I utrikespolitiken är det viktigt med
kontinuitet och att följa ingångna förpliktelser. Förtroende utgör hårdvaluta i
det internationella systemet, och det kan raseras snabbt. (Vilka stater kommer
att våga lita på USA efter Trump?) Varje regering sätter förstås sin prägel på
utrikespolitiken utifrån sina prioriteringar och utifrån sina uppfattningar om
hur världen är och bör vara beskaffad, men en ansvarsfull regering gör det
utifrån antagandet att utrikespolitiken är Sveriges och inte regeringspartiernas.
Detta hindrar inte att det kan tas djärva beslut eller att en förändrad
situation kan kräva nya beslut (t ex en ansökan till Nato), men det ska gå att
känna igen Sverige, och andra länder ska kunna lite på att Sverige står för
sitt ord, även efter ett regeringsskifte.
När Sverige erkände Palestina år 2014 var det
ett djärvt och alls inte självklart beslut (även om det var grundat i en
folkrättslig analys liksom i ett långvarigt svenskt stöd för en tvåstatslösning).
Den dåvarande oppositionen invände mot beslutet. När den m-ledda regeringen
tillträdde år 2022 beslöt man sig trots detta för att stå kvar vid beslutet,
eftersom det allmänt anses att ett erkännande inte utan vidare kan tas tillbaka.
Det var klokt.
Tidöregeringen har utsatts för flera
utrikespolitiska prövningar. Ukrainafrågan och Natoprocessen är och har varit besvärliga,
men regeringens huvudriktning har ändå varit tydlig och har haft ett brett stöd
i landet. Vad gäller Gaza har det varit betydligt svårare att hitta rätt, men
nu har regeringen landat i en linje som
enligt min (och många andras) uppfattning är rimlig. Förutom de moraliska och
politiska argumenten för att sätta press på Netanyahuregeringen finns det också
ett gott folkrättsligt sådant: Det krävs för att uppfylla våra internationella
förpliktelser att försöka hindra krigsförbrytelser och folkmord. Denna press
kan bara utövas på ett europeiskt plan, och det är därför viktigt att Sverige
kan agera trovärdigt och konsekvent inom EU.
När det nu – delvis på svenskt initiativ --
börjar växa fram ett konsensus om att öka pressen på Netanyahuregeringen väljer
vice statsminister Ebba Busch att på
Facebook den 5 augusti göra ett utspel med påståenden och förslag som
verkar undergräva den svenska linjen. Detta har redan kritiserats på flera
håll, t ex här,
här
och här.
Jag ska här försöka ge några kommentarer utifrån min folkrättsliga expertis
samt min erfarenhet som tidigare folkrättsrådgivare på UD.
För det första lägger Busch hela (eller
i vart fall nästan hela) skulden för kriget och det mänskliga lidandet på
Hamas. Hamas angrepp den 7 oktober utgör en krigsförbrytelse och ett brott mot
mänskligheten och Hamas har under hela kriget fortsatt att göra sig skyldiga
till internationella brott. Om den saken råder det inget tvivel, och det har
den svenska regeringen konsekvent påmint om, bl.a. i statsministerns X-inlägg den 31
juli. Men Israel måste hållas ansvarigt för sina handlingar. Israel är
den starkare parten, Israel har utfört ett stort antal militära operationer som
är minst sagt tveksamma (många av dem utgör sannolikt krigsförbrytelser), det
var Israel som bröt vapenvilan den 17 mars och Israel har blockerat, begränsat
och försvårat hjälpsändningar. Under mer än två månader i våras tillät Israel ingen
humanitär hjälp.
I sitt utspel vill Busch göra ett
tillrättaläggande av presentationen av regeringens beslut, men när hon gör det skriver
hon faktiskt om beslutet och ifrågasätter dessutom den analys av situationen på
marken som regeringen (liksom nästan alla andra stater och organisationer)
bygger sitt ställningstagande på. I det ursprungliga inlägget den 5 augusti skriver
hon att ”om det visar sig att det inte finns fog för att Israel bär ett stort
ansvar för att nödhjälpen inte kommer fram finns det ingen anledning att
vidhålla regeringens position” och i det uppföljande inlägget 7 augusti villkorar
hon regeringens linje med att ”det finns tydliga underlag som visar svart på
vitt att det är Israels regering som av oförsvarliga skäl håller på
förnödenheterna.” Villkoret är förstås inte orimligt i princip, men enligt de
fakta som regeringen bygger sitt beslut på (och som redovisats gång efter annan
av FN och andra) är det redan uppfyllt
med råge, sedan länge, och det var därför som Kristerssons inlägg på X inte
innehöll något villkor.[1]
Vidare ger dessa citat intrycket att författaren inte tagit del av den information
som regeringen haft, alternativt att hon bygger sin uppfattning på uppgifter
från andra kanaler. Om Busch har information som motsäger regeringens analys bör
den redovisas.
