Frikännandet av Anna Lindstedt var riktigt

Som rapporterats i media frikändes Anna Lindstedt idag av Stockholms tingsrätt. Som ordföranden, Anna Flodin, meddelade skulle åklagaren ha behövt visa att

”a) någon i föregiven egenskap av behörigt ombud

b) inlåter sig i underhandling i en diplomatisk angelägenhet

c) med någon som företräder främmande makts intresse.”

För att lyckas med åtalet skulle åklagaren alltså ha behövt visa att alla dessa tre s k rekvisit förelåg. Tingsrätten menar att åklagaren misslyckats på alla tre punkterna: Lindstedt hade inte en föregiven egenskap av behörigt ombud eftersom hon hade en verklig sådan egenskap, det var inte fråga om underhandling (förhandling) samt var de två personer som hon skulle ha förhandlat med inte företrädare för den kinesiska statens intresse.

Jag hade på försvarets begäran lämnat in ett rättsutlåtande. Eftersom jag aldrig skriver något utan att vara övertygad om att det är riktigt -- vare sig det är en akademisk artikel, en blogg eller ett utlåtande – känner jag mig inte förhindrar att kommentera domen.

Domstolens slutsats är riktig. Jag vill inte uttala mig om bevisningen, men kan ändå säga följande: Det är klart redan utan närmare bevisning att det första rekvisitet inte är uppfyllt, eftersom Lindstedt hade verklig behörighet att förhandla med Kina.

Det aktuella straffbudet (19 kapitlet 4 §, brottsbalken) lyder i relevanta delar som följer:

envar, som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om [diplomatisk] angelägenhet med någon som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst fyra år.

BrB 19:4 verkar alltså inte omfatta den som verkligen har en behörighet att företräda riket gentemot Kina. Frågan är då om en ambassadör till Kina har en behörighet att ”inlåt[a] sig i underhandling om … angelägenhet [som rör riket] med främmande makt eller någon som företräder dess intresse”.

Behörighet är en term som betecknar den kapacitet en person har att representera den part som den agerar för. Eftersom det handlar om relationer med en främmande makt måste "behörigt ombud" förstås i en folkrättslig mening. Enligt folkrätten har en ambassadör alltid behörighet att förhandla med den stat i vilken hen är stationerad. En ambassadör har en mycket vid behörighet, vilken täcker olika former av kontakter med och i den stat i vilken ambassadören är ackrediterad. Detta följer av artikel 3 i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser.

Article 3

1.The functions of a diplomatic mission consist, inter alia, in:

(a) Representing the sending State in the receiving State;

(b) Protecting in the receiving State the interests of the sending State and of its nationals, within the limits permitted by international law;

(c) Negotiating with the Government of the receiving State;

En ambassadör har inte obegränsad behörighet; ambassadören kan inte utan vidare ingå mellanstatliga avtal och binda riket och behörigheten är begränsad till relationer till den stat (eller organisation etc) vid vilken ambassadören är ackrediterat sändebud. Det står dock klart att en ambassadör har behörighet att företräda det sändande landet i förhandlingar med det mottagande landet och att eventuella befogenhetsinskränkningar (se nedan) som inte meddelats motparten inte påverkar denna behörighet. Därmed torde BrB 19:4 inte vara tillämplig på den situation som gärningsbeskrivningen omfattar; Lindstedt kan inte kan ha haft ”föregiven egenskap av behörigt ombud” eftersom hon hade en verklig sådan egenskap i förhållande till den mottagande staten, Kina.

