Cypern tar över ordförandeskapet för EU–ett delat och delvis ockuperat land

Från halvårsskiftet tar Cypern över ordförandeklubba i EU. Cypern är sedan 1974 delat i en grekcypriotisk del – kontrollerad av den erkända cypriotiska regeringen – och en turkcypriotisk del, som sedan 1983 kallar sig Turkiska republiken norra Cypern (TRNC) och bara erkänts av Turkiet. På den norra sidan befinner sig c:a 20-30 000 turkiska trupper, medan en avsevärt mindre grekisk styrka är stationerad på den södra delen av ön.

Konflikten är tämligen komplicerad, och ingen sida har folkrätten helt på sin sida, även om de största felgreppen gjorts av Turkiet.

Cypern bildades 1960 genom två avtal i London och Zürich, vilka inbegrep också Storbritannien (kolonialmakten) samt garanterna Grekland och Turkiet. Det skulle råda en maktfördelning mellan de två befolkningsgrupperna (grekcyprioter c:a 4/5, turkcyprioter c:a 1/5). Grekcyprioterna försökte 1963 riva upp denna överenskommelse, och oroligheter uppstod som ledde till massakrer och övergrepp på främst turkcyprioter. För att upprätthålla freden och i praktiken också skydda fr a turkcyprioterna bildades år 1964 FN-styrkan UNFICYP, som fortfarande är kvar.

1974 genomfördes en statskupp på Cypern och kuppmakarna försökte förena Cypern med Grekland (Enosis). Som svar på detta invaderade Turkiet och ockuperade först en liten del och sedan 36% av ön. Grekcyprioter flydde från den ockuperade delen söderut och turkcyprioter flydde (i betydligt mindre antal) från den regeringskontrollerade delen. Statskuppen slogs ner efter några dagar, och i kölvattnet av dessa händelser fick f ö även militärjuntan i Grekland avgå och bereda vägen för demokrati. År 1983 utropades TRNC , varpå säkerhetsrådet deklarerade att utropandet var olagligt och inte skulle erkännas.

Försöken att hitta en lösning på den cypriotiska frågan har pågått länge, och pågår fortfarande. År 2004 la Kofi Annan fram en omsorgsfullt utarbetad plan som skulle ha skapat en Bosnien-liknande struktur för ön: en lös federation med två delstater. Turkcyprioterna sa ja och grekcyprioterna sa nej. Kort därefter blev Cypern medlem av EU. Detta stärkte förstås den erkända grekcypriotiska regeringens position ytterligare, vilket nog inte underlättat försöken att hitta en lösning.

Man kan folkrättsligt konstatera att TRNC är en illegal stat och att Turkiet därför är en ockupationsmakt med ansvar för den norra delen av ön. Vidare har ett stort antalgrekcyprioter med mark på den norra delen rätt till ersättning för sin exproprierade mark, som Europadomstolen konstaterat i det viktiga Loizidou-fallet. (Många av dessa fastighetsägare vill dock hellre ha tillbaka sin egendom än få ersättning.) Dessutom finns ett stort antal bosättare från det turkiska fastlandet på den norra delen av ön, vilket strider mot artikel 49 i IV Genevekonventionen, precis på samma sätt som bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem.

Å andra sidan har den grekcypriotiska sidan aldrig velat erkänna den rädsla som många turkcyprioter har för att s a s behärskas av den grekcypriotiska majoriteten, och rädslan för att uppslukas av Grekland stärktes förstås genom kuppen 1974. Man kan mycket väl hävda att den första turkiska invasionen 1974, som skedde som ett svar på den grekcypriotiska statskuppen, var förenlig med Turkiets rättigheter som garant till det avtal som gjorde Cypern självständigt år 1960. Det går dock inte att rättfärdiga det faktum att Turkiet sedan ockuperade 36% av ön.

