Enligt uppgifter kommer Sverige snart att få frågan om vi vill förlänga JAS-insatsen i Libyen. Som bekant meddelade Håkan Juholt under sitt förstamajtal att han ansåg att Sverige ska avsluta sin insats efter den redan beslutade tremånadersperioden. I ett debattinlägg i DN (se HÄR) förklarade Urban Ahlin och Peter Hultqvist att de föredrog att Sverige skickar marina förband (som ingen hittills frågat efter), men lämnade ändå dörren något på glänt för fortsatta diskussioner om JAS.
FN:s säkerhetsråds beslut 1973 om att auktorisera våld för att upprätthålla en flygförbudszon och att skydda civila var den första tillämpningen av den framväxande normen om ansvar att skydda (retsponsibility to protect; R2P). När Socialdemokraterna höll sitt stora rådslag efter förlustvalet 2006 blev en av slutsatserna att man skulle stödja den framväxande normen om ett ansvar eller en skyldighet att skydda en befolkning (se “Vår Värld”, HÄR, s 22).
“I en situation när en stat inte förmår eller vill leva upp till detta ansvar har det internationella samfundet en skyldighet att ingripa för att skydda en befolkning.”
Man kan ställa många frågor om Libyeninsatsen (se t ex HÄR och HÄR). Enligt den beskrivning av Juholts hållning som framkommit i medierapporteringen, är hans inställning att Sverige inte bör bidra mer än vi redan bidragit med, eftersom uppdraget att skapa en flygförbudszon är slutfört och att andra nu får ta över. Som jag redan tidigare skrivit kan detta uppfattas som att vi inte är uthålliga i våra insatser, och en sådan attityd kommer att påverka förtroendet för Sverige (se HÄR). I ärlighetens namn måste man dock också analysera det som Juholt själv framför som ett underliggande huvudargument, nämligen riskerna att man s a s bombar fel (se HÄR):
“[J]ag var väldigt angelägen om att vi inte skulle öppna för markmålsbekämpning från våra Gripenplan, av den enkla anledningen att det i krig kan gå fel.”
Det är av just det skälet som Juholt inte vill att den svenska insatsen går över från att enbart upprätthålla zonen till att också direkt skydda civila. Igår meddelade Juholt att det inte längre fanns något libyskt flyg att ingripa mot.
Som nyss sagts hade emellertid FN-resolutionen två syften, varav det ena var att skydda civila, och det var en direkt tillämpningen av R2P-principen, vilken varmt stöddes i den socialdemokratiska rapporten från rådslaget, “Vår Värld”.
Det är riktigt att det kan ske misstag, och det har skett och kommer att ske. Men man måste alltid göra en avvägning – vad vore värst, att avbryta insatsen eller att låta den fortgå, med en del oavsiktliga offer som följd? Om man menar att de oavsiktliga offren är ett pris som är för högt bör man säga det, och då argumentera för att bombningarna av markmål helt bör avbrytas. Däremot är det ohållbart att acceptera att bombningarna fortsätter, men argumentera för att Sverige ska dra sig ur. En sådan attityd är ett resultat av beröringsångest och inte av rationell analys. Juholt bör klargöra sin hållning.
För övrigt kan man fråga sig om inte de spaningsbilder som för närvarande tas av Gripenplanen redan nu används också till att angripa mål på marken som inte har något att göra med upprätthållandet flygförbudszonen.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/libyen" rel="tag">libyen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Juholt" rel="tag">Juholt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Urban+Ahlin" rel="tag">Urban Ahlin</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ansvaret+att+skydda" rel="tag">ansvaret att skydda</a>
