Varför Ebba Buschs Facebookinlägg om Gaza är skadligt för svensk utrikespolitisk trovärdighet

Jag har gjort ett par smärre justeringar av texten 21.44.

I utrikespolitiken är det viktigt med kontinuitet och att följa ingångna förpliktelser. Förtroende utgör hårdvaluta i det internationella systemet, och det kan raseras snabbt. (Vilka stater kommer att våga lita på USA efter Trump?) Varje regering sätter förstås sin prägel på utrikespolitiken utifrån sina prioriteringar och utifrån sina uppfattningar om hur världen är och bör vara beskaffad, men en ansvarsfull regering gör det utifrån antagandet att utrikespolitiken är Sveriges och inte regeringspartiernas. Detta hindrar inte att det kan tas djärva beslut eller att en förändrad situation kan kräva nya beslut (t ex en ansökan till Nato), men det ska gå att känna igen Sverige, och andra länder ska kunna lite på att Sverige står för sitt ord, även efter ett regeringsskifte.

När Sverige erkände Palestina år 2014 var det ett djärvt och alls inte självklart beslut (även om det var grundat i en folkrättslig analys liksom i ett långvarigt svenskt stöd för en tvåstatslösning). Den dåvarande oppositionen invände mot beslutet. När den m-ledda regeringen tillträdde år 2022 beslöt man sig trots detta för att stå kvar vid beslutet, eftersom det allmänt anses att ett erkännande inte utan vidare kan tas tillbaka. Det var klokt.

Tidöregeringen har utsatts för flera utrikespolitiska prövningar. Ukrainafrågan och Natoprocessen är och har varit besvärliga, men regeringens huvudriktning har ändå varit tydlig och har haft ett brett stöd i landet. Vad gäller Gaza har det varit betydligt svårare att hitta rätt, men nu har regeringen landat i en linje som enligt min (och många andras) uppfattning är rimlig. Förutom de moraliska och politiska argumenten för att sätta press på Netanyahuregeringen finns det också ett gott folkrättsligt sådant: Det krävs för att uppfylla våra internationella förpliktelser att försöka hindra krigsförbrytelser och folkmord. Denna press kan bara utövas på ett europeiskt plan, och det är därför viktigt att Sverige kan agera trovärdigt och konsekvent inom EU.

När det nu – delvis på svenskt initiativ -- börjar växa fram ett konsensus om att öka pressen på Netanyahuregeringen väljer vice statsminister Ebba Busch att på Facebook den 5 augusti göra ett utspel med påståenden och förslag som verkar undergräva den svenska linjen. Detta har redan kritiserats på flera håll, t ex här, här och här. Jag ska här försöka ge några kommentarer utifrån min folkrättsliga expertis samt min erfarenhet som tidigare folkrättsrådgivare på UD.

För det första lägger Busch hela (eller i vart fall nästan hela) skulden för kriget och det mänskliga lidandet på Hamas. Hamas angrepp den 7 oktober utgör en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten och Hamas har under hela kriget fortsatt att göra sig skyldiga till internationella brott. Om den saken råder det inget tvivel, och det har den svenska regeringen konsekvent påmint om, bl.a. i statsministerns X-inlägg den 31 juli. Men Israel måste hållas ansvarigt för sina handlingar. Israel är den starkare parten, Israel har utfört ett stort antal militära operationer som är minst sagt tveksamma (många av dem utgör sannolikt krigsförbrytelser), det var Israel som bröt vapenvilan den 17 mars och Israel har blockerat, begränsat och försvårat hjälpsändningar. Under mer än två månader i våras tillät Israel ingen humanitär hjälp.

I sitt utspel vill Busch göra ett tillrättaläggande av presentationen av regeringens beslut, men när hon gör det skriver hon faktiskt om beslutet och ifrågasätter dessutom den analys av situationen på marken som regeringen (liksom nästan alla andra stater och organisationer) bygger sitt ställningstagande på. I det ursprungliga inlägget den 5 augusti skriver hon att ”om det visar sig att det inte finns fog för att Israel bär ett stort ansvar för att nödhjälpen inte kommer fram finns det ingen anledning att vidhålla regeringens position” och i det uppföljande inlägget 7 augusti villkorar hon regeringens linje med att ”det finns tydliga underlag som visar svart på vitt att det är Israels regering som av oförsvarliga skäl håller på förnödenheterna.” Villkoret är förstås inte orimligt i princip, men enligt de fakta som regeringen bygger sitt beslut på (och som redovisats gång efter annan av FN och andra) är det redan uppfyllt med råge, sedan länge, och det var därför som Kristerssons inlägg på X inte innehöll något villkor.[1] Vidare ger dessa citat intrycket att författaren inte tagit del av den information som regeringen haft, alternativt att hon bygger sin uppfattning på uppgifter från andra kanaler. Om Busch har information som motsäger regeringens analys bör den redovisas.

Busch skriver vidare att hon ”inte [har] ryggat för att som partiledare kritisera den skadliga och illegala bosättarpolitiken som extrema israeliska grupper står för.” Det är bra i sig, men det implicita påståendet att det bara är ”extrema israeliska grupper” som står för denna politik är helt fel. Bosättningspolitiken inleddes bara några månader efter sexdagarskriget 1967 och har fortsatt alltsedan dess under olika regeringar. Likud, Netanyahus parti, har varit särskilt pådrivande. Eftersom det utgör en krigsförbrytelse om en ockupationsmakt inför sin egen befolkning på ockuperat område kan det i och för sig hävdas att alla grupper som står för denna politik (t.ex. hela Netanyahuregeringen) är extrema, men det är sannolikt inte det som avses med uttrycket.

Flera av förslagen till åtgärder mot Hamas kan vara både rimliga och funktionella, även om man kan ifrågasätta t ex förslaget att införa sanktioner mot inte bara Hamasmedlemmar utan också deras familjemedlemmar; den som presenterar ett sådant förslag bör förklara hur det stämmer överens med grundläggande mänskliga rättigheter. Ett par andra förslag bygger på svårbegriplig analys och/eller skulle föra Sverige till en ytterkantsposition i EU (och världen).

·       ”Sverige tar initiativ i EU att utvärdera samarbetsavtalet med palestinska myndigheten.” Att med jämna mellanrum utvärdera samarbetsavtal är förstås fullt rimligt, och det finns säkert goda skäl att granska effektiviteten i avtalet med den palestinska myndigheten (PA). Busch presenterar det emellertid som en av ”KD:s åtgärder för att öka trycket på Hamas.” Detta resonemang är svårt att förstå. Hamas och den palestinska myndigheten är sedan årtionden i konflikt med varandra (även om det funnits försök att lappa ihop förhållandet), och en utvärdering av avtalet med PA skulle knappast öka trycket på Hamas utan på PA, som är den aktör som många hoppas ska kunna ta över förvaltningen av Gaza efter Hamas.

