Varför den svenska regeringen inte gjort några folkrättsliga fördömanden av Israels krigföring

Många har frågat sig varför den svenska regeringen inte kunnat säga att Israel bryter mot folkrätten i Gaza (se t ex här, här och här), och det var också en fråga som jag fick i SvT Morgonstudion i onsdags (14/5). Man har nöjt sig med att säga att Israel ”måste” agera ”i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten” – vilket förstås är en självklarhet – och att Israel måste ”göra mer” för att skydda civilbefolkningen och öka tillgången till humanitärt stöd. Att Israel ägnat sig åt  utsvältning och att många av de israeliska militära operationerna uppenbarligen har bedrivits med total likgiltighet för palestinska civila offer sägs inte. Regeringen har flera gånger sagt att Israel ska släppa fram humanitär hjälp och att kriget ska bedrivas inom den humanitära rättens ramar, men med undantag för biståndsministern – som ju inte direkt ansvarar för utrikespolitiken – har regeringen fram tills nyligen aldrig direkt kritiserat Israel, inte en enda gång sagt att Israel verkar överträda folkrätten, än mindre att Israel mycket sannolikt har begått ett betydande antal krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och kanske också folkmordshandlingar. Istället har t ex statsministern sagt att även om det är ”avskyvärda saker” som händer i Gaza, så är det så att om ”det gäller folkmordsbeskrivningar, alltså rättsliga instrument, då är det inte regeringen i Sverige som uttalar sig. Det är en juridisk bedömning.”

De senaste dagarna har regeringen skärpt tonen en del (se nedan), men jag ska här försöka förklara varför premisserna för den försiktiga linje som förts, i vart fall till den 11 maj i år, är felaktiga och skadliga. (Jag har tidigare skrivit om detta här och på DN Debatt [tillsammans med fyra kollegor], men då inte lika fokuserat.)

På regeringens webbsajt stod det före en uppdatering den 18 december 2024 att  ”[h]uruvida den internationella humanitära rätten har efterlevts är en fråga som bäst avgörs av rättsliga instanser”. Denna formulering är nu borttagen, kanske efter goda råd från utrikesdepartementets tjänstemän, men eftersom det är så som statsministern resonerar så är det uppenbarligen den maximen som tillämpats.

Jag arbetade under 14 år som folkrättslig rådgivare på UD under olika regeringar, och jag känner inte igen denna underliga policy, som dessutom verkar ha formulerats först efter det att det nu pågående kriget mellan Israel och Hamas inleddes. Det finns flera skäl till varför regeringens inställning är inte bara folkrättsligt utan också politiskt helt ohållbar.

1.     Denna doktrin försvagar Sverige som internationellpolitisk aktör. Folkrätten är den enda universellt accepterade standarden för hur vi ska bedöma andra staters handlingar. Genom att avsäga sig användningen av denna standard avsäger man sig ett viktigt medel för att påverka Israel (och andra stater). Därtill försvagar man sin trovärdighet som en internationell röst när man inte fördömer vad som tämligen uppenbart utgör allvarliga överträdelser av grundläggande humanitära normer i den regelbaserade världsordning som regeringen (och även jag) vill värna.

2.     Doktrinen är inte funktionell. Juridiska beslut tar tid (vilket de ska göra). Genom att invänta juridiska beslut avhänder sig regeringen ett viktigt redskap för att påverka pågående händelser.

3.     Denna politik försvagar folkrätten. Det är bland annat genom fördömanden av folkrättsöverträdelser som folkrätten upprätthålls. Fördömanden försvagar den fördömda stats trovärdighet och varumärke.

4.     Genom att regeringen förutsätter juridiska beslut belönas de stater som undandrar sig domstolar, vilket strider mot det starka svenska intresset att stärka internationella domstolar. Sverige har, liksom de flesta EU-stater, lojalt accepterat domsrätt för ett antal internationella domstolar, inklusive Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen. Många stater försöker dock undvika det, t ex Ryssland, Kina och USA, men även Israel. Om man tror att det är bättre att tvister avgörs i domstolar än genom vapenmakt bör man förstås inte belöna sådant beteenden.

5.     Genom att inte vara beredd att fördöma Israel försvårar man möjligheterna att stödja Ukraina, vilket är “regeringens främsta utrikespolitiska uppgift”. När man från Sveriges och andra väststaters sida försöker få stater i det globala syd att ställa upp på sanktioner och fördömanden mot Ryssland får man ofta höra att väst tillämpar dubbelmoral (och det gäller också för tiden före 7 oktober 2023). Regeringen har (helt riktigt) fördömt inte bara det ryska fullskaliga angreppet mot Ukraina utan också de många krigsförbrytelser som begås av ryska styrkor. Vad gäller Gaza, däremot, säger man alltså blott att ”[h]uruvida den internationella humanitära rätten har efterlevts är en fråga som bäst avgörs av rättsliga instanser”.

6.     Linjen strider mot hur EU arbetar och mot hur Tidöregeringen arbetat i EU. EU utfärdar som en integrerad del av sin utrikespolitik folkrättsligt grundad kritik och fördömanden mot andra stater, och sedan Tidöregeringen tillträdde har EU fördömt brott mot folkrätten i bl a Iran, Venezuela och Georgien. Alla EU:s utrikespolitiska deklarationer och uttalanden från ministerrådet tas med konsensus, vilket betyder att Sverige alltså har accepterat dem.

Linjen strider dessutom mot initiativ som Sverige drivit i EU. Enligt EU:s riktlinjer om att främja efterlevnaden av den internationella humanitär rätten ska EU bl a överväga att fördöma överträdelser. Dessa riktlinjer antogs på svenskt initiativ 2005 och uppdaterades år 2009, under svenskt ordförandeskap då Carl Bildt var utrikesminister.

7.     Doktrinen strider mot svensk utrikespolitisk tradition. Olika svenska regeringar har varit mer eller mindre flitiga i att fördöma folkrättsliga överträdelser över andra stater, men ingen tidigare regering har varit tyst. T ex kritiserade Carl Bildt som utrikesminister vid ett flertal tillfällen såväl Israel som andra stater för brott mot folkrätten.

8.     Doktrinen har inte ens tillämpats konsekvent. Om regeringen hade menat allvar med linje att invänta domstolsutslag därför att man respekterar internationella domstolar så hade man förstås använt sig av de utslag som trots allt kommit. Man hade kunnat citera Internationella domstolens viktiga yttrande från i somras om att den israeliska ockupationen är olaglig och måste upphöra så snart som möjligt (dvs även i brist på fredsavtal). Man hade kunnat påpeka att premiärminister Netanyahu är efterlyst, misstänkt för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse, och att han måste ställas inför rätta.

Man kan göra olika bedömningar av om det i en viss situation har skett en folkrättsöverträdelse eller inte, och man kan också göra olika bedömningar av huruvida det är lämpligt att göra ett uttalande. Den märkliga idén att Sverige helt ska frånhända sig möjligheten att fördöma folkrättsöverträdelser av andra stater är emellertid en helt annan sak. Den innebär att man minskar den utrikespolitiska arsenalen, att man bidrar till att försvaga folkrätten, att man bryter en svensk utrikespolitisk tradition och att man tillämpar en doktrin som inte gäller inom EU.

***

Eventuellt är regeringen på väg att överge denna linje. Den 11 maj sa utrikesministern att ”Israels regerings aviserade planer på en utökad militär offensiv med storskaliga tvångsförflyttningar är oacceptabla.” Hon sa också i Agenda samma dag att de israeliska uttalanden som gjorts om tvångsförflyttningar är ”mycket svårförenliga med den internationella rätten”. Den 19 maj gick hon ännu lite längre och sa att ”[v]i fördömer det senaste uttalandet av Netanyahu om att Israel ska ta kontroll över hela Gaza. Om detta innebär annektering strider det mot folkrätten.”

Kanske är det så att de senaste dagarnas allt skarpare uttalanden från regeringen innebär att denna doktrin nu är på väg att fasas ut. Den får gärna dö i tysthet.