Technorati-taggar: Cypernfrågan,turkcyprioter,grekcyprioter,Annanplanen,TRNC,folkrätt

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Cypernfr%E5gan" rel="tag">Cypernfrågan</a>, <a href="http://bloggar.se/om/turkcyprioter" rel="tag">turkcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/grekcyprioter" rel="tag">grekcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Annanplanen" rel="tag">Annanplanen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/TRNC" rel="tag">TRNC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Assange och Chen --- diplomatisk asyl (igen)

Under den senaste tiden har jag kommenterat två fall då personer sökt diplomatisk asyl på en ambasssad – Julian Assange (här och här) och Chen Guancheng  (här). Saken har nu kommenterats på EJIL Talk!, som är en blogg driven av European Journal of International Law. Detta inlägg kommer till samma slutsats som jag, dvs att diplomatisk asyl inte är tillåten. Det hindrar inte att man av moraliska och/eller politiska skäl ändå kan gilla det, vilket jag gör i fallet Chen men inte i fallet Assange.

Till gårdagens inlägg om den turk-syriska incidenten har Mark Klamberg gjort en kommentar, som jag svarar på idag.

Technorati-taggar: Chen Guancheng,Julian Assange,diplomatik asyl

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Chen+Guancheng" rel="tag">Chen Guancheng</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Julian+Assange" rel="tag">Julian Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatik+asyl" rel="tag">diplomatik asyl</a>

Den syriska nedskjutningen av ett turkiskt stridsplan–i strid mot folkrätten?

Igår sköt Syrien ner ett turkiskt militärflyg utanför den syriska kusten (se här). Turkiet har medgett att planet kränkte syriskt luftrum men hävdar att planet var utanför gränsen (12 sjömil utanför syrisk kust) när nerskjutningen skedde.

Har någon av dem brutit mot folkrätten?

Turkiet har erkänt att man kränkt syriskt luftrum (dvs luftrummet ovanför syriskt land- och sjöterritorium). Det är en överträdelse av folkrätten, men inte en särskilt allvarlig sådan.

Om planet var utanför syriskt territorium när det sköts ner, var nerskjutningen ett brott mot folkrätten, såvida inte Syrien hade goda grunder att anta att det turkiska planet var på väg att angripa mål i Syrien. Inget har framkommit som tyder på att Syrien hade rimliga skäl att anta det.

Om planet var inom syriskt territorium stred nerskjutningen antagligen också då mot folkrätten, i vart fall om man inte kunde tro att planet hade avsikt att angripa mål i Syrien. Syrien hade all rätt att avvisa planet, men man måste göra det med proportionerliga medel. Det rimliga hade varit att försöka avvisa med eget flyg eller genom att skjuta ett varningsskott, istället för att sikta direkt på planet.

Sverige utsätts också ibland för gränskränkningar, ofta av Nato-plan, faktiskt. I den svenska IKFN-förordningen regleras gränskränkningar på följande sätt:

22 § Vapenmakt utan föregående varning skall tillgripas mot utländska statsluftfartyg från vilka våldshandlingar begås
1. mot mål inom svenskt territorium,
2. från svenskt territorium mot mål utanför territoriet,
3. mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.

23 § Ett utländskt statsluftfartyg som uppträder inom svenskt territorium utan att ha rätt att vara där skall avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt får vapenmakt tillgripas.
Om särskilda förhållanden kräver det, får enligt Försvarsmaktens bestämmande vapenmakt utan föregående varning tillgripas vid ingripanden enligt första stycket. Detta gäller även oidentifierade luftfartyg som överskrider den svenska territorialgränsen under omständigheter som tyder på fientlig avsikt. Förordning (1994:533).

Detta är en folkrättsenlig och rimlig reglering. Om den hade tillämpats på den syrisk-turkiska incidenten, så borde nog 23 § 1 st ha tillämpats, dvs avvisning, eventuellt med vapenmakt, men efter varning. Det begicks ju inga “våldshandlingar” (22 §) från det turkiska planet. Samtidigt är det inte helt otänkbart att man från syrisk sida tycker att det föreligger “särskilda omständigheter” vid den turkiska gränsen.

