fredag 29 april 2022

Presentation om kriget i Ukraina, folkrätten och den framtida världsordningen. Institutet för framtidsstudier 28 april 2022

 

Intro

Tack för ordet och tack också för inbjudan.

Jag tänkte prata först om de folkrättsliga aspekterna av det ryska angreppet på Ukraina och därefter något om konsekvenserna för framtiden.

Allmänt om vad folkrätten säger

Putins anfallskrig mot Ukraina strider självfallet mot folkrätten. Det finns inga försonande drag. Invasionen utgör det mest öppna och flagranta brottet mot FN-stadgans grundläggande principer sedan Iraks angrepp mot Kuwait. Det har funnits flera andra brott mot den grundläggande normen om att stater inte ska angripa varandra, till exempel den amerikanska invasionen av Irak 2003 och de ryska ingreppen i Georgien 2008 och Ukraina 2014, men det som gör den här invasionen så unik är att den sker öppet och i stor skala, med det uttalade syftet att underkasta sig ett annat land och utan något som en liknar en rimlig folkrättslig grund.

Det har också skett en rad överträdelser av krigets lagar eller den humanitära rätten, alltså de regler som gäller om krig ändå påbörjas -- trots att krig är förbjudet. Många av dessa överträdelser utgör krigsförbrytelser -- eller krigsbrott, som det ofta kallas i media -- och vi har alla sett bilder på dem. Våldtäkter, ”avrättningar” av civila och urskillningslösa anfalla mot bostadsområden. För de här krigsförbrytelserna är de enskilda soldater som s a s har hållit i avtryckaren ansvariga, liksom de som har gett order. Men även de som borde ha stoppat övergreppen och som inte har gjort det är också ansvariga eftersom det ingår i ett befäls ansvar. Och det här ansvaret kan förmodligen åtminstone i vissa delar sträckas till president Vladimir Putin själv.

Kan de här personerna åtalas? Ja definitivt i Ukraina (eller i Ryssland), förstås, men också i andra länders nationella domstolar under vissa förutsättningar, och också i internationella brottmålsdomstolen I Haag.

Folkrättens framtid

Vad betyder detta för folkrättens framtid. Är den död?

För det första: Folkrätt är mycket mer än regler om krig och fred. Globaliseringen av resande, varor och tjänster; Internet; kampen mot klimatförändringarna, etc -- inget av detta skulle ske utan folkrättsliga avtal och andra regler som handlar om frågor på i stort sett livets alla områden.

Processer för efterlevnad av folkrätten

För det andra kan man konstatera att det under kriget har satts igång en massa ganska kraftfulla processer för efterlevnad av folkrätten.

Det har skickats militär hjälp till Ukrainas självförsvar i sällan tidigare skådad omfattning.

Vidare har det aktiverats ett maskineri för att undersöka och åtala krigsförbrytelser, inte bara i Internationella brottmålsdomstolen utan också i FN, inom ett antal icke-statliga organisationer (NGOer) och i ett flertal nationella rättsordningar, inklusive Ukraina men också till exempel Sverige

Västländerna har infört sanktioner mot såväl individer som ryska institutioner. De är unika på så sätt att det är första gången som det har införts så här storskaliga sanktioner av detta slag mot en permanent medlem i säkerhetsrådet och ett G20-land. I framtiden kommer det att vara viktigt att diskutera under vilka villkor sanktionerna ska kunna avslutas, dvs exakt vad Ryssland ska göra för att uppfylla sanktionernas mål etcetera. Det som jag tycker är intressant för dagens diskussion är att de har beslutats med stor energi och beslutsamhet och med långtgående konsekvenser på ett sätt som tidigare bara har riktats mot stater som Nordkorea och Iran.

Det har vidare satts igång ett antal processer i internationella organisationer och andra organ för att utesluta Ryssland från allt från VM-kvalet i fotboll till FNs kommission för mänskliga rättigheter och Europarådet.

Inget av detta är helt nytt, men omfattningen och den frenesi med vilken dessa åtgärder vidtagits är ny. Man ska inte heller underskatta det faktum att allt detta också utgör lärandeprocesser; för att kunna införa sanktioner krävs att man vet vilken typ av beslut som ska fattas och av vem, och att man vet hur de ska implementeras. Detta har nu utforskats och prövats. De bildar spår som kan beträdas i framtiden och åberopas som prejudikat.

