Assange, igen

1. Assange avhandlas i dagens avsnitt av “Veckans juridik”. I programmet uttrycker jag mig lite slarvigt om den europeiska arresteringsordern (EAW). Här ett klargörande. Rambeslutet om EAW togs 2002 och den nödvändiga lagstiftningen hade införts av Sverige och Storbritannien i november 2004. I EAW står bl a att en arresteringsorder skall utfärdas av en “judicial authority”. Eftersom EAW vid tiden för EAW:n mot Assnge fortfarande var relativt ny hade den brittiska högsta domstolen (House of Lords, numera Supreme Curt) ännu inte tagit ställning till om en svensk åklagare kunde vara en “judicial auhtority”. Domstolen fann i sitt beslut 30 maj att så var fallet, varför EAW:n skulle verkställas. Om inte denna rättsfråga hade varit oklar hade Assangefallet inte nått den högsta domstolen, utan då skulle beslutet i Court of Appeals ha varit det slutliga avgörandet.

2. Assange behandlades också i förra veckans avsnitt av Uppdrag granskning. Jag förekommer i ett kort avsnitt. Det svar jag ger där är korrekt, men det kan förtjäna att utvecklas (vilket också sker i Veckans juridik).

Ett standardkrav i utlämningsavtal är att det inte ska vara fråga om ett politiskt brott. I avtalet mellan USA och Sverige står att plikten att utlämna inte omfattar "a political offense" or "an offense connected with a political offense." Den svenska utlämningslagen förbjuder utlämning för politiska brott samt för därmed sammanhängande brott (”innefattar gärningen även ett brott som inte är politiskt, får utlämning beviljas för det brottet, om gärningen i det särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott”).

Spioneri räknas som ett politiskt brott. Trots det kan det förstås inte uteslutas att Assange kan utlämnas om han i USA är misstänkt för ett ”vanligt” brott som inte är "an offense connected with a political offense." Även om det inte går att med bestämdhet säga vad ”stöld av statlig egendom”, etc, utgörs av gissar jag ändå att det handlar om påstådda brott som har ett starkt samband med de påstådda politiska brotten.

Min bedömning är att risken för utlämning är liten. Trots det skulle jag i Assanges skor vara orolig, eftersom konsekvenserna skulle kunna bli allvarliga för honom, om den förmodligen ganska lilla risken skulle infrias. Denna risk löper han dock oberoende av om han först överlämnas till Sverige eller inte. Om den svenska arresteringsordern skulle tas tillbaka imorgon skulle han ändå kunna utlämnas från Storbritannien till USA – förutsatt att USA lämnat in en begäran och att den uppfyller kraven (t ex att den inte handlar om ett politiskt brott). Denna risk löper Assange för övrigt i varje land som har ett utlämningsavtal med USA (över 100 länder), och dessutom även i länder som inte har ett sådant avtal, eftersom en stat s a s ”frivilligt” kan utlämna till en annan stat även om det inte finns ett avtal. Många länder (däribland Sverige) har den begränsningen att egna medborgare inte utlämnas.

Technorati Tags: Julian Assange,utlämning

Om rätten för utlänningar att demonstrera, igen

Jag har fått en del påpekanden om att regeringsformen 2:25 tillåter att mötesfriheten för utlänningar inskränks. Såväl mitt korta intervjusvar i TV som blogginlägget var i första hand fokuserat på de folkrättsliga aspekterna och dessutom förstås ganska kortfattade, men påpekandet är riktigt och förtjänar att besvaras.

2 kap 25 §, regeringsformen säger följande

För andra än svenska medborgare här i riket får
särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om följande fri- och rättigheter:

1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten,
demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och
religionsfriheten (1 § första stycket) /---/

På sådana föreskrifter om särskilda begränsningar som avses i första stycket ska 22 § första stycket, andra stycket första meningen samt tredje stycket tillämpas.

