Kampen mot straffrihet -- ett problem för fredsmäklare

Den internationella straffrättens framväxt under de senaste 15 åren, såväl med mer eller mindre internationella domstolar som med nationella åtal under universell jurisdiktion, har onekligen förändrat förutsättningarna för politiken. Den har gjort en hel mängd beteenden betydligt riskablare, om inte omöjliga. Samtidigt skapar den komplikationer för fredsmäklare, som inte längre kan laborera med amnesti som ett element i en fredsuppgörelse. Denna nya faktor är något som både de onda och de välmenande måste ta hänsyn till.

Fortsatt om Israel, Gaza och den internationella straffrätten

Apropå min tidigare blog om straffansvar för de israeliska attackerna på Gaza, har det kommit in flera intressanta nyheter. En israelisk överste, delaktig i ”Operation Cast Lead” i Gaza runt nyåret, fick nyligen skynda sig hem från London efter det att det framkommit uppgifter om att åtal hotade. En spansk domare har utfärdat åtal mot flera israeliska politiker och befälhavare för oproportionerliga attacker på en Hamasledare i Gaza 2002, men den spanska utrikesministern Moratinos har sagt att man ska stoppa fortsatta åtal under universell jurisdiktion. Samtidigt har ICC-åklagaren Luis Moreno Ocampo meddelat att han tittar på Gazasituationen. Det handlar här om användningen av fosfor. Israel är inte part till Romstadgan, men ICC funderar på om den palestinska myndigheten skulle kunna göra ett ad hoc-hänskjutande under artikel 12; den palestinska myndigheten gjorde nyligen en sådan deklaration, men ICC har inte tagit ställning till om den kan godtas. Förutom att bedöma de påstådda brotten, måste man också avgöra om Palestina är en stat, eller möjligen att likställa med en stat, vilket nog blir problematiskt. Det måste sägas att det är ett slags folkrättssubjekt, men det innebär inte att det ”når upp till” att vara en stat. För närvarande – och sedan lång tid tillbaka -- befinner sig palestinierna i flera avseenden i ett slags folkrättsligt svart hål, eftersom territoriet är statslöst, och särskilt gäller detta Gaza, då Israel menar att man inte längre är ockupationsmakt där. Om ICC, mot alla odds, skulle finna att man har jurisdiktion skulle det förstås betyda att åklagaren skulle ha möjlighet att undersöka också om Hamas begått brott.

Uganda fortsätter jaga Kony i Kongo -- kommendanter ger upp?

Den militära kampanjen ”Operation Lightning Thunder” mot LRA i Kongos djungler går nu mot slutet av sin andra månad. Man kunde för ett par veckor sedan läsa att Joseph Konys ställföreträdare, Okot Odhiambo (även han åtalad vid ICC) är beredd att ge upp och vill ha amnesti, och detsamma sägs gälla den likaledes efterlyste Dominic Ongwen. Det är inte känt var de befinner sig idag. Amnesti har de dock sannolikt rätt till; det finns idag inga undantag till den nu gällande ugandiska amnestilagen från 2000 (däremot lär det planeras förändringar inom ramen för verkställandet av Jubaavtalen mellan regeringen och LRA). Trots detta kan Odhiambo och Ongwen inte skyddas mot överlämnande till ICC; på det folkrättsliga planet är det Romstadgan för ICC som gäller och inte den ugandiska amnestilagen. Ett problem i sammanhanget är dock att Uganda ännu inte antagit den lagstiftning som ska reglera proceduren med överlämnande.

Nkunda efterlyst av ICC?

Som man kunnat läsa även i svenska tidningar har Laurent Nkunda, ledare för tutsirebellerna CNDP, nu arresterats i Kigali. Det ryktas att ICC har en ”sealed” arresteringsorder på honom. Trots att Rwanda inte är part till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen utgör det inte något folkrättsligt hinder mot överlämnande av Nkunda till ICC. Det borde därutöver finnas en hel del brott att åtala också i Demokratiska Republiken Kongo, och DR Kongo har också begärt honom utlämnad. Det skulle därför vara uppseendeväckande om inte Rwanda överlämnade Nkunda till ICC eller till DRK. För några år sedan hade det säkert inte blivit så, men tiderna förändras. Nkundas tidigare ställföreträdare som befälhavare för CNDP, Bosco Ntaganda, är redan efterlyst av ICC för brott som han begått under sin tid som ställföreträdande befälhavare för FPLC/UPC under Thomas Lubanga -- den första åtalade vid ICC, vars rättegång började 26 januari efter många förseningar.

Uganda: Krig och fredsprocess samtidigt

Den 14 december tappade den ugandiska regeringen tålamodet med LRA-ledaren Joseph Kony och inledde tillsammans med trupper från DR Kongo och Södra Sudan militära operationer mot LRA i DRK. Huruvida de kommer att bli framgångsrike eller ej är ännu oklart. Här i Kampala fortsätter dock implementeringen av fredsavtalen, inte minst vad gäller ansvar och försoning. En arbetsgrupp i rättssektorn har arbetat med förslag som ska presenteras i februari, om planerna håller.