Busch skriver vidare att hon ”inte [har] ryggat
för att som partiledare kritisera den skadliga och illegala bosättarpolitiken
som extrema israeliska grupper står för.” Det är bra i sig, men det implicita påståendet
att det bara är ”extrema israeliska grupper” som står för denna politik är helt
fel. Bosättningspolitiken inleddes bara några månader efter sexdagarskriget
1967 och har fortsatt alltsedan dess under olika regeringar. Likud, Netanyahus
parti, har varit särskilt pådrivande. Eftersom det utgör en krigsförbrytelse om
en ockupationsmakt inför sin egen befolkning på ockuperat område kan det i och
för sig hävdas att alla grupper som står för denna politik (t.ex. hela
Netanyahuregeringen) är extrema, men det är sannolikt inte det som avses med
uttrycket.
Flera av förslagen till åtgärder mot Hamas kan
vara både rimliga och funktionella, även om man kan ifrågasätta t ex förslaget
att införa sanktioner mot inte bara Hamasmedlemmar utan också deras
familjemedlemmar; den som presenterar ett sådant förslag bör förklara hur det
stämmer överens med grundläggande mänskliga rättigheter. Ett par andra förslag
bygger på svårbegriplig analys och/eller skulle föra Sverige till en
ytterkantsposition i EU (och världen).
·
”Sverige tar initiativ i EU att
utvärdera samarbetsavtalet med palestinska myndigheten.” Att med jämna
mellanrum utvärdera samarbetsavtal är förstås fullt rimligt, och det finns
säkert goda skäl att granska effektiviteten i avtalet med den palestinska
myndigheten (PA). Busch presenterar det emellertid som en av ”KD:s åtgärder för
att öka trycket på Hamas.” Detta resonemang är svårt att förstå. Hamas
och den palestinska myndigheten är sedan årtionden i konflikt med varandra
(även om det funnits försök att lappa ihop förhållandet), och en utvärdering av
avtalet med PA skulle knappast öka trycket på Hamas utan på PA, som är den
aktör som många hoppas ska kunna ta över förvaltningen av Gaza efter Hamas.
·
”Markera att Hamas inte vinner
några segrar genom sin terror genom att flytta Sveriges ambassad till Jerusalem
och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.” Detta är en traditionell
KD-uppfattning som då och då redovisas i riksdagsmotioner. När den
framförs av en vice statsminister måste den diskuteras på allvar. Att göra det
ordentligt skulle kräva ett särskilt blogginlägg, men låt mig peka på följande:
o
Israel anser att hela Jerusalem –
västra såväl som det ockuperade östra – är Israels ”odelbara” huvudstad, och
Israel inkorporerade östra Jerusalem år 1980 genom ett beslut som
säkerhetsrådet förklarade vara olagligt. Ett erkännande som inte explicit gör
undantag för östra Jerusalem skulle direkt strida mot folkrätten. I de
KD-motioner som jag läst har detta inte berörts.
o
När FN:s delningsresolution
181(III) – som ledde fram till bildandet av Israel – antogs år 1947 var
tanken att Jerusalem skulle vara särskilt från den judiska och den arabiska
staten -- det skulle vara ett ”corpus separatum”. Syftet var att främja inte
bara israelers och palestiniers intressen utan också att skydda tillgången till
de heliga platserna, med tanke på att Jerusalem är en helig stad för tre
religioner (judendomen, kristendomen, islam). Många kristna samfund är
representerade där genom såväl palestinska som utländska troende (så även Svenska kyrkan). FN har
aldrig formellt upphävt detta beslut, och Sveriges och EU:s linje är
fortfarande, såvitt jag känner till, att detta beslut gäller i princip. Ingen
tror idag att beslutet kommer att realiseras enligt 1947 års plan, men den
bakomliggande tanken -- att det finns ett vidare intresse -- har bevarats. Ett
annat faktum är att många stater, inklusive EU-staterna, hoppas att en
tvåstatslösning ska innebära att Jerusalem blir huvudstad för båda staterna. Stater
har varit mycket ovilliga att på detta stadium flytta sina ambassader till
Jerusalem, eftersom de menar att stadens status ännu inte har retts ut; detta
kan sannolikt ske först i samband med en fredsuppgörelse mellan den israeliska
och den palestinska sidan.