·       ”Markera att Hamas inte vinner några segrar genom sin terror genom att flytta Sveriges ambassad till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.” Detta är en traditionell KD-uppfattning som då och då redovisas i riksdagsmotioner. När den framförs av en vice statsminister måste den diskuteras på allvar. Att göra det ordentligt skulle kräva ett särskilt blogginlägg, men låt mig peka på följande:

o   Israel anser att hela Jerusalem – västra såväl som det ockuperade östra – är Israels ”odelbara” huvudstad, och Israel inkorporerade östra Jerusalem år 1980 genom ett beslut som säkerhetsrådet förklarade vara olagligt. Ett erkännande som inte explicit gör undantag för östra Jerusalem skulle direkt strida mot folkrätten. I de KD-motioner som jag läst har detta inte berörts.

o   När FN:s delningsresolution 181(III) – som ledde fram till bildandet av Israel – antogs år 1947 var tanken att Jerusalem skulle vara särskilt från den judiska och den arabiska staten -- det skulle vara ett ”corpus separatum”. Syftet var att främja inte bara israelers och palestiniers intressen utan också att skydda tillgången till de heliga platserna, med tanke på att Jerusalem är en helig stad för tre religioner (judendomen, kristendomen, islam). Många kristna samfund är representerade där genom såväl palestinska som utländska troende (så även Svenska kyrkan). FN har aldrig formellt upphävt detta beslut, och Sveriges och EU:s linje är fortfarande, såvitt jag känner till, att detta beslut gäller i princip. Ingen tror idag att beslutet kommer att realiseras enligt 1947 års plan, men den bakomliggande tanken -- att det finns ett vidare intresse -- har bevarats. Ett annat faktum är att många stater, inklusive EU-staterna, hoppas att en tvåstatslösning ska innebära att Jerusalem blir huvudstad för båda staterna. Stater har varit mycket ovilliga att på detta stadium flytta sina ambassader till Jerusalem, eftersom de menar att stadens status ännu inte har retts ut; detta kan sannolikt ske först i samband med en fredsuppgörelse mellan den israeliska och den palestinska sidan.

o   Det är idag bara USA (Trumps beslut 2017) och några mindre länder, som Guatemala, som har sin ambassad i Jerusalem. Inget EU-land, inte ens Ungern, har ambassad där. Att flytta den svenska ambassaden dit skulle alltså vara ett steg som är inte bara radikalt utan som också skulle placera oss i ett ovanligt sällskap.

o   Ett sista skäl är att en flytt idag skulle inhöstas som en seger för Netanyahu, vilket förstås skulle skicka en signal som strider mot allt den svenska regeringen sagt och gjort under senare tid.

***

Denna historia handlar inte bara om åsiktsskillnader inom en regering utan också om hur den svenska utrikespolitiken sköts och uppfattas i en tid av större oro än de allra flesta nu levande svenskar upplevt.

Busch har haft ett politiskt behov av att hantera ett missnöje med regeringslinjen inom sitt parti, och att döma av kommentarsfältet på Facebook så har utspelet fyllt det syftet. Som många påpekat är Busch emellertid inte bara partiledare utan också vice statsminister, och som sådan förväntas hon ofta tala för Sverige. I sitt Facebookinlägg vill hon korrigera hur regeringens beslut presenterats, men i själva verket utgör inlägget en omformulering av beslutet i sak. Regeringens beslut var inte villkorat och dessutom byggde det – som redan nämnts – på en analys som verkar skilja sig betydligt från den som implicit framkommer i Buschs inlägg.

Därutöver presenterar hon alltså vad som benämns som ”KD:s åtgärder”. Det är förstås inte unikt att ett parti i en regeringskoalition presenterar egna förslag. Av skäl som redan diskuterats måste man dock visa betydligt större försiktighet i utrikespolitiken. Inom regeringssamarbetet finns det etablerade vägar på både politisk nivå och på tjänstemannanivå för att bereda politiska beslut. Det finns mycket goda skäl för det. Ett av dem är att politikerna då kan få expertråd om t ex folkrätt, Palestinakonflikten och det utrikespolitiska EU-samarbetet.

Vad jag kan se har denna debatt inte noterats i internationell press i någon större utsträckning, men man kan utgå ifrån att den har rapporterats hem av övriga EU-länders ambassader i Stockholm (liksom förstås av den israeliska ambassaden). I diskussioner inom EU-kretsen kan andra EU-medlemmar utnyttja vad de uppfattar som sprickor i den svenska regeringen. Det är svårt att bedöma hur stor denna risk är, men i vart fall är det mycket sannolikt att tilltron till den svenska regeringens förmåga att följa upp sina ställningstaganden har fått sig en törn.

Sveriges säkerhet bygger i stor utsträckning på europeiskt samarbete – EU:s utrikes- säkerhetspolitik och dess försvarssamarbete liksom det europeiska benet av Nato. Det finns knappast någon fråga där det varit svårare för EU att hitta en gemensam linje än i Palestinafrågan, och EU har i allmänhet ansetts som kraftlöst i denna konflikt, trots att den äger rum i vårt omedelbara närområde. EU har alltid fått betala ett politiskt pris för det, och under senare år har EU-diplomater också allt oftare hört från kollegor från det globala syd att man tillämpar dubbla måttstockar: Varför reagerar ni inte mot Israel när ni vill att vi ska reagera mot Ryssland? När det nu – delvis på svenskt initiativ -- börjar växa fram ett konsensus om att öka pressen på Netanyahuregeringen vore det mycket olyckligt om det skulle undermineras inifrån.

---

[1] Kristersson formulerade sig så här: ”Situationen i Gaza är helt förfärlig och Israel lever inte upp till sina mest basala skyldigheter och gjorda överenskommelser om nödhjälp. Sverige kräver därför att EU så snart som möjligt fryser handelsdelen i associeringsavtalet. Det ekonomiska trycket mot Israel måste öka. Den israeliska regeringen måste tillåta obehindrad humanitär hjälp i Gaza.” Detta skulle kunna tolkas så att förslaget ska dras tillbaka om Israel tillåter ”obehindrad humanitär hjälp”. Men det är inte alls en självklar tolkning. Kristersson säger att det redan är så att Israel inte ”lever … upp till sina mest basa skyldigheter”, och då finns det grund för att pausa avtalet. Dessutom är det ju så, som EU-kommissionen (och även Internationella domstolen) konstaterat, att Israel bryter mot en rad andra förpliktelser, inte bara förpliktelsen att se till befolkningen grundläggande behov. 

Folkmord i Gaza?

 Här mina fullständiga enkätsvar på SvT Nyheters enkät:

– Anser du att Israels krigföring och agerande i Gaza kan klassas som folkmord? Om ja/nej, varför gör du den bedömningen? Du får gärna ge konkreta exempel.   

Det har för mig länge stått klart att det under den israeliska krigföringen i Gaza har begåtts ett stort antal krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och nu tycker jag att det är alltmer sannolikt att det också finns en avsikt att ”helt eller delvis förgöra” en folkgrupp, vilket är ett krav för att det ska vara fråga om ett folkmord i juridisk bemärkelse. De handlingar som tydligast går att förena med en sådan avsikt är blockaden, som särskilt under de senaste månaderna har inneburit en medveten utsvältning av palestinierna. Den kan utgöra folkmordshandlingen att ”uppsåtligen påtvinga folkgruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis.” Att det nu släpps in en del, men helt otillräckliga, leveranser förändrar inte den saken.

– Har din bedömning av Israels agerande i Gaza ändrats under tiden som kriget pågått? Om ja/nej, varför har du ändrat/eller inte ändrat din uppfattning?   