Efter Gaza: Israel skyddar mot åtal

Det har funnits mycket att säga om de israeliska operationerna i Gaza. Det har förekommit flera solklara brott mot den internationella humanitära rätten (IHR), som Hamas raketangrepp på israeliska civila och de ofta helt oproportionerliga och ibland också uppenbarligen urskillningslösa israeliska attackerna. Samtidigt har situationen varit svårbedömd. Är Gaza ett eget folkrättssubjekt (om än inte en stat)? Är Gaza ockuperat? Vilket ansvar har Israel för Gazas försörjning? Utgjorde Hamas angrepp på Israel ett väpnat angrepp som berättigar till självförsvar, eller var det så att det var fråga om en redan pågående väpnad konflikt? Jag ska inte försöka besvara de frågorna nu, och många andra har redan gjort så (med varierande resultat).
Jag vill dock peka på en händelse som varit intressanta från straffrättslig synvinkel. Som rapporterats i bl a DN har Israels premiärminister nyligen deklarerat att man de israeliska soldaterna inte skall risktera åtala någon för brott under kampanjen i Gaza. Det är inte helt klart om detta innebär att de är skyddade från åtal i Israel, och om så vore skulle det vara fråga om ett ganska allvarligt brott mot den humanitära rätten, och en åtgärd som dessutom kraftigt minskar tilltron till Israels vilja ett efterleva IHR. Det finns en otvetydig förpliktelse att åtala för svåra överträdelser av IHR (dvs motsvarande krigsförbrytelser) och därtill en förpliktelse att beivra mindre allvarliga överträdelser.
I vart fall betyder uttalandet att man skall försöka skydda israeler mot åtal i andra länder. Det görs mot bakgrund av ett antal händelser under senare tid då israeliska militärer varit nära att häktas på olika håll i världen, bl a Storbritannien, för påstådda krigsförbrytelser. Det lär också vara så att israeliska befäl avråds från att resa till Europa. Trots det bekymmersamma i att Israel vägrar att beivra egna brott, är det ändå något lika hoppingivande att hotet om åtal i andra länder tydligen känns hårt – en viss avskräckande inverkan borde det ha.
Att även Hamas borde låta myndigheterna i Gaza åtala för krigsförbrytelser, trots att Gaza såsom icke-stat inte är part till någon IHR-konvention, behöver inte påpekas. Eftersom angreppen från Gaza mot civila varit uttalad regeringspolitik kan man dock utgå från att så inte kommer att ske.

Tribunal i Kenya?

Oroligheterna i Kenya i januari förra året håller på att få ett rättsligt efterspel i form av åtal mot ett flertal av landets högsta ledare. Som bekant resulterade valet den 27 december 2007 i att den sittande presidenten Mwai Kibaki förklarade sig som segrare medan utmanaren Raila Odinga ansåg sig bestulen på segern (vilket han nog hade rätt i). Kontroversen urartade i kravaller och strider med mer än 1000 döda under några få veckor. Efter medling av bl a Kofi Annan (med hjälp av FN:s förre rättschef Hans Corell) slöts ett avtal om maktdelning, samt ett särskilt avtal om att tillsätta en undersökningskommision med en kenyansk och två utländska domare. I den s k Wakikommissionens rapport, som kom den 16 oktober, sägs att ett antal kenyanska ledare verkar vara skyldiga till brott som kan uppgå till brott mot mänskligheten, och den kenyanska regeringen får fram till den sista februari på sig att bilda en oberoende tribunal för att pröva dessa brott; om så inte sker kommer medlingsgruppen att överlämna ett förseglat kuvert med namn och bevis till ICC:s åklagare, Luis Moreno Ocampo. Kommissionens rekommendationer är utformade i steg enligt en ”road-map” med olika tidsfrister, och den första klarade kontrahenterna av med nöd och näppe när Kibaki och Odinga den 16 december kom överens om att den nya tribunalen ska bildas. För att hela programmet ska kunna fullföljas krävs dock att parlamentet avbryter sitt sommarlov samt, förstås, att ett lagförslag skrivs. Det lär finnas ett utkast till lag om tribunalen, som jag dock inte sett. Dessutom har ett antal organisationer i det civila samhället skrivit ett ambitiöst förslag.
Förutom de stora politiska problem som är involverade när höga politiker misstänks finns också juridiska problem. Kenya har nyligen antagit en lag om internationella brott (Sveriges lagförslag ligger f ö fortfarande i en skrivbordslåda på Justitiedepartementet), men många menar att den inte kan tillämpas på händelserna i januari 2008. Det anses att det skulle bryta mot retroaktivitetsförbudet i Artikel 77(4) av den kenyanska konstitutionen. För egen del tror jag att en retroaktiv tillämpning kan vara motiverad både folkrättsligt, eftersom brott mot mänskligheten utgör internationella brott, och sannolikt även med ledning av konstitutionen, eftersom de handlingar det är fråga om säkert var brottsliga redan enligt den nu gällande kenyanska brottsbalken. (Liknande problem har diskuterats runt utkastet till den ugandiska ICC-lagen.)
Om de kenyanska politikerna inte skulle enas om att få fram domstolsstadgan i tid – och tidspressen är hård – innebär det inte med nödvändighet att ICC kommer att åtala. Visserligen kommer den s k komplementaritetsprincipen sannolikt inte att ställa till några problem; enligt denna skall ICC inte träda in om ett land är villigt och förmöget att självt åtala, men för det krävs att det pågår lagföring, vilket inte är fallet. Däremot är det fråga om ICC-åklagaren kommer att anse att brotten är av den svårighetsgrad som krävs för att han skall åtala. Dessutom fordras nog att han själv ”triggar” domstolens jurisdiktion eftersom det för närvarande inte är sannolikt att den kenyanska regeringen hänskjuter frågan. Åklagaren har befogenhet att själv inleda en process, men han har hittills aldrig gjort det utan har låtit de aktuella staterna eller säkerhetsrådet inleda förfarandet genom ett hänskjutande.
Det är hur som helst intressant att ICC på ett så påtagligt sätt åter involverats i en inhemsk politisk process, och nu för första gången i en situation där det inte råder väpnad konflikt.