Libyen efter Kadaffi–tre blogginlägg

Det är förstås glädjande att kriget i Libyen nu verkar gå mot sitt snara slut, och med en lycklig utgång (förutsatt att rebellsidan lyckas skapa ordning). Det finns dock flera frågetecken.

1. Höll sig Nato inom säkerhetsrådets mandat?

Natos bombningar påverkade utgången i striderna och utan Nato hade rebellrörelsen inte vunnit. Det är sannolikt att flera bombmål valdes just med syftet att ändra det militära läget snarare än att direkt skydda omedelbart hotade civila. Låg detta inom mandatet från säkerhetsrådet att upprätthålla flygförbudszonen och att skydda civila? Det kan diskuteras, men det finns i vart fall rimliga argument för uppfattningen att det var nödvändigt att störta Kadaffi (se bl a Mark Klambergs blogginlägg här), med tanke på att en seger för Khadaffi hade inneburit hämndangrepp på civila särskilt i östra Libyen (jag kommenterade detta tidigare här).

Enligt flera andra uppgifter tillhandahöll Nato – eller enskilda Natoländer – annat konkret stöd till rebellerna, t ex utbildning, upplysningar och kanske också vapen. Var det förenligt med folkrätten? För det första får det sägas att sådan verksamhet nog inte täcktes av säkerhetsrådsresolution 1973, eftersom den inte skedde inom ramen för den operationen (se para 4 i resolutionen, som kan hämtas här; observera att aktionerna ska ske i samarbete med generalsekreteraren och inrapporteras till denne och till säkerhetsrådet).

Om den inte kunde rättfärdigas genom säkerhetsrådsresolutionen, kan den då rättfärdigas enligt allmän folkrätt? Enligt traditionell folkrätt kunde en stat inte stödja en upprorsrörelse i en annan stat; det utgjorde otillåten intervention. Under senare år har dock intervention i en del fall accepterats om den gjorts för att stödja en legitim regering som störtats av en odemokratisk kuppmakare, t ex i Sierra Leone. Att stödja en oppositionsgrupp som aldrig varit vid makten och som inte valts vid ett allmänt val vore att gå ett steg längre, och alltså knappast förenligt med dagens folkrätt. Händelsen skulle kunna utgöra ett led i utvecklandet av en ny sedvanerättslig regel, men för det krävs ett allmänt gillande i statssamfundet. Min gissning är att många av världens ledare – inte bara Hugo Chavez – skulle mena att det vore att gå för längt.

Hur som helst kommer Libyeninsatsen att påverka debatten om humanitär intervention och om skyldigheten att skydda (R2P) (se bl a här). Det brukar heta att en humanitär intervention ska vara begränsad till att skydda civila och inte ska påverka maktförhållandena i den stat där interventionen äger rum. Det var dock precis vad som hände i Libyen, liksom f ö ungefär samtidigt i Elfenbenskusten, där en annan FN-auktoriserad operation (ledd av Frankrike) arresterade tidigare presidenten Gbagbo. Vårens och sommarens händelser kommer sannolikt att göra än fler stater skeptiska till humanitära interventioner, och kommer att göra det än svårare att få igenom beslut om R2P-uppdrag i säkerhetsrådet.

2. Under vilka förutsättningar kan en internationell militär styrka sättas in i Libyen?

Det finns två sätt att folkrättsligt grunda en sådan insats: En inbjudan från den nya regeringen eller ett mandat från säkerhetsrådet. Ett säkerhetsrådsbeslut är alltså inte nödvändigt. Det vanliga är dock att stater som engagerar sig i fredsbevarande insatser inte nöjer sig med bara en inbjudan, utan också vill ha ett säkerhetsrådsmandat. Ett sådant mandat ger ökad politisk legitimitet, och dessutom kan det komma till användning om den inbjudande staten skulle ändra sig, dvs om den inte längre tillåter fredsinsatsen, trots att den behövs.