Tidigare trodde jag att Internationella domstolen (ICJ) skulle komma fram till att Israel visserligen brutit mot folkmordskonventionen genom att inte förebygga folkmord men att Israel som stat inte hade begått ett folkmord. Det är svårt att bevisa folkmord eftersom man måste visa att dödande, utsvältning etc har det speciella syftet att förgöra en folkgrupp. Det är ett legitimt mål att besegra Hamas och att få gisslan frisläppt, men den totala blockaden under delar av våren samt de allt fler och tydligare uttalanden som visar att Israel vill s a s bli av med palestinierna på Gaza och att man genomför blockaden av politiska skäl går långt bortanför dessa mål. Jag har därför ändrat uppfattning. Ett annat skäl är att kunskapsbilden har förändrats genom ett antal rapporter, bl a från FN.

Detta sagt: Det är viktigt att inte fokusera för mycket på folkmordsbrottet. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten kan vara lika allvarliga, och omvärlden har en skyldighet att reagera och försöka stoppa dessa handlingar oavsett vilken juridisk rubrik som är mest passande. Samtidigt är det ett politiskt faktum att ordet ”folkmord” har en särskild tyngd. Att det finns en påtaglig risk för folkmord borde därför öka omvärldens vilja att försöka stoppa det som pågår, inklusive genom att benämna det med folkrättsliga termer (krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, eventuellt folkmord).

Varför den svenska regeringen inte gjort några folkrättsliga fördömanden av Israels krigföring

Många har frågat sig varför den svenska regeringen inte kunnat säga att Israel bryter mot folkrätten i Gaza (se t ex här, här och här), och det var också en fråga som jag fick i SvT Morgonstudion i onsdags (14/5). Man har nöjt sig med att säga att Israel ”måste” agera ”i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten” – vilket förstås är en självklarhet – och att Israel måste ”göra mer” för att skydda civilbefolkningen och öka tillgången till humanitärt stöd. Att Israel ägnat sig åt  utsvältning och att många av de israeliska militära operationerna uppenbarligen har bedrivits med total likgiltighet för palestinska civila offer sägs inte. Regeringen har flera gånger sagt att Israel ska släppa fram humanitär hjälp och att kriget ska bedrivas inom den humanitära rättens ramar, men med undantag för biståndsministern – som ju inte direkt ansvarar för utrikespolitiken – har regeringen fram tills nyligen aldrig direkt kritiserat Israel, inte en enda gång sagt att Israel verkar överträda folkrätten, än mindre att Israel mycket sannolikt har begått ett betydande antal krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och kanske också folkmordshandlingar. Istället har t ex statsministern sagt att även om det är ”avskyvärda saker” som händer i Gaza, så är det så att om ”det gäller folkmordsbeskrivningar, alltså rättsliga instrument, då är det inte regeringen i Sverige som uttalar sig. Det är en juridisk bedömning.”

De senaste dagarna har regeringen skärpt tonen en del (se nedan), men jag ska här försöka förklara varför premisserna för den försiktiga linje som förts, i vart fall till den 11 maj i år, är felaktiga och skadliga. (Jag har tidigare skrivit om detta här och på DN Debatt [tillsammans med fyra kollegor], men då inte lika fokuserat.)

På regeringens webbsajt stod det före en uppdatering den 18 december 2024 att  ”[h]uruvida den internationella humanitära rätten har efterlevts är en fråga som bäst avgörs av rättsliga instanser”. Denna formulering är nu borttagen, kanske efter goda råd från utrikesdepartementets tjänstemän, men eftersom det är så som statsministern resonerar så är det uppenbarligen den maximen som tillämpats.

Jag arbetade under 14 år som folkrättslig rådgivare på UD under olika regeringar, och jag känner inte igen denna underliga policy, som dessutom verkar ha formulerats först efter det att det nu pågående kriget mellan Israel och Hamas inleddes. Det finns flera skäl till varför regeringens inställning är inte bara folkrättsligt utan också politiskt helt ohållbar.

1.     Denna doktrin försvagar Sverige som internationellpolitisk aktör. Folkrätten är den enda universellt accepterade standarden för hur vi ska bedöma andra staters handlingar. Genom att avsäga sig användningen av denna standard avsäger man sig ett viktigt medel för att påverka Israel (och andra stater). Därtill försvagar man sin trovärdighet som en internationell röst när man inte fördömer vad som tämligen uppenbart utgör allvarliga överträdelser av grundläggande humanitära normer i den regelbaserade världsordning som regeringen (och även jag) vill värna.

2.     Doktrinen är inte funktionell. Juridiska beslut tar tid (vilket de ska göra). Genom att invänta juridiska beslut avhänder sig regeringen ett viktigt redskap för att påverka pågående händelser.

3.     Denna politik försvagar folkrätten. Det är bland annat genom fördömanden av folkrättsöverträdelser som folkrätten upprätthålls. Fördömanden försvagar den fördömda stats trovärdighet och varumärke.

4.     Genom att regeringen förutsätter juridiska beslut belönas de stater som undandrar sig domstolar, vilket strider mot det starka svenska intresset att stärka internationella domstolar. Sverige har, liksom de flesta EU-stater, lojalt accepterat domsrätt för ett antal internationella domstolar, inklusive Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen. Många stater försöker dock undvika det, t ex Ryssland, Kina och USA, men även Israel. Om man tror att det är bättre att tvister avgörs i domstolar än genom vapenmakt bör man förstås inte belöna sådant beteenden.

5.     Genom att inte vara beredd att fördöma Israel försvårar man möjligheterna att stödja Ukraina, vilket är “regeringens främsta utrikespolitiska uppgift”. När man från Sveriges och andra väststaters sida försöker få stater i det globala syd att ställa upp på sanktioner och fördömanden mot Ryssland får man ofta höra att väst tillämpar dubbelmoral (och det gäller också för tiden före 7 oktober 2023). Regeringen har (helt riktigt) fördömt inte bara det ryska fullskaliga angreppet mot Ukraina utan också de många krigsförbrytelser som begås av ryska styrkor. Vad gäller Gaza, däremot, säger man alltså blott att ”[h]uruvida den internationella humanitära rätten har efterlevts är en fråga som bäst avgörs av rättsliga instanser”.

6.     Linjen strider mot hur EU arbetar och mot hur Tidöregeringen arbetat i EU. EU utfärdar som en integrerad del av sin utrikespolitik folkrättsligt grundad kritik och fördömanden mot andra stater, och sedan Tidöregeringen tillträdde har EU fördömt brott mot folkrätten i bl a Iran, Venezuela och Georgien. Alla EU:s utrikespolitiska deklarationer och uttalanden från ministerrådet tas med konsensus, vilket betyder att Sverige alltså har accepterat dem.

Linjen strider dessutom mot initiativ som Sverige drivit i EU. Enligt EU:s riktlinjer om att främja efterlevnaden av den internationella humanitär rätten ska EU bl a överväga att fördöma överträdelser. Dessa riktlinjer antogs på svenskt initiativ 2005 och uppdaterades år 2009, under svenskt ordförandeskap då Carl Bildt var utrikesminister.

7.     Doktrinen strider mot svensk utrikespolitisk tradition. Olika svenska regeringar har varit mer eller mindre flitiga i att fördöma folkrättsliga överträdelser över andra stater, men ingen tidigare regering har varit tyst. T ex kritiserade Carl Bildt som utrikesminister vid ett flertal tillfällen såväl Israel som andra stater för brott mot folkrätten.