Det var därför en förenkling när jag bara citerade 1 § utan att citera 25 §. Detta innebär dock inte att man kan begränsa demonstrationsrätten för utlänningar utan vidare. För det första ska det för sådana inskränkningar tillämpas en särskild procedur. 25 § hänvisar till 22 §, som i tillämpliga delar lyder:

Ett förslag till lag enligt 20 § ska, om det inte avslås
av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila
i minst tolv månader från det att det första
utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens
kammare. Riksdagen får dock anta förslaget direkt, om minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet.

Första stycket gäller inte förslag till lag om fortsatt
giltighet i högst två år av lag. /---/

Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens del om första
stycket är tillämpligt i fråga om ett visst lagförslag.

För det andra har det aldrig varit meningen att fri- och rättigheter för utlänningar ska kunna inskränkas utan vidare. Under förarbetena, från 1960-talet och framåt, har det varit klart att sådana inskränkningar kan aktualiseras i särskilda situationer, t ex begränsningar i rörelsefriheten för att säkra tillämpningen av utlänningslagstiftningen eller begränsningar i mötesfriheten om riket är i krig med det land som de presumtiva demonstranterna kommer från. Det har alltså inte varit tal om att införa generella begränsningar för alla utlänningar, som Ekeroth var ute efter.
Att utgångspunkten är att fri- och rättigheterna i regeringsformen ska gälla för alla klargjordes ytterligare genom de förändringar i regeringsformen som genomfördes 2010 och trädde i kraft 2011, genom att det i 1 § numera står att mötesfriheten gäller för “var och en”. Detta är en tydlig och medveten förändring gentemot den tidigare lydelsen av regeringsformen där det stod att mötesfriheten m m gällde “varje medborgare”.
Som nämnts ovan krävs en särskild procedur for att inskränka mötesfriheten förutlänningar. Krävs det därutöver att några särskilda skäl anförs? Det är inte helt klart. Flera grundläggande fri- och rättigheter får, enligt 20 §,  inskränkas också för svenska medborgare. 21 § anger följande:

Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Som påpekas i den mest utförliga samtida kommentaren till regeringsformen (Eka m fl, “Regeringsformen – med kommentarer”) finns inte denna tydliga begränsning av möjligheten att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för utlänningar. Eftersom utgångspunkten ändå är att dessa rättigheter ska gälla för “var och en” får man ändå anta att lagstiftaren måste ha skäl samt göra något slags proportionalitetsavvägning innan begränsningar införs. Att genomföra ett allmänt demonstrationsförbud för utlänningar skulle klart strida i vart fall mot regeringsformens anda.
Dessutom, som nämnts i mitt tidigare blogginlägg, så skulle det strida mot svenska internationella åtaganden.
Jag har gjort ett tillägg till mitt förra inlägg för att hänvisa till ovanstående lite mer utförliga redogörelse.

*****

En skribent har frågat mig om “hela den tyska befolkningen skulle kunna [komma] hit som turister och ställa sig utanför riksdagshuset och kräva den svenska regeringens avgång?” Detta scenario är väl lika sannolikt som att en miljon demonstrerande skåningar skulle resa till, säg, Kalix och blanda sig i den lokala kommunalpolitiken där.
Det rymmer dock en viktig fråga: Är det inte svenskarna själva som ska styra den politiska processen i sitt land utan inblandning från utländska opinionsyttringar? I princip handlar förstås detta om självbestämmanderätten, som är (eller i vart fall ska vara) grunden för såväl demokrati som suveränitet. (Och motsvarande kan sägas om den lokala självbestämmanderätten i Kalix kommun.)
Samtidigt är det så att många beslut som fattas av en regering (eller ett parlament) kan påverka andra. T ex har det statsägda Vattenfall, som bekant, sålt sin tyska brunkolsverksamhet. Och dessutom har alla människor ett legitimt intresse av att den svenska och andra regeringar t ex respekterar mänskliga rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent Ekeroth, demonstrationsrätt, mötesfrihet

Kent Ekeroth, demonstrationsrätten och de asylsökande

Som rapporterats i media har SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth retat upp sig på att asylsökande demonstrerat utanför Riksdagshuset. Bl a menar han att “de borde inte … ha rätt att få hålla demonstrationer – det borde vara förbehållet medborgare.” Jag blev intervjuad om detta i Rapport (liksom av Dagens eko) idag, och eftersom inslaget blev ganska kort kan det finnas anledning att utreda saken i lite större detalj.

