Utgångspunkten för omvärldens reaktioner måste vara de mänskliga rättigheterna, nämligen att “…var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud” samt att “folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet” och “folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande” (artikel 21, FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna).
Omvärlden kan inte lägga sig i vilket slags regering Egypten har – liberal, muslimsk, etc – så långe den respekterar de mänskliga rättigheterna. Däremot kan och bör man ställa krav på demokrati. Det första (men inte sista!) steget mot demokrati är fria och rättvisa val, så den avgörande frågan idag är hur presidentvalen i september kan bli demokratiska. Med tanke på Mubaraks konstitutionella befogenheter, liksom på de kanske än viktigare informella maktmedel som han har genom sin kontroll av säkerhetsapparaten, är det knappast troligt att ett val organiserat av honom och hans regering kan bli demokratiskt.
Mubarak har sannolikt stöd av en aktningsvärd del av det egyptiska folket, och det vore därför i sig inte demokratiskt orimligt att han får delta i en övergångsregering fram till valen. Det alternativet förefaller dock helt orealistiskt, från båda håll. De vidsträckta och systematiska övergrepp (förmodligen brott mot mänskligheten) som nu sker i Kairo och på andra platser talar ännu starkare i samma riktning.
Det är därför nu hög tid att omvärlden deklarerar att inget stöd – ekonomiskt eller militärt – kan ges till ett Egypten lett av Hosni Mubarak. Breda diskussioner om författningsförändringar, som Carl Bildt och EU efterlyser, är nödvändiga, men det räcker inte idag. Mubarak måste gå.
Stabiliteten i regionen har byggts på Mubaraks bajonetter, och nu har priset för den stabiliteten blivit för högt -- för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar