1.
Utrikesministern för den icke-erkända utbrytarrepubliken
Somaliland, Essa Abdirahme Kayd, är för närvarande i Sverige och skall bland
annat framträda på ett seminarium i Riksdagen i morgon torsdag 11 maj. Detta
reser frågor om Sverige kan och bör erkänna Somaliland.
2.
Vad innebär ett erkännande? Det korta svaret är
att den stat som erkänner en annan stat därmed lovar att betrakta den andra som
just en stat, det vill säga att man till exempel erkänner att regeringen för den
staten kan ingå avtal med andra stater.
3.
Det vanligaste sättet att erkänna är genom att
öppna diplomatiska förbindelser med den andra staten, men erkännande kan också ske
på andra sätt, t ex genom att man röstar för inval i FN.
4.
För en ny stat medför erkännandet flera positiva
saker. För det första innebär det ett slags såväl politiskt som folkrättsligt
skydd. Till exempel får en suverän stat inte invaderas av andra stater. Det
innebär också att det är mycket lättare för regeringen i den nya staten att
sluta avtal med andra stater om handel, investeringar eller annat.
5.
Somaliland utgör (eller utgjorde) den nordliga
delen av Somalia, med lång kust mot Röda havet (och därmed också ett
strategiskt viktigt läge). Somaliland var från 1884 en brittisk koloni (egentligen
protektorat) som år 1960 slogs ihop med den tidigare italienska kolonin Somalia
och bildade den nya självständiga staten Somalia. Efter det att anarki utbrutit
i Somalia år 1991 utropade Somaliland under sommaren samma år sin självständighet.
Somaliland etablerade snart en tämligen effektiv regering, ladet har en konstitution
och det har under decennier hållits ganska fria val. Man har viss utrikeshandel
och andra förbindelser med bl a Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, men har
inte erkänts av andra stater.
6.
Den viktigaste folkrättsliga frågan vad gäller
förhållandet mellan Somaliland och Sverige är om det finns några hinder mot att
erkänna Somaliland. Man brukar säga att tre kriterier ska vara uppfyllda för
att något ska kunna erkännas som en stat: För det första ska det finnas ett
territorium, för det andra ska det finnas en permanent befolkning, och för det
tredje ska det finnas en regering som har hygglig kontroll över territoriet och
befolkningen. Det är oftast den tredje faktorn som är problematisk. Därutöver
ska det inte finnas några starka folkrättsliga skäl mot ett erkännande, till
exempel att den nya staten har uppkommit efter ett anfallskrig från en annan
stat eller att den är ett resultat av apartheidpolitik, som till exempel de så
kallade hemländerna I Sydafrika under sjuttio- och åttiotalet.
7.
Beträffande Somaliland kan man konstatera att
det finns ett territorium och en befolkning och att regeringen har god kontroll
över territoriet och befolkningen. Grundförutsättningarna för erkännande är
alltså för handen.
8.
Finns det några folkrättsliga hinder? Nej, knappast.
Den somaliska regeringen i Mogadishu har inte haft kontroll över Somaliland på
mer än 30 år; den har inte ens kontroll över hela den kvarvarande (tidigare
italienska) delen av Somalia. När Somaliland bröt sig ur 1991 fanns det alltså
inte någon effektiv regering att diskutera utträdet med. Dessutom har Somaliland
en historia som skiljer sig från Somalia. Under tiden från 1884 har Somalia och
Somaliland i stått under samma effektiva regering under bara 31 år, och den
perioden var till stor del fylld av konflikter mellan Somaliland och
centralregeringen i Mogadishu. Utan en mer noggrann analys kan jag inte säga om
Somaliland har en så stark rätt till självbestämmande att man skulle ha en rätt
att bilda en egen stat (även om min gissning är att så är fallet). Här är dock
inte frågan om Somaliland har en rätt att bryta sig ur – det har man
redan gjort, och det utan motstånd från Somalia – utan frågan är om det finns
starka skäl mot att erkänna den redan etablerade staten. Det
finns det näppeligen.
9.
Nästa fråga är om Sverige har en skyldighet att
erkänna Somaliland. Svaret är nej. Det finns en skyldighet att behandla alla
stater såsom stater, men det finns ingen skyldighet att formellt erkänna alla
andra stater. Sverige har genom historien hållit tillbaka erkännanden i flera
fall av politiska skäl. Till exempel dröjde det till runt 1970 innan vi erkände
Nordvietnam, Nordkorea och Östtyskland. De var effektiva stater, som Sverige på
många sätt också behandlade som suveräna stater, men vi avstod att erkänna dem eftersom
vi bedömde att ett erkännande skulle bidra negativt till utsikterna till återförening
(med Sydvietnam, Sydkorea respektive Västtyskland). Liknande skäl har varit
viktiga för Sverige och många andra länder vad det gäller Somaliland, eftersom
man så att säga har väntat på fred i Somalia.
10.
Den frågan som man idag ska ställa sig är alltså
politisk snarare än folkrättslig: Är det fortfarande rimligt att vänta på en
uppgörelse med regeringen i Mogadishu, eller ska man istället försöka att
stödja de ansträngningar som görs av Somalilands regering att skapa utveckling i
landet?
11.
Som nämnts är Somaliland en demokrati, om än inte
en perfekt sådan, men man står sig ganska hyggligt i sitt grannskap. På den
amerikanska tankesmedjan Freedom House index, till exempel, är Somaliland
bättre rankat än alla andra östafrikanska länder utom Kenya. I en eventuell
erkännandediskussion bör man passa på att ta upp de problem som trots allt
finns, även om de knappast är av så allvarlig art att de i sig utgör hinder mot
erkännande.
12.
Beslut om erkännande brukar i allmänhet
diskuteras inom EU kretsen. Det finns goda skäl att koordinera beslut av det
här slaget, eftersom utrikespolitiken blir betydligt mer effektiv om den förs
av alla EU länder gemensamt. Det finns dock knappast något krav att först fråga
EU innan ett erkännande görs. Till exempel erkändes ju Palestina år 2014 utan
ett EU-beslut.
