Det är förstås glädjande att kriget i Libyen nu verkar gå mot sitt snara slut, och med en lycklig utgång (förutsatt att rebellsidan lyckas skapa ordning). Det finns dock flera frågetecken.
1. Höll sig Nato inom säkerhetsrådets mandat?
Natos bombningar påverkade utgången i striderna och utan Nato hade rebellrörelsen inte vunnit. Det är sannolikt att flera bombmål valdes just med syftet att ändra det militära läget snarare än att direkt skydda omedelbart hotade civila. Låg detta inom mandatet från säkerhetsrådet att upprätthålla flygförbudszonen och att skydda civila? Det kan diskuteras, men det finns i vart fall rimliga argument för uppfattningen att det var nödvändigt att störta Kadaffi (se bl a Mark Klambergs blogginlägg här), med tanke på att en seger för Khadaffi hade inneburit hämndangrepp på civila särskilt i östra Libyen (jag kommenterade detta tidigare här).
Enligt flera andra uppgifter tillhandahöll Nato – eller enskilda Natoländer – annat konkret stöd till rebellerna, t ex utbildning, upplysningar och kanske också vapen. Var det förenligt med folkrätten? För det första får det sägas att sådan verksamhet nog inte täcktes av säkerhetsrådsresolution 1973, eftersom den inte skedde inom ramen för den operationen (se para 4 i resolutionen, som kan hämtas här; observera att aktionerna ska ske i samarbete med generalsekreteraren och inrapporteras till denne och till säkerhetsrådet).
Om den inte kunde rättfärdigas genom säkerhetsrådsresolutionen, kan den då rättfärdigas enligt allmän folkrätt? Enligt traditionell folkrätt kunde en stat inte stödja en upprorsrörelse i en annan stat; det utgjorde otillåten intervention. Under senare år har dock intervention i en del fall accepterats om den gjorts för att stödja en legitim regering som störtats av en odemokratisk kuppmakare, t ex i Sierra Leone. Att stödja en oppositionsgrupp som aldrig varit vid makten och som inte valts vid ett allmänt val vore att gå ett steg längre, och alltså knappast förenligt med dagens folkrätt. Händelsen skulle kunna utgöra ett led i utvecklandet av en ny sedvanerättslig regel, men för det krävs ett allmänt gillande i statssamfundet. Min gissning är att många av världens ledare – inte bara Hugo Chavez – skulle mena att det vore att gå för längt.
Hur som helst kommer Libyeninsatsen att påverka debatten om humanitär intervention och om skyldigheten att skydda (R2P) (se bl a här). Det brukar heta att en humanitär intervention ska vara begränsad till att skydda civila och inte ska påverka maktförhållandena i den stat där interventionen äger rum. Det var dock precis vad som hände i Libyen, liksom f ö ungefär samtidigt i Elfenbenskusten, där en annan FN-auktoriserad operation (ledd av Frankrike) arresterade tidigare presidenten Gbagbo. Vårens och sommarens händelser kommer sannolikt att göra än fler stater skeptiska till humanitära interventioner, och kommer att göra det än svårare att få igenom beslut om R2P-uppdrag i säkerhetsrådet.
2. Under vilka förutsättningar kan en internationell militär styrka sättas in i Libyen?
Det finns två sätt att folkrättsligt grunda en sådan insats: En inbjudan från den nya regeringen eller ett mandat från säkerhetsrådet. Ett säkerhetsrådsbeslut är alltså inte nödvändigt. Det vanliga är dock att stater som engagerar sig i fredsbevarande insatser inte nöjer sig med bara en inbjudan, utan också vill ha ett säkerhetsrådsmandat. Ett sådant mandat ger ökad politisk legitimitet, och dessutom kan det komma till användning om den inbjudande staten skulle ändra sig, dvs om den inte längre tillåter fredsinsatsen, trots att den behövs.
Ett säkerhetsrådsbeslut bör innehålla ett mandat att bistå med att upprätthålla ordningen, att bistå i att bygga upp säkerhetsstrukturer (polis och försvarsmakt) samt, inte minst viktigt, att övervaka de mänskliga rättigheterna.
3. Vad ska omvärlden kräva av den nya regeringen?
Som bekant är Moammar Kadaffi och två andra personer i den gamla regimen efterlysta av ICC. Den nya regeringen har en skyldighet att överlämna dess tre (se tidigare inlägg här, kommentar i Expressen här samt Klambers ovan citerad artikel). Man kan dock också välja att åtala dem i Libyen, under den s k komplementaritetsprincipen.
Än viktigare är att den nya regeringen etablerar en genuin demokrati och efterlever de mänskliga rättigheterna. I en genuin demokrati räcker det inte med formellt riktiga val, utan det krävs också att alla är delaktiga, och att staten inte utnyttjas för vissa personers eller gruppers intressen. Det är därför nödvändigt att alla grupper – inklusive kvinnor – är delaktiga i skrivandet av en konstitution. Det är förmodligen också så att man inte ska pressa fram val alltför snabbt, utan låta demokratin s a s organisera sig, så att det kan uppstå riktiga politiska partier, vilka företräder olika former av intressen och uppfattningar och inte utgör verktyg för klaner eller lokala bossar.
Det är förstås också viktigt att de mänskliga rättigheterna (MR) efterlevs. Detta gäller inte bara de medborgerliga och politiska rättigheterna (yttrandefrihet, rättssäkerhet, m m) utan även de ekonomiska och sociala rättigheterna. Oljan är Libyens viktigaste tillgång, och den måste komma alla till godo och används för utbildning, sjukvård, etc. Korruptionen måste stävjas, och oljetillgångarna får inte säljas ut till individer eller stater som står makten nära.
Allt detta är naturligtvis libyernas sak att besluta om, men omvärlden -– som redan lagt sig i utvecklingen -- kan inte acceptera att suveränitetsprincipen används för att skydda individer och grupper som tar för sig på andras bekostnad, lika litet som MR får användas som ett medel för den ena eller den andra stormaktens intresse. Det är libyernas -- alla libyers – sak att nu forma en ny stat och ett nytt samhälle.