Behörighet är inte samma sak som befogenhet. Befogenhet handlar om förhållandet mellan ombudet och huvudmannen, alltså uppdragsgivaren, i detta fall UD. Det är möjligt att det fanns en inskränkning i befogenheten från UD:s sida – det har jag ingen kunskap om – men den påverkar inte behörigheten. En främmande makt, i detta fall Kina, måste kunna lita på att en ambassadör kan företräda sitt land, oavsett vilka mejl som kan ha utvecklats mellan ambassadören och dess utrikesdepartement. Om det nu skulle vara så att Lindstedt har överträtt en befogenhet så är det inte straffbart enligt BrB 19:4. Denna paragraf verkar träffa en person som oriktigt påstår sig vara ambassadör snarare än en som verkligen är det.

I mitt utlåtande diskuterade jag också begreppet ”förhandling” (”underhandling”). Med förhandling förstås i dagligt tal tämligen målinriktade diskussioner som syftar till någon form av överenskommelse. Den folkrättsliga betydelsen ligger i linje med den allmänna förståelsen. En förhandling syftar till att uppnå en överenskommelse mellan parterna, t ex i frågor av gemensamt intresse eller för att lösa en uppkommen tvist. Däremot anses ordet inte täcka allmänna samtal eller trevare.

Inte heller täcker ordet ”förhandling” aktiviteter som innebär att en part agerar så att två andra parter kan förhandla sig fram till en överenskommelse. Om en aktör strävar efter att underlätta för två andra parter att nå en lösning så kan denne alltså vara medlare -- om den är aktiv i själva utbytet -- eller stå för s k bona officia/good offices, om det inskränker sig till att möjliggöra och underlätta förhandlingar mellan de två parterna.

Den ofrånkomliga slutsatsen är att 19:4 har en begränsad räckvidd, förmodligen bara avseende ”traktatförhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter”. Eftersom jag inte kunnat följa målet i tingsrätten – vilket delvis varit hemligt – kan jag inte med bestämdhet uttala mig om huruvida Lindstedt engagerat sig i förhandlingar, men det som framkommit i media kan enligt min mening inte klassificeras på det sättet.

USA:s sanktioner mot ICC är ogrundade och strider mot folkrätten

Jag medverkade tidigare ikväll i Studio Ett kväll om USA:s sanktioner mot ICC.  

Jag sa bl a ungefär följande:

De misstänkta internationella brott i Afghanistan som åklagaren nu undersöker gäller krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten från 2003 och framåt, och undersökningen omfattar potentiellt samtliga stridande parter, inklusive den afghanska regeringen, talibanerna, terroristorganisationer som al-Qaida samt utländska trupper från USA och andra länder.

Trumpregeringen har helt fel när de påstår att förundersökningen strider mot folkrätten. Varje stat har rätt att åtala och döma för handlingar som sker på dess territorium, s k territoriell jurisdiktion, oavsett om brotten begåtts av egna medborgare eller av utlänningar. Afghanistan har alltså en grundläggande rättighet att åtala amerikaner för brott som begåtts i Afghanistan. Dessutom gäller det s k universell jurisdiktion för internationella brott, som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, vilket innebär att vilken stat som helst får åtala och döma, oavsett vem som begått brottet och var det skett. Även Sverige kan alltså åtala amerikaner för brott i Afghanistan. Vad Afghanistan, Sverige och ICC-parter har gjort är att delegera denna rätt till ICC. Att ICC undersöker brott som kan ha begåtts av amerikaner eller andra i Afghanistan är alltså helt i sin ordning.

Dessutom står de amerikanska åtgärderna i strid med folkrätten. Vad gäller visumrestriktioner har stat en grundläggande rätt att vägra inresetillstånd för en utlänning, men det gäller bara om dessa restriktioner inte strider mot något avtal om visumfrihet eller mot högkvartersavtalet mellan FN och USA, enligt vilket USA inte för begränsa inresa för personer som bjudits in till FN. Att beslagta eller frysa någons tillgångar strider mot de mänskliga rättigheterna, om det inte finns laga grund, och eftersom varken ICC eller dess anställda bryter mot folkrätten genom att undersöka brott finns ingen sådan laga grund.

