Jag ska här diskutera två frågor: Huruvida Sverige får exportera vapen och annan krigsmateriel till Israel respektive den svenska regeringens hållning till konflikten i stort. Dessutom ska jag förklara ett kryptiskt DN-citat av mig. Jag börjar med vapenexport, som diskuterades i Riksdagen den 25 oktober och som togs upp i P1 Konflikt den 9 november.
Vapenexport (och det kryptiska citatet)
Enligt artikel 6 (3) i FN:s vapenexportkonvention
(Arms Trade Treaty; ATT) får en stat inte tillåta export av vapen, ammunition eller
komponenter
… if it has knowledge at the time of
authorization that the arms or items would be used in the commission of
genocide, crimes against humanity, grave breaches of the Geneva Conventions of
1949, attacks directed against civilian objects or civilians protected as such,
or other war crimes as defined by international agreements to which it is a
Party.
Enligt artikel 7 (1) och 7 (3) får man inte
heller godkänna vapenexport om det finns en ”overriding risk” att vapnen kommer
att användas för att
(i)
commit
or facilitate a serious violation of international humanitarian law;
(ii)
(ii)
commit or facilitate a serious violation of international human rights law;
Sådan export skulle också bryta mot EU:s
gemensamma ståndpunkt om krigsmaterielexport liksom mot allmän folkrätt, som
förbjuder att en stat medveten stödjer en annan stats överträdelser av
folkrätten.
Det är sannolikt att Israel begått omfattande krigsförbrytelser,
inklusive genom sin ockupationspolitik, vilket den svenska regeringen känner
väl till. Det finns därför åtminstone en ”overriding risk” att svenska exportprodukter
skulle användas för fortsatta brott mot folkrätten. Att skydda sig mot
inkommande raketer och robotar från Hamas, Hizbollah och Iran är helt i
enlighet med folkrätten, men inte att bedriva oproportionerliga militära anfall
eller utsvältning, inte heller att bygga bosättningar eller på andra sätt
upprätthålla ockupationen. Sverige har
inte gett tillstånd till krigsmaterielexport sedan 1950-talet, men det pågår
följdleveranser av materiel som tidigare inte klassificerades som krigsmateriel;
det är hemligt exakt vad det handlar om.
Som nämns i en DN Debatt-artikel som fyra
kollegor och skrev i somras (30 juli 2024) har Internationella domstolen sagt
att den israeliska ockupationen måste upphöra så snart som möjligt, Internationella
brottmålsdomstolens åklagare (f ö en brittisk medborgare, föreslagen av en
tidigare konservativ regering) har väckt åtal mot Netanyahu och Gallant för
krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och folkrätten säger otvetydigt
att en stat inte får understödja en annan stats folkrättsöverträdelser (som jag
förklarade ovan). Dessutom tillkommer två händelser den gångna veckan som
verkar ge Netanyahu i stort sett fritt spelrum, nämligen att försvarsminister
Gallant (som faktiskt varit lite återhållande i det israeliska krigskabinettet)
avskedats och att valet av Trump att Netanyahu nu känner att han inte längre
behöver bekymra sig om Bidenadministrationens (milt) tillbakahållande kraft. Att
Liberalernas utrikespolitiska talesperson, Joar Forssell, i den situationen
pläderar för att Sverige ska tillåta vapenexport till Israel är ytterst förvånande,
för att uttrycka sig mycket diplomatiskt. Jag noterar också att
partisekreteraren Olofsgård inte tar principiellt avstånd till idén då han noterar
att ”det
nu inte [är] aktuellt med vapenexport till Israel från Sverige.”
Jag tycker för övrigt att det vore olyckligt
att hänga upp den svenska krigsmaterielexportpolitiken på om mottagaren är en
demokrati eller inte, vilket Liberalerna vill. Det avgörande borde vara om
materielen kommer att användas på ett folkrättsenligt sätt eller inte, alltså
för självförsvar i enlighet med internationell humanitär rätt (Genèvekonventionerna
etc, ”krigets lagar”). USA är fortfarande en demokrati, men invasionen av Irak
2003, liksom många andra amerikanska militära operationer, var i strid med
folkrätten (och hade dessutom en mycket destruktiv effekt i Irak, i Mellanöstern
och globalt).
