Op-ed: The Swedish recognition of Palestine is justified under international law

Today the Swedish Government recognized Palestine. Please find a link to the English translation of an article that I wrote with two colleagues, published in Dagens Nyheter on 20 October, which explains why a Swedish recognition is justified.

http://www.scilj.se/news/op-ed-swedish-recognition-palestine-will-justified-international-law/ 

Technorati-taggar: Palestine,recognition

Ett erännande av Palestina har stöd i folkrätten

Se den debattartikel som jag skrivit tillsammans med Ove Bring och Said Mahmoudi. http://www.dn.se/debatt/ett-erkannande-av-palestina-har-stod-av-var-tids-folkratt/

Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, erkännande, Mellanösternkonflikten

Sverige ska erkänna Palestina – med stöd i folkrätten

I regeringsförklaringen berättade Stefan Löfven att Sverige ska erkänna Palestina. Jag skrev på Newsmill år 2011 att det finns stöd i folkrätten för ett erkännande (se nedan; se även ett tidigare blogginlägg). UD:s förre folkrättsrådgivare, Ove Bring, skrev vid samma tid en debattartikel på DN Debatt där han kom till samma slutsats. År 2002 skrev Brings företrädare, Bo Johnson Theutenberg (UD:s folkrättssakunnige 1976-1987), en artikel på SvD Brännpunkt som även den förespråkade ett svenskt erkännande. Regeringen har således gott folkrättsligt stöd.
“Ett erkännande av Palestina stöds av 2000-talets folkrätt
Publicerad: 2011-07-28 13:07, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Ett erkännande av Palestina skulle utgöra en kursändring av praxis. Men det skulle vara en naturlig utveckling av folkrätten. Det skriver Pål Wrange, tidigare folkrättsrådgivare på UD, i en replik till Göran Lysén.
Om författaren
Göran Lysén har tagit upp viktig en fråga som snart kan bli aktuell, nämligen om man kan erkänna Palestina som en stat och om Palestina kan bli medlem i FN. Tyvärr bygger hans artikel på en antikverad uppfattning om folkrätten.
Erkännande och FN-medlemskap är olika spörsmål, men de bygger på samma grundförutsättning, nämligen att man har att göra med en stat. Det finns ingen plikt att formellt erkänna nya stater, men däremot finns det ett förbud mot att göra erkännanden som strider mot folkrätten; ett sådant erkännande kan utgöra en kränkning av en annan stats territoriella integritet. (Detta är t ex vad Serbien hävdar avseende Kosovo.)
Som Lysén riktigt skriver brukar man vid erkännande beakta om de tre kriterierna territorium, befolkning och effektiv regering uppfylls (den s k effektivitetsprincipen), och som han påpekar kan man betvivla att de verkligen var uppfyllda för alla de f d kolonier som erkändes under 1960-talet. Han nämner dock inte att det under de senaste årtiondena har vuxit fram en annan princip, som vi kan kalla rättfärdighetsprincipen. Den säger att en stat inte kan erkännas om den tillkommit på ett folkrättsvidrigt sätt, t ex genom apartheidpolitik eller krig. Denna princip har också åberopats åt det andra hållet, och motiverat erkännanden av nya stater som inte haft full kontroll, om denna brist på kontroll berott på folkrättsstridiga handlingar från andra stater, t ex folkrättsvidrig annektion eller förnekande av självbestämmanderätten. Erkännandena av Kroatien och Bosnien 1992 kan anföras som exempel på detta. (Se vidare Bring/Mahmoudi/Wrange, Sverige och folkrätten, 4 u, ss 64-72.)
Hur verkar då dessa principer i fallet Palestina? Till att börja med kan konstateras att det såväl på Västbanken som Gaza finns fungerande administration (palestinska myndigheten PA respektive Hamas), och Hamas och al-Fatah förhandlar nu om att åter få till stånd en enad palestinsk regering. PA har dock inte kontroll över stora områden av Västbanken, beroende på den israeliska ockupationen. Här kommer rättsfärdighetsprincipen in.
