söndag 7 augusti 2022

Vad alla som kommenterar Amnestyrapporten bör känna till

 1.      Många av de som kritiserar Amnestyrapporten om den ukrainska krigföringen utgår explicit eller implicit från att den som försvarar sig inte är bunden av samma regler som den som anfaller, dvs att i detta fall att Ukraina inte behöver ta samma hänsyn till civilbefolkningen som Ryssland, eftersom det skulle hindra Ukrainas möjligheter att försvara sig. Detta är fel, och jag ska försöka förklara varför. (Längre ner kommer jag att kort diskutera rapportens innehåll och hur Amnesty hanterat den samt dessutom påstå att alla parter måste kunna granskas.)

 2.      När de första moderna reglerna om krigföring (”krigets lagar”) skrevs från slutet av 1800-talet (med början i 1864 års Genèvekonvention) var den etablerade uppfattningen att det inte var förbjudet att anfalla en annan stat. Krig var så att säga ett medel för att lösa tvister. Genève- och Haagkonventionerna (1899 och 1907) skrevs för att mildra krigets verkningar, inte för att förbjuda krig. Efter första världskriget begränsades rätten att använda militärt våld, och genom FN-stadgan blev krig i princip förbjudet, förutom i självförsvar eller med FN-uppdrag. Många menade därför att det inte borde finnas några krigets lagar, eftersom man inte kan reglera det som är förbjudet, eller att eventuella regler bara skulle binda den angripande, inte den försvarande.

Ganska snart kom dock staterna fram till att krigets lagar (eller internationell humanitär rätt, IHR) ändå behövs, och att de ska gälla lika för alla parter. År 1949 antogs de fyra Genèvekonventionerna, som nu har ratificerats av samtliga stater. De har sedermera utökats med bl a två viktiga tilläggsprotokoll, som antogs 1977.

 3.      Det finns flera skäl för att alla parter ska följa IHR:

·       Även om krig i princip är förbjudet förekommer fortfarande krig, och därför bör lidandet i krig minimeras så långt möjligt.

·       I ett krig kommer båda parter att påstå sig ha rätten på sin sida. Om bara den angripande staten skulle vara bunden av IHR skulle alltså ingen av de stridande anse sig bunden.

·       Syftet med IHR är att skydda krigets offer, främst civila. De är skyddsvärde oavsett om de råkar tillhöra den angripande eller den försvarande sidan.

Man kan förstås moraliskt diskutera dessa premisser, men de ligger till grund för den juridiska (folkrättsliga) regleringen, och de har alltså accepterats av alla världens stater. Man kan också diskutera i vilken mån de följs i verkligheten, men det är i alla fall klart att de är långt ifrån verkningslösa.

 4.      Detta betyder att det i ett pågående krig finns två regelverk som gäller samtidigt. Det första är begränsningen av rätten att använda våld (med en latinsk term ”jus ad bellum”, rätten att föra krig) och den andra är krigets lagar, inklusive IHR (”jus in bello”, rätten i krig). Det är alltså fullt möjligt att en stat bryter mot jus ad bellum men inte mot jus in bello, och omvänt. Detta betyder i princip att en angripare som gjort sig skyldig till ett brott mot jus ad bellum genom att ha inlett ett krig i strid med folkrätten ändå kan efterleva jus in bello. Om kriget förs i enlighet med IHR hindrar inte det att kriget i stort är olagligt, men det betyder att brottet så att säga stannar vid angreppet i sig. Vad gäller kriget i Ukraina har Ryssland dock gjort sig skyldig till såväl otaliga brott mot jus in bello som ett brott mot jus ad bellum, och detta brott blir allvarligare ju fler operationer som angriparen vidtar.

