Ship to Gaza–bordning, blockad, åtal

1. Som bekant har Ship to Gazas fartyg Estelle bordats av Israel (se bl a cnn). En talesperson för finländska utrikesministeriet – Estelle är finskflaggat -- säger att huruvida bordningen var laglig beror på om blockaden som sådan är laglig, vilket det finns olika uppfattningar om.
Jag har skrivit tidigare om den israeliska blockaden; se här och här. Resonemangen står sig fortfarande. Utgångspunkten är förstås att Israel i fredstid inte har någon rätt att borda fartyg på internationellt vatten. Däremot har man det i krigstid, om det finns en laglig blockad. Det handlar därför om två frågor:
a) Råder det krigstillstånd mellan Israel och Gaza/Hamas? Israel gör fortsatta räder in i Gaza och enligt israelisk statistik fortsätter raketer och granater att falla över södra Israel; 562 hittills i år. Om de uppgifterna stämmer är det inte orimligt att påstå att det fortfarande råder krigstillstånd, även om man kan ha olika uppfattningar om den saken. I så fall får Israel upprätta en blockad i och för sig, och det inbegriper att borda fartyg som försöker bryta blockaden.
b) Är blockaden (inklusive restriktionerna på land) proportionerlig, dvs kan den militära nyttan motivera det lidande som civilbefolkningen utsätts för? Enligt min mening är svaret “nej”. Israel får hindra att vapen och material som kan användas för tillverkning av vapen hindras från att komma in. Det är däremot inte legitimt att fortsätta hindra t ex export från Gaza. Jag sympatiserar därför med syftet bakom Ship to Gaza. Om blockaden är så oproportionerlig att den inte är legal över huvud taget – dvs att Israel inte ens får kontrollera gods – är dock mer osäkert.
2. Dror Feiler sägs vara åtalad för något slags landsförräderibrott såsom israelisk medborgare. Är det i sin ordning? Att en stat har befogenhet att åtala sina egna medborgare för brott mot staten är förstås OK, så länge brotten är rimligt definierat, och brottsdefinitionen inte t ex inskränker yttrandefriheten på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter. Feiler är emellertid enligt tillgängliga uppgifter inte längre israelisk medborgare. Han skulle därmed inte kunna förråda Israel eftersom Israel inte är hans land. Det finns en mänsklig rättighet att byta medborgarskap; se här, artikel 15.2. Därför förefaller mig det israeliska åtalet märkligt, och sannolikt i strid med de mänskliga rättigheterna.
Läs även andra bloggares åsikter om Ship to gaza, blockad, Israel, Dror Feiler

Can Julian Assange be extradited from Sweden or from the UK to the US? Yes–but unlilkely.

Four days ago, I resolved to turn my attention to issues other than Julian Assange. However, I have been called again and again by journalists, including from Spain and Australia. And then I learned that a blog post from my colleague Mark Klamberg had been invoked by the Guardian to prove a point that was incorrect (not Mark’s fault, though). I have therefore translated and edited a couple of my earlier submissionss (17 and 20 August) for an international audience. I will focus on the extradition issue, but in order to be comprehensive, I will add a few words on diplomatic immunity and diplomatic asylum. (My apologies for any mistakes in the text; it is late at night.)