Demonstrationsrätten är garanterad i grundlagen och gäller “var och en”, alltså inte bara medborgare.

2 kap 1 §, regeringsformen:

“Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … 

3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte; 

4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,

Demonstrationsrätten kan under vissa förutsättningar inskränkas (se nästa inlägg), men är garanterad också i internationella konventioner.

Artikel 11, Europakonventionen, säger:

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster …

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 12, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, har liknande ordalag:

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster …

Artikel 21, FN-konventionen om medborgerliga och politiskarättigheter, stadgar:

Rätten till fredliga sammankomster skall erkännas. Utövandet av denna rättighet får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som föreskrivs i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, skyddet av folkhälsan eller sedligheten eller skyddet av andra människors rättigheter och friheter.

Demonstrationsfriheten är alltså skyddad i Europakonventionen, i EU:s rättighetsstadga liksom i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Samtidigt finns det – som framgår av Europakonventionen och av FN-konventionen – möjligheter att göra inskränkningar, t ex p g a hänsyn till ordning säkerhet. Den stat som vill göra inskränkningar måste dock visa att det är nödvändigt “i ett demokratiskt samhälle”. Att begränsa demonstrationsfriheten till vissa kategorier – tex medborgare – kan knappast motiveras.

Trots det är det egentligen bara FN-konventionen som garanterar mötesfriheten för asylsökande. EU-stadgan gäller bara för “EU-lagar”, och EU-regler bestämmer bara vissa aspekter av behandlingen av asylsökande. I Europakonventionens artikel 16 finns en möjlighet att göra undantag för utlänningar; även om det undantaget idag anses otidsenligt och knappast tillämpas längre så kan det (eventuellt) åberopas av en stat.

Däremot har FN-konventionen inget sådant undantag, och det räcker. Att införa ett förbud för asylsökande eller för alla utlänningar att demonstrera skulle alltså  strida mot Sveriges internationella förpliktelser.

*****

Det är oklart vad det är som föranleder Ekeroths förslag. En välvillig tolkning är att det beror på att han menar att den svenska politiska beslutsprocessen ska skyddas från inflytande från utländska intressen.

Svenska politiker påverkas av alla möjliga intressen – egenintressen och allmänintressen, inhemska intressen och utländska, öppna och dolda. Det är inte så konstigt eftersom politiska beslut i den svenska riksdagen – liksom i alla politiska församlingar – påverkar många människor på olika sätt, i Sverige och i utlandet. Och i många fall har utländska parter ett synnerligen legitimt intresse att påverka ett lands politiker, t ex för att det berör mänskliga rättigheter.

Den demonstration som Ekeroth retade upp sig på skedde helt öppet av människor som direkt påverkades av ett riksdagsbeslut, och som menade att deras rättigheter som asylsökande var ifråga. Enligt min mening kan det inte finnas några rimliga skäl att stoppa sådant.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent Ekeroth, demonstrationsrätt, mötesfrihet

The Assange case and the integrity of the UN’s Special Procedures for Human Rights

This is the really serious crime: 16 000 children under five still die every day, while 1645 billionaires own about as much as half the world’s population. Meanwhile, the fate of one man in an embassy in London continues to stir our interest.

My engagement with the Assange case was prompted when a number of lies half-lies about extradition from Sweden to the US were circulated, and no journalist seemed to bother to check their veracity. Since then, I have been called again and again by journalists, and have answered questions with growing reluctance, sometimes accompanied by clarifying blogposts.