5.      Det kan verka knappologiskt att skilja på jus ad bellum och jus in bello, men det finns skäl för det. Det är bara de yttersta beslutsfattarna -- Putin, Sjojgu m fl --som är individuellt ansvariga för beslutet att angripa Ukraina, medan militärer på lägre nivåer kan vara fria från ansvar för krigföringen om de efterlever jus in bello. Detta ger därmed ett incitament för den ryska militären att efterleva IHR (vilket dock inte verkar ha fungerat särskilt bra, såvitt man vet), samtidigt som de som bryter mot dessa regler, från generaler till meniga, kan åtalas. Den ryska soldat som för någon tid sedan dömdes i ukrainsk domstol för att ha dödat en äldre cyklist i Butja, t ex, hade knappast kunnat dömas för att som enskild soldat ha lytt orderm att gå in i Ukraina, men han blev ansvarig för sin handling att skjuta den ukrainske mannen.

 6.      Hur påverkar detta hur man ska se på de omständigheter som beskrivs i Amnestyrapporten?

För det första så kan det hända att de ukrainska styrkorna har överträtt folkrätten genom att bedriva sina operationer så att civilas säkerhet sätts i fara på ett onödigt sätt. Jag diskutera det kort i mitt tidigare inlägg. Min ytterst preliminära uppfattning – som utgår från den korta rapport som publicerats i pressmeddelandet -- är att det inte kan uteslutas att Amnesty har rätt i en del fall, men att det nog kan vara så att man inte har tagit tillräcklig hänsyn till de militära omständigheterna. Den humanitära rätten bygger på en avvägning mellan humanitära och militära hänsyn, och ingen stat vill frånhända sig möjligheterna att strida på ett rimligt effektivt sätt. Jag tror alltså att det kan ligga en del i Joakim Paasikivis balanserade kritik i Studio ett i fredags.

För det andra: Om det är så att ukrainska styrkor har använt sig av civila byggnader så kan det påverka hur man ser på de ryska angreppen. Amnestys utredare var på plats för att undersöka misstänkta ryska krigsförbrytelser, men menar sig då ha funnit att det på flera av de angripna civila platserna hade funnits ukrainsk militär. Detta betyder i så fall inte att Ukraina brutit mot IHR, men det förändrar synen på de ryska anfallen. Som jag påpekar i mitt första inlägg från igår är det fullt naturligt att Ukraina använder sig av civil infrastukrur; det går knappast att föra krig på annat sätt, eftersom nästan all infrastruktur i alla länder är civil. Om man har gjort det på ett sätt som onödigtvis sätter civila i fara så utgör det, som nämnts ovan, en överträdelse av IHR. Men även om man gjort det i överensstämmelse med IHR, dvs genom att ”i möjligaste mån” skydda civila, så betyder det att Ryssland sannolikt haft rätt att angripa denna byggnad, eftersom den därmed blivit ett militärt mål. Om ukrainska trupper, med vederbörliga försiktighetsåtgärder för att skydda civila, grupperar i en skola så får Ryssland alltså angripa denna skola. I den situationen har därmed ingen av de stridande brutit mot IHR.

7.      En del kommentatorer har ondgjort sig över att Amnesty har granskat den ukrainska försvararen, trots att det förstås är Putin som är den stora skurken i sammanhanget, och de menar därtill att Amnesty därigenom går Putins ärende.

Vad jag vet har det inte framkommit något som pekar på att Amnesty skulle ha genomfört undersökningen i det syftet (och det hade f ö varit mycket oväntat, särskilt mot bakgrund av den rikliga och skarpa kritik som man tidigare riktat mot Ryssland). Om det visar sig att Amnestys undersökningar och resonemang är av dålig kvalitet förtjänar de allvarlig kritik, särskilt mot bakgrund av att de kunde förutse hur rapporten skulle komma att användas av Ryssland. Enligt min mening reser den hittills släppta rapporten flera kritiska frågor, men det är svårt att veta om Amnesty är helt ute i ogjort väder utan att ha tillgång till hela underlaget (vilket bör släppas snarast i någon form).

