tisdag 27 januari 2009
Uganda: Krig och fredsprocess samtidigt
Den 14 december tappade den ugandiska regeringen tålamodet med LRA-ledaren Joseph Kony och inledde tillsammans med trupper från DR Kongo och Södra Sudan militära operationer mot LRA i DRK. Huruvida de kommer att bli framgångsrike eller ej är ännu oklart. Här i Kampala fortsätter dock implementeringen av fredsavtalen, inte minst vad gäller ansvar och försoning. En arbetsgrupp i rättssektorn har arbetat med förslag som ska presenteras i februari, om planerna håller.
Efter Gaza: Israel skyddar mot åtal
Det har funnits mycket att säga om de israeliska operationerna i Gaza. Det har förekommit flera solklara brott mot den internationella humanitära rätten (IHR), som Hamas raketangrepp på israeliska civila och de ofta helt oproportionerliga och ibland också uppenbarligen urskillningslösa israeliska attackerna. Samtidigt har situationen varit svårbedömd. Är Gaza ett eget folkrättssubjekt (om än inte en stat)? Är Gaza ockuperat? Vilket ansvar har Israel för Gazas försörjning? Utgjorde Hamas angrepp på Israel ett väpnat angrepp som berättigar till självförsvar, eller var det så att det var fråga om en redan pågående väpnad konflikt? Jag ska inte försöka besvara de frågorna nu, och många andra har redan gjort så (med varierande resultat).
Jag vill dock peka på en händelse som varit intressanta från straffrättslig synvinkel. Som rapporterats i bl a DN har Israels premiärminister nyligen deklarerat att man de israeliska soldaterna inte skall risktera åtala någon för brott under kampanjen i Gaza. Det är inte helt klart om detta innebär att de är skyddade från åtal i Israel, och om så vore skulle det vara fråga om ett ganska allvarligt brott mot den humanitära rätten, och en åtgärd som dessutom kraftigt minskar tilltron till Israels vilja ett efterleva IHR. Det finns en otvetydig förpliktelse att åtala för svåra överträdelser av IHR (dvs motsvarande krigsförbrytelser) och därtill en förpliktelse att beivra mindre allvarliga överträdelser.
I vart fall betyder uttalandet att man skall försöka skydda israeler mot åtal i andra länder. Det görs mot bakgrund av ett antal händelser under senare tid då israeliska militärer varit nära att häktas på olika håll i världen, bl a Storbritannien, för påstådda krigsförbrytelser. Det lär också vara så att israeliska befäl avråds från att resa till Europa. Trots det bekymmersamma i att Israel vägrar att beivra egna brott, är det ändå något lika hoppingivande att hotet om åtal i andra länder tydligen känns hårt – en viss avskräckande inverkan borde det ha.
Att även Hamas borde låta myndigheterna i Gaza åtala för krigsförbrytelser, trots att Gaza såsom icke-stat inte är part till någon IHR-konvention, behöver inte påpekas. Eftersom angreppen från Gaza mot civila varit uttalad regeringspolitik kan man dock utgå från att så inte kommer att ske.
Jag vill dock peka på en händelse som varit intressanta från straffrättslig synvinkel. Som rapporterats i bl a DN har Israels premiärminister nyligen deklarerat att man de israeliska soldaterna inte skall risktera åtala någon för brott under kampanjen i Gaza. Det är inte helt klart om detta innebär att de är skyddade från åtal i Israel, och om så vore skulle det vara fråga om ett ganska allvarligt brott mot den humanitära rätten, och en åtgärd som dessutom kraftigt minskar tilltron till Israels vilja ett efterleva IHR. Det finns en otvetydig förpliktelse att åtala för svåra överträdelser av IHR (dvs motsvarande krigsförbrytelser) och därtill en förpliktelse att beivra mindre allvarliga överträdelser.
I vart fall betyder uttalandet att man skall försöka skydda israeler mot åtal i andra länder. Det görs mot bakgrund av ett antal händelser under senare tid då israeliska militärer varit nära att häktas på olika håll i världen, bl a Storbritannien, för påstådda krigsförbrytelser. Det lär också vara så att israeliska befäl avråds från att resa till Europa. Trots det bekymmersamma i att Israel vägrar att beivra egna brott, är det ändå något lika hoppingivande att hotet om åtal i andra länder tydligen känns hårt – en viss avskräckande inverkan borde det ha.
