”IS-barnen”

Jag har tillfrågats av media flera gånger de senaste dagarna angående de barn till IS-krigare som sitter i det SDF-kontrollerade lägret Al Hol i nordöstra Syrien.

Sverige har, liksom alla stater, en skyldighet att ta emot egna medborgare. Det är en skyldighet vi har både gentemot dessa personer (en mänsklig rättighet) och gentemot de stater som kan tänkas utlämna , utvisa eller avvisa dem hit. Däremot har Sverige inte en skyldighet att transportera hem svenskar, varken enligt svensk lag eller folkrätten.

I det nu aktuella fallet kan man ändå tycka att Sverige borde göra just det. Först förstås av humanitära skäl, vilka väger tyngst beträffande barnen, som har det svårt och inte har hamnat där de befinner sig av eget val. Men det gäller också av hänsyn till SDF. För denna (kurddominerade) de facto-myndighet är dessa personer ytterligare en börda i en även i övrigt mycket svår situation. Det är inte SDF:s fel att de rest ner från Sverige för att ansluta sig till en terroristorganisation. Det är förstås inte den svenska regeringens direkta fel heller, men det är ändå i Sverige (huvudsakligen) som dessa personer vuxit upp och radikaliserats och de är svenska medborgare. Därför bör Sverige, som deras hemstat, ta ansvar och försöka ta hem dem.  

För att detta ska vara möjligt krävs att SDF medverkar, både genom att rikta en begäran till Sverige om saken och genom att ge praktiskt stöd, inte minst vad gäller säkerheten.

Man kan förstås anmärka att Al Hol ligger i Syrien och att det därför är den syriska regeringens ansvar och bestämmanderätt. Damaskusregimen har dock ingen kontroll, och dessutom är dess legitimitet mycket låg. Den svenska regeringen bör därför vara pragmatisk och agera direkt med SDF.

De flesta av dessa barn har – såvitt kan förstås -- sina mammor med sig i lägret, och förmodligen finns också några pappor. Om dessa är svenska medborgare bör även de – om de så vill och om SDF släpper dem -- få åka hem tillsammans med barnen, trots att det säkert är så att flera av föräldrarna är olämpliga som föräldrar. För det första har ett barn rätt till sin familj enligt både barnkonventionen och Europakonventionen. För det andra så är det juridiskt svårt att skilja barnen från föräldrarna mot deras vilja; lagen om vård av unga är knappast tillänplig förrän de kommer tillbaka till Sverige, särskilt eftersom de flesta sannolikt inte är mantalsskrivna i landet längre. Av dessa två skäl är det juridiskt svårt för att inte säga omöjligt att ta hem barn mot vårdnadshavarnas vilja. Vårdnadsfrågan får istället diskuteras när familjerna återvänt.

För det tredje vore det direkt ansvarslöst av Sverige att låta potentiellt farliga svenskar vandra vind för våg i andra länder. Naturligtvis kan inte Sverige leta upp alla farliga svenska medborgare runt om i världen, men om barnen ändå ska transporteras till Sverige bör också de vuxna tas hem. Det enda undantaget är om SDF eller någon annan myndighet i regionen vill åtala dem och kan göra det under rimligt rättssäkra omständigheter. Om den kapaciteten finns är det en bra lösning, men annars finns möjligheten till åtal också i Sverige, för terroristbrott, krigsförbrytelser eller andra svåra brott. Jag föreställer mig att samtliga vuxna IS-återvändare förhörs av både Säpo och vanlig polis.

Det har diskuterats huruvida IS-krigare bör fråntas svenskt medborgarskap. Det kan sägas att de, genom att ansluta sig till en terroristorganisation, har försakat rätten att vara en del av det svenska samhället. Jag har förståelse för det argumentet. Medborgarskap bör handla om ömsesidighet mellan stat och medborgare (oavsett härkomst). Samtidigt är medborgarskap en mänsklig rättighet (om än en svårdefinierad sådan) och det finns en folkrättslig förpliktelse att inte göra personer statslösa. Man kan frånta en person dennes svenska medborgarskap om den personen har ett dubbelt medborgarskap. Det kan i vissa fall vara rimligt, men bara om det finns ett starkt band med den andra staten. Det vore, åter igen, ansvarslöst att s a s dumpa svenska medborgare på någon annan stat. 

