söndag 7 augusti 2022

Vad alla som kommenterar Amnestyrapporten bör känna till

 1.      Många av de som kritiserar Amnestyrapporten om den ukrainska krigföringen utgår explicit eller implicit från att den som försvarar sig inte är bunden av samma regler som den som anfaller, dvs att i detta fall att Ukraina inte behöver ta samma hänsyn till civilbefolkningen som Ryssland, eftersom det skulle hindra Ukrainas möjligheter att försvara sig. Detta är fel, och jag ska försöka förklara varför. (Längre ner kommer jag att kort diskutera rapportens innehåll och hur Amnesty hanterat den samt dessutom påstå att alla parter måste kunna granskas.)

 2.      När de första moderna reglerna om krigföring (”krigets lagar”) skrevs från slutet av 1800-talet (med början i 1864 års Genèvekonvention) var den etablerade uppfattningen att det inte var förbjudet att anfalla en annan stat. Krig var så att säga ett medel för att lösa tvister. Genève- och Haagkonventionerna (1899 och 1907) skrevs för att mildra krigets verkningar, inte för att förbjuda krig. Efter första världskriget begränsades rätten att använda militärt våld, och genom FN-stadgan blev krig i princip förbjudet, förutom i självförsvar eller med FN-uppdrag. Många menade därför att det inte borde finnas några krigets lagar, eftersom man inte kan reglera det som är förbjudet, eller att eventuella regler bara skulle binda den angripande, inte den försvarande.

Ganska snart kom dock staterna fram till att krigets lagar (eller internationell humanitär rätt, IHR) ändå behövs, och att de ska gälla lika för alla parter. År 1949 antogs de fyra Genèvekonventionerna, som nu har ratificerats av samtliga stater. De har sedermera utökats med bl a två viktiga tilläggsprotokoll, som antogs 1977.

 3.      Det finns flera skäl för att alla parter ska följa IHR:

·       Även om krig i princip är förbjudet förekommer fortfarande krig, och därför bör lidandet i krig minimeras så långt möjligt.

·       I ett krig kommer båda parter att påstå sig ha rätten på sin sida. Om bara den angripande staten skulle vara bunden av IHR skulle alltså ingen av de stridande anse sig bunden.

·       Syftet med IHR är att skydda krigets offer, främst civila. De är skyddsvärde oavsett om de råkar tillhöra den angripande eller den försvarande sidan.

Man kan förstås moraliskt diskutera dessa premisser, men de ligger till grund för den juridiska (folkrättsliga) regleringen, och de har alltså accepterats av alla världens stater. Man kan också diskutera i vilken mån de följs i verkligheten, men det är i alla fall klart att de är långt ifrån verkningslösa.

 4.      Detta betyder att det i ett pågående krig finns två regelverk som gäller samtidigt. Det första är begränsningen av rätten att använda våld (med en latinsk term ”jus ad bellum”, rätten att föra krig) och den andra är krigets lagar, inklusive IHR (”jus in bello”, rätten i krig). Det är alltså fullt möjligt att en stat bryter mot jus ad bellum men inte mot jus in bello, och omvänt. Detta betyder i princip att en angripare som gjort sig skyldig till ett brott mot jus ad bellum genom att ha inlett ett krig i strid med folkrätten ändå kan efterleva jus in bello. Om kriget förs i enlighet med IHR hindrar inte det att kriget i stort är olagligt, men det betyder att brottet så att säga stannar vid angreppet i sig. Vad gäller kriget i Ukraina har Ryssland dock gjort sig skyldig till såväl otaliga brott mot jus in bello som ett brott mot jus ad bellum, och detta brott blir allvarligare ju fler operationer som angriparen vidtar.

5.      Det kan verka knappologiskt att skilja på jus ad bellum och jus in bello, men det finns skäl för det. Det är bara de yttersta beslutsfattarna -- Putin, Sjojgu m fl --som är individuellt ansvariga för beslutet att angripa Ukraina, medan militärer på lägre nivåer kan vara fria från ansvar för krigföringen om de efterlever jus in bello. Detta ger därmed ett incitament för den ryska militären att efterleva IHR (vilket dock inte verkar ha fungerat särskilt bra, såvitt man vet), samtidigt som de som bryter mot dessa regler, från generaler till meniga, kan åtalas. Den ryska soldat som för någon tid sedan dömdes i ukrainsk domstol för att ha dödat en äldre cyklist i Butja, t ex, hade knappast kunnat dömas för att som enskild soldat ha lytt orderm att gå in i Ukraina, men han blev ansvarig för sin handling att skjuta den ukrainske mannen.