Inte ett angrepp mot folkrätten som sådan

För det tredje är kriget inte något angrepp mot folkrätten som sådan, utan bara mot en viss uppfattning om folkrätten.

Putin har inte avvisat folkrätten. Hans tal den 24 februari innehöll en del berättigad kritik av västmakterna men var huvudsakligen en blandning av lögner och fantasier. Men det innehöll också ett antal referenser till folkrätten och till FN-stadgan, fler än amerikansk presidenter brukar ge. Det var fråga om självförsvar, om humanitär intervention för att stoppa ett folkmord, etcetera. Putins tolkning, liksom hans faktapresentationer, var förstås pervers, men han angrep inte expressis verbis den rådande folkrättsliga ordningen som sådan. Han bara skruvade till tolkningen av den.

För övrigt har hela konflikten förts i grundläggande folkrättsliga termer, nämligen i termer av suveränitet etc. Putin skulle inte kunna vara president över  17 000 0000 kvadratkilometer, 160 miljoner invånare, och ca 4000 kärnvapenstridsspetsar om det inte hade varit därför att hans invånare hade accepterat den juridiska konstruktionen Ryska federationen och andra stater hade accepterat att denna federation är en folkrättsligt suverän stat.

Den politiska världsordningen

Till slut skulle jag vilja gå utanför mitt fack som folkrättare och drista mig till att spekulera lite om den framtida världsordningen i en vidare bemärkelse.

Politiskt har Ryssland sannolikt försvagats – militärt, ekonomiskt och inte minst prestigemässigt. Man kan också konstatera att Europa och väst – åtminstone hittills -- är mer enat i handling än på mycket länge och EU har s a s uppgraderat sig själv som en geopolitisk aktör

Men det har också varit så att ett antal viktiga stater utanför EU, bl a BRICS-länderna, inte har stött de här omfattande sanktionerna mot Ryssland. Även om få eller ingen av dem instämmer i Putins uppfattning att en stat får angripa en annan stat på de skäl som han angett, så delar dessa stater, av olika skäl, en långt ifrån ogrundat bitterhet mot väst i allmänhet och de tre västliga stormakterna i synnerhet. Och den bild av konflikten som förmedlas i den västliga mediabubblan är inte densamma som i media i det globala syd.

Ekonomiskt kan konflikten komma att förstärka några redan pågående tendenser. Den kan tänkas ytterligare skynda på utvecklingen mot regionala handels- och investeringsavtal. Detta har varit en trend som har pågått under ett antal år efter det att utvecklingen inom WTO i princip har gått i stå sedan att Doha-rundan fastnade under 00-talet. Denna uppdelning i regionala handels- och investeringsallianser – som inte behöver följa den fysiska geografin – har såväl politiska som ekonomiska skäl. Liknande formationer ser vi t ex inom cybersäkerhet.

Hur kommer det att sluta?

Men allt detta beror förstås också i stor utsträckning på hur kriget kommer att sluta.

Om Putin tvingas gå och Ryssland ger upp Ukraina så betyder det nog att väst har vunnit, i alla fall på kort sikt. Inte bara de traditionella folkrättsliga normerna i FN-stadgan från år 1945 utan också de liberala normerna om mänskliga rättigheter och globala marknader från tiden efter kalla kriget kommer att ha stärkts. Det betyder inte att geoekonomiska fundamenta – med växande ekonomier i Asien -- kommer att förändras i grunden, men det kommer att ha betydelse i vart fall på några års sikt.

Men det kan också vara så att Putin klarar sig, och det är kanske det mest sannolika scenariot. Han kommer nog inte att vinna kriget i Ukraina enligt de krigsmål som han satte upp den 24 februari, men han kan komma att kontrollera delar av Ukraina efter ett utdraget krig eller i en slags fryst konflikt och så småningom svänga om den ryska ekonomin mot öster. I så fall kommer västs sanktioner till större delen att vara kvar, medan Kina och andra kommer att kunna köpa olja, naturgas och andra ryska tillgångar för reapriser alltmedan den nya kinesiska sidenvägen, One Belt One Road, fortsätter att byggas.

