Det svenska samarbetsavtalet med Saudiarabien och folkrätten

Ekots avslöjande om svensk medverkan i byggandet av en fabrik för tillverkning av bl a antitankvapen är häpnadsväckande. Samarbetet om fabriken utgör ett följdprojekt som bygger på 2005 års samarbetsavtal mellan Sverige och Saudiarabien (se nedan).
Jag har tidigare kommenterat svenskt krigsmaterielsamarbete med Saudiarabien här. M a a dagens nyheter har jag följande kommentarer.
1. Samarbetet om fabriken ligger klart inom ramen för avtalet från 2005, men det följer inte direkt av detta avtal. 2005 års avtal stadgar inte att en fabrik ska byggas utan talar i mer allmänna termer om att man ska “studera och utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram” samt “särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar” (artikel 2.3). FOI hade alltså inte behövt ingå följdavtalet år 2007. Den nuvarande regeringen bär därmed ett eget ansvar för avtalet.
Däremot hade Sverige inte kunnat helt vägra att samarbeta; i så fall hade vi brutit mot avtalet. (Den tidigare regeringens ansvar behandlas nedan.)
2. Eftersom det är fråga om en svensk myndighet (FOI), underställd regeringen, är Sverige såsom stat direkt ansvarig vad gäller fabriken. Detta gäller även om verksamheten skett (eller planerats ske) genom ett privat företag såsom bulvan.
3. Samarbetsavtalet är i sig mycket långtgående; även om det inte stadgar något om byggandet av en fabrik ligger det nära till hands att föreställa sig att det kan ligga inom avtalet. I avtalet finns inga som helst villkor vad gäller fred eller mänskliga rättigheter (MR). I preambeln (“inresssen”) står följande
Acknowledging with great satisfaction the desire to strengthen the good friendly relationship through direct military cooperation; in accordance with the national and international policies of their respective countries and in a
manner consistence with national laws applied in each country and not conflicting with their commitments in the international fields.
Noting that the cooperation of the two countries promotes internal peace and stability and that [sic!] is not directed against any third party.
Uttrycket “in accordance with the national and international policies of their respective countries” innehåller dock en väl dold hänvisning till MR. Den sist citerade meningen ovan anger att samarbetet skall främja fred och inte rikta sig mot tredje part. Jag återkommer till detta. Det kan dock konstateras att det är uppseendeväckande att den socialdemokratiska regeringen kunde ingå avtalet utan några explicita villkor över huvud taget.
4. Avtalet kan sägas upp i förtid, liksom alla avtal, men en förtida uppsägning utgör ett avtalsbrott, alltså en överträdelse av en folkrättslig förpliktelse, om den inte kan motiveras. En folkrättsöverträdelse ska i normala fall ersättas, t ex genom skadestånd. Dessutom påverkar en förtida uppsägning förstås trovärdigheten hos det land som gör uppsägningen.
Möjligen skulle Sverige kunna åberopa två argument, vilka överlappar.
Det första är att den saudiska interventionen i Barhein förra året utgör ett så grovt övergrepp mot MR och en så grov inblandning i ett annat land att det skulle ge Sverige en rätt att säga upp avtalet som en reaktion. Visserligen var Sverige inte direkt drabbat av interventionen, men överträdelser av detta slag anses riktade mot hela statssamfundet. För att kunna reagera på det viset måste Sverige dock först ha försökt med andra medel att förmå Saudiarabien att upphöra med sin inblandning.
För det andra skulle man kunna argumentera att förutsättningarna för avtalet har förändrats. (Se artikel 62 i Wienkonventionen om traktaträtten.) Eftersom Saudiarabien faktiskt numera – efter Bahreinäventyret -- utgör ett potentiellt hot mot tredje parter kan Sverige inte längre samarbete på detta nära sätt. Risken finns nämligen att vi i så fall gör oss skyldiga till medhjälp till folkrättsbrott om Saudiarabien i framtiden skulle göra fler interventioner i sitt närområde (t ex i en grannstat där folket störtat en god vän till Saudi), och om Sverige medvetet medverkar till att Saudiarabien får vapen som kan användas i en sådan folkrättsstridig intervention.
Jag är inte säker på att dessa argument skulle hålla, men de skulle kunna användas om man vill argumentera för att en uppsägning (eller en suspension) är möjlig.

Svensk vapenexport till Saudiarabien–förenlig med folkrätten?

Svenska freds har protesterat mot att Försvarsexportmyndigheten bjudit in en saudisk delegation för att se på svensk krigsmateriel. Enligt Svenska freds såldes förra året vapen för 247 miljoner till Saudiarabien. Därutöver finns, sedan 2005, ett samarbetsavtal om krigsmateriel med Saudiarabien. (Se här.)

****

Vad säger folkrätten om detta? Det finns ingen reglering specifikt av handel med krigsmateriel. De allmänna reglerna kan dock tillämpas.
1) Alla länder har rätt att försvara sig. Därför har alla länder i princip rätt att köpa vapen, och för att det ska vara möjligt måste vapen också kunna exporteras.

2) Detta gäller dock inte obetingat. Även om krigsmateriel kan användas i självförsvar, och för FN-insatser, så kan det också användas folkrättsstridigt – för att angripa ett annat land, för att hindra ett folk att utöva sin självbestämmanderätt eller för att kränka mänskliga rättigheter.

Om ett land exporterar krigsmaterial till ett annat land med vetskap om att vapnen kommer att användas för folkrättsstridiga handlingar är också den exporterande staten ansvarig. I FNs folkrättskommissions artiklar om statsansvar (som uttrycker allmän folkrätt) står följande:

“A State which aids or assists another State in the
commission of an internationally wrongful act by the
latter is internationally responsible for doing so if:
(a) that State does so with knowledge of the circumstances of the internationally wrongful act …” (se här).

Detta innebär att export av materiel som kan användas för kränkningar inte får ske. Man får alltså göra en konkret bedömning i varje enskilt fall. För ett år sedan skulle jag ha trott att export till Saudiarabien av materiel för exempelvis flygvapen, luftförsvar, kustförsvar och flotta inte skulle kunna användas för att kränka MR. Efter ingripandet i Bahrein och efter det libyska inbördeskriget går det dock knappast att undanta någon krigsmateriel. När Saudiarabien i mitten av mars i år med stor brutalitet ingrep för att slå ner demokratirörelsen i Bahrein kränkte de en mängd mänskliga rättigheter – rätten till liv, mötesfriheten, yttrandefriheten, etc. Jag tycker att det idag är svårt för en stat att säga att den kan exportera vapen till Saudiarabien utan att ha “knowledge of the circumstances of the internationally wrongful act”, om Saudiarabien åter skulle använda vapen för att kränka MR.
Nu kan det ju hävdas att det inte är svenska staten som exporterar utan svenska företag. Krigsmaterielexporten är dock så hårt reglerad av staten och dessutom samarbetar krigsmaterielexportföretagen med olika statliga myndigheter (t ex Försvarsexportmyndigheten), varför det är svårt att frita svenska staten från ansvar.

****

Hur är detta reglerat för svensk del? Det råder enligt svensk lagstiftning ett generellt exportförbud av vapen, varför tillstånd behövs i varje enskilt fall.

1§, lagen (1992:1300) om krigsmateriel:

“Tillstånd enligt denna lag får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.”

Vad som menas med “strider mot Sveriges utrikespolitik” utvecklas i riktlinjer, vilka bl a anger att “särskild vikt” ska fästas vid respekten för mänskliga rättigheter (se här och här; s 85 i pdf-filen): “Utförseltillstånd bör … inte ges till en stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.” Detta gäller även “om materielen i sig kunde användas för att kränka de mänskliga rättigheterna”. Att MR-respekt inte är ett absolut villkor visar sig dock i tillämpningen.

Vidare ska Sverige efterleva EUs gemensamma ståndpunkt 2008/944 (här). I artikel 2 anges villkor för export, och däri finns ett särskilt stycke om respekt för de mänskliga rättigheterna. Däri anges bl a att medlemsstaterna inte ska

“utfärda exportlicens om det föreligger uppen­bar risk att den militära teknik eller den krigsmateriel som ska exporteras kan komma att användas för internt förtryck.”

Detta ligger i linje med vad jag fann gällde folkrättsligt. En motsvarande regel gäller f ö beträffande humanitär rätt (krigets lagar, starkt förenklat: “MR i krig”).
Krigsmaterielutredningen (Krut) föreslog år 2005 att denna formulering skulle föras in i de svenska riktlinjerna (se här, s 198). Betänkandet bereds fortfarande (!) i regeringskansliet. Frågan behandlades i riksdagen senast i våras (se här).
Sverige bör striktare tillämpa villkoret att grova MR-kränkningar inte äger rum i landet i fråga. Vidare bör det finnas ett ovillkorligt förbud mot export om det finns en klar risk att materielen direkt eller indirekt kan användas för att kränka MR eller bryta mot den internationella humanitära rätten eller andra internationella förpliktelser.


Läs även andra bloggares åsikter om krigsmaterielexport, försvarsmaterielexport, vapenexport, uppförandekod, krigsmaterielutredningen, Saudiarabien, Svenska freds