Julian Assange

Those who have followed my blog know that I have frequently commented on the Julian Assange affair, mostly -- but not exclusively -- on demand. Those comments have generally related to issues connected to the Swedish rape investigations, which were discontinued in 2017. (I did not have an opinion on the substance of the charges as such, but I claimed that there was no reason to believe that it would be easier to extradite Assange from Sweden than from the UK. Today’s events appear to corroborate that.)

Now that Assange has been apprehended by British police, I have very mixed feelings.

I feel genuinely sorry for him. Seven years in the embassy of Ecuador have not been kind to him.

Wikileaks has published, and helped publish, very important information, including on war crimes seemingly committed by US troops in Iraq. That has been an important service to the general public. Even though these acts might legally be criminal, I think that they are clearly justified from a moral point of view. If all of Wikileaks’ publications had been morally right, I would have added my voice to those who think that Assange should be released (on moral or political grounds).

However, Wikileaks has also made massive and completely indiscriminate publications of material that is, or would seem to be, detrimental to legitimate security interests of States and of individuals. While some publications of this nature might, on balance, be justified by countervailing moral interests, that has certainly not been the case for all the leaks.

Akademisk komplott?

I Ivar Arpis ledarstick i dagens SvD (5/5) fastslås att det är ”politiken” som ligger bakom den hitorisk-filosofiska lärarförslagnämndens slutsats att Johan Lundberg inte bör befordras till professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Som grund för detta påstående anför Arpi att nämnden ”ägnar mycket utrymme” åt Lundbergs bok ”Ljusets fiender”, vilken kritiserar postkolonial identitetspolitik, medan Lundbergs litteraturvetenskapliga böcker inte nämns av lärarförslagsnämnden. Man får intrycket, ja faktiskt en bestämd uppfattning, att nämnden diskriminerar Lundberg därför att han inte gillar postkolonial teori.

Den som besvärar sig med att läsa yttrandet ser dock inget som styrker att så skulle vara fallet. Av nämndens yttrande på drygt två sidor ägnas tre (3) rader åt ”Ljusets fiender”. I övrigt tar nämnden de sakkunnigas yttrande för gott vad gäller kvaliteten på den vetenskapliga produktionen. Eftersom ett par av de åberopade verken – däribland ”Ljuset fiender” -- inte självfallet ligger inom ramen för litteraturvetenskap vill man diskutera just dessa verk, även om det sker kort. Men nämnden anser faktiskt att Lundergs vetenskapliga produktion håller måttet. Lundbergs meriter underkändes alltså inte p g a denna bok eller något annat han skrivit mot postkolonial teori.

Problemet är istället, enligt nämnden, det föjande: Lundberg har i stort sett obefintliga meriter i centrala avseenden som internationella kontakter och aktiviteter, konferenser och vetenskaplig finansiering. Lundberg har med ett undantag aldrig fått några externa forskningsanslag, han har inga internationella publiceringar, inga peer-review-granskade skrifter, och mycket lite vetenskaplig samverkan. Vidare gör nämnden en annan bedömning av Lundbergs pedagogiska meriter, särskilt vad gäller undervisning på forskarnivå.

Det är f ö inte konstigt en lärarförslagsnämnd gör en annan bedömning än de sakkunniga. Det hör nog till undantagen att en lärarförslagsnämnd på egen hand gå igenom en sökandes vetenskapliga produktion, vilken i allmänhet – och även i detta fall – omfattar flera hundra sidor. Däremot ligger det nära till hands att nämnden på egen hand bedömer de meriter som på ett relativt enkelt sätt kan utläsas av övriga handlingar, inklusive den sökandes cv.