Att även Hamas borde låta myndigheterna i Gaza åtala för krigsförbrytelser, trots att Gaza såsom icke-stat inte är part till någon IHR-konvention, behöver inte påpekas. Eftersom angreppen från Gaza mot civila varit uttalad regeringspolitik kan man dock utgå från att så inte kommer att ske.
Tribunal i Kenya?
Oroligheterna i Kenya i januari förra året håller på att få ett rättsligt efterspel i form av åtal mot ett flertal av landets högsta ledare. Som bekant resulterade valet den 27 december 2007 i att den sittande presidenten Mwai Kibaki förklarade sig som segrare medan utmanaren Raila Odinga ansåg sig bestulen på segern (vilket han nog hade rätt i). Kontroversen urartade i kravaller och strider med mer än 1000 döda under några få veckor. Efter medling av bl a Kofi Annan (med hjälp av FN:s förre rättschef Hans Corell) slöts ett avtal om maktdelning, samt ett särskilt avtal om att tillsätta en undersökningskommision med en kenyansk och två utländska domare. I den s k Wakikommissionens rapport, som kom den 16 oktober, sägs att ett antal kenyanska ledare verkar vara skyldiga till brott som kan uppgå till brott mot mänskligheten, och den kenyanska regeringen får fram till den sista februari på sig att bilda en oberoende tribunal för att pröva dessa brott; om så inte sker kommer medlingsgruppen att överlämna ett förseglat kuvert med namn och bevis till ICC:s åklagare, Luis Moreno Ocampo. Kommissionens rekommendationer är utformade i steg enligt en ”road-map” med olika tidsfrister, och den första klarade kontrahenterna av med nöd och näppe när Kibaki och Odinga den 16 december kom överens om att den nya tribunalen ska bildas. För att hela programmet ska kunna fullföljas krävs dock att parlamentet avbryter sitt sommarlov samt, förstås, att ett lagförslag skrivs. Det lär finnas ett utkast till lag om tribunalen, som jag dock inte sett. Dessutom har ett antal organisationer i det civila samhället skrivit ett ambitiöst förslag.
Förutom de stora politiska problem som är involverade när höga politiker misstänks finns också juridiska problem. Kenya har nyligen antagit en lag om internationella brott (Sveriges lagförslag ligger f ö fortfarande i en skrivbordslåda på Justitiedepartementet), men många menar att den inte kan tillämpas på händelserna i januari 2008. Det anses att det skulle bryta mot retroaktivitetsförbudet i Artikel 77(4) av den kenyanska konstitutionen. För egen del tror jag att en retroaktiv tillämpning kan vara motiverad både folkrättsligt, eftersom brott mot mänskligheten utgör internationella brott, och sannolikt även med ledning av konstitutionen, eftersom de handlingar det är fråga om säkert var brottsliga redan enligt den nu gällande kenyanska brottsbalken. (Liknande problem har diskuterats runt utkastet till den ugandiska ICC-lagen.)
Om de kenyanska politikerna inte skulle enas om att få fram domstolsstadgan i tid – och tidspressen är hård – innebär det inte med nödvändighet att ICC kommer att åtala. Visserligen kommer den s k komplementaritetsprincipen sannolikt inte att ställa till några problem; enligt denna skall ICC inte träda in om ett land är villigt och förmöget att självt åtala, men för det krävs att det pågår lagföring, vilket inte är fallet. Däremot är det fråga om ICC-åklagaren kommer att anse att brotten är av den svårighetsgrad som krävs för att han skall åtala. Dessutom fordras nog att han själv ”triggar” domstolens jurisdiktion eftersom det för närvarande inte är sannolikt att den kenyanska regeringen hänskjuter frågan. Åklagaren har befogenhet att själv inleda en process, men han har hittills aldrig gjort det utan har låtit de aktuella staterna eller säkerhetsrådet inleda förfarandet genom ett hänskjutande.
Det är hur som helst intressant att ICC på ett så påtagligt sätt åter involverats i en inhemsk politisk process, och nu för första gången i en situation där det inte råder väpnad konflikt.