Regionaliseringen kommer i så fall sannolikt att påskyndas, och de redan existerande tendenserna mot uppdelningen av världen i Grossraum med stormaktsdominans kommer att stärkas (på det sätt som Carl Schmitt skisserade i slutet av 1930-talet). Liksom under kalla kriget kommer vi att ha regionala politiska ordningar som läggs ovanpå FN-stadgans globala, interregionala folkrätt, och som sätter denna folkrätt ur spel inom dessa regioner. Vem som bestämmer principerna i de icke-liberala delarna av världen återstår att se (sannolikt Kina), liksom vilken normativ ordning stater i Latinamerika, Asien och det växande Afrika kommer att föredra. FN, WTO och andra globala organ kommer att finnas kvar, men deras agendor kommer att förändras.

onsdag 13 april 2022

Om Sverige och Nato: Regeringsformen, folkrätten och Finland

Tillägg: När jag skrev detta inlägg för ett par veckor sedan trodde jag att det var senkommet och att debatten hade sprungit förbi Kristerssons tidigare idé att lägga fram ett Natomedlemskap i Riksdagen med stöd av SD (som inte vill välja mellan Putin och Biden) även om S är emot. Jag valde därför att inte lägga ut länken på Twitter. I DN upprepar Kristersson nu samma tanke, som jag tycker är politiskt farlig, juridiskt äventyrlig och principiellt mycket olycklig. 

1.      1. Nu pekar en hel del mot att Sveriges regering i samförstånd med den borgerliga oppositionen kommer att ansöka om medlemskap i Nato under våren eller sommaren. Eftersom inget är klart ännu kan det ändå vara lämpligt att peka på några viktiga faktorer.  

      Den första gäller grundlagarna. Räcker det med en borgerlig regering + SD för att föra in Sverige i Nato? Regeringsformens 10 kap 8 § (RF 10:8) lyder:

Rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter som inte direkt grundar sig på denna regeringsform kan, i andra fall än de som avses i 6 §, genom beslut av riksdagen överlåtas till en annan stat, till en mellanfolklig organisation eller till en utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet. Riksdagen får i lag bemyndiga regeringen eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en sådan överlåtelse.

Innefattar uppgiften myndighetsutövning, fattar riksdagen beslut om överlåtelse eller bemyndigande i den ordning som anges i 6 § andra stycketLag (2010:1408).

Enligt 6 § andra stycket krävs det att riksdagen fattar ett sådant beslut med tre fjärdedels majoritet. Detta behandlas i Förutsättningsutredningens betänkande ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete”. Utredaren, justitierådet Henrik Jermsten, skriver bl a att

det framgår av förarbetena att begreppet myndighetsutövning, i den mening som används i 10 kap. RF, inte är begränsat till endast myndighetsutövning mot enskild. Begreppet myndighetsutövning i bestämmelsen ska enligt den utredning som lade fram förslaget avse ”uppgifter, vilkas utövande på ett ingripande sätt påverkar svenska – allmänna eller enskilda – intressen, och som därför ur suveränitetssynpunkt i princip bör förbehållas svenska organ” samt att ”tillämpningsområdet bör omfatta överföring inte bara av beslutanderätt, som kan användas för att dirigera svenska medborgares handlande, utan också av befogenheter, som kan brukas i syfte att påverka den svenska offentliga verksamheten” (SOU 1984:14 s. 93). Departementschefen delade utredningens bedömning och förordade att en regel infördes i enlighet med utredningens förslag (prop. 1984/85:61 s. 16). (Min betoning, PW.)