Ytterligare en sak i Konfliktintervjun med Forssell
måste kommenteras. Forssell säger att det inte är ”politiker här i Sverige [som]
ska göra bedömningar av vad som varit brott eller inte utan det måste vara upp
till det internationella juridiska systemet som vi har på plats.” Men det är
just det som folkrätten kräver, dvs att varje stat gör en bedömning av om det
man tänker göra – t ex att skicka vapen – kan riskera att utgöra medhjälp till
brott innan man vidtar den åtgärden. Dessutom är det faktiskt så att Israel (liksom
USA) inte har accepterat Internationella domstolens allmänna jurisdiktion och
inte heller är part till Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och dessutom
på alla sätt har försökt motarbeta
ICC:s arbete, inklusive genom aktivt spioneri – ett flagrant brott mot
folkrätten i sig. Israel gör faktiskt allt man kan för att undvika just ”det
internationella juridiska systemet”. Dessutom noterar jag att varken Joar
Forssell eller någon annan i Liberalerna inväntade någon bedömning från ”det
internationella juridiska systemet” innan man, på goda grunder, fördömde
Rysslands invasion av Ukraina eller de många krigsförbrytelser som Ryssland
begått under kriget.
Och det leder mig in på det kryptiska DN-citatet.
I den tryckta versionen av DN (ink pdf-versionen) står följande:
”– Jag tror inte
att Israel kommer att fällas för folkmord, som stat. Däremot finns det andra
folkmords[1]handlingar
jag tror de kommer befinnas skyldiga till, som att inte ha åtalat dem som
uppviglar till folkmord till exempel. I det läget måste alltså alla andra
stater ha agerat, annars anses vi medskyldiga till brotten, säger professor Pål
Wrange.”
Den som kan
folkrätt kan ha undrat över den tredje meningen, och det med rätta, eftersom
Sverige näppeligen kan bli ansvarigt för att Israel inte åtalar israeliska
uppviglare (även om Sverige i och för sig har jurisdiktion att göra sådana åtal).
Det var fråga om ett missförstånd. I nätversionen är den meningen ändrad till ”Alla
stater måste agera och göra allt de rimligen kan för att förhindra folkmord och
krigsförbrytelser.”
Den svenska regeringens hållning
Jag har försökt följa regeringens uttalanden under
hela konflikten, men närmast bygger denna analys på de tre
regeringspartiledarnas DN debattartikel 18 oktober, Riksdagsdebatten den 25 oktober
och regeringens webbsida ”Vad regeringen gör med anledning av kriget mellan
Israel och Hamas”.
Mig veterligen har Sveriges regering inte en
enda gång sagt att Israel verkar överträda folkrätten, än mindre att Israel mycket
sannolikt har begått ett betydande antal krigsförbrytelser. Man nöjer sig med
att säga att Israel ”måste” agera ”i enlighet med folkrätten och den internationella
humanitära rätten” – vilket förstås är en självklarhet – och att Israel måste ”göra
mer” för att skydda civilbefolkningen och öka tillgången till humanitärt stöd.
Att Israel ägnat sig åt utsvältning och
att många av de israeliska militära operationerna uppenbarligen har bedrivits
med total likgiltighet för civila offer sägs inte. Regeringen har inte heller
påpekat att Internationella brottmålsdomstolen - som Sverige alltid har stött –
har åtalat Israels premiärminister och försvarsminister.
Förklarande not: Det är inte alltid klart
vilka handlingar som utgör krigsförbrytelser. För att veta om t ex de civila
skadorna är oproportionerliga måste man ha den information som den militära
befälhavaren hade, eller borde ha skaffat sig. Ett stort antal civila offer i ett
anfall behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att det är fråga om en
krigsförbrytelse; Hamasförband kan ha gömt sig bland de civila. Det finns ändå
många tecken som tyder på att det är så att Israel inte har tagit hänsyn till
de civila. En del övergrepp kan förklaras av att de utförts av enskilda
soldater eller av befäl på låg nivå, men det finns också mycket tydliga tecken som
pekar på att många övergrepp grundas i en policy från IDF, eller kanske t o m
från krigskabinettet. Se här
och här.
Den israeliska ockupationen av palestinska
områden är en grundfaktor i konflikten. Den legitimerar inga terrordåd, men det
är svårt att se att konflikten och våldet ska få ett slut med mindre än att ockupationen
upphör och det bildas en hållbar och demokratisk palestinsk stat. (Jag har
inget principiellt emot en demokratisk enstatslösning med två folk med fulla
mänskliga rättigheter, men det verkar ännu mer orealistiskt.) Såvitt jag vet
har den svenska regeringen inte en enda gång uttryckligen nämnt, än mindre
välkomnat, att den Internationella domstolen med stor majoritet förklarat att
Israel så snart som möjligt måste upphöra med ockupationen. Maria Malmer Stenergard
gör i riksdagsdebatten en referens, vilket är bra:
För oss är den
internationella rätten som den uttolkas av den internationella domstolen helt
avgörande. Den ska följas, och vi står till 100 procent bakom de uttalanden som
domstolen har gjort. Vi försöker också i alla möjliga sammanhang att utöva
påtryckningar. Där är EU som sagt den starkaste röst som Sverige har att jobba
genom.