Förutom de stora politiska problem som är involverade när höga politiker misstänks finns också juridiska problem. Kenya har nyligen antagit en lag om internationella brott (Sveriges lagförslag ligger f ö fortfarande i en skrivbordslåda på Justitiedepartementet), men många menar att den inte kan tillämpas på händelserna i januari 2008. Det anses att det skulle bryta mot retroaktivitetsförbudet i Artikel 77(4) av den kenyanska konstitutionen. För egen del tror jag att en retroaktiv tillämpning kan vara motiverad både folkrättsligt, eftersom brott mot mänskligheten utgör internationella brott, och sannolikt även med ledning av konstitutionen, eftersom de handlingar det är fråga om säkert var brottsliga redan enligt den nu gällande kenyanska brottsbalken. (Liknande problem har diskuterats runt utkastet till den ugandiska ICC-lagen.)
Om de kenyanska politikerna inte skulle enas om att få fram domstolsstadgan i tid – och tidspressen är hård – innebär det inte med nödvändighet att ICC kommer att åtala. Visserligen kommer den s k komplementaritetsprincipen sannolikt inte att ställa till några problem; enligt denna skall ICC inte träda in om ett land är villigt och förmöget att självt åtala, men för det krävs att det pågår lagföring, vilket inte är fallet. Däremot är det fråga om ICC-åklagaren kommer att anse att brotten är av den svårighetsgrad som krävs för att han skall åtala. Dessutom fordras nog att han själv ”triggar” domstolens jurisdiktion eftersom det för närvarande inte är sannolikt att den kenyanska regeringen hänskjuter frågan. Åklagaren har befogenhet att själv inleda en process, men han har hittills aldrig gjort det utan har låtit de aktuella staterna eller säkerhetsrådet inleda förfarandet genom ett hänskjutande.
Det är hur som helst intressant att ICC på ett så påtagligt sätt åter involverats i en inhemsk politisk process, och nu för första gången i en situation där det inte råder väpnad konflikt.
lördag 6 december 2008
Vilka mänskliga rättigheter är mest grundläggande?
Den 10 december är det den internationella dagen för de mänskliga rättigheterna (MR) för att fira årsdagen av antagandet av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna för 60 år sedan. Iden om de mänskliga rättigheterna har sedan dess gjort ett segertåg över världen, och idag skulle få förneka rättigheterna. Men det råder stora meningsskiljaktigheter – och missförstånd -- om vad de betyder.
Som framgår av slutdeklarationen från den stora FN-konferensen om MR i Wien 1993 är de mänskliga rättigheterna odelbara och ömsesidigt beroende. Detta betyder att man inte kan prioritera t ex de medborgerliga och politiska rättigheterna framför de ekonomiska, sociala och kulturella (ESK) eller vice versa. Det ensidiga betonandet av den ena eller den andra gruppen var ett arv från det kalla kriget, och till stor del betingat av ideologisk blindhet och önskan att vinna retoriska poänger, snarare än av analys av vad som är viktigt för människor. (Detta betyder förstås inte att alla som vill prioritera den ena eller den andra gruppen av MR gör så i ond tro.)
De mänskliga rättigheterna är inget självändamål, utan som framhålls i de första raderna av MR-deklarationen är de grundvalen för frihet, rättvisa och fred. I korta ordalag är det, som Kofi Annan skrev inför FN-toppmötet 2005, det yttersta målet att alla människor ska kunna leva ett liv i värdighet, och ett sådant liv kan levas varken i en tortyrkammare eller på gatan.
Här i Uganda syns det oerhört tydligt att de mänskliga rättigheterna är beroende av varandra. De medborgerliga och politiska rättigheterna är oerhört viktiga för att ESK-rättigheterna ska kunna uppfyllas. I teorin kan man tänka sig att en upplyst och oegennyttig despot skulle kunna planera samhället så att ESK-rättigheterna uppfylls (någon skulle kanske säga att det fattiga Kuba, med sin efter förhållandena anmärkningsvärt goda utbildning och hälsovård har utgjort ett exempel), men argumentet håller inte, och det av två skäl. För det första är det empiriskt belagt att det finns väldigt få upplysta och oegennyttiga despoter, om någon. För det andra är det svårt att tänka sig annat än extrema nödsituationer då det skulle vara påkallat att inskränka de medborgerliga och politiska rättigheterna för att utveckla ESK-rättigheterna. All erfarenhet talar för att det förhåller sig på det omvända sättet. Det är genom en fri debatt och en genuin demokrati som ESK-rättigheterna bäst kan försvaras. Detta är välkända och enligt min mening riktiga argument för de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Men det förhåller sig också på det omvända sättet, och också det syns tydligt för den som studerar det ugandiska och liknande samhällen. Som sägs i regeringens MR-skrivelsen från mars 2008, har den som inte kan läsa och skriva svårare att utöva sin yttrandefrihet och sin rätt till demokratiskt deltagande. I ett samhälle där det finns ett någorlunda väl spritt välstånd går det inte att lura sig till en röst eller att köpa den med en tvål. I ett land där folk inte behöver ägna all kraft åt att få mat på bordet utan kan uppskatta en fri press är det svårare att spärra in journalister med påhittade brottsmisstankar.
