Gaza – några klargöranden

Här några punkter m a a diskussionen idag på SVT:s Debatt:

• Israel har en rätt att attackera militära anläggningar på Gaza som hotar Israel (dvs raketramper, etc). Man kan se situationen på olika sätt – som en internationell väpnad konflikt med Hamas/Islamistiska Jihad som angripare genom raketbeskjutning, som en pågående ockupation där Israel har en rätt att upprätthålla ordningen, eller som en konflikt som s a s triggats genom Israels blockad men där Israel under den pågående konflikten ändå får använda våld i enlighet med den internationella humanitära rätten. (Jfr min tidigare bloggpost och de referenser som finns där.) Fakta på marken är oklara och folkrätten är inte skriven för anomalier som den som råder i Palestinakonflikten (ockupation av område som ingen stat gör anspråk på), men oavsett hur man resonerar är det svårt att säga att Israel inte har rätt att försöka hindra raketbeskjutningen.
• En del kommentatorer har uttryckt förståelse för att Hamas angriper Israel som en reaktion mot bl a blockaden. Blockaden är både orättfärdig och illegal – den sträcker sig ju faktiskt mycket längre än till att hindra införsel av vapen (se se här och här). Den kan dock inte rättfärdiga beskjutning av civila, vilket utgör en krigsförbrytelse.
• Enligt rapporteringen grupperar de olika palestinska styrkorna ofta i civila bostadsområden och t o m intill sjukhus. Detta bruk av civila sköldar är strängt förbjudet i folkrätten (t o m krigsförbrytelser även det), och om ett sjukhus används för militära ändamål förlorar det sin immunitet. Icke desto mindre måste Israel ändå försöka undvika civila offer och göra en proportionalitetsbedömning, dvs väga militär nytta mot civil skada.
• Hamas är en terroristorganisation, och omvärlden får inte och ska inte stödja terrorism. Hamas är emellertid också mycket mer. Det är en militär, politisk och social organisation. Att reducera Hamas till att bara vara en terroristorganisation är alltså missvisande (vilket är ett understatement). Israel begår dagligen krigsförbrytelser – bosättningspolitiken utgör en gigantisk krigsförbrytelse enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen – men få skulle komma på tanken att kalla Israel en krigsförbrytarstat.
• När Hamas bildade regering efter valen 2006 (vid vilka bl a Carl Bildt var valobservatör) ställde den s k kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN) följande villkor till den nya Hamasregimen:
-- att erkänna Israels rätt att existera,
-- att avsvärja sig våld och
-- att acceptera ingångna avtal.
Motsvarande krav har emellertid aldrig har ställts på Israel. Netanyahu erkänner ingen rätt för palestinierna till en egen stat. Ingen israelisk regering – och ingen annan regering heller, för den delen -- skulle avhända sig möjligheten att använda våld för syften som den anser legitima (och Israel använder därtill våld för illegitima syften, som att underlätta sin bosättningspolitik). Ingen israelisk regering har hållit ingångna avtal med palestinierna. Konflikten är m a o asymmetrisk på mer än ett sätt.


Technorati-taggar: Gaza,folkrätt,krigsförbrytelser,Israel,Palestinakonflikten

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Gaza" rel="tag">Gaza</a>, <a href="http://bloggar.se/om/blockad" rel="tag">blockad</a>

Två notiser: Turkiskt självförsvar mot Syrien? Terroristmisstänkte Hamza kan utvisas till USA.