I en intervju i DN säger Jermsten, apropå Natofrågan, att man ”måste … se till varje tänkt överenskommelse och vad den innehåller”. Själva Natofördraget är kort och än kortare är anslutningsavtalen, men det finns ett antal följdfördrag, inklusive s k ”Status of Forces”-avtal. För min del kan jag inte på rak arm säga om något av dessa fördrag medför att myndighetsutövning i Sverige överlåts till Nato eller till någon Natomedlem. Poängen är dock just att saken inte verkar vara klar. Det vore därför mycket olyckligt om en regering snabbförhandlade fram ett anslutningsfördrag med Nato för att sedan hamna i en konstitutionell strid när fördraget ska godkännas av Riksdagen. F ö kan även Nato vara intresserat av att veta att fördraget kommer att godkännas av Riksdagen utan strul. Den enda säkra lösningen på detta problem är att försäkra sig om tre fjärdedelsmajoritet i riksdagen.

Oppositionsledaren har i intervjuer sagt att han tycker att en minoritet inte ska få hindra en majoritet att gå fram i Natofrågan. Regeringsformen är emellertid full av särskilda beslutsregler om kvalificerad majoritet just för att förhindra att tillfälliga majoriteter fattar beslut som har långtgående konsekvenser för landets styre eller för individers rättigheter.

2.      2. Även RF 15:16, rörande beslutsordningen för sändande av styrkor utomlands, behöver redas ut, men jag tror inte att den frågan kommer att ställa till något problem.

3.      3. Folkrätten reser inga absoluta hinder. Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitiska kurs, och medlemmar i Nato är – enligt Nato-fördragets artikel 5 – förpliktigade att ingripa bara om det är fråga om ett kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan,[1] dvs man har ingen plikt att stödja anfallskrig eller folkrättsligt tveksamma operationer.[2]

4.      4. Hur påverkas Sveriges beslut av vad Finland gör? Sveriges neutralitetspolitik under efterkrigstiden har huvudsakligen varit egoistisk – liksom alla länders säkerhetspolitik – men den har också till stor del betingats av hänsyn till Finland. Under det kalla kriget sas det mycket ofta att ett svenskt Natomedlemskap skulle kraftigt försämra Finlands säkerhetspolitiska läge. Jag känner för egen del en stor solidaritet med Finland, inte bara efter vår långa gemensamma historia utan än mer därför att de befinner sig i ett utsatt läge. Finland har en 134 mil gräns mot Ryssland och har under hela efterkrigstiden legat mella oss och Sovjetunionen/Ryssland som en buffert. Om Finland går med i Nato skulle vi i princip kunna hålla oss utanför och ändå sannolikt få ett bättre säkerhetsläge, som en slags fripassagerare. Det vore dock djupt osolidariskt inte minst därför att det skulle försvåra Natostöd till Finland.
Den omvända frågan är ännu viktigare. Om Finland – trots alla tidens tecken – skulle koma fram till att man inte vill vara med i Nato (t ex efter hot från Ryssland) bör Sverige stanna utanför, för annars skulle vi försämra Finlands position. Under Agendadebatten 27 mars fick den finländska säkerhetspolitiska forskaren Teija Tiilikainen frågan vad som skulle hända om Sverige går med i Nato medan Finland står utanför. Hennes svar var att det skulle försvåra Finlands säkerhetspolitiska läge betydligt. Trots det var det två partiföreträdare som omedelbart därefter, och utan att tveka, på en direkt fråga svarade att de tyckte att Sverige skulle gå med i Nato även om Finland förblir utanför. Det tycker jag är minst sagt anmärkningsvärt.

5.      5. Min egen uppfattning är den följande: Jag har tidigare varit emot Natomedlemskap av två skäl: Dels kan man p g a politiskt tryck dras in i operationer som är folkrättsligt tveksamma, och dels blir man mindre fri att kritisera de viktigaste staterna i Nato, inklusive deras kärnvapenpolitik. Den rådande säkerhetssituationen visar dock, tycker jag, att fördelarna överväger (och att de nog har gjort det under flera år). Det kan hända att Putin så småningom tvingas avgå, men det kommer ändå att finnas anledning att vara orolig för den ryska politiken under överskådlig framtid. Putin är en särdeles hänsynslös ledare, men han har inte kunnat komma dit han är utan ett stöd i både statsapparaten och folket, vilket betyder att det kan komma en ny Putin i framtiden. 

