Follow by Email

måndag 17 november 2008

Obama och folkrätten

Min kollega N var lycklig förra onsdagen. Hon är Luo – eller Acholi, som de heter i Uganda --liksom Barack Obama. Tidningarna var också överfulla av Obamani – liksom de varit i flera veckor före valet. Många hoppas att Obamas ”tough love” av Afrika ska tvinga afrikanska ledare att skärpa sig vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Kanske Obama – son till en kenyansk far och uppvuxen i Indonesien – inte är så drabbad av det koloniala arv som bland västledare ger upphov antingen till okänslig Besserwissermentalitet eller till kvävande skuldkänslor.
Vilken utrikespolitik kommer då Obama att driva, och, framförallt, hur kommer han att agera vad gäller folkrätt och mänskliga rättigheter? Från Obamas linjetal “A New Strategy for a New World” om utrikespolitiken från den 15 juli, hans hemsida samt en skriftlig intervju gjord av Amerikan Society of International Law kan man dra följade slutsatser (se
www.barackobama.com, www.asil.org/international-law-2008-post.cfm).
Obama vill stärka folkrätten i allmänhet, dels därför att han menar att det är gott i sig (”that is who we are”), dels därför att det skulle stärka USA:s moraliska ställning, och dels därför att det skulle bidra till att uppnå amerikanska utrikespolitiska mål.

Since the founding of our nation, the United States has championed international law because we benefit from it. Promoting - and respecting - clear rules that are consistent with our values allows us to hold all nations to a high standard of behavior, and to mobilize friends and allies against those nations that break the rules. Promoting strong international norms helps us advance many interests, including non-proliferation, free and fair trade, a clean environment, and protecting our troops in wartime. /----/ We are committed to the rule of law because that is who we are. By raising our standards for the world to see, we bring allies to our side and strengthen our standing and our moral authority in the world. In particular this will aid our cause in those parts of the world where we are engaged not only in a military conflict but also in a battle of philosophies, a struggle of competing ideologies. That is the American way.

Två frågor har mer än några andra gett USA osedvanligt dåligt folkrättsligt rykte under Bushregeringen: Medlen i bekämpandet av terrorism (symboliserat av Guantanamo) och synen på användningen av våld (symboliserat av Irak). Jag ska kort kommentera dessa två frågor och några andra.
Obama vill stänga Guantanamolägret (även om det inte är sagt vad som ska hända med fångarna), se till att USA inte använder sig av tortyr, samt tillämpa Genèvekonventionerna – alltså inklusive den tredje konventionen om krigsfångar – på alla som fångats ”on the battlefield overseas by our armed forces”. Han säger inte att alla dessa har en rätt att behandlas som krigsfångar, utan motiverar det med att det är god politik som tillämpats av USA tidigare. Vidare ska man sluta använda sig av ”extreme rendition”. ”Rendition” är en term som använts om informella överlämnanden av misstänkta brottslingar till USA; i en del fall har dessa överlämnanden varit förenliga med folkrätten och i andra fall inte – man får förmoda (och hoppas) att det är den senare gruppen som omfattas av predikatet ”extreme”. Med dessa manövrer skulle Obama alltså avsluta ett helt kapitel av meningsskiljaktigheter mellan USA och den överväldigande majoriteten av folkrättskåren liksom med t ex EU.
Listan över folkrättsliga klagomål på USA är dock inte uttömd med Guantanamokomplexet. Hur skulle Obama förfara med andra stridsfrågor?
· Han ser det som möjligt att USA ratificerar Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, även om han skulle “consult thoroughly with our military commanders and also examine the track record of the Court before reaching a decision on whether the United States should become a State Party to the ICC.”
· Han vill verka för att USA skall ratificera den mycket viktiga havsrättskonventionen (den slutsatsen hade dock även Bushadministrationen kommit fram till).
· Under Bush hade USA knappast någon nedrustningspolitik, utan vad gäller massförstörelsevapen liksom andra vapen gick politiken huvudsakligen ut på att hindra spridning till ”rogue states”. Det Obama har sagt skulle innebära en tvärvändning på detta område. Han vill bl a verka för att USA ratificerar det fullständiga provstoppsavtalet och konventionen mot nukleär terrorism. Obama vill också stärka icke-spridningsavtalet från 1968, och han vill vidare sträva efter nedrustning, vilket även det är en del av icke-spridningsavtalet. Han vill därtill blåsa liv i diskussionerna om en konvention som skulle förbjuda tillverkning av klyvbart material, som kan användas i kärnvapen.
· MR-organisationer (MR=mänskliga rättigheter) har haft stora förhoppningar på Obama, och man hoppas att han kommer att föra en mer raklinjig MR-politik än Bushadminstrationen, som samarbetat med en rad MR-kränkande regimer i sin kamp mot terrorismen. Obama vill ratificera konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor, men har inte aviserat att han skulle föreslå att USA ratificerar barnkonventionen eller FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966.
· Obamas handelspolitik är också av MR-intresse; han vill införa klausuler med miniminivåer för arbetstagarrättigheter och miljö. Obama är i linje med detta motståndare till det framförhandlade frihandelsavtalet med Colombia, p g a de många morden på fackföreningsledare.