Vidare verkar den internationella ledningen för Amnesty inte ha skött processen särskilt bra, varken före eller efter publiceringen, vilket reser frågor om dess politiska omdöme. Även om en MR-organisation ska fokusera på mänskliga rättigheter och inte ta politiska hänsyn i sina analyser så måste den ändå kunna hantera den politiska kontexten.

Däremot är det enligt min bestämda uppfattning absurt att hävda att den ukrainska krigföringen inte ska undersökas. Menar kritikerna att granskningen av Guantanamolägret skulle ha avfärdats därför att den stöder al-Qaida? Menar man att Amnestys kritik mot Hamas urskillningslösa raketbeskjutning ska avfärdas därför att den stödjer den israeliska ockupationspolitiken? 

Om det är så att den ukrainska strategin bidrar till att civila dödas så bör den sakligt kritiseras och diskuteras utifrån syftet att just skydda civila. En sådan granskning förändrar inte det faktum att det är den ryska regeringen som är den stora förövaren.

fredag 5 augusti 2022

DN raljerar osakligt och okunnigt om Amnestyrapporten

Som jag skrivit i ett blogginlägg tidigare idag finns det anledning att diskutera Amnestys slutsatser. Det Michael Winiarski (DN) ägnar sig åt idag är dock inte att diskutera utan att osakligt och okunnig raljera. 

Jag kommenterar några citat.

  •  ”Rysslands terrorbombningar av civila mål talar Amnesty betydligt mindre om”, skriver Winiarski. Det är naturligt att Amnesty talar mindre om ryska terrorbombningar, eftersom rapporten fokuserar på ukrainskt agerande. Icke desto mindre kritiseras Ryssland i hårda ordalag på tre ställen i texten, liksom i ett stort antal rapporter om ryska övergrepp på Amnestys webbsajt
  • Lite längre ner står följande: ”Formuleringen är förrädisk: ’Att befinna sig i en defensiv position fritar inte den ukrainska militären från att respektera internationell humanitär rätt.’” Denna formulering i Amnestys rapport är inte alls förrädisk utan utgör ett korrekt återgivande av en grundbult i Genèvekonventionerna och andra delar av den internationella humanitära rätten, nämligen att dessa regler – inklusive skyddet av civila – gäller för alla parter, såväl den som anfaller som den försvarar sig.
  • Winiarski ”gör sig löjlig” över att rapporten talar om frontllinjer: ”Och vilken frontlinje? Författarna till rapporten måste veta att den ryska krigföringen nästan uteslutande består av artilleri- och robotbeskjutning från positioner tiotals kilometer bort.” I nästa stycke bekräftar Winiarski (omedvetet?) att det finns en frontlinje: ”Enligt Amnesty ska de som försvarar sina hem och familjer inte ens få vistas där. Men om de lämnar sina positioner är det fritt fram för den ryska armén att erövra mer av Ukraina.” Även om den ryska strategin och taktiken till stor del bygger på användning av artilleri syftar den ändå till syvende och sist till att ta territorium ("erövra mer av Ukraina"), och då finns det per definition en frontlinje. För övrigt är den slutsats som Winiarski drar om Amnestyrapporten orimlig. Av det som Amnesty skriver följer inte att ukrainska trupper inte får strida i bebyggda områden. Däremot kan det verkligen diskuteras om Amnesty ställer för höga krav på försiktighetsåtgärder från den ukrainska sidan. Huruvida så är fallet är svårt att avgöra på grundval av den kortfattade rapport som hittills publicerats. 
  • Winiarski skriver ”I realiteten talar Amnesty för att Ukraina ska kapitulera för Ryssland. Därför är det följdriktigt att rapporten har fått beröm i Moskva.” Förutom att det inte finns någon grund i rapporten för detta påstående verkar den också bygga på idén att en text ska bedömas efter vem den gynnar. Winiarski kan säkert själv gissa vem som gynnas av att Amnesty misskrediteras. (Vilket förstås inte betyder att Amnesty inte ska utsättas för kritik, när den är välgrundad.)