De amerikanska åtgärderna kan försvåra för ICC, eftersom det t ex kan bli omöjligt att resa till FN-högkvarteret i New York för att samla information. Jag tror dock inte att det kommer att hindra förundersökningarna från att gå vidare.

Om ICC skulle vilja förhöra eller åtala någon amerikansk medborgare kommer denne förstås inte att överlämnas av USA. Domstolen kan dock förplikta var och en av ICC:s 123 parter och att överlämna en sådan person, om hen befinner sig på dess territorium. Nästan alla europeiska och amerikanska stater (Nord-, Mellan- och Sydamerika) är parter. De som eventuellt åtalas kommer alltså att hindras märkbart i sitt resande.

USA kan stoppa eventuella åtal genom den s k komplementaritetsprincipen. Om USA är berett att själv undersöka och eventuellt åtala de som ICC kan misstänka så får inte åklagaren gå vidare. När den tidigare åklagaren, Luis Moreno Ocampo, började titta på misstänkta brott av brittiska trupper i Irak inledde britterna förundersökningar mot militär personal (om än kanske inte så energiska som en del bedömare tyckte vore påkallat).

Den sista frågan i Studio Ett gällde om det amerikanska angreppet kommer att skada ICC:s legitimitet. Jag svarade att det är ett problem att flera stora stater, såsom USA, Kina, Ryssland och Indien, inte är parter. Ett angrepp från den närmast unikt arroganta och illa sedda Trumpregeringen, däremot, är inte nödvändigtvis ett legitimitetsproblem.

Pompeo skröt under pressbriefingen med att USA alltid har stött internationella rättegångar som i Nürnberg, Tokyo och Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. Det stämmer, men cdet har då gällt rättegångar mot medborgare i andra länder. Trumpregeringens agerande, och f ö även George W. Bush-regeringens, har gått ut på att hålla amerikaner, och särskilt amerikanska soldater, immuna. Den rättvisa som ska gälla för andra medborgare ska inte gälla för amerikaner.

Vem ska betala ersättning till offren för den iranska nedskjutningen av det ukrainska planet (PS752)?

Jag blev för en stund sedan uppringd av en journalist från TT som ställde frågan om det finns några folkrättsliga bestämmelser om detta.

Iran är förstås moraliskt ansvarigt gentemot det ukrainska flygbolaget (Ukraine International Airlines; UIA) och kanske också ansvarigt enligt iransk lag. Om man inte ersätter bolaget direkt kan den ukrainska staten, som UIA:s hemstat, göra ett folkrättsligt anspråk för bolagets räkning gentemot den iranska regeringen. Om Iran skulle vägra att ersätta fullt ut får det bli en rättssak, inför internationella domstolen i Haag eller i skiljedom; det förutsätter dock att båda parter accepterar en sådan tvistlösning. Det är också möjligt att saken kan tas upp i den internationella civila luftfartsorganisationen ICAO; jag känner dock inte till ICAO:s regler.

Passagerarna (varav 17 svenska medborgare eller i Sverige fast bosatta) har rätt till ersättning från flygbolaget enligt 1999 års Montrealkonvention. Eftersom UIA inte kan lastas för nedskjutningen är beloppet dock begränsat. Om det begränsade beloppet inte täcker en rimlig ersättning bör det vara Iran som är ansvarigt för det överskjutande beloppet. Precis som vad som gäller för flygbolaget kan hemstaterna till de omkomna göra anspråk hos Iran om Iran inte betalar. Dessutom omfattar Irans ansvar gentemot UIA ersättning för de belopp som UIA kan komma att betala till offrens anhöriga.

Här kan till sist tilläggas att när USA skjöt ner ett iranskt passagerarplan 1988 betalade man ut ersättning till offren på ”humanitära” grunder. Man erkände dock inte att man brutit mot folkrätten, utan att det handlade om ett misstag som var ursäktligt. Oavsett hur det förhöll sig med den saken kan man konstatera att Iran inte har försökt att undkomma ansvar på den grunden, varför det nog inte behöver diskuteras om nedskjutningen av ursäktlig,p g a den spända situationen i området eller av andra skäl.