8.     Doktrinen har inte ens tillämpats konsekvent. Om regeringen hade menat allvar med linje att invänta domstolsutslag därför att man respekterar internationella domstolar så hade man förstås använt sig av de utslag som trots allt kommit. Man hade kunnat citera Internationella domstolens viktiga yttrande från i somras om att den israeliska ockupationen är olaglig och måste upphöra så snart som möjligt (dvs även i brist på fredsavtal). Man hade kunnat påpeka att premiärminister Netanyahu är efterlyst, misstänkt för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse, och att han måste ställas inför rätta.

Man kan göra olika bedömningar av om det i en viss situation har skett en folkrättsöverträdelse eller inte, och man kan också göra olika bedömningar av huruvida det är lämpligt att göra ett uttalande. Den märkliga idén att Sverige helt ska frånhända sig möjligheten att fördöma folkrättsöverträdelser av andra stater är emellertid en helt annan sak. Den innebär att man minskar den utrikespolitiska arsenalen, att man bidrar till att försvaga folkrätten, att man bryter en svensk utrikespolitisk tradition och att man tillämpar en doktrin som inte gäller inom EU.

***

Eventuellt är regeringen på väg att överge denna linje. Den 11 maj sa utrikesministern att ”Israels regerings aviserade planer på en utökad militär offensiv med storskaliga tvångsförflyttningar är oacceptabla.” Hon sa också i Agenda samma dag att de israeliska uttalanden som gjorts om tvångsförflyttningar är ”mycket svårförenliga med den internationella rätten”. Den 19 maj gick hon ännu lite längre och sa att ”[v]i fördömer det senaste uttalandet av Netanyahu om att Israel ska ta kontroll över hela Gaza. Om detta innebär annektering strider det mot folkrätten.”

Kanske är det så att de senaste dagarnas allt skarpare uttalanden från regeringen innebär att denna doktrin nu är på väg att fasas ut. Den får gärna dö i tysthet.

Vapenexport till Israel och den svenska regeringens inställning till Gazakonflikten

Jag ska här diskutera två frågor: Huruvida Sverige får exportera vapen och annan krigsmateriel till Israel respektive den svenska regeringens hållning till konflikten i stort. Dessutom ska jag förklara ett kryptiskt DN-citat av mig. Jag börjar med vapenexport, som diskuterades i Riksdagen den 25 oktober och som togs upp i P1 Konflikt den 9 november.

Vapenexport (och det kryptiska citatet)

Enligt artikel 6 (3) i FN:s vapenexportkonvention (Arms Trade Treaty; ATT) får en stat inte tillåta export av vapen, ammunition eller komponenter

 … if it has knowledge at the time of authorization that the arms or items would be used in the commission of genocide, crimes against humanity, grave breaches of the Geneva Conventions of 1949, attacks directed against civilian objects or civilians protected as such, or other war crimes as defined by international agreements to which it is a Party.

Enligt artikel 7 (1) och 7 (3) får man inte heller godkänna vapenexport om det finns en ”overriding risk” att vapnen kommer att användas för att

(i)            commit or facilitate a serious violation of international humanitarian law;

(ii)          (ii) commit or facilitate a serious violation of international human rights law;

Sådan export skulle också bryta mot EU:s gemensamma ståndpunkt om krigsmaterielexport liksom mot allmän folkrätt, som förbjuder att en stat medveten stödjer en annan stats överträdelser av folkrätten.

Det är sannolikt att Israel begått omfattande krigsförbrytelser, inklusive genom sin ockupationspolitik, vilket den svenska regeringen känner väl till. Det finns därför åtminstone en ”overriding risk” att svenska exportprodukter skulle användas för fortsatta brott mot folkrätten. Att skydda sig mot inkommande raketer och robotar från Hamas, Hizbollah och Iran är helt i enlighet med folkrätten, men inte att bedriva oproportionerliga militära anfall eller utsvältning, inte heller att bygga bosättningar eller på andra sätt upprätthålla ockupationen.  Sverige har inte gett tillstånd till krigsmaterielexport sedan 1950-talet, men det pågår följdleveranser av materiel som tidigare inte klassificerades som krigsmateriel; det är hemligt exakt vad det handlar om.

Som nämns i en DN Debatt-artikel som fyra kollegor och skrev i somras (30 juli 2024) har Internationella domstolen sagt att den israeliska ockupationen måste upphöra så snart som möjligt, Internationella brottmålsdomstolens åklagare (f ö en brittisk medborgare, föreslagen av en tidigare konservativ regering) har väckt åtal mot Netanyahu och Gallant för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och folkrätten säger otvetydigt att en stat inte får understödja en annan stats folkrättsöverträdelser (som jag förklarade ovan). Dessutom tillkommer två händelser den gångna veckan som verkar ge Netanyahu i stort sett fritt spelrum, nämligen att försvarsminister Gallant (som faktiskt varit lite återhållande i det israeliska krigskabinettet) avskedats och att valet av Trump att Netanyahu nu känner att han inte längre behöver bekymra sig om Bidenadministrationens (milt) tillbakahållande kraft. Att Liberalernas utrikespolitiska talesperson, Joar Forssell, i den situationen pläderar för att Sverige ska tillåta vapenexport till Israel är ytterst förvånande, för att uttrycka sig mycket diplomatiskt. Jag noterar också att partisekreteraren Olofsgård inte tar principiellt avstånd till idén då han noterar att ”det nu inte [är] aktuellt med vapenexport till Israel från Sverige.”

Jag tycker för övrigt att det vore olyckligt att hänga upp den svenska krigsmaterielexportpolitiken på om mottagaren är en demokrati eller inte, vilket Liberalerna vill. Det avgörande borde vara om materielen kommer att användas på ett folkrättsenligt sätt eller inte, alltså för självförsvar i enlighet med internationell humanitär rätt (Genèvekonventionerna etc, ”krigets lagar”). USA är fortfarande en demokrati, men invasionen av Irak 2003, liksom många andra amerikanska militära operationer, var i strid med folkrätten (och hade dessutom en mycket destruktiv effekt i Irak, i Mellanöstern och globalt).

Ytterligare en sak i Konfliktintervjun med Forssell måste kommenteras. Forssell säger att det inte är ”politiker här i Sverige [som] ska göra bedömningar av vad som varit brott eller inte utan det måste vara upp till det internationella juridiska systemet som vi har på plats.” Men det är just det som folkrätten kräver, dvs att varje stat gör en bedömning av om det man tänker göra – t ex att skicka vapen – kan riskera att utgöra medhjälp till brott innan man vidtar den åtgärden. Dessutom är det faktiskt så att Israel (liksom USA) inte har accepterat Internationella domstolens allmänna jurisdiktion och inte heller är part till Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och dessutom på alla sätt har försökt motarbeta ICC:s arbete, inklusive genom aktivt spioneri – ett flagrant brott mot folkrätten i sig. Israel gör faktiskt allt man kan för att undvika just ”det internationella juridiska systemet”. Dessutom noterar jag att varken Joar Forssell eller någon annan i Liberalerna inväntade någon bedömning från ”det internationella juridiska systemet” innan man, på goda grunder, fördömde Rysslands invasion av Ukraina eller de många krigsförbrytelser som Ryssland begått under kriget.

