De turkiska attackerna i irakiska Kurdistan–ett brott mot folkrätten?

Som rapporterats dödade den turkiska försvarsmakten häromdagen av misstag 35 turkkurdiska smugglare i irakiska Kurdistan. Turkiet trodde, såvitt kan förstås, att de 35 tillhörde PKK.
Händelsen aktualiserar en rad folkrättsliga frågor.
1. Får Turkiet ingripa i Irak (vilket sker regelbundet)? Huvudregeln är förstås att en stat inte får använda våld mot eller på en annan stats territorium. För att kunna ingripa i irakiska Kurdistan måste Turkiet därför visa a) att den irakiska regeringen gett sitt medgivande eller b) att den irakiska regeringen stött PKK och därmed själv gjort sig skyldig till folkrättsstridigt våld mot Turkiet. Eventuellt kan man alternativt tänka sig c) att de turkiska ingripandena skulle kunna rättfärdigas om Turkiet måste ingripa mot basområden i Irak och Irak inte självt vill eller förmår hålla rent på sitt territorium. Denna princip gäller i den gamla neutralitetsrätten; den ena krigförande kan ingripa mot motståndaren på neutralt territorium om den neutrala staten inte själv förmår göra det. Liknande argument nämndes också i samband med amerikanska ingripanden i Afghanistan och Pakistan mot al-Qaida.
2. Det ovanstående gäller förstås under förutsättning att det verkligen hade varit PKK man attackerat. Nu var det smugglare som dödades. Är Turkiet ansvarigt för det?
I den humanitära rätten (krigets lagar) gäller de grundläggande distinktions- och proportionalitetsprinciperna: man får inte angripa civila personer och mål, och om det uppstår “collateral damage” vid angrepp på militära mål så måste de civila skadorna stå i proportion till den militära nyttan av angreppet. ( Dock har ingen har kommit på exakt hur man ska jämföra dessa två ojämförbara storheter.) Som ett komplement till dessa finns försiktighetsprincipen, som bl a säger att

de som planerar eller beslutar om ett anfall skall
1. göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom

(Se artikel 57, första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna här; motsvarande regel gäller sedvanerättsligt också i interna konflikter, dvs inbördeskrig.)
Jag känner inte till de närmare omständigheterna i detta fall, men det verkar som om de 35 smugglarna upptäckts med hjälp av en s k drönare, dvs en obemannad flygfarkost, och att man sedan sänt en missil eller liknande mot målet. Detta betyder att attacken utfördes utan att någon med egna ögon såg gruppen av smugglare; allt skedde sannolikt på distans. Detta hindrar inte att den som beordrat attacken är ansvarig. Såvida inte angreppet var uppsåtligt var det dock inte en krigsförbrytelse.
Än besvärliga blir det när man tar nästa steg, från fjärrkontrollerade vapensystem till automatiska system, “robotic weapon systems”, då t ex drönare eller andra redskap används inte bara för att leta upp mål utan också för att “på egen hand”, utan beslut av en människa, angripa mål som den hittar. Vem är då ansvarig för eventuella felbeslut – den som sänt roboten på uppdrag, den som konstruerat den, den som beslutat om inköp eller ingen? Detta ämne diskuteras nu humanitärrättskretsar. Se t ex här, här, här och här.
3. Den senaste tidens ökade oro i de kurdiska delarna av Turkiet aktualiserar också frågor om det kurdiska folkets ställning i Turkiet, kurdernas minoritetsrelaterade rättigheter (t ex att få använda sitt eget språk) samt deras eventuella rätt till självbestämmande. Det får dock kanske bli ämnet för ett separat blogginlägg i framtiden.

Var de baltiska staterna ockuperade?

I dagarna var det tjugo år sedan Sovjetunionen upplöstes. Några månader tidigare hade de tre baltiska staterna allmänt erkänts som självständiga. Detta påminner mig om den svenska diskussionen 1989 om huruvida de baltiska staterna var ockuperade eller inte. (Jag satt då på mitt första förordnande på UD och minns debatten väl.)