Även i det konkreta fallet är det omöjligt att hålla isär rättigheterna i olika ”generationer”. Om en änka berövas sin mark av makens familj och inte längre kan försörja sig och sina barn – vilken rättighet har då blivit kränkt? Rätten till mat, rätten till egendom eller rätten till tillgång till rättvisa? Den första är en ESK-rättighet, medan de två andra är medborgerliga rättigheter, men ingen av dem är mer naturlig än den andra. Rätten till en god levnadsstandard inklusive föda kräver, som FN:s kommitte för ESK-rättigheter fann i ett yttrande år 1999, bl a just att man garanterar rätten att ärva jord, också för kvinnor. Rätten till egendom beror helt på hur egendom är definierad, och att det kan vara olika förstår man om man bor i ett land där en stor del av marken ägs av familjer och klaner och där andra delar påstås ägas av kungar i stamriken. Rätten till tillgång till rättvisa – ”access to justice” – kräver förstås inte bara ett fungerande domstolsväsende med åklagarfunktioner utan också en icke-korrupt och effektiv polis, inskrivningsmyndigheter, etc, vilket är dyrt och inte helt enkelt att ordna i ett land där de flesta lever på självhushållning och inte betalar någon skatt. Att se på änkans situation utifrån bara det ena eller det andra rättighetsperspektivet kan förstås göras i skrivkammaren, men i verkligheten fungerar det inte.
Politiskt intressant är också att det är i stort sett är samma skurkar som kränker de medborgerliga och politiska rättigheterna som kränker ESK-rättigheterna. Ledare som Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea både negligerar folkets hälsa och välstånd och dödar och torterar sina politiska motståndare.
Som framgår av slutdeklarationen från den stora FN-konferensen om MR i Wien 1993 är de mänskliga rättigheterna odelbara och ömsesidigt beroende. Detta betyder att man inte kan prioritera t ex de medborgerliga och politiska rättigheterna framför de ekonomiska, sociala och kulturella (ESK) eller vice versa. Det ensidiga betonandet av den ena eller den andra gruppen var ett arv från det kalla kriget, och till stor del betingat av ideologisk blindhet och önskan att vinna retoriska poänger, snarare än av analys av vad som är viktigt för människor. (Detta betyder förstås inte att alla som vill prioritera den ena eller den andra gruppen av MR gör så i ond tro.)
De mänskliga rättigheterna är inget självändamål, utan som framhålls i de första raderna av MR-deklarationen är de grundvalen för frihet, rättvisa och fred. I korta ordalag är det, som Kofi Annan skrev inför FN-toppmötet 2005, det yttersta målet att alla människor ska kunna leva ett liv i värdighet, och ett sådant liv kan levas varken i en tortyrkammare eller på gatan.
