Rose Kabuye-affären -- juridik och politik

(Reviderat 28 november).
Här i Uganda har tidningarna varit fulla av artiklar om arresteringen nyligen av den rwandiska presidentens Paul Kagames medhjälpare (protokollchef) Rose Kabuye, som greps i Frankfurt den 9 november och överfördes till Frankrike. Kabuye är – liksom också Kagame – misstänkt för nedskjutningen den 6 april 1994 av det flygplan som förde den rwandiske presidentan Habyarimana (liksom hans burundiske kollega) tillbaka till Kigali från en fredskonferens om det då pågående inbördeskriget i Rwanda. Kabuye tillhörde vid den tiden rebellrörelsen RPF, som ju tog över makten efter det folkmord som igångsattes omedelbart efter det att Habyarimanas plan störtat.
Det har varit svårt att få tag på juridiskt relevant information i fallet, men så vitt jag förstår ligger det till på följande sätt. Den första frågan är om det var rättsstridigt att skjuta ner planet. I Rwanda hade det rått en intern väpnad konflikt (inbördeskrig) sedan 1990. Under ett krig är det tillåtet att skjuta på kombattanter; en president är vanligen inte en kombattant, men kan under vissa omständigheter vara det, främst om han/hon har operativ ledning över de stridande förbanden. Oavsett om Habyarimana hade det eller ej rådde det vapenstillestånd just vid denna tidpunkt, varför en nedskjutning inte kan rättfärdigas under krigets lagar (eller den humanitära rätten). Den var därför sannolikt lagstridig som ett terroristbrott, vilket också är vad den franske domaren åberopat. I det aktuella fallet var det dessutom två franska piloter som omkom, och därmed måste fallet betecknas som mord på franska medborgare enligt fransk rätt. Enligt folkrätten ger detta nog ger franska domstolar jurisdiktion (domsrätt), dels under 1971 år Montrealkonvention om terroristattentat mot flyglan (som Rwanda är part till), dels möjligen också under den s k passiva personalitetsprincipen, även om det inte är helt klart. Arresteringsordern var alltså korrekt, men bara om det fanns rimliga bevis, för om arresteringsordern utfärdades i ond tro (t ex med politiska avsikter) var den olaglig, och en sådan eventuell olaglighet försvåras om Kabuye inte får rätt att försvara sig med de rättigheter till en rättvis rättegång som folkrätten kräver (se nästa stycke).
Nästa fråga är om Tyskland gjort något fel. Enligt gällande EU-bestämmelser om europeiska arresteringsbeslut kunde Tyskland nog inte gentemot Frankrike vägra att verkställa en fransk arresteringsorder. Gentemot Rwanda är saken dock annorlunda, eftersom Rwanda ju inte är bundet av några EU-regler. Om det inte fanns någon grund för arresteringsordern så kan Tyskland (liksom Frankrike) möjligen ha brutit mot någon bestämmelse. Det skulle kunna vara ett brott mot de oklara sedvanerättsliga bestämmelser som skyddar inbjudna besökande diplomater (de omfattas alltså inte av 1961 års Wienkonvention som skyddar stationerade diplomater, och f ö ansåg tyskarna att Kabuye inte var inbjuden i formell mening). Alternativt kan det vara något slags brott mot den mänskliga rättigheten till personlig frihet, men det senare är dock fallet bara om Kabuye inte får rätt att försvara sig i Frankrike och att Tyskland dessutom hjälpt Frankrike i ond tro (se förra stycket), och det verkar minst sagt osannolikt.
På ett mer politiskt plan har händelsen förstås uppfattats som ett led i det minst sagt komplicerade förhållandet mellan Rwanda (som nyss infört engelska som offentligt språk) och Frankrike, som ju på inte helt otrovärdiga grunder beskylls för att ha stött Habyarimanaregimen, och därmed också i vart fall indirekt folkmordet. Från Rwandas regerings sida har man t ex sagt att “det är en skam att någon som stoppade folkmordet åtalas för folkmord”.
Man har också sett det som en otillåten inblandning i Rwandas interna angelägenheter, vilket visar på den politiska sprängkraften i idén om universell jurisdiktion, dvs att alla stater har en rätt att åtala för vissa särskilt elakartade brott. Även om det i detta fall fanns en direkt förbindelse med Frankrike genom de franska piloterna, så har piloternas anhöriga ändå åberopat principen om universell jurisdiktion. Detta har också blivit en ”interkontinental” fråga, genom att Afrikanska unionens (AU) toppmöte i juli begärde konsultationer med EU och FN om tillämpningen av denna princip. Samtidigt får det ju sägas att chansen/risken att Kabuye skulle åtalas i dagens Rwanda är minimal, varför det inte finns någon annan möjlighet än åtal utomlands (förutsatt att hon är skyldig, förstås). Sammanfattningsvis kan man väl säga att bedömningen av hela affären i vart fall juridiskt hänger på om det finns hållbara bevis eller inte. Men man måste också tillägga att det vore hög tid för den franska regeringen att på allvar granska Franskrikes roll i folkmordet; innan det sker kommer händelserna 1994 att vara en öppen varböld, och åtalen mot Kabuye, Kagame m fl – välgrundade eller grundlösa – att utgöra salt i såren.