I Ivar Arpis ledarstick i dagens SvD (5/5) fastslås att det är ”politiken” som ligger bakom den hitorisk-filosofiska lärarförslagnämndens slutsats att Johan Lundberg inte bör befordras till professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Som grund för detta påstående anför Arpi att nämnden ”ägnar mycket utrymme” åt Lundbergs bok ”Ljusets fiender”, vilken kritiserar postkolonial identitetspolitik, medan Lundbergs litteraturvetenskapliga böcker inte nämns av lärarförslagsnämnden. Man får intrycket, ja faktiskt en bestämd uppfattning, att nämnden diskriminerar Lundberg därför att han inte gillar postkolonial teori.
Den som besvärar sig med
att läsa yttrandet ser dock inget som styrker att så skulle vara fallet. Av
nämndens yttrande på drygt två sidor ägnas tre (3) rader åt ”Ljusets fiender”. I
övrigt tar nämnden de sakkunnigas yttrande för gott vad gäller kvaliteten på
den vetenskapliga produktionen. Eftersom ett par av de åberopade verken –
däribland ”Ljuset fiender” -- inte självfallet ligger inom ramen för
litteraturvetenskap vill man diskutera just dessa verk, även om det sker kort. Men
nämnden anser faktiskt att Lundergs vetenskapliga produktion håller måttet. Lundbergs
meriter underkändes alltså inte p g a denna bok eller något annat han skrivit
mot postkolonial teori.
Problemet är istället,
enligt nämnden, det föjande: Lundberg har i stort sett obefintliga meriter i
centrala avseenden som internationella kontakter och aktiviteter, konferenser
och vetenskaplig finansiering. Lundberg har med ett undantag aldrig fått några
externa forskningsanslag, han har inga internationella publiceringar, inga
peer-review-granskade skrifter, och mycket lite vetenskaplig samverkan. Vidare
gör nämnden en annan bedömning av Lundbergs pedagogiska meriter, särskilt vad
gäller undervisning på forskarnivå.
Det är f ö inte konstigt
en lärarförslagsnämnd gör en annan bedömning än de sakkunniga. Det hör nog till
undantagen att en lärarförslagsnämnd på egen hand gå igenom en sökandes
vetenskapliga produktion, vilken i allmänhet – och även i detta fall – omfattar
flera hundra sidor. Däremot ligger det nära till hands att nämnden på egen hand
bedömer de meriter som på ett relativt enkelt sätt kan utläsas av övriga handlingar,
inklusive den sökandes cv.
Tidigare var det vanligt
att det vid tjänstetillsättningar nästan enbart beaktades de skrivna
produkterna. Efter 90-talets och 2000-talets förändringar, vilka i mångt och
mycket inneburit att bedömningen av universitetens konkurrenskraft betonas,
krävs betydligt mer av en professor. Äldre sakkunniga gör ofta en ganska summarisk
värdering av dessa ”nya” krav, inklusive nätverkande och pedagogisk kompetens. Jag
har ingen uppfattning om huruvida det samma gällde i Lundbergs fall, eftersom
jag inte läst hans ansökan. Däremot kan jag säga detta: Det är alltid lärarförslagsnämnden,
inte de sakkunniga, som har ansvaret för att säkerställa att alla parametrar –
inte bara de vetenskapliga skrifterna – bedöms på ett adekvat sätt och som bäst
vet hur sådana meriter värderas vid det aktuella lärosätet.
Jag vet inte om det bakom
den humanistiska fakultetens lärarförslagsnämnds beslut finns någon motvilja
mot Lundberg eller mot hans vetenskapssyn. Om det finns en sådan motvilja döljs
den dock skickligt i akademibyråratisk prosa, som för denne läsare framstår som
saklig. (Detta byter inte nödvändigtvis att jag inte skulle ha kommit till en
annan slutsats med samma underlag om jag tittat på samma ärende; det är trots
allt fråga om bedömningar.)
Tvivlet är vishetens
början, skrev Descartes. Ivar Arp, däremot, vet redan hur det är: Det är
”politiska värderingar som väger tyngst” i den svenska identitetspolitiska akademin. Det må vara hans uppgift i livet att
vara tvärsäker; han är ju ledarskribent. För en akademiker är det dock en dålig
utgångspunkt. När jag läser de sakkunnigas yttranden och lärarförslagsnämndens
protokoll finner jag inga spår på någon konspiration mot Lundberg. Om den finns
framkommer den inte av handlingarna. Om Arpi har någon information som styrker
hans beskyllningar bör han lägga fram den, och dessutom snarast skicka den till
JO.