Och det leder mig in på det kryptiska DN-citatet. I den tryckta versionen av DN (ink pdf-versionen) står följande:

”– Jag tror inte att Israel kommer att fällas för folkmord, som stat. Däremot finns det andra folkmords[1]handlingar jag tror de kommer befinnas skyldiga till, som att inte ha åtalat dem som uppviglar till folkmord till exempel. I det läget måste alltså alla andra stater ha agerat, annars anses vi medskyldiga till brotten, säger professor Pål Wrange.”

Den som kan folkrätt kan ha undrat över den tredje meningen, och det med rätta, eftersom Sverige näppeligen kan bli ansvarigt för att Israel inte åtalar israeliska uppviglare (även om Sverige i och för sig har jurisdiktion att göra sådana åtal). Det var fråga om ett missförstånd. I nätversionen är den meningen ändrad till ”Alla stater måste agera och göra allt de rimligen kan för att förhindra folkmord och krigsförbrytelser.”

Den svenska regeringens hållning

Jag har försökt följa regeringens uttalanden under hela konflikten, men närmast bygger denna analys på de tre regeringspartiledarnas DN debattartikel 18 oktober, Riksdagsdebatten den 25 oktober och regeringens webbsida ”Vad regeringen gör med anledning av kriget mellan Israel och Hamas”.

Mig veterligen har Sveriges regering inte en enda gång sagt att Israel verkar överträda folkrätten, än mindre att Israel mycket sannolikt har begått ett betydande antal krigsförbrytelser. Man nöjer sig med att säga att Israel ”måste” agera ”i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten” – vilket förstås är en självklarhet – och att Israel måste ”göra mer” för att skydda civilbefolkningen och öka tillgången till humanitärt stöd. Att Israel ägnat sig åt  utsvältning och att många av de israeliska militära operationerna uppenbarligen har bedrivits med total likgiltighet för civila offer sägs inte. Regeringen har inte heller påpekat att Internationella brottmålsdomstolen - som Sverige alltid har stött – har åtalat Israels premiärminister och försvarsminister.

Förklarande not: Det är inte alltid klart vilka handlingar som utgör krigsförbrytelser. För att veta om t ex de civila skadorna är oproportionerliga måste man ha den information som den militära befälhavaren hade, eller borde ha skaffat sig. Ett stort antal civila offer i ett anfall behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att det är fråga om en krigsförbrytelse; Hamasförband kan ha gömt sig bland de civila. Det finns ändå många tecken som tyder på att det är så att Israel inte har tagit hänsyn till de civila. En del övergrepp kan förklaras av att de utförts av enskilda soldater eller av befäl på låg nivå, men det finns också mycket tydliga tecken som pekar på att många övergrepp grundas i en policy från IDF, eller kanske t o m från krigskabinettet. Se här och här.

Den israeliska ockupationen av palestinska områden är en grundfaktor i konflikten. Den legitimerar inga terrordåd, men det är svårt att se att konflikten och våldet ska få ett slut med mindre än att ockupationen upphör och det bildas en hållbar och demokratisk palestinsk stat. (Jag har inget principiellt emot en demokratisk enstatslösning med två folk med fulla mänskliga rättigheter, men det verkar ännu mer orealistiskt.) Såvitt jag vet har den svenska regeringen inte en enda gång uttryckligen nämnt, än mindre välkomnat, att den Internationella domstolen med stor majoritet förklarat att Israel så snart som möjligt måste upphöra med ockupationen. Maria Malmer Stenergard gör i riksdagsdebatten en referens, vilket är bra:

För oss är den internationella rätten som den uttolkas av den internationella domstolen helt avgörande. Den ska följas, och vi står till 100 procent bakom de uttalanden som domstolen har gjort. Vi försöker också i alla möjliga sammanhang att utöva påtryckningar. Där är EU som sagt den starkaste röst som Sverige har att jobba genom.

Hon tar dock inte domstolens uttalanden i sin mun och framförallt drar regeringen inte den korrekta slutsatsen av domstolens uttalanden. Regeringen stödjer en ”förhandlad tvåstatslösning”, men ordet ”förhandlad” förses inte med några villkor (t ex att den palestinska staten måste vara hållbar eller att den ska utgå från 1967 års gränser), och dessutom betyder förstås ordet ”förhandlad” att lösningen måste vara accepterad av Israel, vilket ger Israel ett veto. Istället för att ta sin utgångspunkt i förhandlingar mellan två ojämlika parter måste den svenska utgångspunkten vara folkrätten, dvs att en tvåstatslösning ska bygga på den enda folkrättsligt rimliga basen, nämligen att den israeliska ockupationen måste upphöra. För en hållbar lösning räcker det förstås inte med att Israel utrymmer de ockuperade områdena utan det kommer att krävas mycket mer, ömsesidiga säkerhetsarrangemang, ekonomiska arrangemang och ett stort internationellt engagemang, men utgångspunkten måste vara fast.

Det är mycket tråkigt att jämföra regeringens agerande rörande Ukraina respektive Gaza. Vad gäller Ukraina har den svenska regeringen ”konsekvent betonat vikten av att en kommande fred baseras på Ukrainas villkor”. Om Palestina, däremot, säger man som sagt att det måste till en ”förhandlad” lösning.  Regeringen har (helt riktigt) fördömt inte bara det ryska fullskaliga angreppet mot Ukraina utan också de många krigsförbrytelser som begås av ryska styrkor. På regeringens sajt förklaras vad som görs för att ”ställa Ryssland till svars för sina brott i Ukraina”: Stöd till ICC:s utredningar, upprättande av en tribunal mot aggressionsbrottet, omfattande samarbete för att dokumentera och samla bevis, förundersökningar i Sverige och ansvarsutkrävande av Ryssland som stat. Regeringen konstaterar alltså redan i rubriken att det har begåtts brott och man stödjer olika åtgärder under fem olika rubriker. Jag instämmer helhjärtat i vad regeringen gör gentemot Ryssland. Vad gäller Gaza, däremot, säger man alltså blott att ”[h]uruvida den internationella humanitära rätten har efterlevts är en fråga som bäst avgörs av rättsliga instanser” (oklart vilka, eftersom regeringen inte nämner dessa instanser, än mindre berättar vad de redan kommit fram till i tre olika rättsprocesser). På fråga om varför Sverige inte driver på för handelssanktioner, t ex genom att suspendera EU:s associationsavtal med Israel, säger utrikesministern blott att ”vi är av den bestämda uppfattningen att [handeln] skapar helt andra möjligheter för oss att ha diskussionsytor där vi också kan utöva alla möjligheter till påtryckningar mot Israel, och det kommer vi att göra.” Det hade förstås varit närmast bisarrt om utrikesministern hade sagt att handel med Ryssland skapar diskussionsytor.

Det finns givetvis viktiga skillnader mellan Ukraina och Gaza. Kriget i Ukraina inleddes med ett angrepp från Ryssland som var folkrättsstridigt från första minut. De israeliska militära operationerna var ett svar på ett ohyggligt (och givetvis helt oförsvarligt) terrorangrepp från Hamas, vilket Israel hade en rätt att försvara sig mot – så länge man höll sig inom folkrättens ramar. Från rysk sida har det nog inte gjorts särskilt många försök att efterleva folkrätten, medan man från israelisk sida trots allt ger varningar och evakueringsorder till civila. Men det finns också likheter, nämligen att det har begåtts allvarliga överträdelser av folkrätten på båda sidor. Och det har skett stora civila offer; i Ukraina över 11 000 döda enligt FN:s MR-kontor och i Gaza minst 20-30 000 (siffrorna är lite kontroversiella, men de ligger i denna storleksordning).