****

Assange can in principle be extradited from Sweden to the U.S., but that would require that a number of conditions be met, including that the U.S. guarantees that the death penalty will not be imposed / enforced, that the crimes are not considered to be political offenses or military offense, and that there is double criminality, meaning that the act is criminal also under the laws of the country from which extraditions is sought. When extradition requests are made from the US, the Americans regularly guarantee that the the death penalty will not imposed or carried out. Therefore, I believe that if a request is made, the crucial issue is whether the there is double criminality and whether it is for a non-political and non-military crime.
No request for extradition has been made to Swedish authorities, and no charges have been made public yet in the United States. There are speculations, however, that there is already a "sealed indictment", meaning a secret indictment. It is difficult to know what any charges would concern. The former U.S. legal adviser in the US State Department, John Bellinger III, believes it could be espionage (see here). Other sources say that it could also be about computer crimes (see here).
Espionage is considered a political crime, so for that Assange could not be extradited. Both Swedish law and the Swedish extradition treaty with the United States prohibit extradition for such offenses. Further, he could surely not be extradited for a crime charged before a court martial, since that would be considered a military crime. Hence, he could not be sent to Guantanamo. If instead a prosecuting concerns ordinary crimes, such as computer crimes, the matter becomes more complicated. If this "ordinary" crime also has a political nature extradition may occur only "if the act in the particular case is considered to be in the nature of a non-political crime", see Sec 6, Swedish Extradition Act (here).
Ecuador asked for guarantees from the Swedish Government that Assange not be extradited. This has been the subject of a fairly heated debate between David Allen Green of the New Statesman and Glenn Grenwald of the Guardian. To put it shortly, Green is right, but his argument can be misinterpreted (no need to develop that here, though). As Klamberg has explained in his blog post on the Swedish extradition procedure, the Government always makes the final decision. However – and this is a very important caveat – even if the Government has leeway under national law, it is bound by international law. Both the Swedish and the UK Governments have extradition agreements with the US, and these agreements provide that extradition shall take place, if the legal requirements are met. Hence, the Government could not provide a guarantee, without potentially violating an international obligatoin.
The conclusion is: the possibility of extradition exists, but a number of conditions must be met (including that the crime is not political), and it is far from certain that a U.S. extradition request would meet such requirements. In addition, the UK – which hands over Assange to Sweden – has a veto, under Sec 28 of the Framework Decision on the European Arrest Warrant.
However, it is extremely important to bear in mind – as already implied above -- that Assange can be extradited also from the UK (incidentally America's closest allies). It has been said that at present there is a legal-technical barrier to extradition from Britain. My understanding is that the technical barriers consists of the Swedish request for surrender, since Sweden, so to speak, is first in line. (Compare, for instance, Article 15(e) of the UK-US Agreement, here.) If this is true, it is – quite ironically -- Sweden's request, which currently constitutes the main protection for Assange against extradition from Britain to the United States. For me, it is thus completely incomprehensible how one can say that the Swedish process is a “honey trap” for Assange, since he is likely at greater risk of extradition from the UK, and since he can, in principle, be extradited from any country.
On the site www.justice4assange.com it is alleged that in the Swedish extradition agreement with the U.S. there is a special summary procedure that so to speak bypasses the usual requirement that the crime may not be political, that the death penalty may not be imposed, etc. On the same site is also stated that there is no such procedure in the US agreement with the UK (see here). Both of these claims are completely wrong. (The other arguments are hardly worthy of comment.)
First, this "temporary surrender" procedure, which is found in Article V of the Swedish Agreement (see p 74 of the Swedish Government Bill 2004/05: 46; here), is subject to exactly the same standards as ordinary extradition. The purpose of this procedure is not to circumvent the other terms of the agreement, but to enable a temporary extradition of a person, for example to enable him/her to participate in an ongoing process before being returned to the first country. Secondly, the UK has an identical provision (word by word!) in Article 14 of the Agreement with the U.S. (see here).
As support for the claim that it would be more difficult to request extradition from Britain, justice4assange quoted the above-mentioned John Bellinger III, who says
“certainly Assange's lawyers would mount a very vigorous opposition in either case, in London in particular. Past U.S. extradition requests for criminals from the UK have faced vigorous opposition, and a number of people have successfully resisted that through appeals through the House of Lords and ultimately all the way up to the European Court of Human Rights. We can anticipate lengthy litigation.” (See the quote here).
This omits, however, the first sentences of the quoted paragraph (here):
“With respect to the UK, we have a new and well-functioning extradition treaty that was Negotiated just a few years ago between the United States and the UK, and a very good relationship extradition government to government. In general, I might expect that the U.S. government would try to have him extradited from the UK rather than from Sweden, and the UK does have some discretion to extradite him to the United States rather than to Sweden.”
Hence, if you read the entire quote, a different picture emerges than that given in the tendentious extract. It should be added here that Assange obviously has the same opportunity to complain to the European Court about an extradition from Sweden as if the request had occurred in the UK.