Tidigare var det vanligt att det vid tjänstetillsättningar nästan enbart beaktades de skrivna produkterna. Efter 90-talets och 2000-talets förändringar, vilka i mångt och mycket inneburit att bedömningen av universitetens konkurrenskraft betonas, krävs betydligt mer av en professor. Äldre sakkunniga gör ofta en ganska summarisk värdering av dessa ”nya” krav, inklusive nätverkande och pedagogisk kompetens. Jag har ingen uppfattning om huruvida det samma gällde i Lundbergs fall, eftersom jag inte läst hans ansökan. Däremot kan jag säga detta: Det är alltid lärarförslagsnämnden, inte de sakkunniga, som har ansvaret för att säkerställa att alla parametrar – inte bara de vetenskapliga skrifterna – bedöms på ett adekvat sätt och som bäst vet hur sådana meriter värderas vid det aktuella lärosätet.

Jag vet inte om det bakom den humanistiska fakultetens lärarförslagsnämnds beslut finns någon motvilja mot Lundberg eller mot hans vetenskapssyn. Om det finns en sådan motvilja döljs den dock skickligt i akademibyråratisk prosa, som för denne läsare framstår som saklig. (Detta byter inte nödvändigtvis att jag inte skulle ha kommit till en annan slutsats med samma underlag om jag tittat på samma ärende; det är trots allt fråga om bedömningar.)

Tvivlet är vishetens början, skrev Descartes. Ivar Arp, däremot, vet redan hur det är: Det är ”politiska värderingar som väger tyngst” i den svenska identitetspolitiska akademin. Det må vara hans uppgift i livet att vara tvärsäker; han är ju ledarskribent. För en akademiker är det dock en dålig utgångspunkt. När jag läser de sakkunnigas yttranden och lärarförslagsnämndens protokoll finner jag inga spår på någon konspiration mot Lundberg. Om den finns framkommer den inte av handlingarna. Om Arpi har någon information som styrker hans beskyllningar bör han lägga fram den, och dessutom snarast skicka den till JO. 

Assange, igen

1. Assange avhandlas i dagens avsnitt av “Veckans juridik”. I programmet uttrycker jag mig lite slarvigt om den europeiska arresteringsordern (EAW). Här ett klargörande. Rambeslutet om EAW togs 2002 och den nödvändiga lagstiftningen hade införts av Sverige och Storbritannien i november 2004. I EAW står bl a att en arresteringsorder skall utfärdas av en “judicial authority”. Eftersom EAW vid tiden för EAW:n mot Assnge fortfarande var relativt ny hade den brittiska högsta domstolen (House of Lords, numera Supreme Curt) ännu inte tagit ställning till om en svensk åklagare kunde vara en “judicial auhtority”. Domstolen fann i sitt beslut 30 maj att så var fallet, varför EAW:n skulle verkställas. Om inte denna rättsfråga hade varit oklar hade Assangefallet inte nått den högsta domstolen, utan då skulle beslutet i Court of Appeals ha varit det slutliga avgörandet.

2. Assange behandlades också i förra veckans avsnitt av Uppdrag granskning. Jag förekommer i ett kort avsnitt. Det svar jag ger där är korrekt, men det kan förtjäna att utvecklas (vilket också sker i Veckans juridik).

Ett standardkrav i utlämningsavtal är att det inte ska vara fråga om ett politiskt brott. I avtalet mellan USA och Sverige står att plikten att utlämna inte omfattar "a political offense" or "an offense connected with a political offense." Den svenska utlämningslagen förbjuder utlämning för politiska brott samt för därmed sammanhängande brott (”innefattar gärningen även ett brott som inte är politiskt, får utlämning beviljas för det brottet, om gärningen i det särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott”).

Spioneri räknas som ett politiskt brott. Trots det kan det förstås inte uteslutas att Assange kan utlämnas om han i USA är misstänkt för ett ”vanligt” brott som inte är "an offense connected with a political offense." Även om det inte går att med bestämdhet säga vad ”stöld av statlig egendom”, etc, utgörs av gissar jag ändå att det handlar om påstådda brott som har ett starkt samband med de påstådda politiska brotten.