Här i Uganda syns det oerhört tydligt att de mänskliga rättigheterna är beroende av varandra. De medborgerliga och politiska rättigheterna är oerhört viktiga för att ESK-rättigheterna ska kunna uppfyllas. I teorin kan man tänka sig att en upplyst och oegennyttig despot skulle kunna planera samhället så att ESK-rättigheterna uppfylls (någon skulle kanske säga att det fattiga Kuba, med sin efter förhållandena anmärkningsvärt goda utbildning och hälsovård har utgjort ett exempel), men argumentet håller inte, och det av två skäl. För det första är det empiriskt belagt att det finns väldigt få upplysta och oegennyttiga despoter, om någon. För det andra är det svårt att tänka sig annat än extrema nödsituationer då det skulle vara påkallat att inskränka de medborgerliga och politiska rättigheterna för att utveckla ESK-rättigheterna. All erfarenhet talar för att det förhåller sig på det omvända sättet. Det är genom en fri debatt och en genuin demokrati som ESK-rättigheterna bäst kan försvaras. Detta är välkända och enligt min mening riktiga argument för de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Men det förhåller sig också på det omvända sättet, och också det syns tydligt för den som studerar det ugandiska och liknande samhällen. Som sägs i regeringens MR-skrivelsen från mars 2008, har den som inte kan läsa och skriva svårare att utöva sin yttrandefrihet och sin rätt till demokratiskt deltagande. I ett samhälle där det finns ett någorlunda väl spritt välstånd går det inte att lura sig till en röst eller att köpa den med en tvål. I ett land där folk inte behöver ägna all kraft åt att få mat på bordet utan kan uppskatta en fri press är det svårare att spärra in journalister med påhittade brottsmisstankar.
Även i det konkreta fallet är det omöjligt att hålla isär rättigheterna i olika ”generationer”. Om en änka berövas sin mark av makens familj och inte längre kan försörja sig och sina barn – vilken rättighet har då blivit kränkt? Rätten till mat, rätten till egendom eller rätten till tillgång till rättvisa? Den första är en ESK-rättighet, medan de två andra är medborgerliga rättigheter, men ingen av dem är mer naturlig än den andra. Rätten till en god levnadsstandard inklusive föda kräver, som FN:s kommitte för ESK-rättigheter fann i ett yttrande år 1999, bl a just att man garanterar rätten att ärva jord, också för kvinnor. Rätten till egendom beror helt på hur egendom är definierad, och att det kan vara olika förstår man om man bor i ett land där en stor del av marken ägs av familjer och klaner och där andra delar påstås ägas av kungar i stamriken. Rätten till tillgång till rättvisa – ”access to justice” – kräver förstås inte bara ett fungerande domstolsväsende med åklagarfunktioner utan också en icke-korrupt och effektiv polis, inskrivningsmyndigheter, etc, vilket är dyrt och inte helt enkelt att ordna i ett land där de flesta lever på självhushållning och inte betalar någon skatt. Att se på änkans situation utifrån bara det ena eller det andra rättighetsperspektivet kan förstås göras i skrivkammaren, men i verkligheten fungerar det inte.
Politiskt intressant är också att det är i stort sett är samma skurkar som kränker de medborgerliga och politiska rättigheterna som kränker ESK-rättigheterna. Ledare som Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea både negligerar folkets hälsa och välstånd och dödar och torterar sina politiska motståndare.
Kony kom inte ut
Som jag skrev för ett par veckor sedan hoppades man här i Uganda att Joseph Kony, ledaren för den grymma rebellrörelsen LRA i norra Uganda, till slut skulle skriva på ett fredsavtal före november månads utgång. Så skedde aldrig. Kony kom till den avtalade platsen för ett förberedande möte med lokala ledare, men gick sedan tillbaka till bushen istället för att skriva under.
De allra flesta bedömare tror att detta var sista gången som några allvarliga ansträngningar görs från medlare, FN, lokala ledare och givare att få till stånd ett undertecknande. Ingen kommer att säga nej om han vill komma fram och sätta sitt namn under avtalet, men jag har svårt att se att någon skulle anstränga sig och organisera ett stort möte med mat och alla de logistiska problem det betyder att flyga in dignitärer av olika slag till djungeln. Man talar nu alltmer intensivt om plan B, dvs militära åtgärder, hur de nu ska se ut.
Samtidigt fortsätter processen i Kampala med att verkställa de mycket intressanta avtalen om ansvar och försoning (avtalen finns på http://www.beyondjuba.org/). Inom den s k JLOS-sektorn (justice, law and order) jobbas det i en särskild arbetsgrupp (transitional justice working group) med olika förslag vad gäller åtal, sannings- och försoningsprocess och traditionella rättviseprocesser, och förslag förväntas i februari (tidigare har man aviserat augusti och därefter november). Det civila samhället i norra Uganda har känt sig frustrerat över att de höga tjänstemännen i huvudstaden har hållit detta arbete för sig själva, men när förslagen är färdiga ska man ut på en konsultationsturné och möte lokala ”stakeholders”. Det är mycket viktigt att dessa konsultationer blir seriösa och att det lokala civilsamhället organiserar sig väl för att kunna uttrycka de drabbade människornas i norr intressen.
