Om rätten för utlänningar att demonstrera, igen

Jag har fått en del påpekanden om att regeringsformen 2:25 tillåter att mötesfriheten för utlänningar inskränks. Såväl mitt korta intervjusvar i TV som blogginlägget var i första hand fokuserat på de folkrättsliga aspekterna och dessutom förstås ganska kortfattade, men påpekandet är riktigt och förtjänar att besvaras.

2 kap 25 §, regeringsformen säger följande

För andra än svenska medborgare här i riket får
särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om följande fri- och rättigheter:

1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten,
demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och
religionsfriheten (1 § första stycket) /---/

På sådana föreskrifter om särskilda begränsningar som avses i första stycket ska 22 § första stycket, andra stycket första meningen samt tredje stycket tillämpas.

Det var därför en förenkling när jag bara citerade 1 § utan att citera 25 §. Detta innebär dock inte att man kan begränsa demonstrationsrätten för utlänningar utan vidare. För det första ska det för sådana inskränkningar tillämpas en särskild procedur. 25 § hänvisar till 22 §, som i tillämpliga delar lyder:

Ett förslag till lag enligt 20 § ska, om det inte avslås
av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila
i minst tolv månader från det att det första
utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens
kammare. Riksdagen får dock anta förslaget direkt, om minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet.

Första stycket gäller inte förslag till lag om fortsatt
giltighet i högst två år av lag. /---/

Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens del om första
stycket är tillämpligt i fråga om ett visst lagförslag.

För det andra har det aldrig varit meningen att fri- och rättigheter för utlänningar ska kunna inskränkas utan vidare. Under förarbetena, från 1960-talet och framåt, har det varit klart att sådana inskränkningar kan aktualiseras i särskilda situationer, t ex begränsningar i rörelsefriheten för att säkra tillämpningen av utlänningslagstiftningen eller begränsningar i mötesfriheten om riket är i krig med det land som de presumtiva demonstranterna kommer från. Det har alltså inte varit tal om att införa generella begränsningar för alla utlänningar, som Ekeroth var ute efter.
Att utgångspunkten är att fri- och rättigheterna i regeringsformen ska gälla för alla klargjordes ytterligare genom de förändringar i regeringsformen som genomfördes 2010 och trädde i kraft 2011, genom att det i 1 § numera står att mötesfriheten gäller för “var och en”. Detta är en tydlig och medveten förändring gentemot den tidigare lydelsen av regeringsformen där det stod att mötesfriheten m m gällde “varje medborgare”.
Som nämnts ovan krävs en särskild procedur for att inskränka mötesfriheten förutlänningar. Krävs det därutöver att några särskilda skäl anförs? Det är inte helt klart. Flera grundläggande fri- och rättigheter får, enligt 20 §,  inskränkas också för svenska medborgare. 21 § anger följande:

Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Som påpekas i den mest utförliga samtida kommentaren till regeringsformen (Eka m fl, “Regeringsformen – med kommentarer”) finns inte denna tydliga begränsning av möjligheten att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för utlänningar. Eftersom utgångspunkten ändå är att dessa rättigheter ska gälla för “var och en” får man ändå anta att lagstiftaren måste ha skäl samt göra något slags proportionalitetsavvägning innan begränsningar införs. Att genomföra ett allmänt demonstrationsförbud för utlänningar skulle klart strida i vart fall mot regeringsformens anda.
Dessutom, som nämnts i mitt tidigare blogginlägg, så skulle det strida mot svenska internationella åtaganden.
Jag har gjort ett tillägg till mitt förra inlägg för att hänvisa till ovanstående lite mer utförliga redogörelse.