1. I dagens SvD skriver ledarskribenten Daniel Persson att Turkiet och Nato nu har rätt att idka självförsvar mot Syrien, efter det att Syrien skjutit över gränsen till Turkiet (här). (Persson refererar till den kända artikel V i Nato-fördraget, som binder bara Nato-stater, men inte till artikel 51 i FN-stadgan, som utgör den rättsliga grunden för rätten till självförsvar .)
Persson drar dock lite för stora växlar på självförsvarsrätten. En eller ett par enstaka incidenter ger Turkiet rätt att försvara gränsen, t ex genom att skjuta tillbaka, men inte till en fullskalig militär intervention. För det krävs, enligt FN-stadgan, ett “väpnat angrepp”, vilket är något större. Exakt vad som krävs är inte lätt att säga, men det är viktigt att kravet inte sätts för lågt, för då skulle en stat kunna provocera fram en gränsincident och sedan ta den till förevändning för ett “självförsvar” i stor skala. En viktig indikator är också den “angripande” statens intentioner. Om man på allvar tror att Syrien planerar att angripa Turkiet, så kan förstås ett par beskjutningar tänkas utgöra ett led i ett sådant angrepp, och därmed s a s trigga självförsvarsrätten. Det är dock inte direkt mitt intryck att det är på det viset.
Persson refererar också till en bilateral traktat (avtal) mellan de båda länderna, Adanaavtalet, som skulle ge Turkiet rätt att intervenera militärt mot aktiviteter som hotar Turkiets säkerhet och stabilitet. Jag har i hastigheten inte lyckats hitta det avtalet , men kan ändå notera att det som ett minimum alltså krävs att det föreligger ett hot mot Turkiets säkerhet och stabilitet. Jag hittade dock denna intressanta notering från ett inlägg på en blogg från en för mig okänd publikation vid namn Eurasia Review (här):
But the most comprehensive deal came in 2010 when the two sides inked a significant agreement on cooperation against terror. It was signed on Dec. 21, 2010 by Davutoğlu and Syrian Foreign Minister Walid Mouallem and ratified by the Turkish Parliament on April 6, 2011. This agreement has 23 articles, which have important implications for Turkey. For example, Article 7 of the agreement gives both parties the right to conduct joint operations in each other’s territory. If Turkey officially recognizes the Syrian National Council (SNC) as the only legitimate government of Syria, which is likely to happen in the upcoming Paris meeting of the Friends of Syria if Assad fails to follow through on the Annan plan, it can very well secure the consent of the SNC to launch joint operations with the Free Syrian Army against Assad’s forces.
Detta är onekligen en intressant spekulation, med paralleller till situationen i Libyen förra året (jfr här). Till skillnad från den libyska övergångsregeringen har den syriska oppositionen ingen direkt kontroll över något område, och verkar dessutom ha haft väldigt svårt att enas. Dessutom finns det många frågetecken avseende oppositionens möjligheter att garantera de alawitiska och kristna minoriteternas situation. (Detta betyder förstås inte att al-Assad-regeringen är legitim – det är den inte.)
Jag är alltså långt ifrån övertygad om att det finns en rättslig grund för att intervenera i Syrien som självförsvar. Trots det är förstås den humanitära och politiska situationen sådan att något måste göras. Ingen verkar veta vad.
2. Igår beslöt Europadomstolen att inte acceptera en klagan från bl a den kände egyptiske predikanten Abu Hamza. De klagande hade hävdat att utlämning från Storbritannien till USA skulle ha inneburit att de kunnat utsättas för tortyr eller annan grym, förnedrande eller omänsklig behandling. Enligt Europadomstolens praxis har Europeakonventionens stater en skyldighet inte bara att själva avstå från tortyr etc utan också att avstå från att överlämna personer till andra länder där de riskerar utsättas för sådan behandling. (Även FN:s tortyrkonvention förbjuder utlämning till länder där en person riskerar tortyr.)
Domstolen kom i korthet fram till att förhållande i det fängelse som Hamza m fl skulle hamna i om de dömdes för olika terroristbrott inte utgjorde sådan behandling. Domen innehåller också överväganden om huruvida de tänkbara straffen skulle vara oproportionerliga mot de brott de anklagas för. Vidare är fallen intressanta för att belysa vilka handlingar amerikansk lagstiftning behandlar som terrorism. (Se referat bl a här. Se hela domen här.) Jag hoppas kunna analysera domen noggrannare om några dar.

Technorati-taggar: Hamza,Europadomstolen,tortyr,Syrien,Adanaavtalet,Turkiet,terrorism,mänskliga rättigheter
Läs även andra bloggares åsikter om Hamza, Europadomstolen, tortyr, Syrien, Adanaavtalet, Turkiet, terrorism, mänskliga rättigheter