*****

The Ecuadorian asylum itself has no impact whatsoever on the process between the UK and Sweden. The granting of asylum is a sovereign, unilateral Ecuadorian decision and does not bind other states in any way. (The 1951 Refugee Convention is relevant only in that no state may send Assange to a country where he could face persecution. If it is claimed that Assange would be persecuted in the United States, that may be asserted in any extradition process in Sweden, and in such a case, only the facts are material; Ecuador’s grant of asylum has no relevance.)

***

Britain cannot, of course, "storm" the Ecuadorian embassy at this juncture, because the embassy is inviolable under the 1961 Vienna Convention on Diplomatic Relations (Article 22). It would, by the way, have been insane to do so, because that would have jeopardized the safety of British diplomatic missions and diplomats around the world.
However, one can in principle deprive its embassy of its diplomatic status, and then eventually intervene, but certainly not from one day to another. Quite how it's done is not entirely clear. A host country (ie the UK in this case) must continue to respect an embassy even if diplomatic relations are broken off (Article 45). On the other hand, established diplomatic relations exist with "mutual consent" (Article 2). My interpretation (which is supported by an international expert; see this blog) is that Britain can terminate diplomatic relations with Ecuador, and after a reasonable "grace period" find that the inviolability of the former diplomatic premises has ended. After all, it would be absurd to claim that diplomatic inviolability would be eternal, even after diplomatic relations have been cut. However, to cut off diplomatic relations would be a pretty drastic step.
The term diplomatic asylum, by the way, means that Assange has been given asylum at the embassy, ​​not that he is a diplomat or will be granted diplomatic status. Diplomatic asylum is a term that is more often used in Latin America.

***

My objections to the claims by Assange and his supporters about Swedish extradition law and related matters do not mean that I believe that Assange is guilty – I have no informed view on that issue. Nor do I have any idea of ​​whether the Swedish prosecution has acted in the most appropriate manner, whether the Swedish penal lawsuit is perfect, or whether Assange would receive a fair trial in the United States. Even less is this about his activities in Wikileaks. In fact, I am neither an Assange critic nor an Assange supporter; my feelings are rather mixed. I am, however, unequivocally a supporter of the rule of law and a critic of those who distort facts in bad faith. But it should also be acknowledged that misunderstandings in this affair have been caused by the fact that the legal regimes involved are not only complex but also numerous (international law, bilateral treaties, EU law, Swedish law, UK law, US law).

Technorati-taggar: Julian Assange,extradition,Sweden,political crimes

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Julian+Assange" rel="tag">Julian Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/extradition" rel="tag">extradition</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Sweden" rel="tag">Sweden</a>, <a href="http://bloggar.se/om/political+crimes" rel="tag">political crimes</a>

Asssange, åter igen

Mark Klamberg skrev i morse ett utmärkt blogginlägg. M a a av fortsatt mediaintresse har både jag och Mark under måndagen gjort ytterligare efterforskningar, särskilt vad gäller risken för Assange att utlämnas. I tillägg till det jag skrev i fredags vill jag därför notera följande:

1. Kan Assange utlämnas från Sverige för de brott han kan tänkas åtalas för i USA? Det spekuleras i att det redan finns ett “sealed indictment”, alltså ett hemligt åtal, men för utomstående är det oklart vet vilka brott det skulle kunna röra sig om. Den tidigare amerikanske rättschefen i State Department, John Bellinger III, tror att det kan röra sig om spioneri (se här). Andra källor menar att det också kan handla om databrott (se här).