Ett säkerhetsrådsbeslut bör innehålla ett mandat att bistå med att upprätthålla ordningen, att bistå i att bygga upp säkerhetsstrukturer (polis och försvarsmakt) samt, inte minst viktigt, att övervaka de mänskliga rättigheterna.

3. Vad ska omvärlden kräva av den nya regeringen?

Som bekant är Moammar Kadaffi och två andra personer i den gamla regimen efterlysta av ICC. Den nya regeringen har en skyldighet att överlämna dess tre (se tidigare inlägg här, kommentar i Expressen här samt Klambers ovan citerad artikel). Man kan dock också välja att åtala dem i Libyen, under den s k komplementaritetsprincipen. 

Än viktigare är att den nya regeringen etablerar en genuin demokrati och efterlever de mänskliga rättigheterna. I en genuin demokrati räcker det inte med formellt riktiga val, utan det krävs också att alla är delaktiga, och att staten inte utnyttjas för vissa personers eller gruppers intressen. Det är därför nödvändigt att alla grupper – inklusive kvinnor – är delaktiga i skrivandet av en konstitution. Det är förmodligen också så att man inte ska pressa fram val alltför snabbt, utan låta demokratin s a s organisera sig, så att det kan uppstå riktiga politiska partier, vilka företräder olika former av intressen och uppfattningar och inte utgör verktyg för klaner eller lokala bossar.

Det är förstås också viktigt att de mänskliga rättigheterna (MR) efterlevs. Detta gäller inte bara de medborgerliga och politiska rättigheterna (yttrandefrihet, rättssäkerhet, m m) utan även de ekonomiska och sociala rättigheterna. Oljan är Libyens viktigaste tillgång, och den måste komma alla till godo och används för utbildning, sjukvård, etc. Korruptionen måste stävjas, och oljetillgångarna får inte säljas ut till individer eller stater som står makten nära.

Allt detta är naturligtvis libyernas sak att besluta om, men omvärlden -– som redan lagt sig i utvecklingen -- kan inte acceptera att suveränitetsprincipen används för att skydda individer och grupper som tar för sig på andras bekostnad, lika litet som MR får användas som ett medel för den ena eller den andra stormaktens intresse. Det är libyernas -- alla libyers – sak att nu forma en ny stat och ett nytt samhälle.

Kan Palestina erkännas?

Jag publicerade igår ett inlägg på Newsmill i denna fråga (här). Av kommentarerna är #25 och #57 mina. Se även mitt tidigare inlägg på denna plats (här).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Palestinafr%E5gan" rel="tag">Palestinafrågan</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Får Israel blockera Gaza?

(Publicerad 20110705; två stavfel har rättats 20250610.)

Inför Ship to Gaza-konvojens (“Freedom Flotilla”) fortfarande något osäkra avresa finns det anledning att kommentera två folkrättsliga frågor:
1. Får Israel stoppa flottiljens ankomst till Gaza?
2. Får Israel begränsa införseln av varor till Gaza?
Dessa frågor har blivit föremål för ett antal utredningar, bl a föranledda av incidenten i samband med förra årets flottilj, då nio passagerare dödades. Se den ambitiösa isrealiska Turkelkommissionen (här), FN:s s k Goldstone-kommission (här) samt en speciell rapport rörande incidenten 31 maj 2010, (Hudson-Phillip-missionen, se här).
1. Israel har alltsedan man utrymde Gaza fortsatt att kontrollera luftrummet ovanför och vattnen utanför Gaza och i januari 2009 proklamerades en sjöblockad mot Gaza, dvs man hindrar all fartygstrafik med Gaza.
Blockad är, under vissa villkor, en accepterat metod i krigföring. Det är framförallt två förutsättningar som måste undersökas:

Läs även andra bloggares åsikter om Freedom Flotilla, Ship to Gaza, Hamas, fokrätt, Israel, Palestinafrågan, blockad
a) För det första måste det råda väpnad konflikt (“krig”). Är det fallet? Israel menar att det råder en internationell väpnad konflikt mellan Israel och Gaza, som i september 2007 betecknades ”hostile territory”. Jag instämmer i att om det råder väpnad konflikt, så är den internationell, och då med Hamas som motpart. Detta trots att Gaza inte är en stat och att Hamas därför inte utgör en regering för en stat; detta är dock inte en universellt acceptera uppfattning.
Däremot kan man fråga sig om det fortfarande – 2½ år efter den israeliska Operation Cast Lead runt årsskiftet 2008/2009 – över huvud taget råder en väpnad konflikt. Givet antalet raketer som fortfarande avfyras från Gaza mot Israel tycker jag dock inte att det är orimligt att säga att så är fallet (se israelisk statistik här). Därmed är det alltså ”krigets lagar” (inklusive den internationella humanitära rätten [IHR]) som är tillämpligt, medan havsrättskonventionen – som också åberopats -- är mindre relevant; havsrättskonventionen är visserligen tillämplig i både fred och krig, men krigets lagar anses s a s ta över under väpnad konflikt.
b) Återstår då frågan om åtgärderna uppfyller de krav som ställs på en blockad för att den ska laglig. Det i sammanhanget viktigaste villkoret är att den militära nyttan av blockaden ska vara proportionerlig mot den skada som orsakas civila (se artikel 102.b, de s k San Remo-reglerna, här). Turkelkommissionen finner, helt riktigt enligt min mening, att man inte kan bedöma blockaden isolerat, utan att den måste ses i ljuset av de stränga begränsningar som Israel infört avseende in- och utförsel landvägen. (Även deltagarna i Gazaflottiljen ser f ö saken på det sättet, se här.) Det leder mig därför över på den andra frågan.
2. Införselrestriktionerna för varor till och från Gaza skärptes avsevärt i september 2007, några månader efter det att Hamas tagit över kontrollen över Gaza. Fram till den förra “Freedom Flotilla” år 2010 rådde i princip förbud mot all export från Gaza och mot all import till Gaza med undantag för medicin, livsmedel och visst bränsle; även den importen var dock kontrollerad och starkt begränsad och t ex tilläts endast import av vissa matvaror. Lättnader infördes från och med juni 2010, med ytterligare lättnader ett halvår senare. I princip är det idag endast vapen och s k ”dual use”-utrustning som inte får föras in. Vad som menas med dual use – alltså varor som har både civil och militär användning – är dock en avvägningsfråga, och humanitära organisationer hävdar att utrustning nödvändig för vattenrening, byggnadsverksamhet, etc, fortfarande stoppas. Vidare har viss export från Gaza tillåtits, men det är ändå en bråkdel mot tidigare, vilket givetvis betyder fortsatta avbräck för ekonomin.
En stat har förstås ingen allmänt skyldighet att tillåta import till eller export från ett annat land (såvida det inte finns handelsavtal); länder har ingen skyldighet att handla med varandra. Vad som gör situationen annorlunda beträffande Gaza är två omständigheter. För det första finns det bestämmelser i Osloavtalen om handel mellan Israel och de palestinska områdena. Statusen på dessa avtal är dock oklar, och båda parter har brutit mot dem på olika sätt. För det andra, och viktigare i den nuvarande situationen, är att Israel kontrollerar gränserna till Gaza, varför man kan utestänga Gaza från handel också med andra länder. Detta ger Israel ett särskilt ansvar. (Visserligen finns en gränsövergång mot Egypten, men Turkelkommissionen finner – riktigt – att Israel måste ta ett eget ansvar för sina restriktioner, oavsett vilka bestämmelser som Egypten inför. Man kan alltså säga att om Israel och Egypten tillsammans spärrar av Gaza från omvärlden så får var och en av dem ta ett ansvar för det.)
Vad gäller då folkrättsligt? Som nämnts ovan får man bedöma blockaden och restriktionerna för införsel över land i ett sammanhang. I en proportionalitetsavvägning ska man, som sägs i de tidigare citerade San Remo-reglerna, väga skadan på civilbefolkningen mot de militära fördelarna av en blockad. Turkelkommissionen tar intressant nog upp de senaste två decenniernas diskussion om verkan av kollektiva sanktioner (t ex handelsembargon); FN-sanktionerna mot Irak under 1990-talet blev ju kritiserade därför att de medförde stora lidanden för den irakiska befolkningen, när det egentligen var ledargarnityret som var måltavlan, och därför använder sig säkerhetsrådet inte längre av sådana embargon.
Tyvärr drar kommissionen inte rätt slutsatser av sitt resonemang, och proportionalitetsavvägningen lider av tre allvarliga brister.
För det första förlitar man sig nästan helt på information från israeliska myndigheter, vilka inte finns representerade i Gaza. Visserligen beaktar man också uppgifter från israeliska NGO:er, som B’Tselem och Gisha, och från FN-organ på plats, men man fäster mindre vikt vid deras uppgifter och bedömningar. För det andra, och än allvarligare, beaktar man bara skada som är så allvarlig att den uppgår till en humanitär kris – framförallt avseende livsmedel. Andra former av skada, t ex kollapsen av ekonomin, skadan på sjukvård, utbildning, etc, tas inte med i beräkningen. Det är inte förenligt med ordalagen i San Remo-reglerna (se citatet nedan; ordet “damage”). I proportionalitetsavvägningen lägger man alltså in för lite i den palestinska vågskålen.
En tredje och lika stor svaghet är att kommissionen omvänt väger in för mycket på den israeliska sidan av vågen. Enligt San Remo-reglerna får man bara ta hänsyn till den militära nyttan av en blockad. En blockad är förbjuden om