Härvidlag kan konstateras att palestinierna har en rätt till självbestämmande, och att detta kan leda till bildandet av en egen stat. Denna rätt har erkänts av i stort sett alla länder (inklusive Israel, fast med förbehåll) samt bekräftades av Internationella domstolen 2004. Baserat på denna rätt vill palestinierna bilda en egen stat inom 1967 års gränser, dvs Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem; dock är de beredda att s a s byta områden för att låta en del israeliska bosättningar hamna i Israel. (En palestinsk stat utropades redan 1988, men då fanns, till skillnad från idag, ingen palestinsk administration på det palestinska territoriet, varför den inte erkändes av västvärlden.)
Har då Israel någon motstående rätt till områdena? Till att börja med får då sägas att Israel inte har annekterat Gaza och dessutom anser sig ha avslutat ockupationen av detta område. (Det kan i och för sig diskuteras om ockupationen verkligen är avslutad, men det väsentliga här är att Israel inte längre har några anspråk; se bl a Får Israel blockera gaza?). Vad gäller Gaza finns således över huvud taget inga hinder; detta hindrar förstås inte att Israel har rätt att förvänta sig att Gaza inte används för raketbeskjutning mot Israel.
Västbanken (förutom Jerusalem) är inte annekterat av Israel men däremot är det ockuperat, och Israel har klart deklarerat att man är intresserat av att få åtminstone en del av de områdena. Östra Jerusalem är annekterat sedan 1980 och är således enligt israelisk lag en del av Israel. Den annektionen har förklarades dock olaglig av säkerhetsrådet (resolution 478) och erkänns inte av någon annan stat. Har Israel trots det någon rätt till Västbanken och Östra Jerusalem? Som Lysén antyder kan det diskuteras varför just 1967 års gränser skulle vara sakrosankta. Den reflektionen är intressant, men då bör man betänka att det den 15 maj 1948, när de omgivande arabstaterna begav gick in i striderna, redan försiggick ett inbördeskrig i det gamla mandatområdet Palestina. I detta krig hade den judiska sidan redan utvidgat sitt territorium och fördrivit tusentals araber; den bekanta Deir Yassin-massakern ägde rum redan över en månad före självständighetsförklaringen den 14 maj. Det är alltså - för att använda ett understatement -- en stark förenkling att säga att kriget började med den arabiska invasionen. 1949 års stilleståndslinjer (som vanligen kallas 1967 års gränser) har dock med tiden fått acceptans, och palestinierna har inte gjort anspråk på de områden som ockuperades 1947-49, varför den diskussionen kan lämnas därhän nu.
Viktigare är sexdagarkriget 1967. Lysén skriver - som om det vore självklart - att kriget från Israels sida var ett försvarskrig. Det är en ståndpunkt som inte är orimlig, men den är långt ifrån okontroversiell. Frågan är dock betydelselös, eftersom territorium över huvud taget inte får annekteras efter våldsanvändning, vare sig det är fråga om anfalls- eller försvarskrig. Detta har klargjorts i FN:s berömda Friendly Relationsdeklaration från 1970, och står också i säkerhetsrådets resolution 242 från 1967, vilken utgör utgångspunkten i alla diskussioner om fred i Mellanöstern. Den moderna ståndpunkten är att det är folkets vilja och inte den militära styrkan som ska avgöra den politiska geografin (jfr självbestämmanderätten). Israel kan därmed inte grunda någon rätt till områdena på sin territoriella kontroll.
Om Israel inte har rätt att annektera områdena, har man då rätt att ockupera? Under och efter en väpnad konflikt får en stat ockupera ett område. Den får dock inte förändra det ockuperade området, t ex genom att införa sin egen befolkning. En ockupation skall vara tillfällig, och det ligger därför i sakens natur att ockupationen skall avslutas så snart det går, dvs när det varit möjligt att sluta ett fredsavtal. Israel har länge motiverat sin ockupation med att det inte funnits någon trovärdig motpart att förhandla om fred med. Det är riktigt att PLO länge hade som mål att utplåna staten Israel, och inte var villig att kompromissa. Detta är dock inte situationen idag. En officiell fredsprocess har pågått sedan 1993. Efter Wikileaks-publiceringen i vintras av "Palestine Papers", och efter Netanyahus vägran att acceptera Obamas utspel om 1967 års gränser går det dock inte att med någon som helst trovärdighet hävda den saken.
