söndag 14 april 2019

”IS-barnen”

Jag har tillfrågats av media flera gånger de senaste dagarna angående de barn till IS-krigare som sitter i det SDF-kontrollerade lägret Al Hol i nordöstra Syrien.
Sverige har, liksom alla stater, en skyldighet att ta emot egna medborgare. Det är en skyldighet vi har både gentemot dessa personer (en mänsklig rättighet) och gentemot de stater som kan tänkas utlämna , utvisa eller avvisa dem hit. Däremot har Sverige inte en skyldighet att transportera hem svenskar, varken enligt svensk lag eller folkrätten.
I det nu aktuella fallet kan man ändå tycka att Sverige borde göra just det. Först förstås av humanitära skäl, vilka väger tyngst beträffande barnen, som har det svårt och inte har hamnat där de befinner sig av eget val. Men det gäller också av hänsyn till SDF. För denna (kurddominerade) de facto-myndighet är dessa personer ytterligare en börda i en även i övrigt mycket svår situation. Det är inte SDF:s fel att de rest ner från Sverige för att ansluta sig till en terroristorganisation. Det är förstås inte den svenska regeringens direkta fel heller, men det är ändå i Sverige (huvudsakligen) som dessa personer vuxit upp och radikaliserats och de är svenska medborgare. Därför bör Sverige, som deras hemstat, ta ansvar och försöka ta hem dem.  
För att detta ska vara möjligt krävs att SDF medverkar, både genom att rikta en begäran till Sverige om saken och genom att ge praktiskt stöd, inte minst vad gäller säkerheten.
Man kan förstås anmärka att Al Hol ligger i Syrien och att det därför är den syriska regeringens ansvar och bestämmanderätt. Damaskusregimen har dock ingen kontroll, och dessutom är dess legitimitet mycket låg. Den svenska regeringen bör därför vara pragmatisk och agera direkt med SDF.
De flesta av dessa barn har – såvitt kan förstås -- sina mammor med sig i lägret, och förmodligen finns också några pappor. Om dessa är svenska medborgare bör även de – om de så vill och om SDF släpper dem -- få åka hem tillsammans med barnen, trots att det säkert är så att flera av föräldrarna är olämpliga som föräldrar. För det första har ett barn rätt till sin familj enligt både barnkonventionen och Europakonventionen. För det andra så är det juridiskt svårt att skilja barnen från föräldrarna mot deras vilja; lagen om vård av unga är knappast tillänplig förrän de kommer tillbaka till Sverige, särskilt eftersom de flesta sannolikt inte är mantalsskrivna i landet längre. Av dessa två skäl är det juridiskt svårt för att inte säga omöjligt att ta hem barn mot vårdnadshavarnas vilja. Vårdnadsfrågan får istället diskuteras när familjerna återvänt.
För det tredje vore det direkt ansvarslöst av Sverige att låta potentiellt farliga svenskar vandra vind för våg i andra länder. Naturligtvis kan inte Sverige leta upp alla farliga svenska medborgare runt om i världen, men om barnen ändå ska transporteras till Sverige bör också de vuxna tas hem. Det enda undantaget är om SDF eller någon annan myndighet i regionen vill åtala dem och kan göra det under rimligt rättssäkra omständigheter. Om den kapaciteten finns är det en bra lösning, men annars finns möjligheten till åtal också i Sverige, för terroristbrott, krigsförbrytelser eller andra svåra brott. Jag föreställer mig att samtliga vuxna IS-återvändare förhörs av både Säpo och vanlig polis.
Det har diskuterats huruvida IS-krigare bör fråntas svenskt medborgarskap. Det kan sägas att de, genom att ansluta sig till en terroristorganisation, har försakat rätten att vara en del av det svenska samhället. Jag har förståelse för det argumentet. Medborgarskap bör handla om ömsesidighet mellan stat och medborgare (oavsett härkomst). Samtidigt är medborgarskap en mänsklig rättighet (om än en svårdefinierad sådan) och det finns en folkrättslig förpliktelse att inte göra personer statslösa. Man kan frånta en person dennes svenska medborgarskap om den personen har ett dubbelt medborgarskap. Det kan i vissa fall vara rimligt, men bara om det finns ett starkt band med den andra staten. Det vore, åter igen, ansvarslöst att s a s dumpa svenska medborgare på någon annan stat. 

torsdag 11 april 2019

Julian Assange


Those who have followed my blog know that I have frequently commented on the Julian Assange affair, mostly -- but not exclusively -- on demand. Those comments have generally related to issues connected to the Swedish rape investigations, which were discontinued in 2017. (I did not have an opinion on the substance of the charges as such, but I claimed that there was no reason to believe that it would be easier to extradite Assange from Sweden than from the UK. Today’s events appear to corroborate that.)
Now that Assange has been apprehended by British police, I have very mixed feelings.
I feel genuinely sorry for him. Seven years in the embassy of Ecuador have not been kind to him.
Wikileaks has published, and helped publish, very important information, including on war crimes seemingly committed by US troops in Iraq. That has been an important service to the general public. Even though these acts might legally be criminal, I think that they are clearly justified from a moral point of view. If all of Wikileaks’ publications had been morally right, I would have added my voice to those who think that Assange should be released (on moral or political grounds).
However, Wikileaks has also made massive and completely indiscriminate publications of material that is, or would seem to be, detrimental to legitimate security interests of States and of individuals. While some publications of this nature might, on balance, be justified by countervailing moral interests, that has certainly not been the case for all the leaks.