Min bedömning är att risken för utlämning är liten. Trots det skulle jag i Assanges skor vara orolig, eftersom konsekvenserna skulle kunna bli allvarliga för honom, om den förmodligen ganska lilla risken skulle infrias. Denna risk löper han dock oberoende av om han först överlämnas till Sverige eller inte. Om den svenska arresteringsordern skulle tas tillbaka imorgon skulle han ändå kunna utlämnas från Storbritannien till USA – förutsatt att USA lämnat in en begäran och att den uppfyller kraven (t ex att den inte handlar om ett politiskt brott). Denna risk löper Assange för övrigt i varje land som har ett utlämningsavtal med USA (över 100 länder), och dessutom även i länder som inte har ett sådant avtal, eftersom en stat s a s ”frivilligt” kan utlämna till en annan stat även om det inte finns ett avtal. Många länder (däribland Sverige) har den begränsningen att egna medborgare inte utlämnas.

Technorati Tags: Julian Assange,utlämning

Om rätten för utlänningar att demonstrera, igen

Jag har fått en del påpekanden om att regeringsformen 2:25 tillåter att mötesfriheten för utlänningar inskränks. Såväl mitt korta intervjusvar i TV som blogginlägget var i första hand fokuserat på de folkrättsliga aspekterna och dessutom förstås ganska kortfattade, men påpekandet är riktigt och förtjänar att besvaras.

2 kap 25 §, regeringsformen säger följande

För andra än svenska medborgare här i riket får
särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om följande fri- och rättigheter:

1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten,
demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och
religionsfriheten (1 § första stycket) /---/

På sådana föreskrifter om särskilda begränsningar som avses i första stycket ska 22 § första stycket, andra stycket första meningen samt tredje stycket tillämpas.

Det var därför en förenkling när jag bara citerade 1 § utan att citera 25 §. Detta innebär dock inte att man kan begränsa demonstrationsrätten för utlänningar utan vidare. För det första ska det för sådana inskränkningar tillämpas en särskild procedur. 25 § hänvisar till 22 §, som i tillämpliga delar lyder:

Ett förslag till lag enligt 20 § ska, om det inte avslås
av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila
i minst tolv månader från det att det första
utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens
kammare. Riksdagen får dock anta förslaget direkt, om minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet.

Första stycket gäller inte förslag till lag om fortsatt
giltighet i högst två år av lag. /---/

Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens del om första
stycket är tillämpligt i fråga om ett visst lagförslag.

För det andra har det aldrig varit meningen att fri- och rättigheter för utlänningar ska kunna inskränkas utan vidare. Under förarbetena, från 1960-talet och framåt, har det varit klart att sådana inskränkningar kan aktualiseras i särskilda situationer, t ex begränsningar i rörelsefriheten för att säkra tillämpningen av utlänningslagstiftningen eller begränsningar i mötesfriheten om riket är i krig med det land som de presumtiva demonstranterna kommer från. Det har alltså inte varit tal om att införa generella begränsningar för alla utlänningar, som Ekeroth var ute efter.
Att utgångspunkten är att fri- och rättigheterna i regeringsformen ska gälla för alla klargjordes ytterligare genom de förändringar i regeringsformen som genomfördes 2010 och trädde i kraft 2011, genom att det i 1 § numera står att mötesfriheten gäller för “var och en”. Detta är en tydlig och medveten förändring gentemot den tidigare lydelsen av regeringsformen där det stod att mötesfriheten m m gällde “varje medborgare”.
Som nämnts ovan krävs en särskild procedur for att inskränka mötesfriheten förutlänningar. Krävs det därutöver att några särskilda skäl anförs? Det är inte helt klart. Flera grundläggande fri- och rättigheter får, enligt 20 §,  inskränkas också för svenska medborgare. 21 § anger följande:

Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Som påpekas i den mest utförliga samtida kommentaren till regeringsformen (Eka m fl, “Regeringsformen – med kommentarer”) finns inte denna tydliga begränsning av möjligheten att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för utlänningar. Eftersom utgångspunkten ändå är att dessa rättigheter ska gälla för “var och en” får man ändå anta att lagstiftaren måste ha skäl samt göra något slags proportionalitetsavvägning innan begränsningar införs. Att genomföra ett allmänt demonstrationsförbud för utlänningar skulle klart strida i vart fall mot regeringsformens anda.
Dessutom, som nämnts i mitt tidigare blogginlägg, så skulle det strida mot svenska internationella åtaganden.
Jag har gjort ett tillägg till mitt förra inlägg för att hänvisa till ovanstående lite mer utförliga redogörelse.

*****

En skribent har frågat mig om “hela den tyska befolkningen skulle kunna [komma] hit som turister och ställa sig utanför riksdagshuset och kräva den svenska regeringens avgång?” Detta scenario är väl lika sannolikt som att en miljon demonstrerande skåningar skulle resa till, säg, Kalix och blanda sig i den lokala kommunalpolitiken där.
Det rymmer dock en viktig fråga: Är det inte svenskarna själva som ska styra den politiska processen i sitt land utan inblandning från utländska opinionsyttringar? I princip handlar förstås detta om självbestämmanderätten, som är (eller i vart fall ska vara) grunden för såväl demokrati som suveränitet. (Och motsvarande kan sägas om den lokala självbestämmanderätten i Kalix kommun.)
Samtidigt är det så att många beslut som fattas av en regering (eller ett parlament) kan påverka andra. T ex har det statsägda Vattenfall, som bekant, sålt sin tyska brunkolsverksamhet. Och dessutom har alla människor ett legitimt intresse av att den svenska och andra regeringar t ex respekterar mänskliga rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent Ekeroth, demonstrationsrätt, mötesfrihet

Kent Ekeroth, demonstrationsrätten och de asylsökande

Som rapporterats i media har SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth retat upp sig på att asylsökande demonstrerat utanför Riksdagshuset. Bl a menar han att “de borde inte … ha rätt att få hålla demonstrationer – det borde vara förbehållet medborgare.” Jag blev intervjuad om detta i Rapport (liksom av Dagens eko) idag, och eftersom inslaget blev ganska kort kan det finnas anledning att utreda saken i lite större detalj.

Demonstrationsrätten är garanterad i grundlagen och gäller “var och en”, alltså inte bara medborgare.

2 kap 1 §, regeringsformen:

“Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … 

3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte; 

4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,

Demonstrationsrätten kan under vissa förutsättningar inskränkas (se nästa inlägg), men är garanterad också i internationella konventioner.

Artikel 11, Europakonventionen, säger:

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster …

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 12, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, har liknande ordalag:

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster …

Artikel 21, FN-konventionen om medborgerliga och politiskarättigheter, stadgar:

Rätten till fredliga sammankomster skall erkännas. Utövandet av denna rättighet får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som föreskrivs i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, skyddet av folkhälsan eller sedligheten eller skyddet av andra människors rättigheter och friheter.

Demonstrationsfriheten är alltså skyddad i Europakonventionen, i EU:s rättighetsstadga liksom i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Samtidigt finns det – som framgår av Europakonventionen och av FN-konventionen – möjligheter att göra inskränkningar, t ex p g a hänsyn till ordning säkerhet. Den stat som vill göra inskränkningar måste dock visa att det är nödvändigt “i ett demokratiskt samhälle”. Att begränsa demonstrationsfriheten till vissa kategorier – tex medborgare – kan knappast motiveras.

Trots det är det egentligen bara FN-konventionen som garanterar mötesfriheten för asylsökande. EU-stadgan gäller bara för “EU-lagar”, och EU-regler bestämmer bara vissa aspekter av behandlingen av asylsökande. I Europakonventionens artikel 16 finns en möjlighet att göra undantag för utlänningar; även om det undantaget idag anses otidsenligt och knappast tillämpas längre så kan det (eventuellt) åberopas av en stat.