 6.      Hur påverkar detta hur man ska se på de omständigheter som beskrivs i Amnestyrapporten?

För det första så kan det hända att de ukrainska styrkorna har överträtt folkrätten genom att bedriva sina operationer så att civilas säkerhet sätts i fara på ett onödigt sätt. Jag diskutera det kort i mitt tidigare inlägg. Min ytterst preliminära uppfattning – som utgår från den korta rapport som publicerats i pressmeddelandet -- är att det inte kan uteslutas att Amnesty har rätt i en del fall, men att det nog kan vara så att man inte har tagit tillräcklig hänsyn till de militära omständigheterna. Den humanitära rätten bygger på en avvägning mellan humanitära och militära hänsyn, och ingen stat vill frånhända sig möjligheterna att strida på ett rimligt effektivt sätt. Jag tror alltså att det kan ligga en del i Joakim Paasikivis balanserade kritik i Studio ett i fredags.

För det andra: Om det är så att ukrainska styrkor har använt sig av civila byggnader så kan det påverka hur man ser på de ryska angreppen. Amnestys utredare var på plats för att undersöka misstänkta ryska krigsförbrytelser, men menar sig då ha funnit att det på flera av de angripna civila platserna hade funnits ukrainsk militär. Detta betyder i så fall inte att Ukraina brutit mot IHR, men det förändrar synen på de ryska anfallen. Som jag påpekar i mitt första inlägg från igår är det fullt naturligt att Ukraina använder sig av civil infrastukrur; det går knappast att föra krig på annat sätt, eftersom nästan all infrastruktur i alla länder är civil. Om man har gjort det på ett sätt som onödigtvis sätter civila i fara så utgör det, som nämnts ovan, en överträdelse av IHR. Men även om man gjort det i överensstämmelse med IHR, dvs genom att ”i möjligaste mån” skydda civila, så betyder det att Ryssland sannolikt haft rätt att angripa denna byggnad, eftersom den därmed blivit ett militärt mål. Om ukrainska trupper, med vederbörliga försiktighetsåtgärder för att skydda civila, grupperar i en skola så får Ryssland alltså angripa denna skola. I den situationen har därmed ingen av de stridande brutit mot IHR.

7.      En del kommentatorer har ondgjort sig över att Amnesty har granskat den ukrainska försvararen, trots att det förstås är Putin som är den stora skurken i sammanhanget, och de menar därtill att Amnesty därigenom går Putins ärende.

Vad jag vet har det inte framkommit något som pekar på att Amnesty skulle ha genomfört undersökningen i det syftet (och det hade f ö varit mycket oväntat, särskilt mot bakgrund av den rikliga och skarpa kritik som man tidigare riktat mot Ryssland). Om det visar sig att Amnestys undersökningar och resonemang är av dålig kvalitet förtjänar de allvarlig kritik, särskilt mot bakgrund av att de kunde förutse hur rapporten skulle komma att användas av Ryssland. Enligt min mening reser den hittills släppta rapporten flera kritiska frågor, men det är svårt att veta om Amnesty är helt ute i ogjort väder utan att ha tillgång till hela underlaget (vilket bör släppas snarast i någon form).

Vidare verkar den internationella ledningen för Amnesty inte ha skött processen särskilt bra, varken före eller efter publiceringen, vilket reser frågor om dess politiska omdöme. Även om en MR-organisation ska fokusera på mänskliga rättigheter och inte ta politiska hänsyn i sina analyser så måste den ändå kunna hantera den politiska kontexten.

Däremot är det enligt min bestämda uppfattning absurt att hävda att den ukrainska krigföringen inte ska undersökas. Menar kritikerna att granskningen av Guantanamolägret skulle ha avfärdats därför att den stöder al-Qaida? Menar man att Amnestys kritik mot Hamas urskillningslösa raketbeskjutning ska avfärdas därför att den stödjer den israeliska ockupationspolitiken? 

Om det är så att den ukrainska strategin bidrar till att civila dödas så bör den sakligt kritiseras och diskuteras utifrån syftet att just skydda civila. En sådan granskning förändrar inte det faktum att det är den ryska regeringen som är den stora förövaren.

Inga kommentarer: