Vapenexport till Israel och den svenska regeringens inställning till Gazakonflikten

Jag ska här diskutera två frågor: Huruvida Sverige får exportera vapen och annan krigsmateriel till Israel respektive den svenska regeringens hållning till konflikten i stort. Dessutom ska jag förklara ett kryptiskt DN-citat av mig. Jag börjar med vapenexport, som diskuterades i Riksdagen den 25 oktober och som togs upp i P1 Konflikt den 9 november.

Vapenexport (och det kryptiska citatet)

Enligt artikel 6 (3) i FN:s vapenexportkonvention (Arms Trade Treaty; ATT) får en stat inte tillåta export av vapen, ammunition eller komponenter

 … if it has knowledge at the time of authorization that the arms or items would be used in the commission of genocide, crimes against humanity, grave breaches of the Geneva Conventions of 1949, attacks directed against civilian objects or civilians protected as such, or other war crimes as defined by international agreements to which it is a Party.

Enligt artikel 7 (1) och 7 (3) får man inte heller godkänna vapenexport om det finns en ”overriding risk” att vapnen kommer att användas för att

(i)            commit or facilitate a serious violation of international humanitarian law;

(ii)          (ii) commit or facilitate a serious violation of international human rights law;

Sådan export skulle också bryta mot EU:s gemensamma ståndpunkt om krigsmaterielexport liksom mot allmän folkrätt, som förbjuder att en stat medveten stödjer en annan stats överträdelser av folkrätten.

Det är sannolikt att Israel begått omfattande krigsförbrytelser, inklusive genom sin ockupationspolitik, vilket den svenska regeringen känner väl till. Det finns därför åtminstone en ”overriding risk” att svenska exportprodukter skulle användas för fortsatta brott mot folkrätten. Att skydda sig mot inkommande raketer och robotar från Hamas, Hizbollah och Iran är helt i enlighet med folkrätten, men inte att bedriva oproportionerliga militära anfall eller utsvältning, inte heller att bygga bosättningar eller på andra sätt upprätthålla ockupationen.  Sverige har inte gett tillstånd till krigsmaterielexport sedan 1950-talet, men det pågår följdleveranser av materiel som tidigare inte klassificerades som krigsmateriel; det är hemligt exakt vad det handlar om.

Som nämns i en DN Debatt-artikel som fyra kollegor och skrev i somras (30 juli 2024) har Internationella domstolen sagt att den israeliska ockupationen måste upphöra så snart som möjligt, Internationella brottmålsdomstolens åklagare (f ö en brittisk medborgare, föreslagen av en tidigare konservativ regering) har väckt åtal mot Netanyahu och Gallant för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och folkrätten säger otvetydigt att en stat inte får understödja en annan stats folkrättsöverträdelser (som jag förklarade ovan). Dessutom tillkommer två händelser den gångna veckan som verkar ge Netanyahu i stort sett fritt spelrum, nämligen att försvarsminister Gallant (som faktiskt varit lite återhållande i det israeliska krigskabinettet) avskedats och att valet av Trump att Netanyahu nu känner att han inte längre behöver bekymra sig om Bidenadministrationens (milt) tillbakahållande kraft. Att Liberalernas utrikespolitiska talesperson, Joar Forssell, i den situationen pläderar för att Sverige ska tillåta vapenexport till Israel är ytterst förvånande, för att uttrycka sig mycket diplomatiskt. Jag noterar också att partisekreteraren Olofsgård inte tar principiellt avstånd till idén då han noterar att ”det nu inte [är] aktuellt med vapenexport till Israel från Sverige.”

Jag tycker för övrigt att det vore olyckligt att hänga upp den svenska krigsmaterielexportpolitiken på om mottagaren är en demokrati eller inte, vilket Liberalerna vill. Det avgörande borde vara om materielen kommer att användas på ett folkrättsenligt sätt eller inte, alltså för självförsvar i enlighet med internationell humanitär rätt (Genèvekonventionerna etc, ”krigets lagar”). USA är fortfarande en demokrati, men invasionen av Irak 2003, liksom många andra amerikanska militära operationer, var i strid med folkrätten (och hade dessutom en mycket destruktiv effekt i Irak, i Mellanöstern och globalt).

Ytterligare en sak i Konfliktintervjun med Forssell måste kommenteras. Forssell säger att det inte är ”politiker här i Sverige [som] ska göra bedömningar av vad som varit brott eller inte utan det måste vara upp till det internationella juridiska systemet som vi har på plats.” Men det är just det som folkrätten kräver, dvs att varje stat gör en bedömning av om det man tänker göra – t ex att skicka vapen – kan riskera att utgöra medhjälp till brott innan man vidtar den åtgärden. Dessutom är det faktiskt så att Israel (liksom USA) inte har accepterat Internationella domstolens allmänna jurisdiktion och inte heller är part till Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och dessutom på alla sätt har försökt motarbeta ICC:s arbete, inklusive genom aktivt spioneri – ett flagrant brott mot folkrätten i sig. Israel gör faktiskt allt man kan för att undvika just ”det internationella juridiska systemet”. Dessutom noterar jag att varken Joar Forssell eller någon annan i Liberalerna inväntade någon bedömning från ”det internationella juridiska systemet” innan man, på goda grunder, fördömde Rysslands invasion av Ukraina eller de många krigsförbrytelser som Ryssland begått under kriget.

Och det leder mig in på det kryptiska DN-citatet. I den tryckta versionen av DN (ink pdf-versionen) står följande:

”– Jag tror inte att Israel kommer att fällas för folkmord, som stat. Däremot finns det andra folkmords[1]handlingar jag tror de kommer befinnas skyldiga till, som att inte ha åtalat dem som uppviglar till folkmord till exempel. I det läget måste alltså alla andra stater ha agerat, annars anses vi medskyldiga till brotten, säger professor Pål Wrange.”

Den som kan folkrätt kan ha undrat över den tredje meningen, och det med rätta, eftersom Sverige näppeligen kan bli ansvarigt för att Israel inte åtalar israeliska uppviglare (även om Sverige i och för sig har jurisdiktion att göra sådana åtal). Det var fråga om ett missförstånd. I nätversionen är den meningen ändrad till ”Alla stater måste agera och göra allt de rimligen kan för att förhindra folkmord och krigsförbrytelser.”

Den svenska regeringens hållning

Jag har försökt följa regeringens uttalanden under hela konflikten, men närmast bygger denna analys på de tre regeringspartiledarnas DN debattartikel 18 oktober, Riksdagsdebatten den 25 oktober och regeringens webbsida ”Vad regeringen gör med anledning av kriget mellan Israel och Hamas”.

Mig veterligen har Sveriges regering inte en enda gång sagt att Israel verkar överträda folkrätten, än mindre att Israel mycket sannolikt har begått ett betydande antal krigsförbrytelser. Man nöjer sig med att säga att Israel ”måste” agera ”i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten” – vilket förstås är en självklarhet – och att Israel måste ”göra mer” för att skydda civilbefolkningen och öka tillgången till humanitärt stöd. Att Israel ägnat sig åt  utsvältning och att många av de israeliska militära operationerna uppenbarligen har bedrivits med total likgiltighet för civila offer sägs inte. Regeringen har inte heller påpekat att Internationella brottmålsdomstolen - som Sverige alltid har stött – har åtalat Israels premiärminister och försvarsminister.

Förklarande not: Det är inte alltid klart vilka handlingar som utgör krigsförbrytelser. För att veta om t ex de civila skadorna är oproportionerliga måste man ha den information som den militära befälhavaren hade, eller borde ha skaffat sig. Ett stort antal civila offer i ett anfall behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att det är fråga om en krigsförbrytelse; Hamasförband kan ha gömt sig bland de civila. Det finns ändå många tecken som tyder på att det är så att Israel inte har tagit hänsyn till de civila. En del övergrepp kan förklaras av att de utförts av enskilda soldater eller av befäl på låg nivå, men det finns också mycket tydliga tecken som pekar på att många övergrepp grundas i en policy från IDF, eller kanske t o m från krigskabinettet. Se här och här.

Den israeliska ockupationen av palestinska områden är en grundfaktor i konflikten. Den legitimerar inga terrordåd, men det är svårt att se att konflikten och våldet ska få ett slut med mindre än att ockupationen upphör och det bildas en hållbar och demokratisk palestinsk stat. (Jag har inget principiellt emot en demokratisk enstatslösning med två folk med fulla mänskliga rättigheter, men det verkar ännu mer orealistiskt.) Såvitt jag vet har den svenska regeringen inte en enda gång uttryckligen nämnt, än mindre välkomnat, att den Internationella domstolen med stor majoritet förklarat att Israel så snart som möjligt måste upphöra med ockupationen. Maria Malmer Stenergard gör i riksdagsdebatten en referens, vilket är bra:

För oss är den internationella rätten som den uttolkas av den internationella domstolen helt avgörande. Den ska följas, och vi står till 100 procent bakom de uttalanden som domstolen har gjort. Vi försöker också i alla möjliga sammanhang att utöva påtryckningar. Där är EU som sagt den starkaste röst som Sverige har att jobba genom.

Hon tar dock inte domstolens uttalanden i sin mun och framförallt drar regeringen inte den korrekta slutsatsen av domstolens uttalanden. Regeringen stödjer en ”förhandlad tvåstatslösning”, men ordet ”förhandlad” förses inte med några villkor (t ex att den palestinska staten måste vara hållbar eller att den ska utgå från 1967 års gränser), och dessutom betyder förstås ordet ”förhandlad” att lösningen måste vara accepterad av Israel, vilket ger Israel ett veto. Istället för att ta sin utgångspunkt i förhandlingar mellan två ojämlika parter måste den svenska utgångspunkten vara folkrätten, dvs att en tvåstatslösning ska bygga på den enda folkrättsligt rimliga basen, nämligen att den israeliska ockupationen måste upphöra. För en hållbar lösning räcker det förstås inte med att Israel utrymmer de ockuperade områdena utan det kommer att krävas mycket mer, ömsesidiga säkerhetsarrangemang, ekonomiska arrangemang och ett stort internationellt engagemang, men utgångspunkten måste vara fast.

Det är mycket tråkigt att jämföra regeringens agerande rörande Ukraina respektive Gaza. Vad gäller Ukraina har den svenska regeringen ”konsekvent betonat vikten av att en kommande fred baseras på Ukrainas villkor”. Om Palestina, däremot, säger man som sagt att det måste till en ”förhandlad” lösning.  Regeringen har (helt riktigt) fördömt inte bara det ryska fullskaliga angreppet mot Ukraina utan också de många krigsförbrytelser som begås av ryska styrkor. På regeringens sajt förklaras vad som görs för att ”ställa Ryssland till svars för sina brott i Ukraina”: Stöd till ICC:s utredningar, upprättande av en tribunal mot aggressionsbrottet, omfattande samarbete för att dokumentera och samla bevis, förundersökningar i Sverige och ansvarsutkrävande av Ryssland som stat. Regeringen konstaterar alltså redan i rubriken att det har begåtts brott och man stödjer olika åtgärder under fem olika rubriker. Jag instämmer helhjärtat i vad regeringen gör gentemot Ryssland. Vad gäller Gaza, däremot, säger man alltså blott att ”[h]uruvida den internationella humanitära rätten har efterlevts är en fråga som bäst avgörs av rättsliga instanser” (oklart vilka, eftersom regeringen inte nämner dessa instanser, än mindre berättar vad de redan kommit fram till i tre olika rättsprocesser). På fråga om varför Sverige inte driver på för handelssanktioner, t ex genom att suspendera EU:s associationsavtal med Israel, säger utrikesministern blott att ”vi är av den bestämda uppfattningen att [handeln] skapar helt andra möjligheter för oss att ha diskussionsytor där vi också kan utöva alla möjligheter till påtryckningar mot Israel, och det kommer vi att göra.” Det hade förstås varit närmast bisarrt om utrikesministern hade sagt att handel med Ryssland skapar diskussionsytor.

Det finns givetvis viktiga skillnader mellan Ukraina och Gaza. Kriget i Ukraina inleddes med ett angrepp från Ryssland som var folkrättsstridigt från första minut. De israeliska militära operationerna var ett svar på ett ohyggligt (och givetvis helt oförsvarligt) terrorangrepp från Hamas, vilket Israel hade en rätt att försvara sig mot – så länge man höll sig inom folkrättens ramar. Från rysk sida har det nog inte gjorts särskilt många försök att efterleva folkrätten, medan man från israelisk sida trots allt ger varningar och evakueringsorder till civila. Men det finns också likheter, nämligen att det har begåtts allvarliga överträdelser av folkrätten på båda sidor. Och det har skett stora civila offer; i Ukraina över 11 000 döda enligt FN:s MR-kontor och i Gaza minst 20-30 000 (siffrorna är lite kontroversiella, men de ligger i denna storleksordning).

När man från Sveriges och andra väststaters sida försöker få stater i det globala syd att ställa upp på sanktioner mot Ryssland får man ofta höra att väst idkar dubbelmoral (och det gäller också för tiden före 7 oktober 2023). Om den svenska regeringen menar allvar med att ”[s]tödet till Ukraina är de
kommande årens allra främsta utrikespolitiska uppgift” – och det är jag förstås övertygad om att man verkligen gör – så bör man också överväga hur dess politik i världen i övrigt, inklusive Mellanöstern, spelar in.

***

Till sist: Idag är det två månader sedan Maria Malmer Stenegard tillträdde som utrikesminister. Som gammal Åhusbo vill jag (mycket senkommet) gratulera till utnämningen, varmt önska lycka till i arbetet (för hennes, för Sveriges och för världens skull) och hoppas att hon vill och kan korrigera den nuvarande svenska linjen i Palestinakonflikten.