Spioneri anses vara ett politiskt brott (se bl a följande beslut i Högsta domstolen), så för det kan han inte utlämnas, som Mark skrev; både svensk lag och utlämningsavtalet med USA förbjuder utlämning för sådana brott. Om man istället åtalar för t ex databrott blir saken mer komplicerad. Om detta “vanliga” brott också har politisk karaktär kan man utlämna endast “om gärningen i det särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott” ; se 6 §, utlämningslagen. 

Slutsatsen kvarstår: Möjligheten att utlämna finns, men ett antal villkor ska vara uppfyllda, och det är långt ifrån självklart att en amerikansk utlämningsbegäran skulle uppfylla de kraven.

2. För mig blir det, ju mer jag funderar på saken, allt svårare att förstå påståendet att det är större risk att Assange utlämnas från Sverige än från Storbritannien (se även mitt blogginlägg från i fredags). På sajten justice4assange.com påstås att det i det svenska utlämningsavtalet med USA finns en särskild summarisk procedur som s a s kringgår de vanliga kraven på att brottet inte får vara politiskt, att dödsstraff inte får utdömas. På samma sajt påstås också att det inte finns någon sådan procedur i avtalet med Storbritannien (se här). Båda dessa påståenden är helt fel. (De övriga argument som anförs är knappast värda att kommentera.)

För det första är denna “temporary surrender”-procedur, vilken återfinns i artikel V i avtalet (se s 74 i propositionen 2004/05:46), underkastad exakt samma krav som “vanlig” utlämning. Syftet med denna procedur är inte att kringgå de övriga villkoren i avtalet utan att kunna utlämna en person tillfälligt, t ex för att denne ska kunna delta i en pågående process. För det andra har Storbritannien en ord för ord likalydande bestämmelse i artikel 14 sitt avtal med USA (se här)!

Som stöd för att det skulle vara förenat med mer besvär att begära utlämning från Storbritannien citeras också den ovannämnde John Bellinger III, som säger att

certainly Assange's lawyers would mount a very vigorous opposition in either case, in London in particular. Past U.S. extradition requests for criminals from the UK have faced vigorous opposition, and a number of people have successfully resisted that through appeals through the House of Lords and ultimately all the way up to the European Court of Human Rights. We can anticipate lengthy litigation. (se citatet här).

Man undviker dock den första meningen i det citerade stycket, som i sin helhet lyder så här:

With respect to the UK, we have a new and well-functioning extradition treaty that was negotiated just a few years ago between the United States and the UK, and a very good extradition relationship government to government. In general, I might expect that the U.S. government would try to have him extradited from the UK rather than from Sweden, and the UK does have some discretion to extradite him to the United States rather than to Sweden. On the other hand, certainly Assange's lawyers would mount a very vigorous opposition in either case, in London in particular. Past U.S. extradition requests for criminals from the UK have faced vigorous opposition, and a number of people have successfully resisted that through appeals through the House of Lords and ultimately all the way up to the European Court of Human Rights. We can anticipate lengthy litigation.

Om man läser hela citatet får man alltså en annan bild än den som ges i det tendentiösa utklippet. Det bör tilläggas här att Assange självfallet har samma möjligheter att klaga till Europadomstolen om en utlämningsbegäran behandlas i Sverige som om den behandlas i Storbritannien.

***

Mina invändningar mot Assangesidans påståenden om svensk utlämningslagstiftning betyder givetvis inte att jag anser att Assange är skyldig. Inte heller har jag någon uppfattning om huruvida åklagarsidan har agerat på lämpligast sätt, huruvida den svenska straffrättsprocessen är perfekt, eller huruvida han skulle få en rättvis rättegång i USA.