I now take up the pen again, since I care about the integrity of the UN special procedures (see below). These 55 different procedures under the UN Human Rights Council consist of working-groups, special rapporteurs and independent experts, assigned to deal with a particular situation (like Eritrea or Myanmar) or a particular human rights topic (like torture or human rights and terrorism). They perform important work and should be listened to, but they have not been given the authority to settle disputes, nor to take any other binding decisions. The special procedures are quite progressive (which often suits my taste – I have frequently referred to the work of for instance special rapporteurs Olivier de Schutter, Martin Scheinin and Pablo de Greiff) but they are not always to the liking of governments. Whatever authority they have depends entirely on the expertise and good judgment of the incumbents. I am therefore slightly concerned by the latest developments in Geneva in the Assange case. 

On 3 February, the Working Group on arbitrary Detention gave an opinion on the Assange case. Prompted by media requests, I commented on the opinion: “… Assange has been free to end his stay and surrender to the Swedish justice (which incidentally is ranked No 3 globally in terms of the rule of law http://worldjusticeproject.org/rule-law-around-world). … It is therefore difficult to say that his liberty has been ‘deprived’, and whoever suggests otherwise has the burden of proof. Whether any judicial or quasi-judicial body has previously assessed a situation similar to Assange’s is not known to me, and the WG does not refer to any previous practice of any other body for its surprising conclusion….” To be brief, the working group explained why the measures against Assange might have been arbitrary, but they did not explain in what way he was deprived of liberty.

On 15 February, the UN Independent Expert on the promotion of a democratic and equitable international order, Alfred de Zayas, who is also a professor of international law at the Geneva School of Diplomacy, offered his view on what he called a “ruling” in the Assange case, in which he called upon Sweden and the UK to observe this recommendation.

The mandate of this independent expert (IE) relates to Article 28 in the Universal Declaration of Human Rights, which states that everyone is entitled to a social and international order in which the rights and freedoms set forth in the Universal Declaration of Human Rights can be fully realized (and which, incidentally, is the topic of my latest published article). Hence, it is about how structural injustices and similar factors can prevent the enjoyment of human rights, and his two latest, and interesting reports concern trade and investments.

It is, however, not self-evident that it is within this mandate to engage in a criminal justice case. In his statement, IE de Zayas implicitly justified his intervention by recalling “that a just and sustainable international order requires that States respect, promote and fulfill their human rights treaty obligations and observe the recommendations of human rights treaty-bodies, working groups and rapporteurs.” (It should be noted here that if the Assange case had been submitted to the Eueopean Court of Human Rights or the Human Rights Committee -- the treaty body created through the UN International Covenant on Civil and Political Rights -- the ensuing decision would have carried considerably more authority, and would surely also have been more carefully reasoned.)

De Zayas further “called on the Governments of the United Kingdom and Sweden to accept and implement without delay the findings and recommendations of the UN Working Group on Arbitrary Detention in the case of Julian Assange.” Since prosecutors and courts are independent of the government, it is not at all clear how the Swedish Government should “implement” the findings of the UNWG. While a state has a corporate responsibility for all actions of its public organs, in every state where the rule of law prevails, the division of competences makes it impossible for the government to intervene in judicial procedures. 

Professor de Zayas also found that “[t]he international order is strengthened when all States comply not only with binding treaty obligations, but also with the recommendations of UN bodies.  Not only ‘hard law’ but also ‘soft law’ commitments and human rights pledges should be given effect.” De Zayas further holds that “[i]f a State is truly committed to a philosophy of human rights, it cannot limit the enjoyment of those rights by engaging in narrow pedestrian positivism or invoking technical distinctions or loopholes in an attempt to escape ethical obligations.” 

This cannot pass without a retort. First of all, states have never deferred sovereignty to Professor de Zayas or any other UN special procedure. Unfortunately, states are quite protective of their independence and accept the jurisdiction of international courts and other organs only after careful consideration, if at all. If UN special procedures were to be given mandatory powers, I am sure that the selection process in Geneva would be quite different from what it is today. 