När man från Sveriges och andra väststaters sida försöker få stater i det globala syd att ställa upp på sanktioner mot Ryssland får man ofta höra att väst idkar dubbelmoral (och det gäller också för tiden före 7 oktober 2023). Om den svenska regeringen menar allvar med att ”[s]tödet till Ukraina är de
kommande årens allra främsta utrikespolitiska uppgift” – och det är jag förstås övertygad om att man verkligen gör – så bör man också överväga hur dess politik i världen i övrigt, inklusive Mellanöstern, spelar in.

***

Till sist: Idag är det två månader sedan Maria Malmer Stenegard tillträdde som utrikesminister. Som gammal Åhusbo vill jag (mycket senkommet) gratulera till utnämningen, varmt önska lycka till i arbetet (för hennes, för Sveriges och för världens skull) och hoppas att hon vill och kan korrigera den nuvarande svenska linjen i Palestinakonflikten.

Om DCA-avtalet

 Avtalet om försvarssamarbete med USA, vilket ingicks 6 december förra året, ska enligt plan godkännas av riksdagen den 18 juni. Avtalet har föranlett en del debatt, om än inte så mycket som det s a s förtjänar. Ett utmärkt inlägg är Carl Hamiltons i DN i torsdags. 

Jag skrev underlaget till det kritiska remissyttrande som juridiska fakulteten vid Stockholms universitet (SU) lämnade i våras.1) Yttrandet konstaterade först att "[h]uruvida Sverige bör godkänna avtalet i stort är en säkerhetspolitisk fråga, som ligger utanför Juridiska fakultetsnämndens expertis". Därefter lämnade yttrandet en del synpunkter på innehållet i avtalet och framförallt var det mycket kritiskt till den promemoria som Försvarsdepartementet lämnade. Vi pekade på att det inte förklarades varför avtalet behövdes eller hur det skulle tillämpas, vi framhöll otydligheter när det gäller frågan om permanenta baser och frågan om kärnvapen, och framför allt menade vi att det är högst oklart om det verkligen är som regeringen säger, dvs att 

Alla aktiviteter ska utföras med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och internationella förpliktelser. Det är precis som tidigare Sverige som har rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke. (Ds 2024:2, s 99; prop 2023/24:141, s 53)

Det regeringen framför allt lutar sig mot är artikel 1(2), som säger följande:

All activities under this Agreement shall be conducted with full respect for the sovereignty, laws, and international legal obligations of Sweden, including with regard to the stockpiling of certain types of weapons on Swedish territory.

Varken promemorian eller propositionen berättar dock vilka lagar eller förpliktelser det är fråga om eller hur USA ser på dessa lagar och förpliktelser, och man berättar inte heller att motsvarande bestämmelse i Norges avtal av USA tolkas så att man har en skyldighet att efterleva norsk rätt och norska folkrättsliga förpliktelser bara om det är förenligt med amerikanska operativa behov.

SU:s slutsats var att 

[e]ftersom det enligt Juridiska fakultetsnämndens mening inte kan sägas att ”[i]nnebörden och konsekvenserna av förslaget [är] tillräckligt redovisade i promemorian” bör förslaget inte läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form. Propositionen till Riksdagen bör alltså vara betydligt mer utförlig och öppen vad gäller motiv och konsekvenser.

Vi noterade också att våra nordiska grannar på flera punkter fått in tydligare skrivningar i sina motsvarande avtal med USA. I sammanfattningen skrevs i yttrandet bl a följande 

Genom DCA-avtalet verkar Sverige ge en främmande stormakt ständig rätt till tillträde till svenskt territorium och obehindrad tillgång till 17 anläggningar och områden. Den proposition som läggs fram för riksdagen bör öppet och resonerande redovisa detta samt klarlägga konsekvenserna, inklusive de negativa.

Den proposition som las fram för drygt en månad sedan (prop 2023/24:141) ger tyvärr ingen ytterligare klarhet utan utgör till mycket stor del en klipp och klistra-produkt från Försvarsdepartementets promemoria. De invändningar som har rests under remissomgången viftas bort utan seriös behandling. 

Jag har tidigare inte gjort några inlägg på blogg eller på X om DCA. Det remissyttrande som jag beredde för SU:s räkning var baserat på min kompetens att tolka folkrättsliga avtal, medan jag inte har någon särskild expertis vad gäller säkerhets- och försvarspolitik. Jag har dock fått en del medieförfrågningar och denna kväll (16 juni) sänds ett Agendainslag där jag är intervjuad. Jag vill därför förtydliga mina ståndpunkter.

• Min gissning är att det bästa vore att Riksdagen säger ja till avtalet, trots alla invändningar. Jag gissar att Sverige blir säkrare då och att det uppväger de risker som Sverige tar genom att ge en supermakt tillgång till 17 potentiella baser. 
• Detta är dock bara just en gissning, eftersom såväl Försvarsdepartementets promemoria som propositionen varken förklarar hur avtalet är tänkt att tillämpas eller diskuterar om det medför några risker. Jag är av den bestämda uppfattningen att Riksdagen bör ha ett betydligt bättre underlag innan den kan fatta ett beslut av denna dignitet. 
• Dessutom tycker jag att regeringen, t ex i samband med att avtalet träder i kraft, bör lämna några förtydligande förklaringar till amerikanerna, särskilt vad gäller Sveriges inflytande över de amerikanska aktiviteterna. Under Agendaintervjun idag gjorde försvarsministern några sådana förtydliganden, och de bör också riktas direkt till vår avtalspart USA, så att den svenska inställningen är fullständigt klar. 

***

1) I remissyttrandet finns ett misstag. Där angavs att värdlandsavtalet ingåtts med USA. (Det undertecknades av en amerikansk general, men för Natos räkning.) Misstaget har dock ingen betydelse för analysen.

Kommer internationella domstolen att komma fram till att Israel begått folkmord?

Hur ser processen ut?

Internationella domstolen (ICJ) är – till skillnad från Internationella brottmålsdomstolen (ICC) -- en domstol för tvister mellan stater. Den består av 15 domare, valda av FN:s medlemsstater. För denna rättegång har också Israel och Sydafrika utsett en ad hoc-domare.

Sydafrika stämde den 29 december Israel under folkmordskonventionen. Man begärde att domstolen skulle komma fram till att Israel har brutit mot folkmordskonventionen bl a genom att begå folkmord och genom att inte bestraffa folkmordshandlingar, inklusive uppvigling till folkmord.

Man begärde också att domstolen skulle utfärda ett interimistiskt beslut (provisional measures), bl a att Israel måste upphöra med militära operationer, men också att man måste avhålla sig från folkmordshandlingar och att man måste stoppa all uppvigling till folkmord. De förhandlingar som äger rum igår och idag rör just det interimistiska beslutet. Man kan förvänta sig ett beslut om de begärda interimistiska åtgärderna inom några veckor. När Gambia stämda Myanmar för folkmord på rohingyer år 2019 kom ett sådant beslut efter drygt två månader med innehåll att Myanmar skulle förebygga alla folkmordshandlingar.

Vad kan man förvänta sig?

