Follow by Email

onsdag 11 april 2012

Två notiser: Turkiskt självförsvar mot Syrien? Terroristmisstänkte Hamza kan utvisas till USA.

1. I dagens SvD skriver ledarskribenten Daniel Persson att Turkiet och Nato nu har rätt att idka självförsvar mot Syrien, efter det att Syrien skjutit över gränsen till Turkiet (här). (Persson refererar till den kända artikel V i Nato-fördraget, som binder bara Nato-stater, men inte till artikel 51 i FN-stadgan, som utgör den rättsliga grunden för rätten till självförsvar .)
Persson drar dock lite för stora växlar på självförsvarsrätten. En eller ett par enstaka incidenter ger Turkiet rätt att försvara gränsen, t ex genom att skjuta tillbaka, men inte till en fullskalig militär intervention. För det krävs, enligt FN-stadgan, ett “väpnat angrepp”, vilket är något större. Exakt vad som krävs är inte lätt att säga, men det är viktigt att kravet inte sätts för lågt, för då skulle en stat kunna provocera fram en gränsincident och sedan ta den till förevändning för ett “självförsvar” i stor skala. En viktig indikator är också den “angripande” statens intentioner. Om man på allvar tror att Syrien planerar att angripa Turkiet, så kan förstås ett par beskjutningar tänkas utgöra ett led i ett sådant angrepp, och därmed s a s trigga självförsvarsrätten. Det är dock inte direkt mitt intryck att det är på det viset.
Persson refererar också till en bilateral traktat (avtal) mellan de båda länderna, Adanaavtalet, som skulle ge Turkiet rätt att intervenera militärt mot aktiviteter som hotar Turkiets säkerhet och stabilitet. Jag har i hastigheten inte lyckats hitta det avtalet , men kan ändå notera att det som ett minimum alltså krävs att det föreligger ett hot mot Turkiets säkerhet och stabilitet. Jag hittade dock denna intressanta notering från ett inlägg på en blogg från en för mig okänd publikation vid namn Eurasia Review (här):
But the most comprehensive deal came in 2010 when the two sides inked a significant agreement on cooperation against terror. It was signed on Dec. 21, 2010 by Davutoğlu and Syrian Foreign Minister Walid Mouallem and ratified by the Turkish Parliament on April 6, 2011. This agreement has 23 articles, which have important implications for Turkey. For example, Article 7 of the agreement gives both parties the right to conduct joint operations in each other’s territory. If Turkey officially recognizes the Syrian National Council (SNC) as the only legitimate government of Syria, which is likely to happen in the upcoming Paris meeting of the Friends of Syria if Assad fails to follow through on the Annan plan, it can very well secure the consent of the SNC to launch joint operations with the Free Syrian Army against Assad’s forces.
Detta är onekligen en intressant spekulation, med paralleller till situationen i Libyen förra året (jfr här). Till skillnad från den libyska övergångsregeringen har den syriska oppositionen ingen direkt kontroll över något område, och verkar dessutom ha haft väldigt svårt att enas. Dessutom finns det många frågetecken avseende oppositionens möjligheter att garantera de alawitiska och kristna minoriteternas situation. (Detta betyder förstås inte att al-Assad-regeringen är legitim – det är den inte.)
Jag är alltså långt ifrån övertygad om att det finns en rättslig grund för att intervenera i Syrien som självförsvar. Trots det är förstås den humanitära och politiska situationen sådan att något måste göras. Ingen verkar veta vad.
2. Igår beslöt Europadomstolen att inte acceptera en klagan från bl a den kände egyptiske predikanten Abu Hamza. De klagande hade hävdat att utlämning från Storbritannien till USA skulle ha inneburit att de kunnat utsättas för tortyr eller annan grym, förnedrande eller omänsklig behandling. Enligt Europadomstolens praxis har Europeakonventionens stater en skyldighet inte bara att själva avstå från tortyr etc utan också att avstå från att överlämna personer till andra länder där de riskerar utsättas för sådan behandling. (Även FN:s tortyrkonvention förbjuder utlämning till länder där en person riskerar tortyr.)
Domstolen kom i korthet fram till att förhållande i det fängelse som Hamza m fl skulle hamna i om de dömdes för olika terroristbrott inte utgjorde sådan behandling. Domen innehåller också överväganden om huruvida de tänkbara straffen skulle vara oproportionerliga mot de brott de anklagas för. Vidare är fallen intressanta för att belysa vilka handlingar amerikansk lagstiftning behandlar som terrorism. (Se referat bl a här. Se hela domen här.) Jag hoppas kunna analysera domen noggrannare om några dar.

3 kommentarer:

Andreas sa...

Interesting entry on Syria and NATO. It seems that some trigger-happy Swede (of all people) is looking for grounds to finally go and intervene in Syria. I am always puzzled by the absence of any evaluation of the possible (and unintended) consequences of such an intervention. Libya should give us pause...
Btw: on what grounds in the Syrian regime illegitimate? What convention/law applies here? Really curious about this.

Pål Wrange -- folkrätt och politik sa...

(Corrected comment.) Hi Andreas, The unintended -- and surely uncalculable -- consequences are the main reason why only few people have suggested a large-scale military intervention. That was mentioned (in other words) for instance by Harold Koh, the legal advsisor st State, at the recent nnual meeting of the American Socciety of International Law.
Is the Assad regime legitimate? No, not by any modern standards. It is legal in the sense that it has been accepted as the representative of the Syrian people in the UN, etc, but that legality is an effect of what is called intertemporal law (we do not apply laws ex post facto). Had the Syrian Baath regime come to power today through a coup d'état against a democratic government, it would likely not have been accepted as the representative of Syria. There is a fairly consistent state practice to that effect since 1997, not least in Africa.

Andreas sa...

Thanks for the clarification. I am always a bit wary when it comes to the distinction between Legitimacy and Legality... But I guess your argument does not take a Schmittean turn. Does the absence or the forfeiting of legitimacy have any consequences? Does it facilitate the eventual recognition of the 'rebels' as the legitimate/legal representation of Syria?

I overgeneralised in the first part of my comment. I am aware of more thorough analyses of the Syrian case, both in the legal and the strategic community. I was somewhat flippantly referring to those armchair warriors who 'know' that wrongs can be righted by NATO and a snappy little intervention. Libya seems to have produce all the wrong lessons in those minds.