***

Assangefallet har många intressant juridiska vinklingar och är kittlande också på många andra sätt. Det är därför lätt att förstå att det engagerar många människor. För egen del tänker jag nu dock lämna det tills vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+asyl" rel="tag">diplomatisk asyl</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+immunitet" rel="tag">diplomatisk immunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/okr%E4nkbarhet" rel="tag">okränkbarhet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Ecuador" rel="tag">Ecuador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/utl%E4mning"rel="tag">utlämning</a>

Varför vägrade Freivalds kalla folkmordet i Darfur för ett folkmord?

Benjamin Katzeff Silberstein påminner oss i dagens SvD om Darfur-diskussionen för några år sedan:

“Minns hur dåvarande utrikesministern Laila Freivalds slingrade sig om Sudan år 2005. Hon vägrade konsekvent att kalla folkmordet i Sudan för just ett folkmord. ‘Nästan ett folkmord’, ‘som ett folkmord’ – den retoriska kreativiteten var det inget fel på. Allt för att slippa den press att agera som användande av ordet ‘folkmord’ hade tvingat Freivalds till. Även Sverige är nämligen förbundet av FN-konventioner att agera när ett folkmord sker. Men så länge man låter bli att använda ordet kan man hålla sig borta.”

Freivalds blev verkligen hårt ansatt under 2004-2005, när dödandet i Darfur (västra Sudan) nådde förfärande proportioner. Kritiken mot henne då, liksom idag, byggde emellertid på två missförstånd, varav det senare är riktigt allvarligt, och farlig:

1. Kritikerna ansåg det var klart att det var fråga om ett folkmord; den amerikanske utrikesministern Colin Powell hade ju deklarerat att det var ett folkmord. Det var dock inte alls klart, eftersom det var svårt att visa att regeringen i Sudan skulle ha haft en avsikt att utplåna vissa folkgrupper. För att det ska vara fråga om folkmord krävs nämligen att det föreligger “intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group” (Artikel 2, “FN-konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord). Det “räcker” alltså inte med att ett stort antal människor dödas.

När FN år 2004 sände en undersökningskommission ledd av den tidigare domaren i Jugoslavientribunalen, Antonio Cassese, rapporterade denna kommission att man inte funnit några bevis för att det var fråga om folkmord, eftersom man inte kunde se en sådan avsikt. När Sudans president år 2008 åtalades för övergreppen i Darfur godkände domstolens förundersökningskammare åtalen bara för krigsförbrytelser och för brott mot mänskligheten – inte för folkmord, för domarna var inte övertygade om att det var fråga om det. (Detta beslut reviderades senare, och åtalet omfattar nu även folkmord.) Även Powell betonade att hans slutsats inte var juridisk enligt folkmordskonventionen, eftersom de juridiska analyser som han grundat sig på var “inconclusive” (se här). Hur det verkligen förhåller sig med eventuella folkmordsavsikter är alltså fortfarande oklart, och någorlunda rimlig klarhet kan nog skapas först då en rättegång mot al-Bashir äger rum (osannolikt , då han är på fri fot).

2. Det är, till skillnad mot vad Katzeff Silberstein skriver, inte alls på det sättet att “Sverige är … förbundet av FN-konventioner att agera när ett folkmord sker”. Detta påstående är mycket olyckligt, dels för att det är felaktigt, dels för att det ger intrycket att det krävs ett folkmord för att stater ska vara förpliktade att ingripa.

De åtaganden som en stat har enligt folkmordskonventionen är att införa lagstiftning som förbjuder och bestraffar folkmord – vilket Sverige har sedan länge -- samt att lagföra för folkmord som äger rum inom det egna territoriet (artikel VI); eftersom Darfur inte ligger i Sverige är den bestämmelsen inte aktuell. Därutöver finns det en allmän plikt att förebygga och bestraffa folkmord (artikel I). Men det finns också en allmän förpliktelse att hindra krigsförbrytelser (artikel 1 i de fyra Genèvekonventionerna) liksom att verka för universell respekt för de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen är alltså att den allmänna, och vaga förpliktelsen att förebygga också gäller andra övergrepp samt att det inte följer några specifika förpliktelser av folkmordskonventionen som var aktuella för svensk del i Darfurfallet. Alltså var diskussionen om folkmord eller ej en vilseledande pseudodebatt.