 

 



[1] “Nothing in the present Charter shall impair the inherent right of individual or collective self-defence if an armed attack occurs against a Member of the United Nations, until the Security Council has taken measures necessary to maintain international peace and security…”

[2] Artikel 5 i Natofördraget har bara åberopats en gång, vilket skedde efter 11 september. Nato har också varit aktiv utanför artikel 5, bl a i Jugoslavienkrigen, i Afghanistan och i Libyenkonflikten, men då på uppdrag av FN. Den mest tveksamma operationen var angreppen år 1999 mot Serbien/Montenegro under Kosovokonflikten. Som många andra bedömare tyckte jag att den aktionen var legitim men inte legal, dvs den hade goda moraliska och politiska skäl för sig, men den gick inte att förena med folkrättens bokstav. Det var inte alla av Natos dåvarande medlemmar som deltog, och Grekland höll sig utanför av politiska skäl. För ett artikel 5-beslut krävs enhällighet, och även om det politiska trycket kan vara stort finns i alla fall i princip en möjlighet att stå utanför. 

fredag 10 juli 2020

Frikännandet av Anna Lindstedt var riktigt


Som rapporterats i media frikändes Anna Lindstedt idag av Stockholms tingsrätt. Som ordföranden, Anna Flodin, meddelade skulle åklagaren ha behövt visa att
”a) någon i föregiven egenskap av behörigt ombud
b) inlåter sig i underhandling i en diplomatisk angelägenhet
c) med någon som företräder främmande makts intresse.”
För att lyckas med åtalet skulle åklagaren alltså ha behövt visa att alla dessa tre s k rekvisit förelåg. Tingsrätten menar att åklagaren misslyckats på alla tre punkterna: Lindstedt hade inte en föregiven egenskap av behörigt ombud eftersom hon hade en verklig sådan egenskap, det var inte fråga om underhandling (förhandling) samt var de två personer som hon skulle ha förhandlat med inte företrädare för den kinesiska statens intresse.
Jag hade på försvarets begäran lämnat in ett rättsutlåtande. Eftersom jag aldrig skriver något utan att vara övertygad om att det är riktigt -- vare sig det är en akademisk artikel, en blogg eller ett utlåtande – känner jag mig inte förhindrar att kommentera domen.
Domstolens slutsats är riktig. Jag vill inte uttala mig om bevisningen, men kan ändå säga följande: Det är klart redan utan närmare bevisning att det första rekvisitet inte är uppfyllt, eftersom Lindstedt hade verklig behörighet att förhandla med Kina.
Det aktuella straffbudet (19 kapitlet 4 §, brottsbalken) lyder i relevanta delar som följer:
envar, som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om [diplomatisk] angelägenhet med någon som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst fyra år.
BrB 19:4 verkar alltså inte omfatta den som verkligen har en behörighet att företräda riket gentemot Kina. Frågan är då om en ambassadör till Kina har en behörighet att ”inlåt[a] sig i underhandling om … angelägenhet [som rör riket] med främmande makt eller någon som företräder dess intresse”.
Behörighet är en term som betecknar den kapacitet en person har att representera den part som den agerar för. Eftersom det handlar om relationer med en främmande makt måste "behörigt ombud" förstås i en folkrättslig mening. Enligt folkrätten har en ambassadör alltid behörighet att förhandla med den stat i vilken hen är stationerad. En ambassadör har en mycket vid behörighet, vilken täcker olika former av kontakter med och i den stat i vilken ambassadören är ackrediterad. Detta följer av artikel 3 i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser.