Från palestinsk sida har man varit beredd att kompromissa mycket långt vad gäller Jerusalem och de större bosättningarna, medan Israel vill ha behålla Jerusalem inklusive förorter långt in på Västbanken samt de flesta andra bosättningar och dessutom områden i Jordandalen. Israel vill ha fred - det vill nästan alla - men alltså endast på villkor som är folkrättsligt orimliga. Därmed kan det inte finnas någon grund för fortsatt ockupation. Tvärtom får det sägas att ockupationen övergått i en olaglig smygannektering genom bosättningsbyggandet och muren/barriären på ockuperat område (vilket internationella domstolen konstaterade 2004 avseende muren/barriären).
Lysén påpekar att försök att formellt etablera en palestinsk stat skulle strida mot Osloavtalen. Det är riktigt, så dessa avtal torde sägas upp eller modifieras om en palestinsk stat ska etableras. Palestinierna kan inte vara bundna av dessa avtal i all evighet och det finns grund för att säga upp dem. Slutstatusavtalet skulle ha varit färdigförhandlat den 13 september 2000, och Israel har brutit mot avtalen upprepade gånger, framförallt genom sin konsekventa fortsättning av bosättningspolitiken och genom att inte acceptera en fredsuppgörelse byggd på folkrätten. (Även palestinierna har brutit mot avtalet, bl a genom terroristangrepp, varför även Israel skulle kunna påstå sig ha rätt att göra en uppsägning.)
Allt detta ger följande resultat: Israel har ingen folkrättslig rätt som kan kränkas av att det bildas en palestinsk stat på ockuperade områden och att denna erkänns.
Detta betyder dock inte att ett erkännande är en självklarhet. Erkännande betyder att den nya statens regering har rätt att företräda statens befolkning samt att den staten är juridiskt ansvarig för att upprätthålla de förpliktelser som en stat har. Det kan ifrågasättas om PLO eller Palestinska myndigheten skulle kunna upprätthålla det fulla ansvaret för hela territoriet. Å andra sidan föreligger det liten tvekan om att en palestinsk stat skulle företräda det palestinska folket.
Det finns tidigare exempel på nya stater som haft långt ifrån full kontroll när de erkändes, t ex Kroatien, Kongo, Guinea Bissau, Syrien och Libanon, men det skall tillstås att ett erkännande av Palestina inte helt liknar något av dessa fall. Ett erkännande av Palestina skulle utgöra en viss kursändring från hittillsvarande praxis, men det skulle vara en naturlig utveckling av folkrätten, grundat på en avvägning mellan effektivitetshänsyn och rättfärdighet. Den främste internationella experten på erkännandefrågor, Cambridgeprofessorn James Crawford, skriver med avseende på Palestinafrågan:
"There may come a point where international law may be justified in regarding as done that which ought to have been done, if the reason it has not been done is the serious fault of one party and if the consequence of its not being done is serious prejudice to another. ... [C]ircumstances can be imagined where the international community would be entitled to treat a new State as existing on a given territory, notwithstanding the facts" [alltså att den nya staten inte har full kontroll]. (The Creation of States in International Law, 2 u, 2006, s 447-448.)
Crawford menade år 2005 att vi inte hade nått den situationen ännu. Min uppfattning är att vi är där nu, 2011, och att det alltså är dags att erkänna Palestina -- om det är vad palestinierna vill, och om de lyckas skapa en enhetlig regering för både Västbanken och Gaza.
Vi vet inte vad palestinierna kommer att presentera för anspråk. Kanske kommer de att söka erkännanden blott inom provisoriska gränser, kanske kommer de att acceptera visst fortsatt säkerhetssamarbete med Israel enligt Osloavtalen, kanske kommer de att acceptera att vissa bosättningar läggs under israelisk jurisdiktion. Ett eventuellt svenskt erkännande bör möjligen därför kompletteras med en förklaring om hur man ser på dessa frågor, för undvika oklarheter.
Frågan om det går att erkänna Palestina och om Palestina kan bli fullvärdig medlem av FN är viktig, och inte helt lätt att besvara. Den diskussionen bör nu intensifieras, men den bör föras med utgångspunkt i 2000-talets folkrätt.
Pål Wrange”

