onsdag 25 maj 2011

Libyen–snart sanningens minut för Juholt

Enligt uppgifter kommer Sverige snart att få frågan om vi vill förlänga JAS-insatsen i Libyen. Som bekant meddelade Håkan Juholt under sitt förstamajtal att han ansåg att Sverige ska avsluta sin insats efter den redan beslutade tremånadersperioden. I ett debattinlägg i DN (se HÄR) förklarade Urban Ahlin och Peter Hultqvist att de föredrog att Sverige skickar marina förband (som ingen hittills frågat efter), men lämnade ändå dörren något på glänt för fortsatta diskussioner om JAS.

FN:s säkerhetsråds beslut 1973 om att auktorisera våld för att upprätthålla en flygförbudszon och att skydda civila var den första tillämpningen av den framväxande normen om ansvar att skydda (retsponsibility to protect; R2P). När Socialdemokraterna höll sitt stora rådslag efter förlustvalet 2006 blev en av slutsatserna att man skulle stödja den framväxande normen om ett ansvar eller en skyldighet att skydda en befolkning (se “Vår Värld”, HÄR, s 22).

“I en situation när en stat inte förmår eller vill leva upp till detta ansvar har det internationella samfundet en skyldighet att ingripa för att skydda en befolkning.”

Man kan ställa många frågor om Libyeninsatsen (se t ex HÄR och HÄR). Enligt den beskrivning av Juholts hållning som framkommit i medierapporteringen, är hans inställning att Sverige inte bör bidra mer än vi redan bidragit med, eftersom uppdraget att skapa en flygförbudszon är slutfört och att andra nu får ta över. Som jag redan tidigare skrivit kan detta uppfattas som att vi inte är uthålliga i våra insatser, och en sådan attityd kommer att påverka förtroendet för Sverige (se HÄR). I ärlighetens namn måste man dock också analysera det som Juholt själv framför som ett underliggande huvudargument, nämligen riskerna att man s a s bombar fel (se HÄR):

“[J]ag var väldigt angelägen om att vi inte skulle öppna för markmålsbekämpning från våra Gripenplan, av den enkla anledningen att det i krig kan gå fel.”

Det är av just det skälet som Juholt inte vill att den svenska insatsen går över från att enbart upprätthålla zonen till att också direkt skydda civila. Igår meddelade Juholt att det inte längre fanns något libyskt flyg att ingripa mot.

Som nyss sagts hade emellertid FN-resolutionen två syften, varav det ena var att skydda civila, och det var en direkt tillämpningen av R2P-principen, vilken varmt stöddes i den socialdemokratiska rapporten från rådslaget, “Vår Värld”.

Det är riktigt att det kan ske misstag, och det har skett och kommer att ske. Men man måste alltid göra en avvägning – vad vore värst, att avbryta insatsen eller att låta den fortgå, med en del oavsiktliga offer som följd? Om man menar att de oavsiktliga offren är ett pris som är för högt bör man säga det, och då argumentera för att bombningarna av markmål helt bör avbrytas. Däremot är det ohållbart att acceptera att bombningarna fortsätter, men argumentera för att Sverige ska dra sig ur. En sådan attityd är ett resultat av beröringsångest och inte av rationell analys. Juholt bör klargöra sin hållning.

För övrigt kan man fråga sig om inte de spaningsbilder som för närvarande tas av Gripenplanen redan nu används också till att angripa mål på marken som inte har något att göra med upprätthållandet flygförbudszonen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/libyen" rel="tag">libyen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Juholt" rel="tag">Juholt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Urban+Ahlin" rel="tag">Urban Ahlin</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ansvaret+att+skydda" rel="tag">ansvaret att skydda</a>

fredag 20 maj 2011

Obama, Netanyahu och 1967 års gränser

Som bekant meddelade Obama igår att USA anser att fredsförhandlingarna mellan palestinier och Israel bör utgå från 1967 års gränser:

“We believe the borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states.”

Netanyahus svar var avvisande:

“Prime Minister Netanyahu expects to hear a reaffirmation from President Obama of U.S. commitments made to Israel in 2004, which were overwhelmingly supported by both Houses of Congress.