Hon tar dock inte domstolens uttalanden i sin
mun och framförallt drar regeringen inte den korrekta slutsatsen av domstolens
uttalanden. Regeringen stödjer en ”förhandlad tvåstatslösning”, men ordet ”förhandlad”
förses inte med några villkor (t ex att den palestinska staten måste vara
hållbar eller att den ska utgå från 1967 års gränser), och dessutom betyder förstås
ordet ”förhandlad” att lösningen måste vara accepterad av Israel, vilket ger
Israel ett veto. Istället för att ta sin utgångspunkt i förhandlingar mellan
två ojämlika parter måste den svenska utgångspunkten vara folkrätten, dvs att
en tvåstatslösning ska bygga på den enda folkrättsligt rimliga basen, nämligen
att den israeliska ockupationen måste upphöra. För en hållbar lösning räcker
det förstås inte med att Israel utrymmer de ockuperade områdena utan det kommer
att krävas mycket mer, ömsesidiga säkerhetsarrangemang, ekonomiska arrangemang
och ett stort internationellt engagemang, men utgångspunkten måste vara fast.
Det är mycket tråkigt att jämföra regeringens agerande
rörande Ukraina respektive Gaza. Vad gäller Ukraina har den svenska regeringen
”konsekvent betonat vikten av att en kommande fred baseras på Ukrainas villkor”.
Om Palestina, däremot, säger man som sagt att det måste till en ”förhandlad”
lösning. Regeringen har (helt riktigt) fördömt inte bara det ryska
fullskaliga angreppet mot Ukraina utan också de många krigsförbrytelser som
begås av ryska styrkor. På regeringens sajt
förklaras vad som görs för att ”ställa Ryssland till svars för sina brott i
Ukraina”: Stöd till ICC:s utredningar, upprättande av en tribunal mot aggressionsbrottet,
omfattande samarbete för att dokumentera och samla bevis, förundersökningar i
Sverige och ansvarsutkrävande av Ryssland som stat. Regeringen konstaterar
alltså redan i rubriken att det har begåtts brott och man stödjer olika åtgärder
under fem olika rubriker. Jag instämmer helhjärtat i vad regeringen gör gentemot
Ryssland. Vad gäller Gaza, däremot, säger man alltså blott att ”[h]uruvida den
internationella humanitära rätten har efterlevts är en fråga som bäst avgörs av
rättsliga instanser” (oklart vilka, eftersom regeringen inte nämner dessa
instanser, än mindre berättar vad de redan kommit fram till i tre olika
rättsprocesser). På fråga om varför Sverige inte driver på för handelssanktioner,
t ex genom att suspendera EU:s associationsavtal med Israel, säger
utrikesministern blott att ”vi är av den bestämda uppfattningen att [handeln] skapar
helt andra möjligheter för oss att ha diskussionsytor där vi också kan utöva
alla möjligheter till påtryckningar mot Israel, och det kommer vi att göra.”
Det hade förstås varit närmast bisarrt om utrikesministern hade sagt att handel
med Ryssland skapar diskussionsytor.
Det finns givetvis viktiga skillnader mellan
Ukraina och Gaza. Kriget i Ukraina inleddes med ett angrepp från Ryssland som
var folkrättsstridigt från första minut. De israeliska militära operationerna
var ett svar på ett ohyggligt (och givetvis helt oförsvarligt) terrorangrepp
från Hamas, vilket Israel hade en rätt att försvara sig mot – så länge man höll
sig inom folkrättens ramar. Från rysk sida har det nog inte gjorts särskilt
många försök att efterleva folkrätten, medan man från israelisk sida trots allt
ger varningar och evakueringsorder till civila. Men det finns också likheter,
nämligen att det har begåtts allvarliga överträdelser av folkrätten på båda
sidor. Och det har skett stora civila offer; i Ukraina över 11 000 döda enligt
FN:s MR-kontor och i Gaza minst 20-30 000 (siffrorna är lite kontroversiella,
men de ligger i denna storleksordning).
När man från Sveriges och andra väststaters
sida försöker få stater i det globala syd att ställa upp på sanktioner mot
Ryssland får man ofta höra att väst idkar dubbelmoral (och det gäller också för
tiden före 7 oktober 2023). Om den svenska regeringen menar allvar med att ”[s]tödet
till Ukraina är de
kommande årens allra främsta utrikespolitiska uppgift” – och det är jag förstås
övertygad om att man verkligen gör – så bör man också överväga hur dess politik
i världen i övrigt, inklusive Mellanöstern, spelar in.
***
Till sist: Idag är det två månader sedan Maria
Malmer Stenegard tillträdde som utrikesminister. Som gammal Åhusbo vill jag
(mycket senkommet) gratulera till utnämningen, varmt önska lycka till i arbetet
(för hennes, för Sveriges och för världens skull) och hoppas att hon vill och
kan korrigera den nuvarande svenska linjen i Palestinakonflikten.