När Laila Freivalds vägrade att säga att det var fråga om ett folkmord var hon – som jurist – noggrann med orden. När hon i samma debatt istället försökte att ta upp frågan vad Sverige konkret kan göra, var det ingen som var intresserad av att tala om det. För att använda Katzeff Silbersteins egna ord:

“Denna sortens fokus på enstaka ord är ofta oärligt och fördummar den politiska debatten.”

Not 1: Jag arbetade under denna tid på UD som folkrättsrådgivare. Jag var bortrest när ministern formulerade sin linje, men instämde i hennes bedömningar och bidrog till att utveckla dem.

Not 2: Missförståndet om folkmord har sannolikt sitt upphov i händelserna 1994, då USA länge vägrade kalla folkmordet i Rwanda för ett folkmord. För USA, som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd, hade det sin betydelse, eftersom artikel VIII i konventionen ger stater rätt att vända sig till säkerhetsrådet för att kräva att rådet förebygger och undertrycker folkmord.

Technorati-taggar: Freivalds,folkmord,Darfur

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Darfur" rel="tag">Darfur</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkmord" rel="tag">folkmord</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Freivalds" rel="tag">Freivalds</a>

Julian Assange, igen

Hela gårdagen, liksom denna morgon, har jag suttit i intervjuer med olika media, som ställt delvis olika frågor (bl a här, här, här, här, här och här). För att ge en komplett bild följer här i punktform mina uppfattningar:

1. Assange kan i princip utlämnas från Sverige till USA, men det krävs att ett antal förutsättningar är uppfyllda, bl a att USA garanterar att dödsstraff inte kommer att utmätas/verkställas, att det inte bedöms som ett politiskt brott eller ett militärbrott, etc. Någon framställan om utlämning har dock inte skett, och såvitt bekant har det inte heller väckts åtal i USA. Hur stor risken/chansen för utlämning är är omöjligt att säga, men jag tror inte att den är obefintlig.
2. Assange kan utlämnas också från Storbritannien, som ju f ö är USA:s närmaste allierade. Det har sagts att det för närvarande föreligger ett juridisk-tekniskt hinder för utlämning från Storbritannien. Såvitt jag förstår utgörs detta tekniska hinder av den svenska begäran om överlämning, som s a s ligger före i kön. Om detta stämmer är det alltså på det viset att det är Sveriges begäran som f n utgör det främsta skyddet för Assange mot utlämning från Storbritannien till USA. För mig är det alltså helt obegripligt hur man kan påstå att den svenska förundersökningen skulle utgöra en fälla för Assange (“honeytrap”), då han sannolikt löper större risk för utlämning från Storbritannien, samt han i princip kan utlämnas från vilket land som helst. 
3. Den ecuadorianska asylen har i sig ingen som helst inverkan på processen mellan Storbritannien och Sverige. Asylen utgör ett ensidigt ecuadorianskt beslut och binder inte andra länder på något sätt. (Flyktingkonventionen är relevant bara såtillvida att ingen stat får skicka Assange till ett land där han kan utsättas för förföljelse. Om det skulle påstås vara fallet beträffande USA får det göras gällande vid en eventuell utlämningsprocess i Sverige, och i så fall är det sakskälen som har betydelse, inte Ecuadors asyl.)
4. Storbritannien kan givetvis inte “storma” den ecuadorianska ambassaden idag (och har nog inte heller hotat med det) eftersom ambassaden är okränkbar enligt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser (artikel 22). Det hade f ö varit vansinnigt att göra det, eftersom en sådan aktion skulle ha äventyrat säkerheten hos brittiska beskickningar (ambassader m m) och diplomater världen runt. Däremot kan man beröva ambassaden dess diplomatiska status, och därefter så småningom ingripa. Riktigt hur det ska gå till är inte helt klart. Som Mark Klamberg påpekade igår ska en värdstat (dvs Storbritannien i det här fallet) fortsätta att respektera en ambassad även om de diplomatiska förbindelserna bryts (artikel 45). Å andra sidan etableras diplomatiska förbindelser med “mutual consent” (artikel 2). Min tolkning (som stöds av en internationell expert vars blogg jag läste i morse) är att Storbritannien kan bryta de diplomatiska förbindelserna, och efter en rimlig “grace period” anse att okränkbarheten har upphört. Det skulle dock vara ett ganska drastiskt steg.
5. Assange kan knappast få diplomatisk status och därmed skyddas av immunitet. För en diplomat på lägre nivån än beskickningschef (ambassadör, etc) krävs inte ett uttryckligt medgivande från värdstaten (s k agrément), men det fordras ändå en tyst accept från britterna om Ecuador skulle utnämna Assange till diplomat. N.B: Termen diplomatisk asyl, som använts, betyder att Assange får asyl på ambassaden, inte att han blir diplomat. Det är en term som använts oftast i Latinamerika.