Dåvarande utrikesminister Sten Andersson hade i en intervju förnekat att de baltiska staterna var ockuperade. Den efterföljande diskussionen byggde delvis (men inte helt) på ett missförstånd, som ska förklaras här.

De baltiska staterna ockuperades 1940 av Sovjetunionen efter ultimatum från Stalin, och annekterades kort därefter, på “ansökan” av dessa stater. Den svenska samlingsregeringen (med alla partier utom kommunisterna) erkände genom olika åtgärder den sovjetiska annektionen.

Var detta folkrättsenligt? Den sovjetiska ockupationen och annektionen stred otvivelaktigt mot dåtidens (liksom förstås mot dagens) folkrätt. Idag är en olaglig annektion inte bara olaglig utan ogiltig -- en nullitet, utan rättsliga konsekvenser – och det föreligger en skyldighet för andra stater  att inte stödja eller erkänna en folkrättsstridig annektion. Eftersom en sådan annektion är ogiltig anses det olagligt annekterade området därför som ockuperat, dvs tillfälligt men inte permanent administrerat av den ockuperande staten. (Aktuella liknande fall under senare är år den irakiska annektionen av Kuwait, den indonesiska annektionen av Östtimor, den marockanska annektionen av Västsahara och den israeliska annektionen av östra Jerusalem och Golanhöjderna.)

År 1940 var situationen inte lika klar. Visserligen hade många stater vägrat att erkänna den marionettstat (Manchuko) som japanerna skapat i norra Kina år 1932 efter sitt angreppskrig, men den likaledes olagliga italienska annektionen av Etiopien 1936 erkändes av t ex Frankrike och Storbritannien. Den traditionella effektivitetsprincipen vägde i det senare fallet tyngst, dvs att det är den makt som har den effektiva kontrollen över ett område som ska anses vara dess regering.

Man kan säga att det hade varit i linje med en dåvarande tendens i folkrättens utveckling att vägra erkänna den sovjetiska annektionen. Om Sverige hade valt den vägen hade de baltiska staterna enligt vårt synsätt varit ockuperade. Nu valde samlingsregeringen istället den mer konservativa vägen, dvs att erkänna det sovjetiska effektiva maktinnehavet. Det fanns förstås också goda realpolitiska skäl till det år 1940, då Norge och Danmark var ockuperade av Sovjetunionens dåvarande allierade Tyskland, och då Finland med blotta förskräckelsen nyss hade lyckats få fred efter det sovjetiska angreppskriget 1939-1940.

När Sten Andersson 1989 sa att de baltiska staterna inte var ockuperade var det m a o inget annat än en logisk konsekvens av det tidigare ställningstagandet. Detta hindrar inte att det även med den utgångspunkten var så att den sovjetiska annektionen var folkrättsstridig. Att säga att Baltikum inte var ockuperat betyder alltså inte att det var OK av Sovjetunionen att införliva dem i sitt territorium och styra dem med järnhand i ett halvsekel.

En anknytande fråga som dök upp efter självständigheten var om de baltiska staterna år 1991 var nya stater eller om de egentligen var samma stater som de som utövade självständighet 1920-1940. Detta hade betydelse bl a för om havsgränserna som avtalats mellan Sverige och Sovjetunionen 1988 skulle rivas upp eller om de baltiska staterna s a s skulle ärva dem. Detta löstes genom att nya avtal skrevs som bygger på 1988 års gränser. En annan fråga var om de ryssar som flyttade in i de baltiska staterna 1940-1991 skulle betraktas som utlänningar eller medborgare. Denna fråga är såvitt jag vet inte löst i princip, även om den för många ryssar i Baltikum fått en praktisk lösning. Min egen inställning är att man bör se denna fråga i ett MR-perspektiv. Även om man – i strid med samlingsregeringens bedömning -- skulle komma fram till att den olagliga sovjetiska annektionen var en nullitet, och att de inflyttade ryssarna därmed skulle kunna tyckas ha samma ställning som israeliska “bosättare”, så föreligger en fundamental skillnad: De allra flesta av dessa ryssar flyttade in i god tro och hade ingen tillgång till någon information om att den ryska kontrollen över Baltikum var rättsstridig; för dem var det inte märkvärdigare att flytta från Perm till Tallinn än det vore för en svensk att flytta från Malmö till Östersund. Att utreda detta skulle dock kräva ett eget blogginlägg.