Article 3
1.The functions of a diplomatic mission consist, inter alia, in:
(a) Representing the sending State in the receiving State;
(b) Protecting in the receiving State the interests of the sending State and of its nationals, within the limits permitted by international law;
(c) Negotiating with the Government of the receiving State;
En ambassadör har inte obegränsad behörighet; ambassadören kan inte utan vidare ingå mellanstatliga avtal och binda riket och behörigheten är begränsad till relationer till den stat (eller organisation etc) vid vilken ambassadören är ackrediterat sändebud. Det står dock klart att en ambassadör har behörighet att företräda det sändande landet i förhandlingar med det mottagande landet och att eventuella befogenhetsinskränkningar (se nedan) som inte meddelats motparten inte påverkar denna behörighet. Därmed torde BrB 19:4 inte vara tillämplig på den situation som gärningsbeskrivningen omfattar; Lindstedt kan inte kan ha haft ”föregiven egenskap av behörigt ombud” eftersom hon hade en verklig sådan egenskap i förhållande till den mottagande staten, Kina.
Behörighet är inte samma sak som befogenhet. Befogenhet handlar om förhållandet mellan ombudet och huvudmannen, alltså uppdragsgivaren, i detta fall UD. Det är möjligt att det fanns en inskränkning i befogenheten från UD:s sida – det har jag ingen kunskap om – men den påverkar inte behörigheten. En främmande makt, i detta fall Kina, måste kunna lita på att en ambassadör kan företräda sitt land, oavsett vilka mejl som kan ha utvecklats mellan ambassadören och dess utrikesdepartement. Om det nu skulle vara så att Lindstedt har överträtt en befogenhet så är det inte straffbart enligt BrB 19:4. Denna paragraf verkar träffa en person som oriktigt påstår sig vara ambassadör snarare än en som verkligen är det.
I mitt utlåtande diskuterade jag också begreppet ”förhandling” (”underhandling”). Med förhandling förstås i dagligt tal tämligen målinriktade diskussioner som syftar till någon form av överenskommelse. Den folkrättsliga betydelsen ligger i linje med den allmänna förståelsen. En förhandling syftar till att uppnå en överenskommelse mellan parterna, t ex i frågor av gemensamt intresse eller för att lösa en uppkommen tvist. Däremot anses ordet inte täcka allmänna samtal eller trevare.
Inte heller täcker ordet ”förhandling” aktiviteter som innebär att en part agerar så att två andra parter kan förhandla sig fram till en överenskommelse. Om en aktör strävar efter att underlätta för två andra parter att nå en lösning så kan denne alltså vara medlare -- om den är aktiv i själva utbytet -- eller stå för s k bona officia/good offices, om det inskränker sig till att möjliggöra och underlätta förhandlingar mellan de två parterna.
Den ofrånkomliga slutsatsen är att 19:4 har en begränsad räckvidd, förmodligen bara avseende ”traktatförhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter”. Eftersom jag inte kunnat följa målet i tingsrätten – vilket delvis varit hemligt – kan jag inte med bestämdhet uttala mig om huruvida Lindstedt engagerat sig i förhandlingar, men det som framkommit i media kan enligt min mening inte klassificeras på det sättet.