De allra flesta bedömare tror att detta var sista gången som några allvarliga ansträngningar görs från medlare, FN, lokala ledare och givare att få till stånd ett undertecknande. Ingen kommer att säga nej om han vill komma fram och sätta sitt namn under avtalet, men jag har svårt att se att någon skulle anstränga sig och organisera ett stort möte med mat och alla de logistiska problem det betyder att flyga in dignitärer av olika slag till djungeln. Man talar nu alltmer intensivt om plan B, dvs militära åtgärder, hur de nu ska se ut.
Samtidigt fortsätter processen i Kampala med att verkställa de mycket intressanta avtalen om ansvar och försoning (avtalen finns på http://www.beyondjuba.org/). Inom den s k JLOS-sektorn (justice, law and order) jobbas det i en särskild arbetsgrupp (transitional justice working group) med olika förslag vad gäller åtal, sannings- och försoningsprocess och traditionella rättviseprocesser, och förslag förväntas i februari (tidigare har man aviserat augusti och därefter november). Det civila samhället i norra Uganda har känt sig frustrerat över att de höga tjänstemännen i huvudstaden har hållit detta arbete för sig själva, men när förslagen är färdiga ska man ut på en konsultationsturné och möte lokala ”stakeholders”. Det är mycket viktigt att dessa konsultationer blir seriösa och att det lokala civilsamhället organiserar sig väl för att kunna uttrycka de drabbade människornas i norr intressen.
fredag 28 november 2008
Ny studie om ICC och Afrika
Det har kommit en utmärkt rapport om Afrika och ICC andra internationella straffrättsliga initiativ (http://www.refugee-rights.org/Publications/2008/In%20the%20Interests%20of%20Justice.November%202008.pdf). Som många läsare känner till har ICC:s undersökningar i fyra afrikanska länder och ett antal åtal i västerländska nationella domstolar mot afrikanska ledare lett till animerade debatter. Bl a har man frågat sig med vilken rätt västvärlden lägger sig i afrikanska konflikter, samt om det inte är bättre att fokusera på att skapa fred innan man försöker åtala. Studien, från International Refugee Rights Initiative, ger inte de definitiva svaren på dessa debatter, och jag håller inte med den i alla avseende. Den innehåller dock en utmärkt översikt över de senaste årens utveckling. Vidare gillar jag attityden i den diskussion som förs i studien: man lämnar debatten om pro eller contra ICC bakom sig och resonerar istället kring hur det civila samhället ska förhålla sig till ICC och andra mekanismer.
Detta är helt rätt. För det första är varken ICC eller t ex principen om universell jurisdiktion något gott i sig, utan dessa mekanismer kan, rätt använda, GÖRA gott i en viss situation (min egen gissning är att de i de allra flesta fall faktiskt också gör det). För det andra är ICC nu bortom "ontologiska" diskussioner; den finns och den utgör för diplomater, politiker och aktivister av olika slag helt enkelt en ny faktor som man måste ta hänsyn till, vare sig man gillar det eller ej. Lika bra att försöka lära sig hur.
Detta är helt rätt. För det första är varken ICC eller t ex principen om universell jurisdiktion något gott i sig, utan dessa mekanismer kan, rätt använda, GÖRA gott i en viss situation (min egen gissning är att de i de allra flesta fall faktiskt också gör det). För det andra är ICC nu bortom "ontologiska" diskussioner; den finns och den utgör för diplomater, politiker och aktivister av olika slag helt enkelt en ny faktor som man måste ta hänsyn till, vare sig man gillar det eller ej. Lika bra att försöka lära sig hur.
söndag 23 november 2008
Rose Kabuye-affären -- juridik och politik
(Reviderat 28 november).
Här i Uganda har tidningarna varit fulla av artiklar om arresteringen nyligen av den rwandiska presidentens Paul Kagames medhjälpare (protokollchef) Rose Kabuye, som greps i Frankfurt den 9 november och överfördes till Frankrike. Kabuye är – liksom också Kagame – misstänkt för nedskjutningen den 6 april 1994 av det flygplan som förde den rwandiske presidentan Habyarimana (liksom hans burundiske kollega) tillbaka till Kigali från en fredskonferens om det då pågående inbördeskriget i Rwanda. Kabuye tillhörde vid den tiden rebellrörelsen RPF, som ju tog över makten efter det folkmord som igångsattes omedelbart efter det att Habyarimanas plan störtat.