Technorati-taggar: Palestina,erkännande

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/http%3A//www.theutenberg.se/pdf/SVD-20020308.pdf" rel="tag">http://www.theutenberg.se/pdf/SVD-20020308.pdf</a>

USA:s anfall mot ISIS i Syrien står sannolikt i strid med folkrätten–men USA har också argument för sin sak

1. USA:s angrepp mot ISIS i Irak kan säkrast rättfärdigas antingen som ett ingrepp i ett inbördeskrig på regeringens sida eller som kollektivt självförsvar mot ett angrepp utifrån. Detta beror på hur man ser på ISIS – som en irakisk rebellgrupp eller som en extern aktör, samt på om man menar att väpnade angrepp kan komma från icke-statliga grupper. Hur som helst räcker det med ett av dessa argument.

2. Vad gäller angrepp mot ISIS i Syrien är det annorlunda. USA har inte den syriska regeringens medgivande. Detta innebär att angreppen, enligt en traditionell tolkning , strider mot folkrätten. Det är också min uppfattning att denna traditionella uppfattning fortfarande gäller. (För en liknande uppfattning, se t ex här.)

Det finns dock olika tänkbara argument för den amerikanska saken:

* Att det handlar om ett kollektivt självförsvar för Irak. ISIS utgår bl a från Syrien för sina attacker mot Irak, och Syrien inte självt kan pacificera sitt territorium, varför Irak och dess allierade har rätt att göra det. Detta är ett ganska bra argument, och om det räcker beror egentligen mest på sakförhållandena, dvs om det är nödvändigt att angripa ISIS i Syren för att försvara Irak .

* Att ISIS utgör ett hot mot USA. Detta är ett dåligt argument; ISIS har ännu inte angripit USA och förebyggande självförsvar anses inte tillåtet. (Förebyggande självförsvar var f ö, dubbelironiskt nog, ett av de amerikanska argumenten för invasionen i Irak 2003.)

* Att den syriska regeringen, p g a brist på demokratisk legitimitet och p g a angrepp på sin egen befolkning, inte längre representerar Syrien, och att dess samarbete alltså inte krävs. Detta är ännu inte ett tillräckligt gångbart argument i folkrätten.

* Att anfallen utgör en slags humanitär intervention, kanske grundad på principen “responsibility to protect”. Detta är enligt min mening ett gott moraliskt argument, men folkrättsligt är det inte fullt etablerat.

Technorati-taggar: folkrätt,självförsvar,humanitär intervention,responsibility to protect,ISIS,IS,Syrien,Irak

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/sj%E4lvf%F6rsvar" rel="tag">självförsvar</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ISIS" rel="tag">ISIS</a>, <a href="http://bloggar.se/om/IS" rel="tag">IS</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Irak" rel="tag">Irak</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/humanit%E4r+intervention" rel="tag">humanitär intervention</a>, <a href="http://bloggar.se/om/responsibility+to+protect" rel="tag">responsibility to protect</a>

NSA, FRA och folkrätten

Apropå reprisen av Uppdrag gransknings ganska upprörande reportage om FRA och NSA: För några månader sedan skrev jag en akademisk artikel som ska publiceras senare som handlar om cyberspioneri, suveränitet och mänskliga rättigheter. https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=sites&srcid=ZGVmYXVsdGRvbWFpbnxwYWx3cmFuZ2V8Z3g6MTRlNmFkZTQ2ODJiMmY0Nw

Technorati-taggar: FRA,NSA,spioneri,mänskliga rättigheter. Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/FRA" rel="tag">FRA</a>, <a href="http://bloggar.se/om/NSA" rel="tag">NSA</a>, <a href="http://bloggar.se/om/spioneri" rel="tag">spioneri</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>