torsdag 11 juni 2020

USA:s sanktioner mot ICC är ogrundade och strider mot folkrätten


Jag medverkade tidigare ikväll i Studio Ett kväll om USA:s sanktioner mot ICC.  
Jag sa bl a ungefär följande:
De misstänkta internationella brott i Afghanistan som åklagaren nu undersöker gäller krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten från 2003 och framåt, och undersökningen omfattar potentiellt samtliga stridande parter, inklusive den afghanska regeringen, talibanerna, terroristorganisationer som al-Qaida samt utländska trupper från USA och andra länder.
Trumpregeringen har helt fel när de påstår att förundersökningen strider mot folkrätten. Varje stat har rätt att åtala och döma för handlingar som sker på dess territorium, s k territoriell jurisdiktion, oavsett om brotten begåtts av egna medborgare eller av utlänningar. Afghanistan har alltså en grundläggande rättighet att åtala amerikaner för brott som begåtts i Afghanistan. Dessutom gäller det s k universell jurisdiktion för internationella brott, som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, vilket innebär att vilken stat som helst får åtala och döma, oavsett vem som begått brottet och var det skett. Även Sverige kan alltså åtala amerikaner för brott i Afghanistan. Vad Afghanistan, Sverige och ICC-parter har gjort är att delegera denna rätt till ICC. Att ICC undersöker brott som kan ha begåtts av amerikaner eller andra i Afghanistan är alltså helt i sin ordning.
Dessutom står de amerikanska åtgärderna i strid med folkrätten. Vad gäller visumrestriktioner har stat en grundläggande rätt att vägra inresetillstånd för en utlänning, men det gäller bara om dessa restriktioner inte strider mot något avtal om visumfrihet eller mot högkvartersavtalet mellan FN och USA, enligt vilket USA inte för begränsa inresa för personer som bjudits in till FN. Att beslagta eller frysa någons tillgångar strider mot de mänskliga rättigheterna, om det inte finns laga grund, och eftersom varken ICC eller dess anställda bryter mot folkrätten genom att undersöka brott finns ingen sådan laga grund.
De amerikanska åtgärderna kan försvåra för ICC, eftersom det t ex kan bli omöjligt att resa till FN-högkvarteret i New York för att samla information. Jag tror dock inte att det kommer att hindra förundersökningarna från att gå vidare.
Om ICC skulle vilja förhöra eller åtala någon amerikansk medborgare kommer denne förstås inte att överlämnas av USA. Domstolen kan dock förplikta var och en av ICC:s 123 parter och att överlämna en sådan person, om hen befinner sig på dess territorium. Nästan alla europeiska och amerikanska stater (Nord-, Mellan- och Sydamerika) är parter. De som eventuellt åtalas kommer alltså att hindras märkbart i sitt resande.
USA kan stoppa eventuella åtal genom den s k komplementaritetsprincipen. Om USA är berett att själv undersöka och eventuellt åtala de som ICC kan misstänka så får inte åklagaren gå vidare. När den tidigare åklagaren, Luis Moreno Ocampo, började titta på misstänkta brott av brittiska trupper i Irak inledde britterna förundersökningar mot militär personal (om än kanske inte så energiska som en del bedömare tyckte vore påkallat).
Den sista frågan i Studio Ett gällde om det amerikanska angreppet kommer att skada ICC:s legitimitet. Jag svarade att det är ett problem att flera stora stater, såsom USA, Kina, Ryssland och Indien, inte är parter. Ett angrepp från den närmast unikt arroganta och illa sedda Trumpregeringen, däremot, är inte nödvändigtvis ett legitimitetsproblem.
Pompeo skröt under pressbriefingen med att USA alltid har stött internationella rättegångar som i Nürnberg, Tokyo och Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. Det stämmer, men cdet har då gällt rättegångar mot medborgare i andra länder. Trumpregeringens agerande, och f ö även George W. Bush-regeringens, har gått ut på att hålla amerikaner, och särskilt amerikanska soldater, immuna. Den rättvisa som ska gälla för andra medborgare ska inte gälla för amerikaner.

lördag 11 januari 2020

Vem ska betala ersättning till offren för den iranska nedskjutningen av det ukrainska planet (PS752)?


Jag blev för en stund sedan uppringd av en journalist från TT som ställde frågan om det finns några folkrättsliga bestämmelser om detta.

Iran är förstås moraliskt ansvarigt gentemot det ukrainska flygbolaget (Ukraine International Airlines; UIA) och kanske också ansvarigt enligt iransk lag. Om man inte ersätter bolaget direkt kan den ukrainska staten, som UIA:s hemstat, göra ett folkrättsligt anspråk för bolagets räkning gentemot den iranska regeringen. Om Iran skulle vägra att ersätta fullt ut får det bli en rättssak, inför internationella domstolen i Haag eller i skiljedom; det förutsätter dock att båda parter accepterar en sådan tvistlösning. Det är också möjligt att saken kan tas upp i den internationella civila luftfartsorganisationen ICAO; jag känner dock inte till ICAO:s regler.

Passagerarna (varav 17 svenska medborgare eller i Sverige fast bosatta) har rätt till ersättning från flygbolaget enligt 1999 års Montrealkonvention. Eftersom UIA inte kan lastas för nedskjutningen är beloppet dock begränsat. Om det begränsade beloppet inte täcker en rimlig ersättning bör det vara Iran som är ansvarigt för det överskjutande beloppet. Precis som vad som gäller för flygbolaget kan hemstaterna till de omkomna göra anspråk hos Iran om Iran inte betalar. Dessutom omfattar Irans ansvar gentemot UIA ersättning för de belopp som UIA kan komma att betala till offrens anhöriga.
Här kan till sist tilläggas att när USA skjöt ner ett iranskt passagerarplan 1988 betalade man ut ersättning till offren på ”humanitära” grunder. Man erkände dock inte att man brutit mot folkrätten, utan att det handlade om ett misstag som var ursäktligt. Oavsett hur det förhöll sig med den saken kan man konstatera att Iran inte har försökt att undkomma ansvar på den grunden, varför det nog inte behöver diskuteras om nedskjutningen av ursäktlig,p g a den spända situationen i området eller av andra skäl.

tisdag 7 januari 2020

What would it take to justify the killing?