Det har varit svårt att få tag på juridiskt relevant information i fallet, men så vitt jag förstår ligger det till på följande sätt. Den första frågan är om det var rättsstridigt att skjuta ner planet. I Rwanda hade det rått en intern väpnad konflikt (inbördeskrig) sedan 1990. Under ett krig är det tillåtet att skjuta på kombattanter; en president är vanligen inte en kombattant, men kan under vissa omständigheter vara det, främst om han/hon har operativ ledning över de stridande förbanden. Oavsett om Habyarimana hade det eller ej rådde det vapenstillestånd just vid denna tidpunkt, varför en nedskjutning inte kan rättfärdigas under krigets lagar (eller den humanitära rätten). Den var därför sannolikt lagstridig som ett terroristbrott, vilket också är vad den franske domaren åberopat. I det aktuella fallet var det dessutom två franska piloter som omkom, och därmed måste fallet betecknas som mord på franska medborgare enligt fransk rätt. Enligt folkrätten ger detta nog ger franska domstolar jurisdiktion (domsrätt), dels under 1971 år Montrealkonvention om terroristattentat mot flyglan (som Rwanda är part till), dels möjligen också under den s k passiva personalitetsprincipen, även om det inte är helt klart. Arresteringsordern var alltså korrekt, men bara om det fanns rimliga bevis, för om arresteringsordern utfärdades i ond tro (t ex med politiska avsikter) var den olaglig, och en sådan eventuell olaglighet försvåras om Kabuye inte får rätt att försvara sig med de rättigheter till en rättvis rättegång som folkrätten kräver (se nästa stycke).
Nästa fråga är om Tyskland gjort något fel. Enligt gällande EU-bestämmelser om europeiska arresteringsbeslut kunde Tyskland nog inte gentemot Frankrike vägra att verkställa en fransk arresteringsorder. Gentemot Rwanda är saken dock annorlunda, eftersom Rwanda ju inte är bundet av några EU-regler. Om det inte fanns någon grund för arresteringsordern så kan Tyskland (liksom Frankrike) möjligen ha brutit mot någon bestämmelse. Det skulle kunna vara ett brott mot de oklara sedvanerättsliga bestämmelser som skyddar inbjudna besökande diplomater (de omfattas alltså inte av 1961 års Wienkonvention som skyddar stationerade diplomater, och f ö ansåg tyskarna att Kabuye inte var inbjuden i formell mening). Alternativt kan det vara något slags brott mot den mänskliga rättigheten till personlig frihet, men det senare är dock fallet bara om Kabuye inte får rätt att försvara sig i Frankrike och att Tyskland dessutom hjälpt Frankrike i ond tro (se förra stycket), och det verkar minst sagt osannolikt.
På ett mer politiskt plan har händelsen förstås uppfattats som ett led i det minst sagt komplicerade förhållandet mellan Rwanda (som nyss infört engelska som offentligt språk) och Frankrike, som ju på inte helt otrovärdiga grunder beskylls för att ha stött Habyarimanaregimen, och därmed också i vart fall indirekt folkmordet. Från Rwandas regerings sida har man t ex sagt att “det är en skam att någon som stoppade folkmordet åtalas för folkmord”.
Man har också sett det som en otillåten inblandning i Rwandas interna angelägenheter, vilket visar på den politiska sprängkraften i idén om universell jurisdiktion, dvs att alla stater har en rätt att åtala för vissa särskilt elakartade brott. Även om det i detta fall fanns en direkt förbindelse med Frankrike genom de franska piloterna, så har piloternas anhöriga ändå åberopat principen om universell jurisdiktion. Detta har också blivit en ”interkontinental” fråga, genom att Afrikanska unionens (AU) toppmöte i juli begärde konsultationer med EU och FN om tillämpningen av denna princip. Samtidigt får det ju sägas att chansen/risken att Kabuye skulle åtalas i dagens Rwanda är minimal, varför det inte finns någon annan möjlighet än åtal utomlands (förutsatt att hon är skyldig, förstås). Sammanfattningsvis kan man väl säga att bedömningen av hela affären i vart fall juridiskt hänger på om det finns hållbara bevis eller inte. Men man måste också tillägga att det vore hög tid för den franska regeringen att på allvar granska Franskrikes roll i folkmordet; innan det sker kommer händelserna 1994 att vara en öppen varböld, och åtalen mot Kabuye, Kagame m fl – välgrundade eller grundlösa – att utgöra salt i såren.