Gaza

Jag vill först berömma Anne Ramberg för hennes mod att gå ut i debatten (se här) och dessutom göra det på ett så utmärkt sett. Hon sätter fingret på det som är pudelns kärna – ockupationen. (Även om det kan diskuteras huruvida Gaza fortfarande är ockuperat så är jag av uppfattningen att den israeliska kontrollen är så omfattande att det måste anses vara fråga om en ockupation.)
Det finns all anledning att starkt kritisera Hamas, såväl för deras kränkningar av mänskliga rättigheter på Gazaremsan som för deras urskillningslösa raketattacker mot Israel (vilka utgör krigsförbrytelser). Det är förstås också fullt rimligt att den israeliska regeringen försöker skydda sin befolkning; det krävs inte mycket inlevelseförmåga för att förstå hur det är att leva under ett ständigt angreppshot.
Detta hindrar inte att Israel har det största ansvaret både för att striderna uppstått och för de höga dödssiffrorna på den palestinska sidan. För det första: Israel har begärt inte bara att palestinierna ska erkänna Israel (vilket skedde redan genom Osloöverenskommelsen) utan också att de ska erkänna Israel som en judisk stat, och det utan att ge palestinierna något hopp om en egen stat med rimliga gränser. (Ja, det var kanske nära att palestinierna fått en stat år 2000 och att Arafat då missade en historisk chans, men det står hur som helst utom rimligt tvivel att den nuvarande israeliska regeringen inte är beredd till en sådan uppgörelse.) Istället fortsätter den israeliska annekteringen (de facto och de jure) av Västbanken, i strid med all folkrätt.
För det andra: Israel är den överlägset starkaste militärmakten och har betydligt större förmåga att tillfoga motståndaren – liksom civilbefolkningen – skador. Hamas raketangrepp måste fördömas, som jag skrev ovan, men de är lyckligtvis förhållandevis ineffektiva, dels p g a vapnens bristande precision, dels p g a effektivt israeliskt försvar.
Det är svårt att som utomstående bedömare, utan alla fakta för handen, veta exakt vilka israeliska åtgärder som är förenliga med folkrätten och vilka som inte är det. Israel har utmärkt folkrättsexpertis. Den bild man får är dock dels att israelerna tillmäter palestinska skador alltför liten betydelse när man gör sina proportionalitetsbedömningar, dels att en god del av angreppen syftar till att försvaga motståndsviljan hos den palestinska befolkningen snarare än till att angripa Hamas militära kapacitet. Israelerna har berömt sig av sin rutin att varna civilbefolkningen i bostadshus innan dessa bombas. Man måste emellertid fråga sig vad det fyller för funktion att förstöra ett hus där en Hamasmilitant bor, om denna redan är varnad. Den mest närliggande förklaringen är att huset bombas för att skicka ett budskap till palestinierna att de inte bör engagera sig i Hamas. Detta är förbjudet enligt den humanitära rätten, som bara tillåter angrepp mot civil egendom om angreppet har ett direkt militärt syften och där den civila skadan är proportionerlig mot den militära nyttan. (De brittiska terrorbombningarna av t ex Dresden skulle alltså inte anses acceptabla idag.) Effekten är en kollektiv bestraffning, inte bara av den kombattant som kan ha bott i huset, utan också av dennes familj och övriga invånare.
Jag har undertecknat en artikel om Gaza på DN Debatt idag (se här). Den engelskspråkiga, längre versionen finns här.

Technorati-taggar: Gaza,internationell humanitär rätt,folkrätt,Israel

Putin embraces Western humanitarian doctrines–with irony

Putin has already proclaimed two doctrines, previously rejected by Russia:

1. A group of people has a right to decide to form a new state or to join another state (Duma speech 18 March). (This is correct under international law, but only under very limited circumstances. The world is not inclined to allow some 5000 states – correspoding to 5000 ethnic groups or peoples – and the state’s right to territorial integrity generally prevails.)

2. A state has a right to intervene another country to protect people in distress, at least if they belong to the same ethnic group as the majority of the invading country (see for instance here and here). (This is not correct under prevailing international law, but such an action could at least be politically legitimate under extreme circumstances, as many held Kosovo to be.)

3. Putin has now added a third doctrine: To start “military actions against the country’s population … is without doubt a very serious crime” (here). This is sometimes true, sometimes not, depending on the circumstances; a state certainly has the right to uphold law and order, including with military means, as long as it respects human rights (and international humanitarian law, if there is and armed conflict) (compare here).

As a man with a great sense of humour (here), Puin is surely making a parody of “Western” international law, as enunciated in Kosovo. (And the West is not completely undeserving of that parody; see here.) However, members of some of Russias 185 ethnic minorities – like the Chechens -- may take him seriously, and so may neighbouring countries, like China (project what you read here, here and here).

As Marx said – “History repeats itself, first as tragedy, second as farce” – or perhaps it is the other way around.

Technorati-taggar: Putin Crimea Ukraine "international law" folkrätt Ukraina Kosovo

Läs även andra bloggares åsikter om &lt;a href="http://bloggar.se/om/Putin+Crimea+Ukraine+%22international+law%22+folkr%E4tt+Ukraina+Kosovo" rel="tag"&gt;Putin Crimea Ukraine "international law" folkrätt Ukraina Kosovo&lt;/a&gt;

Ukraina, Krim och Ryssland–senaste uppgifterna

Om det är sant som nu påstås att det är rysk trupp som patrullerar utanför parlamentet i Simferopol är det en allvarlig sak, definitivt ett brott mot FN-stadgans våldsförbud.

De ryska, bekräftade trupprörelser som synts på andra ställe på Krimhalvön är enligt ryska UD (Mid) i enlighet med basavtalet mellan Ryssland och Ukraina om den ryska flottbasen i Sevastopol. Det går dock inte att komma ifrån att man sätter dem i samband med de oroande uttalanden som gjorts från ryskt håll, och det börjar påminna om ett folkrättsstridigt hot.

Ryssland kan inte åberopa den kontroversiella principen om ansvaret att skydda (responsibility to protect, R2P), som man (med blandad framgång) åberopade i Georgien 2008. Mig veterligen har inga hot mot den ryskspråkiga befolkningen på Krim eller annorstädes rapporterats. Det var politiskt synnerligen oklokt av parlamentet att lagen om det ryska språkets status som officiellt språk, men det är långt från att utgöra ett hot av det slag som kan ge omvärldens sympatier för ett ingripande (som skedde vid Natos folkrättsligt tveksamma ingripandet för Kosovo 1999).

Technorati-taggar: Ukraina,Krim,folkrätt,responsibility to protect

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ukraina" rel="tag">Ukraina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Krim" rel="tag">Krim</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/responsibility+to+protect" rel="tag">responsibility to protect</a>

Ukraina, Krim och Ryssland

Utgör den ryska övningen vid den västra gränsen nära Ukraina ett folkrättsstridigt hot mot Ukraina? Enligt Russia Today har övningen inget som helst samband med de aktuella händelserna i Ukraina, och en stat har givetvis rätt att öva sitt försvar. Ryssland har heller inte uttalat några officiella hot (även om detta kan tolkas som en varning). Ett genom t ex diplomatiska kanaler framfört hot skulle strida mot FN-stadgans artikel 2.4, särskilt i ljuset av den pågående övningen.
Vad ska man säga om händelserna på Krim? Enligt en del spekulationer var det med ryskt stöd som beväpnade män genomförde ockupationen av Krim-parlamentet i Simferopol. I så fall är det förstås fråga om en grov kränkning av Ukrainas suveränitet och kanske också ett brott mot våldsförbudet i FN-stadgan. Anklagelserna verkar dock osannolika, eftersom en sådan aktion skulle vara riskabel för Ryssland.
Att majoriteten på Krim är ryskspråkig utgör i sig ingen tillräcklig grund för att hävda att Krim bör bli en del av Ryssland, och Putin har heller inte framställt sådana krav. Däremot är det rimligt med ett mått av självstyre för Krim, vilket måste utövas med respekt för krimtatarernas rättigheter. Vidare vore det god politik att låta ryska vara ett andra officiellt språk, och dessutom i linje med Europarådets stadga om landsdels- och minoritetsspråk.

Technorati-taggar: Ukraina,Krim,Simferopol,krimtatarer,folkrätt

, Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ukraina" rel="tag">Ukraina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Krim" rel="tag">Krim</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Simferopol" rel="tag">Simferopol</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>