What would it take to justify the killing?

As implied in my previous blogpost, the Pentagon had justified the strike by saying that it was “aimed at deterring future Iranian attack plans.” The DoD had also claimed that Soleimani was “actively developing plans to attack American diplomats and service members in Iraq and throughout the region”.

The debate, in particular in the US, now seems to be about whether there was proof about such plans. As I argued Friday (para 5), even if there were such plans, the strike would have been illegal.

Another possible ground is that the US was already involved in a violent encounter with Iran, was also suggested in the statement, since Soleimani allegedly had “orchestrated” attacks against Iraqi and US personnel, including the one on 27 December. If that had been the case, there would already be an armed conflict, and the US could justify the killing under the laws of armed conflict (my para 2). However, the US itself has not claimed that it was acting under those laws, since it has not invoked the laws or armed conflicts, nor used the pertinent terms “belligerency”, “armed attack”, “armed conflict” or the more colloquial word “war” (see here and here). In addition, even if it had invoked those rules, it would still have to show that the armed struggle betweeen the two parties reaches that level.

The killing of Soleimani

1.       Neither the White House nor the Department of Defense (DoD) has offered a legal justification for the killing of general Soleimani. That is probably because it is difficult to find one.

2.       If there is a war (armed conflict) between the US and Iran, then Soleimani, as a general, is surely a legitimate target. However, there is no such war.

3.       There is, perhaps, a civil war (a non-international armed conflict) in Iraq, in which the US is supporting the Iraqi government. (My impression is, though, that the still ongoing violence in Iraq does not reach the level of civil war.) If so, the US has to act under the authority of the Iraqi government, which invited them. It is not at all clear that the killing is within the bounds of what the Iraqi government has approved. The Iraqi prime minister Abdul-Mahdi has condemned the earlier US attack on a Shia militia on 29 December.

4.       Another potential justification is that the US is at war with the Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC), headed by Soleimani, which the US declared to be a terrorist organisation in 2019. However, the US has not declared itself to be at war with all terrorist organisations, but only with those affiliated with al-Qaeda, and this certainly does not apply to the IRGC.

5.       Yet another argument, perhaps suggested by the DoD, is that it was an act of self-defence against an imminent attack, even though the Pentagon does not use such legal terminology. If so, the US has to show that Iran was involved in a plot to attack the US or US forces and that the killing of Soleimani was necessary to prevent such attacks. This seems difficult: If these alleged attacks are already planned, the killing of one general is probably not a useful means to stop them; if they were not planned, they are not imminent. And the right to such “anticipatory self-defence” is controversial. Further, the US needs to explain why it had the right to execute that attack on the territory of a third party, Iraq. In addition, if the US is invoking self-defence it is also inviting Iran to claim that it is now involved in an armed conflict with the US, which means that Iran can use all sorts of military measures against US targets. For all of these reasons, it is understandable that the US did not explicitly invoke such a right.

6.       If there is no war whatsoever, then human rights apply fully. (In war, human rights still apply, but with many exceptions for legitimate belligerent acts.) The US claims that it is not bound by human rights law outside its own territory and jurisdiction, but it is one of very few countries to make that claim, which is not based on the better interpretation of the UN human rights conventions or on international customary law. In fact, that claim is ridiculous since it means that civilians would be better protected in war than in peace. Under human rights law, the act constitutes an illegal extrajudicial killing.

7.       None of this changes the fact that Soleimani has the blood of hundreds if not thousands of people on his hands, not least from the (underreported) brutal crackdown of the demonstrations in Iran in November as well as for his support of the al-Assad regime in Syria. However, as Trump himself has noted, the US is not the world’s policeman. Not only because it no longer wants to, but most of all because it does not have that authority.