Däremot har FN-konventionen inget sådant undantag, och det räcker. Att införa ett förbud för asylsökande eller för alla utlänningar att demonstrera skulle alltså  strida mot Sveriges internationella förpliktelser.

*****

Det är oklart vad det är som föranleder Ekeroths förslag. En välvillig tolkning är att det beror på att han menar att den svenska politiska beslutsprocessen ska skyddas från inflytande från utländska intressen.

Svenska politiker påverkas av alla möjliga intressen – egenintressen och allmänintressen, inhemska intressen och utländska, öppna och dolda. Det är inte så konstigt eftersom politiska beslut i den svenska riksdagen – liksom i alla politiska församlingar – påverkar många människor på olika sätt, i Sverige och i utlandet. Och i många fall har utländska parter ett synnerligen legitimt intresse att påverka ett lands politiker, t ex för att det berör mänskliga rättigheter.

Den demonstration som Ekeroth retade upp sig på skedde helt öppet av människor som direkt påverkades av ett riksdagsbeslut, och som menade att deras rättigheter som asylsökande var ifråga. Enligt min mening kan det inte finnas några rimliga skäl att stoppa sådant.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent Ekeroth, demonstrationsrätt, mötesfrihet

The Assange case and the integrity of the UN’s Special Procedures for Human Rights

This is the really serious crime: 16 000 children under five still die every day, while 1645 billionaires own about as much as half the world’s population. Meanwhile, the fate of one man in an embassy in London continues to stir our interest.

My engagement with the Assange case was prompted when a number of lies half-lies about extradition from Sweden to the US were circulated, and no journalist seemed to bother to check their veracity. Since then, I have been called again and again by journalists, and have answered questions with growing reluctance, sometimes accompanied by clarifying blogposts.

I now take up the pen again, since I care about the integrity of the UN special procedures (see below). These 55 different procedures under the UN Human Rights Council consist of working-groups, special rapporteurs and independent experts, assigned to deal with a particular situation (like Eritrea or Myanmar) or a particular human rights topic (like torture or human rights and terrorism). They perform important work and should be listened to, but they have not been given the authority to settle disputes, nor to take any other binding decisions. The special procedures are quite progressive (which often suits my taste – I have frequently referred to the work of for instance special rapporteurs Olivier de Schutter, Martin Scheinin and Pablo de Greiff) but they are not always to the liking of governments. Whatever authority they have depends entirely on the expertise and good judgment of the incumbents. I am therefore slightly concerned by the latest developments in Geneva in the Assange case. 

On 3 February, the Working Group on arbitrary Detention gave an opinion on the Assange case. Prompted by media requests, I commented on the opinion: “… Assange has been free to end his stay and surrender to the Swedish justice (which incidentally is ranked No 3 globally in terms of the rule of law http://worldjusticeproject.org/rule-law-around-world). … It is therefore difficult to say that his liberty has been ‘deprived’, and whoever suggests otherwise has the burden of proof. Whether any judicial or quasi-judicial body has previously assessed a situation similar to Assange’s is not known to me, and the WG does not refer to any previous practice of any other body for its surprising conclusion….” To be brief, the working group explained why the measures against Assange might have been arbitrary, but they did not explain in what way he was deprived of liberty.

On 15 February, the UN Independent Expert on the promotion of a democratic and equitable international order, Alfred de Zayas, who is also a professor of international law at the Geneva School of Diplomacy, offered his view on what he called a “ruling” in the Assange case, in which he called upon Sweden and the UK to observe this recommendation.

The mandate of this independent expert (IE) relates to Article 28 in the Universal Declaration of Human Rights, which states that everyone is entitled to a social and international order in which the rights and freedoms set forth in the Universal Declaration of Human Rights can be fully realized (and which, incidentally, is the topic of my latest published article). Hence, it is about how structural injustices and similar factors can prevent the enjoyment of human rights, and his two latest, and interesting reports concern trade and investments.

