, som samarbetat med en rad MR-kränkande regimer i sin kamp mot terrorismen. Obama vill ratificera konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor, men har inte aviserat att han skulle föreslå att USA ratificerar barnkonventionen eller FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966.
· Obamas handelspolitik är också av MR-intresse; han vill införa klausuler med miniminivåer för arbetstagarrättigheter och miljö. Obama är i linje med detta motståndare till det framförhandlade frihandelsavtalet med Colombia, p g a de många morden på fackföreningsledare.
Den fråga som förutom Guantanamokomplexet varit dominerande i den folkrättsliga kritiken mot Bush har varit synen på våld, symboliserad av invasionen av Irak. Hur ser Obama på detta? Inte helt förvånande har han en annan syn, men det är en syn som ändå känns typiskt amerikansk. Obama menar att USA har en rätt att använda våld inte bara mot väpnade angrepp som redan inletts utan också mot ett omedelbart förestående angrepp. Detta är en syn som nog är på väg att bli alltmer accepterad, men som samtidigt är kontroversiell. Så här säger han om mer långsiktigt förebyggande våld.
The preventive use of force - in anticipation of potential threats that may not be imminent - is a different matter. This is the so-called Bush doctrine. Sometimes, the preventive use of force may be necessary, but rarely.
Detta är alltså ingen total avskrivning av Bushdoktrinen, bara en nedskrivning. Notera att han inte anger huruvida preventivt våld skulle vara folkrättsenligt.
Vidare noterar man att Obama stödde Israel i kriget mot Hezbollah, och han verkade t o m för en resolution i senaten som menade att Israel under kriget 2007 inte skulle tvingas till eldupphör ”that did not deal with the threat of Hezbollah missiles”. Vidare har Obama i princip stött de amerikanska agreppen på Taliban och al-Qaida i Pakistan utan den pakistanska regeringens medgivande. Det skulle föra för långt att analysera om Obama har stöd för dessa uppfattningar i folkrätten (han har inte utan vidare fel), men låt mig i alla säga att detta är relativt ”generösa” tolkningar av staters rätt att använda våld. Obama har vidare anfört föjande.
There are some circumstances beyond self-defense in which I would be prepared to consider using force, for example to participate in stability and reconstruction operations, or to confront mass atrocities. But when we do use force in situations other than selfdefense, we should make every effort to garner the clear support and participation of others…
Detta innebär alltså att han kan tänka sig att använda våld för mer altruistiska syften, inklusive s k humanitära interventioner (”R2P”-interventioner), men han anger inte om detta kräver ett säkerhetsrådsbeslut eller inte. När han talar om Darfur nämner han på sin hemsida inte användandet av amerikansk militär som ett tänkbart instrument (och den inställningen finns det i och för sig många pragmatiska argument för). Däremot har han i ett annat sammanhang sagt att han kan tänka sig att Nato genomdriver flygförbud för det sudanesiska flygvapnet, på sätt som USA och Storbritannien gjorde i Irak 1991-2003.
Oavsett vad man kan hoppas på av Barack Obama personligen kvarstår politiska och militära fundamenta, en slags den amerikanska utrikespolitikens genetiska kod, vilken sätter gränser för vad en president kan göra: USA känner som supermakt både utsatthet och styrka, vilket innebär att man tycker att man både måste och kan försvara sig mot det som uppfattas som hot.
Välkommen
På denna bloggsida kommer jag att kommentera utrikespolitiska händelser, oftast från ett folkrättsligt perspektiv, och gärna med tonvikt på Afrika, där jag nu bor (Kampala, Uganda). Jag siktar på att skriva nya bloggar varje vecka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)