More importantly, though, this statement to show a quite simplistic view of human rights. Human rights are never given (what are “ethical obligations”?) and they are almost never absolute. Human rights may be limited to protect other human rights or for legitimate public purposes, such as the protection of law and order. In this case, it is not only the freedom of movement of Mr Assange that is at stake, but also the right to remedy of two alleged victims of sex crimes, as well as the general interest in upholding the prohibition of rape.

In addition, Professor de Zayas seems to be misinformed about the facts of the Assange case when he states that “[w]histleblowers are key human rights defenders in the twenty-first century”. While I fully agree with this assertion, it is malplacé in the context of the Assange case. First: Julian Assange is under an arrest warrant as a rape suspect, not as a whistleblower. (There is a perception in some circles that the rape allegation is a part of a conspiracy to have Julian Assange extradited from Sweden to the US. I have addressed legal aspects of that view here.) Second: Julian Assange is not a whistleblower. Chelsea Manning is a whistleblower, Edward Snowden is a whistleblower, but Julian Assange is a publisher.

Lastly, I have to mention an event close to home (and this is what really pushed me over the edge to write this blogpost): In a tweet the day before yesterday, my colleague Mark Klamberg asked if the UN Human Rights Office could “inform @Alfreddezayas that the arrest warrant confirmed by Supreme Courts of Sweden&UK concerns rape, not whistleblowing?” As noted above, that was a slightly sarcastic but totally justified question. As a response, Wikileaks accused Mark Klamberg of “strange trolling”, i.e., to deliberately provoke “readers into an emotional response or of otherwise disrupting normal on-topic discussion” (Wikipedia). That characterization is perhaps surprising, coming from a body that has done much to promote the freedom of information and public debate, but Wikileaks is not a public institution and is free to write whatever they want. It is more surprising that Professor de Zayas, who does have an international public office, retweeted and even “liked” this defamatory characterization of an honest and serious legal scholar.

Can we now all go back to minding the really serious problems, please?

Brief Comments on the Opinion of the UN Working Group on Arbitrary Detention on Julian Assange’s case

The Working Group finds that Assange’s stay at the Ecuadorian Embassy constitutes an arbitrary deprivation of liberty, inter alia because, as far as acts of Swedish authorities are concerned, the prosecutor did not act promptly to speed up the investigation. Questions regarding criminal procedure are not within my field of expertise, but I want to comment on the working group’s (WG) conception of “detention” (the word used in the press release) and "deprivation of liberty".

In order for a deprivation of liberty to be arbitrary, the WG for first of all needs to establish that it was in fact a deprivation of liberty. Unfortunately, the WG never discusses that issue (see para 98). Perhaps the Working Group has seen Assange’s surely painful stay on the embassy’s premises as a sort of de facto house arrest. However, Assange has been free to end his stay and surrender to the Swedish justice (which incidentally is ranked No 3 globally in terms of the rule of law http://worldjusticeproject.org/rule-law-around-world). This is, of course, fundamentally different from a real house arrest, which in essence means the opposite, namely that the person involved is not allowed to leave the house. It is therefore difficult to say that his liberty has been “deprived”, and whoever suggests otherwise has the burden of proof. Whether any judicial or quasi-judicial body has previously assessed a situation similar to Assange’s is not known to me, and the WG does not refer to any previous practice of any other body for its surprising conclusion.

One of the group's five members dissented and another one did not participate in the decision, because she shared nationality (Australian) with Assange. The decision is thus backed by three of the group's five members.

The Working Group does very valuable work and its reports and advice should be taken seriously. However, the group has no decision-making power, and therefore, its advice must be assessed on the weight of the arguments that they present. In my opinion, this opinion does not carry great weight, for the reasons stated above. A judgment of the European Court of Human Rights (bindning as such) or an opinion of the UN Human Rights Committee has much greater authority.

At any rate, the Swedish Government cannot order the prosecutor or a court to terminate the Swedish arrest warrant and detention order, since judicial authorities are independent in Sweden (as in many other countries). Those authorities, as state organs, should take human rights into account. That means that they should seriously consider the working group's opinion and assess whether the arguments in the opinion are convincing or not. As said, the WG's reasoning is not convincing, but it cannot be ignored.