"the damage to the civilian population is, or may be expected to be, excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated from the blockade".

Turkelkommissionen väger dock in också den politiska ”nyttan”, nämligen målet att blockadpolitiken ska minska stödet för Hamas. Man betecknar t o m det hela som ett slags ekonomisk krigföring, och det är sannolikt att det är detta politiska mål som är det väsentliga med restriktionerna.
Det är förstås obestridligt att det kan vara militärt nödvändigt att hindra införsel till Gaza av vapen och sådant som kan användas för att tillverka vapen, men restriktionerna – särskilt som de tillämpades fram till juni 2010 – gick betydligt längre än så.
Det är alltid svårt att göra en proportionalitetsavvägning, men enligt min mening tyder mycket på att den israeliska blockadpolitiken strider mot folkrätten, och att den utgör ett brott mot både internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Detta betyder alltså inte att Israel inte har rätt att kontrollera inflödet av varor till Gaza, vilket kan ske genom att undersöka alla inkommande fartyg. Israel har erbjudit sig att leverera de humanitära förnödenheter som finns på “Freedom Flotilla” från israelisk hamn och vidare landvägen, vilket också skett vid ett flertal tillfällen. Detta är bra, men räcker inte för att göra blockaden folkrättsenlig.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den israeliska argumentationen inte är helt grundlös, men att en slutsats ändå måste bli att blockadpolitiken är olaglig. Genom de lättnader som införts är den mindre olaglig nu än före 2010, när man började lätta på restriktionerna, men min bedömning är att den fortfarande är oproportionerlig. OCHA (FN:s humanitära samordnare) skrev i sin senaste rapport på hemsidan (här http://www.ochaopt.org/gazacrisis.aspx?id=1000) följande:

In June 2010, Israel announced a package of measures to ease the access restrictions it had imposed on the Gaza Strip since June 2007. Due to the pivotal nature of the restrictions that remain in place, the easing of the blockade has not resulted in a significant improvement in people’s livelihoods.