Technorati-taggar: Syrien,Turkiet,IKFN

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Turkiet" rel="tag">Turkiet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/IKFN" rel="tag">IKFN</a>

Assangefallet: Kan Storbritannien ingripa mot Ecuador?

Jag har fått frågan om det inte finns något den brittiska regeringen kan göra om det nu är så att Ecuador missbrukar det diplomatiska skyddet genom att ge Assange (temporär?) diplomatisk asyl på landets ambassad.

Jo, man har vissa medel för att utöva påtryckningar mot Ecuador. Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser medger främst följer tre medel:

1. Man kan avbryta de diplomatiska förbindelserna med Ecuador. Det är förstås ett ganska drastiskt steg. Som en något svagare markering kan man ta hem sin egen ambassadör i Quito (Ecuadors huvudstad) för konsultationer.

2. Man kan utvisa en eller flera ecuadorianska diplomater genom att förklara dem persona non grata (icke önskvärda).

3. Man kan begränsa den ecuadorianska ambassadens storlek i London.

Eftersom diplomatiska förbindelser alltid bygger på de båda parternas ömsesidiga vilja och förtroende kan detta göras utan något krav på motivering, men det är klart att en eventuell åtgärd av detta slag skulle bara bita om man förklarade varför man vidtog den. Om britterna skulle göra något av detta (vilket kanske inte är så troligt) så kan man räkna med att Ecuador kommer att svara med samma mynt.

*****

Jag har f ö fått en fråga om Chen Guangchen som jag glömt att svara på. Jag har nu gjort det.

Technorati-taggar: Ecuadoruador,Assange,diplomatiska förbindelser,persona non grata

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ecuadoruador" rel="tag">Ecuadoruador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiska+f%F6rbindelser" rel="tag">diplomatiska förbindelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/persona+non+grata" rel="tag">persona non grata</a>

Får Ecuador skydda Assange?

Många juridiska frågor har diskuterats rörande Assanges tillflykt till den ecuadorianska ambassaden i London (se t ex här).
En fråga som dock inte berörts, såvitt jag kan se, är om Ecuador får skydda Assange. Att skydda en person inom sitt ambassadområde brukar kallas diplomatisk asyl. Det har hävdats vara accepterat i Latinamerika, som har en lång historia av statskupper (vilken nu förhoppningsvis är passerad), där den avsatte presidenten kunde få skydd hos en vänligt sinnad ambassad. Det finns dock ingen global rätt att låta en person söka skydd på ambassaden. Istället gäller artikel 41 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som säger att en ambassad inte får bryta mot värdlandets (i detta fall Storbritanniens) lagar, vilket man gör då man skyddar en misstänkt brottsling. Ecuador bryter alltså mot folkrätten.
Trots det får inte brittisk polis gå in på ambassaden, eftersom den är okränkbar, enligt artikel 22 i samma konvention.

Technorati-taggar: Assange,Ecuador,diplomatisk asyl,diplomatiska förbindelser

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Ecuador" rel="tag">Ecuador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+asyl" rel="tag">diplomatisk asyl</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiska+f%F6rbindelser" rel="tag">diplomatiska förbindelser</a>

Syrien – det råder inbördeskrig. Är FN värdelöst?

Chefen för FN:s observatörsmission sa alldeles nyligen att det råder inbördeskrig i Syrien (se här). Det är en korrekt bedömning också folkrättsligt. Folkrättsligt är den relevanta frågan om den internationella humanitära rätten (Genevekonventionerna m m; “krigets lagar”) gäller. För det krävs att det råder utdragna strider mellan organiserade förband och det måste man säga är fallet nu, särskilt som den fria syriska armén numera kontrollerar territorium (SVT:s Samir Abu Eid har ju rest runt i befriade områden nyligen).