Se fö också mina tidigare bloggar om fallet, senast här.
Sedan är det förstås en annan fråga huruvida Assange är skyldig till de påstådda sexbrotten eller ej (vilket jag inte har någon välgrundad uppfattning om). Och det är ockå en annan fråga om det var bra att Assange och Wikileaks la ut alla de dokument som de publicerat. (Min egen uppfattning är att det var en god sak att vissa riktade avslöjanden om övergrepp i den amerikanska krigföringen i Irak och Afghanistan gjordes. Däremot tycker jag att det från ett allmänt perspektiv var högst olyckligt att stora mängder hemlig diplomatisk och militär korrespondens las ut på nätet en masse.  Det finns för det mesta goda och legitima skäl till att militära meddelanden och diplomatiska kontakter hålls hemliga, och jag tror inte att det blir mer fred, frihet och rättvisa i världen om allt som sägs i slutna rum läggs ut till offentligheten. Att det sedan kan göras andra överväganden från ett publicistiskt perspektiv är en annan sak.)
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Assange" rel="tag">Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+asyl" rel="tag">diplomatisk asyl</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+immunitet" rel="tag">diplomatisk immunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/okr%E4nkbarhet" rel="tag">okränkbarhet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Ecuador" rel="tag">Ecuador</a>, <a href="http://bloggar.se/om/utl%E4mning" rel="tag">utlämning</a>

Cypern tar över ordförandeskapet för EU–ett delat och delvis ockuperat land

Från halvårsskiftet tar Cypern över ordförandeklubba i EU. Cypern är sedan 1974 delat i en grekcypriotisk del – kontrollerad av den erkända cypriotiska regeringen – och en turkcypriotisk del, som sedan 1983 kallar sig Turkiska republiken norra Cypern (TRNC) och bara erkänts av Turkiet. På den norra sidan befinner sig c:a 20-30 000 turkiska trupper, medan en avsevärt mindre grekisk styrka är stationerad på den södra delen av ön.

Konflikten är tämligen komplicerad, och ingen sida har folkrätten helt på sin sida, även om de största felgreppen gjorts av Turkiet.

Cypern bildades 1960 genom två avtal i London och Zürich, vilka inbegrep också Storbritannien (kolonialmakten) samt garanterna Grekland och Turkiet. Det skulle råda en maktfördelning mellan de två befolkningsgrupperna (grekcyprioter c:a 4/5, turkcyprioter c:a 1/5). Grekcyprioterna försökte 1963 riva upp denna överenskommelse, och oroligheter uppstod som ledde till massakrer och övergrepp på främst turkcyprioter. För att upprätthålla freden och i praktiken också skydda fr a turkcyprioterna bildades år 1964 FN-styrkan UNFICYP, som fortfarande är kvar.