As implied in my previous blogpost, the Pentagon had justified the strike by saying that it was “aimed at deterring future Iranian attack plans.” The DoD had also claimed that Soleimani was “actively developing plans to attack American diplomats and service members in Iraq and throughout the region”.
The debate, in particular in the US, now seems to be about whether there was proof about such plans. As I argued Friday (para 5), even if there were such plans, the strike would have been illegal.
Another possible ground is that the US was already involved in a violent encounter with Iran, was also suggested in the statement, since Soleimani allegedly had “orchestrated” attacks against Iraqi and US personnel, including the one on 27 December. If that had been the case, there would already be an armed conflict, and the US could justify the killing under the laws of armed conflict (my para 2). However, the US itself has not claimed that it was acting under those laws, since it has not invoked the laws or armed conflicts, nor used the pertinent terms “belligerency”, “armed attack”, “armed conflict” or the more colloquial word “war” (see here and here). In addition, even if it had invoked those rules, it would still have to show that the armed struggle betweeen the two parties reaches that level.

fredag 3 januari 2020

The killing of Soleimani


1.       Neither the White House nor the Department of Defense (DoD) has offered a legal justification for the killing of general Soleimani. That is probably because it is difficult to find one.
2.       If there is a war (armed conflict) between the US and Iran, then Soleimani, as a general, is surely a legitimate target. However, there is no such war.
3.       There is, perhaps, a civil war (a non-international armed conflict) in Iraq, in which the US is supporting the Iraqi government. (My impression is, though, that the still ongoing violence in Iraq does not reach the level of civil war.) If so, the US has to act under the authority of the Iraqi government, which invited them. It is not at all clear that the killing is within the bounds of what the Iraqi government has approved. The Iraqi prime minister Abdul-Mahdi has condemned the earlier US attack on a Shia militia on 29 December.
4.       Another potential justification is that the US is at war with the Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC), headed by Soleimani, which the US declared to be a terrorist organisation in 2019. However, the US has not declared itself to be at war with all terrorist organisations, but only with those affiliated with al-Qaeda, and this certainly does not apply to the IRGC.
5.       Yet another argument, perhaps suggested by the DoD, is that it was an act of self-defence against an imminent attack, even though the Pentagon does not use such legal terminology. If so, the US has to show that Iran was involved in a plot to attack the US or US forces and that the killing of Soleimani was necessary to prevent such attacks. This seems difficult: If these alleged attacks are already planned, the killing of one general is probably not a useful means to stop them; if they were not planned, they are not imminent. And the right to such “anticipatory self-defence” is controversial. Further, the US needs to explain why it had the right to execute that attack on the territory of a third party, Iraq. In addition, if the US is invoking self-defence it is also inviting Iran to claim that it is now involved in an armed conflict with the US, which means that Iran can use all sorts of military measures against US targets. For all of these reasons, it is understandable that the US did not explicitly invoke such a right.
6.       If there is no war whatsoever, then human rights apply fully. (In war, human rights still apply, but with many exceptions for legitimate belligerent acts.) The US claims that it is not bound by human rights law outside its own territory and jurisdiction, but it is one of very few countries to make that claim, which is not based on the better interpretation of the UN human rights conventions or on international customary law. In fact, that claim is ridiculous since it means that civilians would be better protected in war than in peace. Under human rights law, the act constitutes an illegal extrajudicial killing.
7.       None of this changes the fact that Soleimani has the blood of hundreds if not thousands of people on his hands, not least from the (underreported) brutal crackdown of the demonstrations in Iran in November as well as for his support of the al-Assad regime in Syria. However, as Trump himself has noted, the US is not the world’s policeman. Not only because it no longer wants to, but most of all because it does not have that authority.