*****

Jag har inte närmare berört frågan om Israel, i samband med bordningen av Freedom Flotilla 31 maj 2010, använde för mycket våld (vilket i princip kan vara fallet även om det skulle vara så att blockaden i sig är laglig). Följande kan dock sägas. Oavsett om blockaden i sin nuvarande form strider mot folkrätten har Israel en rätt enligt krigets lagar att kontrollera införsel av varor till Gaza, för att hindra att vapen levereras. Samtidigt måste man begränsa våldet till vad som är proportionerligt mot målet med aktionen. Det är heller knappast rimligt att hävda, som Israel gjorde 2010, att aktivister som motsätter sig en bordning är stridande (kombattanter, alltså likställda med soldater); stridande kan dödas oavsett om det är nödvändigt eller ej, men aktivisterna bör snarast likställas med personer som motsätter sig ett myndighetsingripande, och därmed får de utsättas får våld bara om det är nödvändigt och proportionerligt.

*****

En sak till måste påpekas. Folkrättsjurister har olika uppfattningar om huruvida Gaza fortfarande ska ses som ockuperat i folkrättslig mening, efter det att Israel utrymde territoriet 2005. (Själv lutar jag åt att det är ockuperat, men saken är svårbedömd.) Israel hävdar att ockupationen av Gaza upphörde 2005, vilket betyder att Israel inte längre är ockupationsmakt och därmed inte heller har det ansvar för civilbefolkningens vällevnad som Genèvekonventionerna ålägger en ockupant (ett ansvar som f ö till stor del uppfylldes av FN, EU och andra biståndsgivare, varför Israel inte behövde betala mer än en del av notan). Man kan därför säga att om Israel har rätt i att ockupationen har upphört så kan israelerna -- genom att utrymma Gaza och istället nöja sig med att kontrollera Gazas gränser, havsterritorium och luftrum -- behålla en god del av kontrollen över området utan att behöva bära ansvaret.
Detta visar hur fyrkantig folkrätten (liksom all juridik) ibland är. Moraliskt kan man tycka att ansvaret borde vara proportionerligt mot kontrollen, men här är det snarast fråga om ett s a s digitalt förhållande -- antingen/eller. Detta visar också på ett av flera skäl till att man inte alltid ska lägga avgörande politisk och moralisk vikt vid folkrätten – det klarar den inte av. Trots allt är folkrätten skapad av staterna, varav många är diktaturer, och bland vilka stormakterna har störst inflytande. Att bryta mot folkrätten är enligt min mening nästan alltid politiskt och moraliskt fel, men det är inte alltid rätt att utnyttja de rättigheter folkrätten ger. Även om blockaden – trots min analys – skulle vara i enlighet med folkrätten betyder alltså inte det att den är moraliskt och politiskt försvarbar. Som en direkt följd av förra årets flottilj lättade Israel på restriktionerna, som nämnts. Om också årets flottilj får denna effekt vore det bra.

*****

Inget av detta ska förstås tolkas som något stöd för Hamas mål eller medel; den urskillningslösa beskjutningen av civila mål i södra Israel utgör krigsförbrytelser, och medför ett internationellt personligt straffansvar för dem som beordrar och utför dessa beskjutningar. Israel har en rätt att försvara sig, inom folkrättens ramar.

Afrikanska unionen vill inte verkställa arresteringsordern mot Khadaffi

Som rapporterats i media beslöt Afrikanska unionen förra veckan att dess medlemsstater inte ska samarbeta med ICC för att verkställa arresteringsordern mot Khadaffi (se här). Flera stater var emot beslutet, men fick vika sig. Ett liknande beslut togs för ett par år sedan angående arresteringsordern mot Sudans president al-Bashir (se här, beslut 225).
Det finns mycket att säga om detta beslut (t ex att det är politiskt olyckligt att alla ICC-fall rör Afrika). Jag ska här begränsa mig till att påpeka att beslutet verkar vara bindande enligt artikel 9 i AU:s stadga (se här) och att AU enligt artikel 23 kan införa sanktioner mot den stat som bryter mot beslutet. Likväl gäller att parterna till ICC-stadgan fortfarande är förpliktade att verkställa ordern. De stater som är parter både till AU-stadgan och ICC-stadgan har alltså motstridiga förpliktelser.
Det kan f ö noteras att AU-mötet också beslöt att påskynda arbetet med att låta den afrikanska domstolen för folkrätt och mänskliga rättigheter också få befogenhet att döma över internationella brott.