*****

En skribent har frågat mig om “hela den tyska befolkningen skulle kunna [komma] hit som turister och ställa sig utanför riksdagshuset och kräva den svenska regeringens avgång?” Detta scenario är väl lika sannolikt som att en miljon demonstrerande skåningar skulle resa till, säg, Kalix och blanda sig i den lokala kommunalpolitiken där.
Det rymmer dock en viktig fråga: Är det inte svenskarna själva som ska styra den politiska processen i sitt land utan inblandning från utländska opinionsyttringar? I princip handlar förstås detta om självbestämmanderätten, som är (eller i vart fall ska vara) grunden för såväl demokrati som suveränitet. (Och motsvarande kan sägas om den lokala självbestämmanderätten i Kalix kommun.)
Samtidigt är det så att många beslut som fattas av en regering (eller ett parlament) kan påverka andra. T ex har det statsägda Vattenfall, som bekant, sålt sin tyska brunkolsverksamhet. Och dessutom har alla människor ett legitimt intresse av att den svenska och andra regeringar t ex respekterar mänskliga rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent Ekeroth, demonstrationsrätt, mötesfrihet

Kent Ekeroth, demonstrationsrätten och de asylsökande

Som rapporterats i media har SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth retat upp sig på att asylsökande demonstrerat utanför Riksdagshuset. Bl a menar han att “de borde inte … ha rätt att få hålla demonstrationer – det borde vara förbehållet medborgare.” Jag blev intervjuad om detta i Rapport (liksom av Dagens eko) idag, och eftersom inslaget blev ganska kort kan det finnas anledning att utreda saken i lite större detalj.

Demonstrationsrätten är garanterad i grundlagen och gäller “var och en”, alltså inte bara medborgare.

2 kap 1 §, regeringsformen:

“Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … 

3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte; 

4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,

Demonstrationsrätten kan under vissa förutsättningar inskränkas (se nästa inlägg), men är garanterad också i internationella konventioner.

Artikel 11, Europakonventionen, säger:

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster …

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 12, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, har liknande ordalag:

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster …

Artikel 21, FN-konventionen om medborgerliga och politiskarättigheter, stadgar:

Rätten till fredliga sammankomster skall erkännas. Utövandet av denna rättighet får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som föreskrivs i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, skyddet av folkhälsan eller sedligheten eller skyddet av andra människors rättigheter och friheter.

Demonstrationsfriheten är alltså skyddad i Europakonventionen, i EU:s rättighetsstadga liksom i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Samtidigt finns det – som framgår av Europakonventionen och av FN-konventionen – möjligheter att göra inskränkningar, t ex p g a hänsyn till ordning säkerhet. Den stat som vill göra inskränkningar måste dock visa att det är nödvändigt “i ett demokratiskt samhälle”. Att begränsa demonstrationsfriheten till vissa kategorier – tex medborgare – kan knappast motiveras.

Trots det är det egentligen bara FN-konventionen som garanterar mötesfriheten för asylsökande. EU-stadgan gäller bara för “EU-lagar”, och EU-regler bestämmer bara vissa aspekter av behandlingen av asylsökande. I Europakonventionens artikel 16 finns en möjlighet att göra undantag för utlänningar; även om det undantaget idag anses otidsenligt och knappast tillämpas längre så kan det (eventuellt) åberopas av en stat.

Däremot har FN-konventionen inget sådant undantag, och det räcker. Att införa ett förbud för asylsökande eller för alla utlänningar att demonstrera skulle alltså  strida mot Sveriges internationella förpliktelser.

*****

Det är oklart vad det är som föranleder Ekeroths förslag. En välvillig tolkning är att det beror på att han menar att den svenska politiska beslutsprocessen ska skyddas från inflytande från utländska intressen.

Svenska politiker påverkas av alla möjliga intressen – egenintressen och allmänintressen, inhemska intressen och utländska, öppna och dolda. Det är inte så konstigt eftersom politiska beslut i den svenska riksdagen – liksom i alla politiska församlingar – påverkar många människor på olika sätt, i Sverige och i utlandet. Och i många fall har utländska parter ett synnerligen legitimt intresse att påverka ett lands politiker, t ex för att det berör mänskliga rättigheter.

Den demonstration som Ekeroth retade upp sig på skedde helt öppet av människor som direkt påverkades av ett riksdagsbeslut, och som menade att deras rättigheter som asylsökande var ifråga. Enligt min mening kan det inte finnas några rimliga skäl att stoppa sådant.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent Ekeroth, demonstrationsrätt, mötesfrihet