Among other things, those commitments relate to Israel not having to withdraw to the 1967 lines which are both indefensible and which would leave major Israeli population centers in Judea and Samaria beyond those lines.”

Dessutom, “Prime Minister Netanyahu will make clear that the defense of Israel requires an Israeli military presence along the Jordan River.”

1967 års gränser är de gränser som uppstod efter krigen 1947-1949 och som gällde före junikriget 1967, då Israel erövrade Västbanken inklusive östra Jerusalem, Gaza samt Golanhöjderna (och Sinaihalvön, som senare återlämnats till Egypten).

Den israeliska regeringen må tycka att dess krav är strategiskt motiverade. De är dock oförenliga med folkrätten, som inte godkänner några erövringar med vapenmakt – oavsett om det är fråga om försvarskrig eller anfallskrig. Se Generalförsamlingens Friendly Relations Declaration om FN-stadgans principer, som antogs med konsensus:

“No territorial acquisition resulting from the threat or use of force shall be recognized as legal.”

torsdag 19 maj 2011

Svensk åtalad i Bahrein–vad kan Sverige göra? Vem är ansvarig för övergreppen?

En svensk medborgare har enligt Ekot dömts till 20 års fängelse i Bahrein för påstådd kidnappning av polisman. Svensken har varit en tongivande oppositionell under protesterna de senaste månaderna, och hotas av ett åtal för terrorism med dödsstraff som tänkbar följd. Svenska UD har försökt intervenera, men myndigheterna har vägrat kontakt, eftersom mannen också har bahreinskt medborgarskap.
Sverige försökte här utöva s k konsulärt eller diplomatiskt skydd. Båda dessa former av agerande syftar till att skydda egna medborgare i utlandet, och skillnaderna behöver vi inte gå in på här. Det som är relevant i just detta fall är att folkrätten tidigare inte har tillåtit att en stat försöker skydda sin medborgare i en annan stat där den personen också är medborgare. I dag går dock trenden mot att det som är avgörande är vilket som är det dominerande medborgarskapet, dvs i de flesta fall var personen går. Detta innebär att om svensken stadigvarande bor i Sverige bör Sverige få ingripa. (Se artikel 7 i folkrättskommissionens utkast till konvention om diplomatiskt skydd.)
F ö finns det anledning att påminna om att det var saudiarabiska styrkor som den 15 mars med stor brutalitet återställde ordningen och under processen begick en mängd övergrepp. Vem har utrustat den saudiarabiska säkerhetsapparaten och vem har stött den bahreinska regeringen? USA. Obama sa idag att “we have insisted both publicly and privately that mass arrests and brute force are at odds with the universal rights of Bahrain’s citizens”. Det är bra, men alltför ofta har omsorgen om mänskliga rättigheter fått vika för geopolitiska och geoekonomiska hänsyn.
Läs även andra bloggares åsikter om

måndag 16 maj 2011

Kadaffi åtalad av ICC–vilka konsekvenser?

Åklagaren Luis Moreno Ocampo har idag tillkännagett att han kommer att begära en arresteringsorder för Kadaffi och två andra personer. De är åtalade för brott mot mänskligheten, och dessutom pågår undersökningar om de också gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser.
Åtal vid ICC mot en sittande statschef har skett en gång tidigare, nämligen mot president Omar al-Bashir (2008). Sierra Leone-tribunalen åtalade Charles Taylor och Jugoslavientribunalen åtalade Slobodan Milosevic medan han fortfarande var president.
Vilka konsekvenser får detta? För det första måste sägas att det krävs att domstolen (närmar bestämt dess förundersökningskammare) fattar beslut innan det börjar gälla. I Bashir-fallet tog det sju månader, men denna gång kan det gå fortare; Bashir var åtalad för folkmord, vilket är ett brott som är svårt att bevisa.
Vilka skyldigheter har andra stater? När beslutet är fattat av domstolen har var och en av parterna till Romstadgan för ICC (fn 114 stater) en skyldighet att arrestera Kadaffi om han dyker upp på dess territorium. Immunitet gäller inte i detta sammanhang. Denna skyldighet har utsträckts av säkerhetsrådet resolution 1970 (vilket var den resolution som hänsköt frågan till ICC) till att omfatta också Libyen, men inte andra stater.
Bashir har sedan arresteringsordern 2009 gjort få besök, och bara i regionen. Med något undantag (Kenya) har alla de stater han besökt inte varit parter till ICC. Kadaffi kommer sannolikt att kunna resa ännu mindre, eftersom han gjort sig till en paria, men detta kan förstås förändras. (När säkerhetsrådet år 1992 införde sanktioner mot Libyen på något oklara grunder upphörde en del stater att efterleva dem efter några år.)
Hur som helst kommer åtalet att få konsekvenser. Kadaffi kommer att bli än mindre funktionell som ledare, men åtalet kommer säkert också att ge de ICC-kritiker som hävdar att domstolen är ett redskap för väststater vatten på sina kvarnar.
Läs även andra bloggares åsikter om