Har Ukraina satt civilas liv i fara? Amnestys granskning

 Jag blev nyss intervjuad av P3 Nyheter om Amnestyrapporten där det hävdas att Ukraina sätter civila i fara genom sin krigföring. (Den text som är publicerad på Amnestys hemsida är ganska kort och man undrar därför om det kommer att publiceras en längre version senare.)

 Jag svarade bl a så här:

 Även om det är Putin som är angripare så måste båda sidor efterleva den internationella humanitära rätten (IHR, som är en del av krigets lagar). Genèvekonventionerna säger att den som attackerar inte får angripa civila mål samt om det blir civila skador under angrepp på militära mål så måste det finnas en proportionalitet mellan den militära nyttan och de civila skadorna (vilket förstås är en svår bedömningsfråga). Den andra sidan av myntet är att även den försvarande måste göra sitt bästa för att undvika civila skador. I artikel 58 i det första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna (som både Ukraina och Ryssland ratificerat) gäller följande:

 Parterna i konflikten skall i möjligaste mån

a) utan intrång i bestämmelserna i artikel 49 i fjärde konventionen sträva efter att förflytta civilbefolkning, civilpersoner och civil egendom som står under deras kontroll från grannskapet av militära mål;

b) undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av tättbefolkade områden;

c) vidtaga övriga nödvändiga försiktighetsmått i syfte att skydda civilbefolkning, civilpersoner och civil egendom som står under deras kontroll mot faror som uppkommer till följd av militära operationer.

Det är tillåtet att använda sig av civil egendom under krig. Det är trots allt så att nästan all egendom som berörs av krig -- bostadshus, fordon, vägar, broar, offentliga byggnader etc – är civil. Att strida i bebyggt område strider inte i sig mot folkrätten, eftersom man givetvis måste kunna försvara sig där angriparen kommer. Att använda sig av skolor som tillfälliga förläggningar eller baser är inte heller konstigt, eftersom skolor ofta är lämpliga för det ändamålet. Även sjukhus kan till nöds användas, men då är bevisbördan tyngre, särskilt om det finns patienter kvar. Det som emellertid alltid gäller är att den krigförande måste försöka skydda civilbefolkningen och civil egendom så långt möjligt. Att använda områden med många civila som avfyrningsplatser för artilleri bör t ex undvikas.

För den som attackerar gäller alltid att den inte får angripa civila mål och att det måste råda proportionalitet mellan militär nytta och civila skador. Även om det skulle finnas ukrainska soldater i ett sjukhus eller i en skola som är omgiven av civil bebyggelse måste Ryssland alltså göra en proportionalitetsbedömning. Denna princip innebär att en liten grupp soldater kan s a s skyddas av civilbefolkningen, därför att det i allmänhet vore oproportionerligt att döda en stor grupp civila för att slå ut en mindre fientlig grupp. Att medvetet använda sig av civila som mänskliga sköldar på detta sätt bryter klart mot IHR och kan utgöra en krigsförbrytelse.

***

 Vad ska man säga om Amnesty rapport? Rapporten har fått en hel del kritik (se här, här), bland annat inte oväntat ifrån Zelensky som menar att den förtar fokus från det stora onda, nämligen den det ryska angreppet. Den har fått kritik också för att den inte har beaktat de militära omständigheterna tillräckligt. Det står ju trots allt i det första tilläggsprotokollet att man ska vidta de här försiktighetsmått den ”i möjligaste mån”, och det kan vara svårt för den försvarande sidan att bestämma var striden ska äga rum. Jag skulle tro att många militära jurister gör en annan bedömning än vad Amnesty har gjort.

 Icke desto mindre är det viktigt att också den ukrainska sidan granskas. Båda sidor har en skyldighet att efterleva den internationella humanitära rätten att bespara den civila befolkningen krigets fasor.

 Det kan hända att en noggrann analys kommer att visa Amnestys bedömningar i flera stycken är fel. Däremot är det helt orimligt att kritisera Amnesty för att man gjort granskningen. Ingen – inte ens offret – står bortom granskning och kritik.