För att börja med huvudfrågan. För att Israel ska fällas för folkmord måste Syfafrika visa två saker:

·       Att Israel har begått olika handlingar, som att döda medlemmar av den palestinska gruppen eller att skapa levnadsförhållanden som gör att den inte kan överleva

·       Att det finns en avsikt att förinta det palestinska folket, helt eller delvis.

Israel menar att de handlingar som Sydafrika pekar på utgör legitima krigshandlingar, och Israel pekar också på t ex att man har varnat palestinierna. Som jag skriver i mitt förra blogginlägg tror jag att ett inte obetydligt antal av dessa handlingar utgör krigsförbrytelser och dessa handlingar kan också utgöra folkmordshandlingar, men jag tror också att om det verkliga syftet varit att utplåna palestinierna (helt eller delvis) så hade Israel bedrivit de militära operationerna på ett annat sätt.

Min bild är att israeliska befälhavare i många fall har varit vårdslösa och t o m likgiltiga för civila palestinska liv (vilket pekar mot krigsförbrytelser), men att det inte funnits en avsikt att utplåna palestinierna. Det hindrar inte att det kan ha funnits incidenter där soldater medvetet siktat på civila med en folkmordsavsikt. Även om det har kommit en del djupt obehagliga yttranden från israeliska politiker (bl a Netanyahus referens till Amalekhistorien i Bibeln (not 1)) som skulle kunna passa in med en folkmordsavsikt så tycker jag inte att det ser ut som den israeliska militären agerar efter en sådan avsikt. Därför tror jag inte att ICJ kommer att komma fram till att Israel som stat har begått folkmord.

Däremot kan domstolen finna att Israel inte har gjort tillräckligt för att förebygga folkmord. Bl a borde Israel ha ingripit mot en rad offentliga uttalanden från såväl höga politiker som israeliska privatpersoner vilka mycket väl kan uppfattas som uppvigling till folkmord. Den sydafrikanska stämningsansökan innehåller en mycket obehaglig katalog av sådana yttranden (från s 59).

Ett interimistiskt beslut

Det kommer sannolikt att ta flera år för domstolen att behandla dessa frågor, eftersom parterna måste få lägga fram sin sak i skriftväxling och muntliga förhandlingar. Mer intressant just nu är Sydafrikas begäran om ett interimistiskt förordnande. Jag tror inte att ICJ kommer att besluta att Israel måste upphöra med militära operationer, eftersom Israel har en rätt att försvara sig. Däremot är det sannolikt att man beordrar Israel att avhålla sig från folkmordshandlingar samt att man måste stoppa all uppvigling till folkmord.

Den praktiska betydelsen av ett sådant beslut är förstås svår att förutsäga, men det kommer i vart fall att utgöra ytterligare ett element i den internationella press som sedan en tid utövas mot Israel om att man ska vara återhållsam och försöka skona civila liv.

Not 1. I första Samuelboken, 15 kap, säger Gud till kung Saul att "hemsöka Amalek" och "döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn..." I samma tal påpekade Netanyahu också att kriget inte riktar sig mot civila. I en del kretsar i Israel, inkl bland soldater, var det Amalekreferensen som främst noterades. 

Kriget i Gaza och folkrätten

Innehåll

Grundläggande regler
Hamas krigsförbrytelser
Har Israel en rätt till självförsvar?
Bryter Israel mot folkrätten (IHR, "krigets lagar")?
Äger det rum ett folkmord i Gaza?
Framtiden i Gaza efter kriget
Kommer brotten att beivras?

Grundläggande regler

De regler som är aktuella här, dvs den internationella humanitära rätten (IHR), eller krigets lagar, binder stater och väpnade grupper. Om det sker överträdelser som är riktigt allvarliga kan också individer åtalas, och då talar man om folkrättsbrott, eller internationella brott. Det gäller krigsförbrytelser (”krigsbrott”), brott mot mänskligheten, folkmord och aggressionsbrott.

En grundidé är att krig ska utkämpas mellan soldater medan civila ska skonas. Distinktionsprincipen anger att man bara får angripa militära mål, dvs man får s a s inte sikta på civila. Proportionalitetsprincipen säger att man i varje enskild operation mot militära mål måste göra en avvägning: Finns det risk för civila skador, och är det militära målet värt de civila skadorna? Det är viktigt här att det inte ska göras någon skillnad mellan egna eller ”fientliga” civila – de är lika mycket värda. Om en befälhavare bedömer att 10 civila personer kan bli offer för att nå ett militärt mål måste befälhavaren fråga sig: skulle jag vara beredd att offra 10 av civila på min sida för att nå detta mål. Om svaret är nej måste han eller hon tänka om.

Försiktighetsprincipen syftar till att efterleva distinktions- och proportionalitetsprinciperna. Den säger att en befälhavare måste 1) skaffa sig så bra information som möjligt om de militära målen och de förväntade civila skadorna 2) välja medel och metoder som gör det möjligt att undvika eller i vart fall minimera de civila skadorna och 3) avstå från att anfalla om de civila skadorna skulle bryta mot proportionalitetsprincipen.

Om man allvarligt bryter mot dessa principer är det fråga om krigsförbrytelser (”krigsbrott”).

Hamas krigsförbrytelser

Hamas angrepp den 7 oktober utgjordes av en serie krigsförbrytelser, t ex dödande av civila, våldtäkt och andra sexuella brott samt gisslantagandet. Sannolikt har de israeliska militärer som tillfångatogs behandlats illa i strid med IHR, även om vi inte har några vittnesmål om den saken eftersom de fortfarande är fångna. Vidare besköt Hamas civila mål i Israel med raketer och har fortsatt att göra det under hela konflikten. Också användandet av civila palestinier som mänskliga sköldar utgjorde utgör krigsförbrytelser. Listan över krigsförbrytelser på Hamas sida är alltså lång.

Har Israel en rätt till självförsvar?

Det har diskuterats om Israel har en rätt till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. FN-stadgan och IHR skrevs inte för denna typ av konflikt mellan en stat och en utländsk väpnad grupp. Man kan man se på konflikten på minst tre olika sätt:

• Konflikt mellan Israel och Hamas som äger rum på staten Israels territorium.
• Krig mellan Israel och Hamas som äger rum på ockuperat område (förutsatt att man anser att Gaza fortfarande var ockuperat).
• Krig mellan Israel och Gaza som någon sorts kvasistat, vilket såvitt jag förstår är den israeliska ståndpunkten.

Enligt min uppfattning är den andra ståndpunkten den mest rimliga, om än långt ifrån självklar. I detta sammanhang har det dock mindre betydelse. Israel har en rätt att försvara sig, oavsett om man väljer att hänvisa till FN-stadgan eller till andra regler, och under den pågående konflikten är det IHR som gäller. Tidigare gällde olika IHR-regler för konflikter mellan stater respektive konflikter mellan en stat och en väpnad grupp, men idag gäller i vart fall de viktigaste reglerna i båda typerna av konflikter.

Oavsett hur konflikten ska kategoriseras måste Israel agera med proportionalitet, på den strategiska såväl som på den taktiska nivån. Med strategisk nivå menas att det måste råda proportionalitet mellan Israels legitima krigsmål i stort och skadan på motståndarsidan av hela den militära kampanjen. Hur den saken ska bedömas är komplicerat och jag lämnar den frågan därhän i detta inlägg. ”Taktisk” proportionalitet -- som jag redan förklarat under "Grunder" -- återkommer jag till under nästa rubrik.

