Har Ukraina satt civilas liv i fara? Amnestys granskning

 Jag blev nyss intervjuad av P3 Nyheter om Amnestyrapporten där det hävdas att Ukraina sätter civila i fara genom sin krigföring. (Den text som är publicerad på Amnestys hemsida är ganska kort och man undrar därför om det kommer att publiceras en längre version senare.)

 Jag svarade bl a så här:

 Även om det är Putin som är angripare så måste båda sidor efterleva den internationella humanitära rätten (IHR, som är en del av krigets lagar). Genèvekonventionerna säger att den som attackerar inte får angripa civila mål samt om det blir civila skador under angrepp på militära mål så måste det finnas en proportionalitet mellan den militära nyttan och de civila skadorna (vilket förstås är en svår bedömningsfråga). Den andra sidan av myntet är att även den försvarande måste göra sitt bästa för att undvika civila skador. I artikel 58 i det första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna (som både Ukraina och Ryssland ratificerat) gäller följande:

 Parterna i konflikten skall i möjligaste mån

a) utan intrång i bestämmelserna i artikel 49 i fjärde konventionen sträva efter att förflytta civilbefolkning, civilpersoner och civil egendom som står under deras kontroll från grannskapet av militära mål;

b) undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av tättbefolkade områden;

c) vidtaga övriga nödvändiga försiktighetsmått i syfte att skydda civilbefolkning, civilpersoner och civil egendom som står under deras kontroll mot faror som uppkommer till följd av militära operationer.

Det är tillåtet att använda sig av civil egendom under krig. Det är trots allt så att nästan all egendom som berörs av krig -- bostadshus, fordon, vägar, broar, offentliga byggnader etc – är civil. Att strida i bebyggt område strider inte i sig mot folkrätten, eftersom man givetvis måste kunna försvara sig där angriparen kommer. Att använda sig av skolor som tillfälliga förläggningar eller baser är inte heller konstigt, eftersom skolor ofta är lämpliga för det ändamålet. Även sjukhus kan till nöds användas, men då är bevisbördan tyngre, särskilt om det finns patienter kvar. Det som emellertid alltid gäller är att den krigförande måste försöka skydda civilbefolkningen och civil egendom så långt möjligt. Att använda områden med många civila som avfyrningsplatser för artilleri bör t ex undvikas.

För den som attackerar gäller alltid att den inte får angripa civila mål och att det måste råda proportionalitet mellan militär nytta och civila skador. Även om det skulle finnas ukrainska soldater i ett sjukhus eller i en skola som är omgiven av civil bebyggelse måste Ryssland alltså göra en proportionalitetsbedömning. Denna princip innebär att en liten grupp soldater kan s a s skyddas av civilbefolkningen, därför att det i allmänhet vore oproportionerligt att döda en stor grupp civila för att slå ut en mindre fientlig grupp. Att medvetet använda sig av civila som mänskliga sköldar på detta sätt bryter klart mot IHR och kan utgöra en krigsförbrytelse.

***

 Vad ska man säga om Amnesty rapport? Rapporten har fått en hel del kritik (se här, här), bland annat inte oväntat ifrån Zelensky som menar att den förtar fokus från det stora onda, nämligen den det ryska angreppet. Den har fått kritik också för att den inte har beaktat de militära omständigheterna tillräckligt. Det står ju trots allt i det första tilläggsprotokollet att man ska vidta de här försiktighetsmått den ”i möjligaste mån”, och det kan vara svårt för den försvarande sidan att bestämma var striden ska äga rum. Jag skulle tro att många militära jurister gör en annan bedömning än vad Amnesty har gjort.

 Icke desto mindre är det viktigt att också den ukrainska sidan granskas. Båda sidor har en skyldighet att efterleva den internationella humanitära rätten att bespara den civila befolkningen krigets fasor.

 Det kan hända att en noggrann analys kommer att visa Amnestys bedömningar i flera stycken är fel. Däremot är det helt orimligt att kritisera Amnesty för att man gjort granskningen. Ingen – inte ens offret – står bortom granskning och kritik.