It is, however, not self-evident that it is within this mandate to engage in a criminal justice case. In his statement, IE de Zayas implicitly justified his intervention by recalling “that a just and sustainable international order requires that States respect, promote and fulfill their human rights treaty obligations and observe the recommendations of human rights treaty-bodies, working groups and rapporteurs.” (It should be noted here that if the Assange case had been submitted to the Eueopean Court of Human Rights or the Human Rights Committee -- the treaty body created through the UN International Covenant on Civil and Political Rights -- the ensuing decision would have carried considerably more authority, and would surely also have been more carefully reasoned.)

De Zayas further “called on the Governments of the United Kingdom and Sweden to accept and implement without delay the findings and recommendations of the UN Working Group on Arbitrary Detention in the case of Julian Assange.” Since prosecutors and courts are independent of the government, it is not at all clear how the Swedish Government should “implement” the findings of the UNWG. While a state has a corporate responsibility for all actions of its public organs, in every state where the rule of law prevails, the division of competences makes it impossible for the government to intervene in judicial procedures. 

Professor de Zayas also found that “[t]he international order is strengthened when all States comply not only with binding treaty obligations, but also with the recommendations of UN bodies.  Not only ‘hard law’ but also ‘soft law’ commitments and human rights pledges should be given effect.” De Zayas further holds that “[i]f a State is truly committed to a philosophy of human rights, it cannot limit the enjoyment of those rights by engaging in narrow pedestrian positivism or invoking technical distinctions or loopholes in an attempt to escape ethical obligations.” 

This cannot pass without a retort. First of all, states have never deferred sovereignty to Professor de Zayas or any other UN special procedure. Unfortunately, states are quite protective of their independence and accept the jurisdiction of international courts and other organs only after careful consideration, if at all. If UN special procedures were to be given mandatory powers, I am sure that the selection process in Geneva would be quite different from what it is today. 

More importantly, though, this statement to show a quite simplistic view of human rights. Human rights are never given (what are “ethical obligations”?) and they are almost never absolute. Human rights may be limited to protect other human rights or for legitimate public purposes, such as the protection of law and order. In this case, it is not only the freedom of movement of Mr Assange that is at stake, but also the right to remedy of two alleged victims of sex crimes, as well as the general interest in upholding the prohibition of rape.

In addition, Professor de Zayas seems to be misinformed about the facts of the Assange case when he states that “[w]histleblowers are key human rights defenders in the twenty-first century”. While I fully agree with this assertion, it is malplacé in the context of the Assange case. First: Julian Assange is under an arrest warrant as a rape suspect, not as a whistleblower. (There is a perception in some circles that the rape allegation is a part of a conspiracy to have Julian Assange extradited from Sweden to the US. I have addressed legal aspects of that view here.) Second: Julian Assange is not a whistleblower. Chelsea Manning is a whistleblower, Edward Snowden is a whistleblower, but Julian Assange is a publisher.

Lastly, I have to mention an event close to home (and this is what really pushed me over the edge to write this blogpost): In a tweet the day before yesterday, my colleague Mark Klamberg asked if the UN Human Rights Office could “inform @Alfreddezayas that the arrest warrant confirmed by Supreme Courts of Sweden&UK concerns rape, not whistleblowing?” As noted above, that was a slightly sarcastic but totally justified question. As a response, Wikileaks accused Mark Klamberg of “strange trolling”, i.e., to deliberately provoke “readers into an emotional response or of otherwise disrupting normal on-topic discussion” (Wikipedia). That characterization is perhaps surprising, coming from a body that has done much to promote the freedom of information and public debate, but Wikileaks is not a public institution and is free to write whatever they want. It is more surprising that Professor de Zayas, who does have an international public office, retweeted and even “liked” this defamatory characterization of an honest and serious legal scholar.

Can we now all go back to minding the really serious problems, please?