1974 genomfördes en statskupp på Cypern och kuppmakarna försökte förena Cypern med Grekland (Enosis). Som svar på detta invaderade Turkiet och ockuperade först en liten del och sedan 36% av ön. Grekcyprioter flydde från den ockuperade delen söderut och turkcyprioter flydde (i betydligt mindre antal) från den regeringskontrollerade delen. Statskuppen slogs ner efter några dagar, och i kölvattnet av dessa händelser fick f ö även militärjuntan i Grekland avgå och bereda vägen för demokrati. År 1983 utropades TRNC , varpå säkerhetsrådet deklarerade att utropandet var olagligt och inte skulle erkännas.

Försöken att hitta en lösning på den cypriotiska frågan har pågått länge, och pågår fortfarande. År 2004 la Kofi Annan fram en omsorgsfullt utarbetad plan som skulle ha skapat en Bosnien-liknande struktur för ön: en lös federation med två delstater. Turkcyprioterna sa ja och grekcyprioterna sa nej. Kort därefter blev Cypern medlem av EU. Detta stärkte förstås den erkända grekcypriotiska regeringens position ytterligare, vilket nog inte underlättat försöken att hitta en lösning.

Man kan folkrättsligt konstatera att TRNC är en illegal stat och att Turkiet därför är en ockupationsmakt med ansvar för den norra delen av ön. Vidare har ett stort antalgrekcyprioter med mark på den norra delen rätt till ersättning för sin exproprierade mark, som Europadomstolen konstaterat i det viktiga Loizidou-fallet. (Många av dessa fastighetsägare vill dock hellre ha tillbaka sin egendom än få ersättning.) Dessutom finns ett stort antal bosättare från det turkiska fastlandet på den norra delen av ön, vilket strider mot artikel 49 i IV Genevekonventionen, precis på samma sätt som bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem.

Å andra sidan har den grekcypriotiska sidan aldrig velat erkänna den rädsla som många turkcyprioter har för att s a s behärskas av den grekcypriotiska majoriteten, och rädslan för att uppslukas av Grekland stärktes förstås genom kuppen 1974. Man kan mycket väl hävda att den första turkiska invasionen 1974, som skedde som ett svar på den grekcypriotiska statskuppen, var förenlig med Turkiets rättigheter som garant till det avtal som gjorde Cypern självständigt år 1960. Det går dock inte att rättfärdiga det faktum att Turkiet sedan ockuperade 36% av ön.

Technorati-taggar: Cypernfrågan,turkcyprioter,grekcyprioter,Annanplanen,TRNC,folkrätt

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Cypernfr%E5gan" rel="tag">Cypernfrågan</a>, <a href="http://bloggar.se/om/turkcyprioter" rel="tag">turkcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/grekcyprioter" rel="tag">grekcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Annanplanen" rel="tag">Annanplanen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/TRNC" rel="tag">TRNC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Assange och Chen --- diplomatisk asyl (igen)

Under den senaste tiden har jag kommenterat två fall då personer sökt diplomatisk asyl på en ambasssad – Julian Assange (här och här) och Chen Guancheng  (här). Saken har nu kommenterats på EJIL Talk!, som är en blogg driven av European Journal of International Law. Detta inlägg kommer till samma slutsats som jag, dvs att diplomatisk asyl inte är tillåten. Det hindrar inte att man av moraliska och/eller politiska skäl ändå kan gilla det, vilket jag gör i fallet Chen men inte i fallet Assange.

Till gårdagens inlägg om den turk-syriska incidenten har Mark Klamberg gjort en kommentar, som jag svarar på idag.

Technorati-taggar: Chen Guancheng,Julian Assange,diplomatik asyl

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Chen+Guancheng" rel="tag">Chen Guancheng</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Julian+Assange" rel="tag">Julian Assange</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatik+asyl" rel="tag">diplomatik asyl</a>