fredag 6 maj 2011

Tahrirtorget och Uganda

Mahmood Mamdani, en av Afrikas skarpaste och mest inflytelserika tänkare, gör en koppling mellan den egyptiska revolutionen, Soweto och protesterna i Uganda.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Uganda+Mamdani" rel="tag">Uganda Mamdani</a>

Bin Ladin och Uganda

Intresset för händelserna i Abbotabad håller i sig. Här intervjuer i SvD med Said och Mahmoudi och mig. Två FN-rapportörer (bl a finländaren Martin Scheinin) har krävt korten på bordet från amerikanerna (se här).

Utvecklingen rullar på i Uganda. Norbert Mao arresterades igen igår för några timmar. FN:s MR-kommissarie uttalade sig för ett par dagar sedan och fördömde övervåld.

Det finns förresten en viss koppling mellan dessa två situationer. Uganda bidrar med trupp till AU-styrkan i Somalia, och p g a det utsattes Kampala för ett stort bombattentat i somras, utfört av al-Shabaab – en somalisk grupp med vissa förbindelser till al-Qaida.

torsdag 5 maj 2011

Ska vi ge upp i Libyen redan i juli?

Urban Ahlin och Peter Hultqvist försöker förklara SAP:s inställning i SvD. Jag håller med Jan Eliasson i hans kritik av denna ståndpunkt; det är inte traditionell socialdemokratisk politik att dra sig ur efter så kort tid. Vi kan inte idag veta om den svenska insatsen behövs i juli eller ej.

En annan sak är att det fortfarande inte går att se någon trovärdig “exit strategy”. Natokoalitionen hindrar slakt på civila, men samtidigt pekar nu mycket på att striderna kommer att bli utdragna. Ett viktigt kriterium för en humanitär intervention är att det finns rimliga utsikter till framgång (se den s k R2P-rapporten). När Milosevic gav upp efter 2½ månads bombningar i Kosovokampanjen 1999 var det många som blev förvånade. Kanske kan ett liknande mirakel hända idag. Men när det misslyckades att skapa en etniskt inklusive demokrati i Kosovo (serberna fördrevs och flydde) så får inte detsamma ske i Libyen. Om Kadaffi avgår till följd av internt tryck, så måste de många libyer som stött honom också få en plats i ett post-Kadaffi-Libyen (med undantag för dem som gjort sig skyldiga till grova brott).

En intressant folkrättslig detalj rörande Libyeninsatsen är f ö att den svenska regeringens linje är att det inte är Sverige utan “[d]en stat eller den organisation som utövar den faktiska ledningen över insatsen [dvs Nato] [som] kan komma att bli part i den väpnade konflikten om insatsen blir indragen i regelrätta strider med regeringsstyrkor.” Se propositionen, s 8-9. Den linjen är fullt rimlig.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Libyen+%22Urban+Ahlin%22+%22Jan+Eliasson%22+JAS+R2P+Kadaffi" rel="tag">Libyen "Urban Ahlin" "Jan Eliasson" JAS R2P Kadaffi</a>