o
Det är idag bara USA (Trumps
beslut 2017) och några mindre länder, som Guatemala, som har sin ambassad i
Jerusalem. Inget EU-land, inte ens Ungern, har ambassad där. Att flytta den
svenska ambassaden dit skulle alltså vara ett steg som är inte bara radikalt
utan som också skulle placera oss i ett ovanligt sällskap.
o
Ett sista skäl är att en flytt
idag skulle inhöstas som en seger för Netanyahu, vilket förstås skulle skicka
en signal som strider mot allt den svenska regeringen sagt och gjort under
senare tid.
***
Denna historia handlar inte bara om
åsiktsskillnader inom en regering utan också om hur den svenska
utrikespolitiken sköts och uppfattas i en tid av större oro än de allra flesta nu levande
svenskar upplevt.
Busch har haft ett politiskt behov av att
hantera ett missnöje med regeringslinjen inom sitt parti, och att döma av
kommentarsfältet på Facebook så har utspelet fyllt det syftet. Som många
påpekat är Busch emellertid inte bara partiledare utan också vice statsminister,
och som sådan förväntas hon ofta tala för Sverige. I sitt Facebookinlägg vill
hon korrigera hur regeringens beslut presenterats, men i själva verket utgör
inlägget en omformulering av beslutet i sak. Regeringens beslut var inte
villkorat och dessutom byggde det – som redan nämnts – på en analys som verkar
skilja sig betydligt från den som implicit framkommer i Buschs inlägg.
Därutöver presenterar hon alltså vad som
benämns som ”KD:s åtgärder”. Det är förstås inte unikt att ett parti i en
regeringskoalition presenterar egna förslag. Av skäl som redan diskuterats
måste man dock visa betydligt större försiktighet i utrikespolitiken. Inom
regeringssamarbetet finns det etablerade vägar på både politisk nivå och på
tjänstemannanivå för att bereda politiska beslut. Det finns mycket goda skäl
för det. Ett av dem är att politikerna då kan få expertråd om t ex folkrätt,
Palestinakonflikten och det utrikespolitiska EU-samarbetet.
Vad jag kan se har denna debatt inte noterats
i internationell press i någon större utsträckning, men man kan utgå ifrån att
den har rapporterats hem av övriga EU-länders ambassader i Stockholm (liksom förstås
av den israeliska ambassaden). I diskussioner inom EU-kretsen kan andra
EU-medlemmar utnyttja vad de uppfattar som sprickor i den svenska regeringen. Det
är svårt att bedöma hur stor denna risk är, men i vart fall är det mycket sannolikt
att tilltron till den svenska regeringens förmåga att följa upp sina
ställningstaganden har fått sig en törn.
Sveriges säkerhet bygger i stor utsträckning
på europeiskt samarbete – EU:s utrikes- säkerhetspolitik och dess försvarssamarbete
liksom det europeiska benet av Nato. Det finns knappast någon fråga där det
varit svårare för EU att hitta en gemensam linje än i Palestinafrågan, och EU
har i allmänhet ansetts som kraftlöst i denna konflikt, trots att den äger rum
i vårt omedelbara närområde. EU
har alltid fått betala ett politiskt pris för det, och under senare år har
EU-diplomater också allt oftare hört från kollegor från det globala syd att man
tillämpar dubbla måttstockar: Varför reagerar ni inte mot Israel när ni vill
att vi ska reagera mot Ryssland? När det nu – delvis på svenskt initiativ -- börjar
växa fram ett konsensus om att öka pressen på Netanyahuregeringen vore det
mycket olyckligt om det skulle undermineras inifrån.