Läs även andra bloggares åsikter om Khadaffi, Kadaffi, Gadaffi, ICC, Internationella brottmålsdomstolen, Afrikanska unionen, AU

Vad händer efter arresteringsordern mot Khadaffi?

Som rapporterats beslöt Internationella brottmålsdomstolen igår att utfärda en arresteringsorder mot Mohammar Khadaffi, hans son Saif al-Islam Khadaffi samt chefen för säkerhetstjänsten, Abdullah Senussi (se här).
Vad betyder detta? Alla 115 (snart 116) parter till ICC-stadgan har en skyldighet att överlämna de efterlysta till ICC i Haag. Denna skyldighet har också Libyen, enligt säkerhetsrådets resolution 1970. Övriga stater – t ex USA, Ryssland och Kina och de flesta arabstater – har ingen sådan skyldighet, men rådet har ändå i resolution 1970 uppmanat (”urges”) också dessa stater att samarbeta med domstolen.

Kommer Khadaffi att hamna inför skranket i Haag? Erfarenheten visar att de personer som efterlyses av ICC och andra internationella domstolar har svårt att hålla sig undan. Ratko Mladic arresterades för några veckor sedan till slut, efter 16 år, och kunde överlämnas till Jugoslavientribunalen. Den tidigare presidenten i Liberia, Charles Taylor, fick först en fristad i Nigeria men överlämnades ett par år senare, 2006, till Sierra Leonedomstolen.

Kommer arresteringsordern att påverka den politiska och militära utvecklingen? Ja, sannolikt. Det faktum att ICC funnit Khadaffi på sannolika skäl misstänkt för brott mot mänskligheten har redan s a s andligen stärkt både rebellerna och Natokoalitionen. Den kommer också att sätta ökad press på Khadaffi. Som efterlyst kan han inte längre resa obehindrat och är därmed en betydligt mindre effektiv ledare. Hans förbundna i Libyen kommer säkert också att finna att arresteringsordern gör honom svagare, vilket kan ge dem ytterligare ett incitament att överge honom.

Samtidigt kan arresteringsordern komma att försvåra eventuella förhandlingar. För omvärlden blir det ännu svårare att acceptera förhandlingar med Khadaffi när han nu är s a s officiellt misstänkt för brott mot mänskligheten. Han kan inte heller dra sig tillbaka inom Libyens gränser, eftersom Libyen har en skyldighet att överlämna honom till Haag, vilket varje ny regering i Tripoli måste beakta. En tänkbar ”lösning” är att Khadaffi får en fristad i ett vänligt sinnat land som inte är part till ICC-stadgan. Som exemplet med Charles Taylor visar kan en sådan fristad innebära blott en temporär respit.

Krigsbrott, krigsförbrytelser, folkrättsbrott, internationella brott

För det som på engelska heter “war crimes” råder en terminologisk förvirring i Sverige. Den officiella svenska termen är krigsförbrytelser, vilket ord förekommer såväl i den svenska översättningen av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen som i Internationella straffrättskommitténs förslag till svensk lagstiftning (SOU 2002:98). I den nuvarande svenska lagstiftningen i brottsbalken 22 kap 6 § används ordet folkrättsbrott. En del yngre kollegor, liksom numera även en stor del av journalistkåren, använder numera det direktöversatta uttrycket krigsbrott.

Om Internationella straffrättskommittén får som den vill kommer “folkrättsbrott” att utmönstras från vokabuläret, och det är bra. Jag undrar om det inte också är dags att medge att “krigsförbrytelse” låter en smula arkaiskt och acceptera att “krigsbrott” ligger bättre i munnen. Detta borde övervägas av de jurister som nu lägger sista handen vid en internationell strafflag. (Se f ö min tidigare blogg.)