Bryter Israel mot folkrätten (IHR, "krigets lagar")?

Ja, det verkar så. Varje enskild militär operation (bombanfall, markoperation etc) måste bedömas för sig, och vi vet inte exakt vilken information som IDF, den israeliska försvarsmakten, har haft. Den sammanlagda förstörelsen – ungefär häften av alla bostäder förstörda eller skadade -- och det mycket stora antalet offer – totalt över 22 000 döda och 55 000 skadade, varav de allra flesta civila och 70% kvinnor och barn -- gör ändå att det är mycket sannolikt att det har begåtts ett antal krigsförbrytelser av israelerna under de militära operationerna, särskilt brott mot proportionalitets- och försiktighetsprinciperna.

Det har kommit flera analyser på sistone i bl a den israeliska tidningen Haaretz och i New York Times, som visar att de civila offren har varit betydligt fler i förhållande till antalet dödade fiendesoldater än i tidigare israeliska operationer och också i förhållande till USA:s krigföring i Afghanistan, Syrien och Irak. Det finns också både offentliga uttalanden från IDF och trovärdiga rapporter inifrån IDF som visar att man inte tar de civila offren på allvar.

IDF har uppgett att 5000 eller fler Hamasstridande har dödats. Andra har bedömt att det är betydligt färre. Det finns ingen matematisk formel för att beräkna hur många civila man får döda för varje oskadliggjord fiendesoldat. Som nämnts ovan måste en befälhavare alltid fråga sig: Skulle jag vara beredd att offra 1, 2, 3, 10 eller 50 av mina egna civila för att döda denne fiende.

Sjukhus är skyddade, men bara om de inte används för militära ändamål. Om de israeliska uppgifterna om att Hamas hade en kommandocentral under al-Shifa-sjukhuset är korrekt, så har Hamas använt detta sjukhus och de civila där som mänskliga sköldar. Hittills har dock inte omvärlden sett några särskilt övertygande bevis för att det fanns ett så viktigt mål under sjukhuset.

Att använda civila som mänskliga sköldar utgör krigsförbrytelser. Trots detta måste Israel ändå beakta de civila, och försöka skona dem. Det gör alltså ingen skillnad om civila använts av Hamas som mänskliga sköldar, de ska ändå skonas, just för att de är civila.

Israelerna har gett ut evakueringskartor i olika former (flygblad, QR-koder etc) och sagt åt palestinska civila att flytta sig från de områden där det pågår strider. Det är bra och ska räknas israelerna till godo. Dessa varningar måste emellertid vara effektiva, dvs det måste finnas en rimlig chans att både förstå varningarna och att kunna efterleva dem. Det är viktigt att betona att de civila som blir kvar trots varningarna inte utgör fritt villebråd. De är alltid skyddade, och dessutom kan det finnas många skäl till att man inte flyttar på sig – man har små barn, gamlingar eller sjuka i familjen eller man är helt enkelt utmattad efter att flytt flera gånger utan adekvat tillgång till vatten och mat. Dessutom pågår både bombningar och strider i områden som påstås vara säkra.

Äger det rum ett folkmord i Gaza?

För att det ska vara fråga om folkmord krävs att det finns en avsikt att förgöra en folkgrupp. Även om det har kommit en del djupt obehagliga yttranden från israeliska politiker som skulle kunna passa in med en folkmordsavsikt så ser jag inga tecken på att den israeliska militären agerar efter en sådan avsikt.

Om man hade velat utplåna palestinierna på Gaza hade man bombat hela Gaza sönder och samman, och därefter gått in och rensat och skjutit på allt levande. Även om alldeles för många civila palestinier har dött så ser jag inga teckan på att IDF systematiskt skulle ha försökt döda alla palestiner. Det vore f ö ett politiskt självmord av Israel om man ägnade sig åt folkmord, och det är jag övertygad om att man inser. Israel agerar med ett mått av hänsynslöshet mot den palestinska civilbefolkningen, men nog inte för att förgöra dem.

Framtiden i Gaza efter kriget

Som rapporterats i DN (och som jag kommenterade där) vill ett par av Israels ministrar att Gazaborna ska ”uppmuntras att utvandra till andra länder” och att Israel bör bygga bosättningar på Gazaremsan. Som jag säger i artikeln skulle det utgöra en kollektiv deportation, och därmed en krigsförbrytelse, att med olika medel försöka köra ut palestinierna från Gazaremsan. Jag tror dock inte att det kommer att hända, om inte annat därför att det kommer att bli svårt att hitta länder som vill samarbeta med Gaza och ta emot dem. Hur som helst måste alla Gazabor som av en eller annan anledning lämnar området tillåtas att återvända. (Vilket för övrigt borde ha gällt också för de som flydde eller fördrevs från Israel 1947-49.)

Möjligen mer realistiskt är förslaget att Israel ska återupprätta bosättningar i Gaza som ett led i en permanent återockupation av Gazaremsan. Att införa sin egen befolkning på ockuperad mark är strängt förbjudet och utgör även det krigsförbrytelser (vilket förstås gäller även för bosättningar på Västbanken inklusive östra Jerusalem).

Netanyahu har ännu inte meddelat hur han ser på framtiden efter att Israel eventuellt har lyckats utplåna Hamas. Det stöd som Israel har fått från Västvärlden för sin kampanj (om än med allt fler reservationer) kan rimligen bara gälla om målet med operationen håller sig inom folkrättens ramar.

Kommer brotten att beivras?

Det har alltså sannolikt begåtts ett antal överträdelser och krigsförbrytelser på båda sidor (mest definitivt från Hamas). Många väpnade grupper är måna om att ge intryck av att efterleva folkrätten, eftersom det ger legitimitet, men det gäller uppenbarligen inte Hamas. Israel, däremot, vill vara en respekterad medlem av statssamfundet, och man har ett starkt stöd från USA och mycket stort ekonomiskt utbyte med EU. I politiska uttalanden från FN, USA och EU hörs väldigt ofta krav på att man ska skona civila och respektera proportionaliteten. Israel har ett starkt intresse att lyssna på de uttalandena.

De israeliska myndigheterna kommer sannolikt själva att utreda en del incidenter, även om det finns anledning att vara pessimistisk vad gäller deras bedömningar. I Internationella brottmålsdomstolen, ICC, pågår en utredning sedan 2021, och ICC:s åklagare, Karim Khan, har gjort klart att han tar det pågående kriget på stort allvar. Sedan den 17 mars 2023 finns en arresteringsorder i ICC mot Vladimir Putin för brott i Ukraina, vilket innebär att han riskerar att gripas om han reser till något av de 123 länder som är parter i ICC (det var därför han ställde in en resa till BRICS-toppmötet i Sydafrika i somras). Samma sak skulle alltså kunna drabba höga israeliska befattningshavare. Dessutom kan krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten utredas och åtalas i vilket land som helst. Allt detta betyder att de som vet med sig att de kan ha begått krigsförbrytelser – och det gäller förstås båda sidor – bör vara mycket försiktiga med hur de planerar sitt resande i fortsättningen, eftersom de kan riskera åtal. I Sverige har nu ett betydande antal personer dömts för folkrättsbrott, flera av dem utländska medborgare.