Den fråga som förutom Guantanamokomplexet varit dominerande i den folkrättsliga kritiken mot Bush har varit synen på våld, symboliserad av invasionen av Irak. Hur ser Obama på detta? Inte helt förvånande har han en annan syn, men det är en syn som ändå känns typiskt amerikansk. Obama menar att USA har en rätt att använda våld inte bara mot väpnade angrepp som redan inletts utan också mot ett omedelbart förestående angrepp. Detta är en syn som nog är på väg att bli alltmer accepterad, men som samtidigt är kontroversiell. Så här säger han om mer långsiktigt förebyggande våld.

The preventive use of force - in anticipation of potential threats that may not be imminent - is a different matter. This is the so-called Bush doctrine. Sometimes, the preventive use of force may be necessary, but rarely.

Detta är alltså ingen total avskrivning av Bushdoktrinen, bara en nedskrivning. Notera att han inte anger huruvida preventivt våld skulle vara folkrättsenligt.
Vidare noterar man att Obama stödde Israel i kriget mot Hezbollah, och han verkade t o m för en resolution i senaten som menade att Israel under kriget 2007 inte skulle tvingas till eldupphör ”that did not deal with the threat of Hezbollah missiles”. Vidare har Obama i princip stött de amerikanska agreppen på Taliban och al-Qaida i Pakistan utan den pakistanska regeringens medgivande. Det skulle föra för långt att analysera om Obama har stöd för dessa uppfattningar i folkrätten (han har inte utan vidare fel), men låt mig i alla säga att detta är relativt ”generösa” tolkningar av staters rätt att använda våld. Obama har vidare anfört föjande.

There are some circumstances beyond self-defense in which I would be prepared to consider using force, for example to participate in stability and reconstruction operations, or to confront mass atrocities. But when we do use force in situations other than selfdefense, we should make every effort to garner the clear support and participation of others…

Detta innebär alltså att han kan tänka sig att använda våld för mer altruistiska syften, inklusive s k humanitära interventioner (”R2P”-interventioner), men han anger inte om detta kräver ett säkerhetsrådsbeslut eller inte. När han talar om Darfur nämner han på sin hemsida inte användandet av amerikansk militär som ett tänkbart instrument (och den inställningen finns det i och för sig många pragmatiska argument för). Däremot har han i ett annat sammanhang sagt att han kan tänka sig att Nato genomdriver flygförbud för det sudanesiska flygvapnet, på sätt som USA och Storbritannien gjorde i Irak 1991-2003.
Oavsett vad man kan hoppas på av Barack Obama personligen kvarstår politiska och militära fundamenta, en slags den amerikanska utrikespolitikens genetiska kod, vilken sätter gränser för vad en president kan göra: USA känner som supermakt både utsatthet och styrka, vilket innebär att man tycker att man både måste och kan försvara sig mot det som uppfattas som hot.

1 kommentar:

R-M sa...

In the inner circles of the upper classes....what clan did Coffi Annan belong to , sa du? His wife is a swede.