“Internationella brott”, som bl a Internationella straffrättskommittén använder, är en sammanfattande term som innefattar inte bara krigsförbrytelser/krigsbrott utan också brott mot mänskligheten, folkmord och aggressionsbrottet. Det ordet har vi alltså fortsatt behov av.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/krigsf%F6rbrytelser" rel="tag">krigsförbrytelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/krigsbrott" rel="tag">krigsbrott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4ttsbrott" rel="tag">folkrättsbrott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationella+brott" rel="tag">internationella brott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Internationella+brottm%E5lsdomstolen" rel="tag">Internationella brottmålsdomstolen</a>

Bör Sverige “erkänna” övergångsregeringen i Benghazi?

Minst 13 länder har på senaste tiden på olika sätt erkänt rebellregeringen i Benghazi, bl a Kanada, Tyskland, Frankrike, Italien och Förenade Arabemiraten. Det har dock skett med lite olika formuleringar och den folkrättsliga betydelsen skiljer sig nog. Se utmärkta utredningar av Akande (här) och Talmon (här). Se även mitt tidigare inlägg här.
Vad betyder erkännande av en regering? Många länder, däribland Sverige, erkänner inte rutinmässigt regeringar; om det varit val i Norge och en ny regering tillträtt utfärdar inte svenska regeringen ett formellt erkännande av den nya norska regeringen. Däremot måste varje stat ändå avgöra vilka som företräder en annan stat (vem kan ingå avtal för staten?, vem kan utse ambassadörer?, etc) och i vissa kontroversiella fall kan det krävas att man klargör vem man anser utgöra regering i en viss stat. Historiska exempel är t ex Afghanistan före 2002, Somalia, Kambodja under röda khmererna och Norge under andra världskriget.
Att säga att den nationella övergångsregeringen i Benghazi är den enda legala företrädaren för det libyska folket, som Frankrike sa redan 10 mars, behöver rent juridiskt inte betyda så mycket. Om man däremot säger att denna regering också företräder den libyska staten (vilket Frankrike nu tycks mena, sedan 7 juni, liksom Italien och Förenade Arabemiraten) innebär det i princip att diplomatiska beskickningar måste överlämnas till denna regering, att denna regering kan förfoga över libyska tillgångar, att denna regering kan ingå avtal som binder Libyen, m m. Ett mellanläge är att säga att övergångsregeringen är de facto-regering för östra Libyen, vilket innebär att man ger den viss befogenhet att avtala vad avser det området.
Vad bör Sverige göra? Det är för mig oklart exakt vilken hållning Sverige har. Det är också oklart exakt vilken förankring övergångsregeringen har. Jag tycker dock att det vore rimligt att säga a) att övergångsregeringen är en mer legitim företrädare för det libyska folket än Gadaffiregimen; b) att den utgör en de facto-regering i östra Libyen; och c) att vi delvis “averkänner” Gadaffiregeringen och inte accepterar att den representerar Libyen t ex vad gäller ingående av avtal, förfogande över libyska tillgångar i utlandet, m m. (Jag håller inte med Talmon i det avseendet.) (Vad gäller utländska tillgångar gäller f ö frysningsbeslut av FN och EU.)
Vad skulle detta betyda för de diplomatiska förbindelserna? Vi skulle i) kunna acceptera att övergångsregeringen öppnar ett förbindelsekontor i Stockholm och ii) kunna införa åtgärder för att trappa ner förbindelserna med den libyska ambassaden (dock måste man beakta att sådana åtgärder skulle kunna få negativa följder bl a vad gäller möjligheterna att hjälpa svenska medborgare i Libyen).
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nna" rel="tag">erkänna</a>, <a href="http://bloggar.se/om/%F6verg%E5ngsregering" rel="tag">övergångsregering</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Libyen" rel="tag">Libyen</a>