Persson och Schibbye–vilket brott har de dömts för?

I svenska media sägs allmänt att de dömts för “terrorbrott”. Mer exakt handlar det dock om stöd till terrorism (som jag skrev igår). Se BBCs och Amnestys rapportering (se här och här), samt den etiopiska lagen (här). Huruvida det är den ena eller det andra brottet har betydelse för hur långt straff de kan dömas till.

Domen mot Persson och Schibbye -- vad kan Sverige göra nu?

Domstolen i Addis Abbeba har alltså funnit de båda svenskarna skyldiga till såväl olaga inresa i landet (vilket de erkänt) som understödjande av terrorism, men inte för terroristbrott i sig. Straffet meddelas den 27 december. Domen kan överklagas. (se här)

Jag har tidigare skrivit om vad svenska regeringen kan göra (se här). Man kan idag förstås fortsätta att ge konsulärt stöd, dvs att se till att de har försvarsadvokater och får annat stöd. Sverige kan också fortsätta att ta upp saken på diplomatisk nivå och uttrycka sin oro och sitt engagemang. Allt detta gör förstås regeringen redan.

Om domen skulle stå sig även i högre instans har Etiopien mycket sannolikt brutit mot folkrätten, dels genom inskränkningar av yttrandefriheten och kanske också genom att domstolen inte varit opartisk och oberoende (omständigheterna i det senare avseendet är inte helt klara). (Se mer om detta i mitt tidigare inlägg.) Däremot kan Sverige inte redan på detta stadium ställa några krav på t ex ersättning eller föra saken vidare till någon internationell instans och påstå att Etiopien brutit mot folkrätten. Detta eftersom det finns en folkrättslig regel om uttömmande av inhemska rättsmedel. Denna regel innebär att ett klagomål rörande behandling av individer s a s kan föras upp på den internationella nivån först efter det att man har uttömt alla möjligheter att få rättelse på nationell nivå. Därför måste målet först överklagas.

Denna regel gäller allmänt, såväl för en individ som vill klaga hos Europadomstolen eller FN:s MR-kommittéer som för en stat som vill klaga s a s på individens vägnar. Det senare kallas diplomatiskt skydd, och innebär att en stat tar på sig den skada som drabbat en av dess medborgare, såsom om skadan hade gällt staten själv. Det är ett gammalt rättsinstitut och används ganska sällan. FN:s folkrättskommission har nyligen kodifierat (samlat och skrivit ner) de regler som gäller för diplomatiskt skydd (se här). I dessa regler görs en del undantag från kravet på uttömmande av inhemska rättsmedel, bl a om "[t]here are no reasonably available local remedies to provide effective redress, or the local remedies provide no reasonable possibility of such redress".

Europaparlamentet räddade EU–det olagliga fiskeriavtalet med Marocko stoppat

EU-parlamentet röstade igår, överraskande och med knapp majoritet, för att stoppa EUs fiskeriavtal med Marocko. Avtalet, som drivits av framförallt Spanien och Frankrike, omfattar i strid med folkrätten också det ockuperade Västsahara (se här). Grattis till alla de parlamentariker som verkat för att EU ska efterleva folkrätten, bl a svenska Isabella Lövin, och heder också åt svenska regeringen som röstade nej i ministerrådet! Men mest av allt kanske man kan få hoppas att detta blir det första steget mot en förändrad marockansk inställning och att västsaharierna äntligen kan få hålla sin sedan 1974 uppskjutna folkomröstning. (Spanien började något motvilligt förbereda en folkomröstning innan man brådstörtat lämnade landet 1975-76.)

För min analys, se referat från mitt anför ande under ett seminarium i parlamentet förra veckan (se här).