Frikännandet av Anna Lindstedt var riktigt

Som rapporterats i media frikändes Anna Lindstedt idag av Stockholms tingsrätt. Som ordföranden, Anna Flodin, meddelade skulle åklagaren ha behövt visa att

”a) någon i föregiven egenskap av behörigt ombud

b) inlåter sig i underhandling i en diplomatisk angelägenhet

c) med någon som företräder främmande makts intresse.”

För att lyckas med åtalet skulle åklagaren alltså ha behövt visa att alla dessa tre s k rekvisit förelåg. Tingsrätten menar att åklagaren misslyckats på alla tre punkterna: Lindstedt hade inte en föregiven egenskap av behörigt ombud eftersom hon hade en verklig sådan egenskap, det var inte fråga om underhandling (förhandling) samt var de två personer som hon skulle ha förhandlat med inte företrädare för den kinesiska statens intresse.

Jag hade på försvarets begäran lämnat in ett rättsutlåtande. Eftersom jag aldrig skriver något utan att vara övertygad om att det är riktigt -- vare sig det är en akademisk artikel, en blogg eller ett utlåtande – känner jag mig inte förhindrar att kommentera domen.

Domstolens slutsats är riktig. Jag vill inte uttala mig om bevisningen, men kan ändå säga följande: Det är klart redan utan närmare bevisning att det första rekvisitet inte är uppfyllt, eftersom Lindstedt hade verklig behörighet att förhandla med Kina.

Det aktuella straffbudet (19 kapitlet 4 §, brottsbalken) lyder i relevanta delar som följer:

envar, som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om [diplomatisk] angelägenhet med någon som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst fyra år.

BrB 19:4 verkar alltså inte omfatta den som verkligen har en behörighet att företräda riket gentemot Kina. Frågan är då om en ambassadör till Kina har en behörighet att ”inlåt[a] sig i underhandling om … angelägenhet [som rör riket] med främmande makt eller någon som företräder dess intresse”.

Behörighet är en term som betecknar den kapacitet en person har att representera den part som den agerar för. Eftersom det handlar om relationer med en främmande makt måste "behörigt ombud" förstås i en folkrättslig mening. Enligt folkrätten har en ambassadör alltid behörighet att förhandla med den stat i vilken hen är stationerad. En ambassadör har en mycket vid behörighet, vilken täcker olika former av kontakter med och i den stat i vilken ambassadören är ackrediterad. Detta följer av artikel 3 i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser.

Article 3

1.The functions of a diplomatic mission consist, inter alia, in:

(a) Representing the sending State in the receiving State;

(b) Protecting in the receiving State the interests of the sending State and of its nationals, within the limits permitted by international law;

(c) Negotiating with the Government of the receiving State;

En ambassadör har inte obegränsad behörighet; ambassadören kan inte utan vidare ingå mellanstatliga avtal och binda riket och behörigheten är begränsad till relationer till den stat (eller organisation etc) vid vilken ambassadören är ackrediterat sändebud. Det står dock klart att en ambassadör har behörighet att företräda det sändande landet i förhandlingar med det mottagande landet och att eventuella befogenhetsinskränkningar (se nedan) som inte meddelats motparten inte påverkar denna behörighet. Därmed torde BrB 19:4 inte vara tillämplig på den situation som gärningsbeskrivningen omfattar; Lindstedt kan inte kan ha haft ”föregiven egenskap av behörigt ombud” eftersom hon hade en verklig sådan egenskap i förhållande till den mottagande staten, Kina.

Behörighet är inte samma sak som befogenhet. Befogenhet handlar om förhållandet mellan ombudet och huvudmannen, alltså uppdragsgivaren, i detta fall UD. Det är möjligt att det fanns en inskränkning i befogenheten från UD:s sida – det har jag ingen kunskap om – men den påverkar inte behörigheten. En främmande makt, i detta fall Kina, måste kunna lita på att en ambassadör kan företräda sitt land, oavsett vilka mejl som kan ha utvecklats mellan ambassadören och dess utrikesdepartement. Om det nu skulle vara så att Lindstedt har överträtt en befogenhet så är det inte straffbart enligt BrB 19:4. Denna paragraf verkar träffa en person som oriktigt påstår sig vara ambassadör snarare än en som verkligen är det.

I mitt utlåtande diskuterade jag också begreppet ”förhandling” (”underhandling”). Med förhandling förstås i dagligt tal tämligen målinriktade diskussioner som syftar till någon form av överenskommelse. Den folkrättsliga betydelsen ligger i linje med den allmänna förståelsen. En förhandling syftar till att uppnå en överenskommelse mellan parterna, t ex i frågor av gemensamt intresse eller för att lösa en uppkommen tvist. Däremot anses ordet inte täcka allmänna samtal eller trevare.

Inte heller täcker ordet ”förhandling” aktiviteter som innebär att en part agerar så att två andra parter kan förhandla sig fram till en överenskommelse. Om en aktör strävar efter att underlätta för två andra parter att nå en lösning så kan denne alltså vara medlare -- om den är aktiv i själva utbytet -- eller stå för s k bona officia/good offices, om det inskränker sig till att möjliggöra och underlätta förhandlingar mellan de två parterna.

Den ofrånkomliga slutsatsen är att 19:4 har en begränsad räckvidd, förmodligen bara avseende ”traktatförhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter”. Eftersom jag inte kunnat följa målet i tingsrätten – vilket delvis varit hemligt – kan jag inte med bestämdhet uttala mig om huruvida Lindstedt engagerat sig i förhandlingar, men det som framkommit i media kan enligt min mening inte klassificeras på det sättet.