Detta betyder att parterna måste undvika att attackera civila, men det betyder också att de får skjuta på varandra. En annan konsekvens är att den syriska regimen har en viss skyldighet att tillåta humanitära transporter. Dessutom fortsätter de mänskliga rättigheterna att gälla.

Förhållandet mellan MR och humanitär rätt (IHR) är komplicerat; en viktig skillnad är att det i väpnad konflikt är tillåtet att skjuta på kombattanter. I övrigt är skyddet för civila mer utvecklat i MR-konventionerna i en del avseenden och i IHR-konventionerna i andra.

Oavsett detta är det förstås också betydelsefullt på andra sätt, inte minst politiskt, att det nu råder inbördeskrig och att den syriska regimen nu inte längre har kontroll över sitt territorium. Det kan också diskuteras om detta betyder att det därmed är tillåtet att stödja rebellerna. Bl a Qatar har ju stött rebellerna under en längre tid, vilket strider i vart fall mot den traditionella folkrättsliga uppfattningen, även om det kanske skulle kunna hävdas att det är i överensstämmelse med modernare uppfattningar om skyldigheten att skydda.

*****

Den (ny)liberale debattören Fredrik Segerfeldt diskuterade FN och Syrien med Hans Corell och min kollega Katinka Svanberg i Studio ett i fredags. Jag har inte läst Segerfeldts bok “FN-Spruckna drömmar”, och hans argumentation är kanske mer sofistikerad där. De förenklade argument som han framförde i P1, i en artikel i Expressen och på sin blogg (2012-06.10) vill jag dock kommentera lite.

Segerfeldt har rätt i att vara väldigt arg på Ryssland och Kina (det är också jag) och han har också rätt i att vetot är en väsentlig aspekt av FN:s säkerhetsarkitektur. Men det är också en väsentlig del av FN:s säkerhetsarkitektur att säkerhetsrådet har ett ansvar (se artikel 24 i FN-stadgan), och Hans Corell har därför all rätt att tillsammans med alla andra invånare i FN:s medlemsstater förvänta sig av de fem ständiga medlemmarna att de tar detta ansvar. (Corell är förstås fullständigt medveten om att det sannolikt inte kommer att ske, men han gör faktiskt vad han kan, och har så gjort i många år.) När man intervenerade i Libyen 2011 levde säkerhetsrådet upp till detta ansvar. (Vilket inte betyder att allt har gått bra sedan dess.)

Segerfeldt har också fel när han skyller allt på Ryssland och Kina. Det är riktigt att de idag helt skamlöst stöttar mördarna i Damaskus, och de är ofta bromsklossar när det gäller att skydda mänskliga rättigheter. Men under folkmordet i Rwanda var det USA som gjorde allt för att undvika ett militärt ingripande (medan Frankrike fortsatte att stötta folkmordsregimen), det är USA som hindrar att säkerhetsrådet ingriper på något meningsfullt sätt i Mellanösternkonflikten och det var USA som underlät att ingripa när demokratirörelsen i dess allierade Bahrein krossades med hjälp av en annan av dess allierade, Saudiarabien (se bl a här). Och om fem miljoner av USA:s 300 miljoner invånare hade röstat annorlunda år 2008 hade vi idag stått ett hjärtslag från att ha Sarah Palin som president för historiens starkaste militärmakt.

Segerfeldt vill att Sverige istället för FN satsar på ett samarbete med demokratiska stater, som t ex USA och Frankrike. Hur en sådan organisation skulle ha legitimitet att intervenera i Syrien, Libyen eller någon annan stat är inte klart för mig.

Technorati-taggar: Syrien,Fredrik Segerfeldt,Hans Corell,säkerhetsrådet,internationell humanitär rätt

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Fredrik+Segerfeldt" rel="tag">Fredrik Segerfeldt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Hans+Corell" rel="tag">Hans Corell</a>, <a href="http://bloggar.se/om/s%E4kerhetsr%E5det" rel="tag">säkerhetsrådet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationell+humanit%E4r+r%E4tt" rel="tag">internationell humanitär rätt</a>