Här i Uganda har tidningarna varit fulla av artiklar om arresteringen nyligen av den rwandiska presidentens Paul Kagames medhjälpare (protokollchef) Rose Kabuye, som greps i Frankfurt den 9 november och överfördes till Frankrike. Kabuye är – liksom också Kagame – misstänkt för nedskjutningen den 6 april 1994 av det flygplan som förde den rwandiske presidentan Habyarimana (liksom hans burundiske kollega) tillbaka till Kigali från en fredskonferens om det då pågående inbördeskriget i Rwanda. Kabuye tillhörde vid den tiden rebellrörelsen RPF, som ju tog över makten efter det folkmord som igångsattes omedelbart efter det att Habyarimanas plan störtat.
Det har varit svårt att få tag på juridiskt relevant information i fallet, men så vitt jag förstår ligger det till på följande sätt. Den första frågan är om det var rättsstridigt att skjuta ner planet. I Rwanda hade det rått en intern väpnad konflikt (inbördeskrig) sedan 1990. Under ett krig är det tillåtet att skjuta på kombattanter; en president är vanligen inte en kombattant, men kan under vissa omständigheter vara det, främst om han/hon har operativ ledning över de stridande förbanden. Oavsett om Habyarimana hade det eller ej rådde det vapenstillestånd just vid denna tidpunkt, varför en nedskjutning inte kan rättfärdigas under krigets lagar (eller den humanitära rätten). Den var därför sannolikt lagstridig som ett terroristbrott, vilket också är vad den franske domaren åberopat. I det aktuella fallet var det dessutom två franska piloter som omkom, och därmed måste fallet betecknas som mord på franska medborgare enligt fransk rätt. Enligt folkrätten ger detta nog ger franska domstolar jurisdiktion (domsrätt), dels under 1971 år Montrealkonvention om terroristattentat mot flyglan (som Rwanda är part till), dels möjligen också under den s k passiva personalitetsprincipen, även om det inte är helt klart. Arresteringsordern var alltså korrekt, men bara om det fanns rimliga bevis, för om arresteringsordern utfärdades i ond tro (t ex med politiska avsikter) var den olaglig, och en sådan eventuell olaglighet försvåras om Kabuye inte får rätt att försvara sig med de rättigheter till en rättvis rättegång som folkrätten kräver (se nästa stycke).
Nästa fråga är om Tyskland gjort något fel. Enligt gällande EU-bestämmelser om europeiska arresteringsbeslut kunde Tyskland nog inte gentemot Frankrike vägra att verkställa en fransk arresteringsorder. Gentemot Rwanda är saken dock annorlunda, eftersom Rwanda ju inte är bundet av några EU-regler. Om det inte fanns någon grund för arresteringsordern så kan Tyskland (liksom Frankrike) möjligen ha brutit mot någon bestämmelse. Det skulle kunna vara ett brott mot de oklara sedvanerättsliga bestämmelser som skyddar inbjudna besökande diplomater (de omfattas alltså inte av 1961 års Wienkonvention som skyddar stationerade diplomater, och f ö ansåg tyskarna att Kabuye inte var inbjuden i formell mening). Alternativt kan det vara något slags brott mot den mänskliga rättigheten till personlig frihet, men det senare är dock fallet bara om Kabuye inte får rätt att försvara sig i Frankrike och att Tyskland dessutom hjälpt Frankrike i ond tro (se förra stycket), och det verkar minst sagt osannolikt.
På ett mer politiskt plan har händelsen förstås uppfattats som ett led i det minst sagt komplicerade förhållandet mellan Rwanda (som nyss infört engelska som offentligt språk) och Frankrike, som ju på inte helt otrovärdiga grunder beskylls för att ha stött Habyarimanaregimen, och därmed också i vart fall indirekt folkmordet. Från Rwandas regerings sida har man t ex sagt att “det är en skam att någon som stoppade folkmordet åtalas för folkmord”.
Man har också sett det som en otillåten inblandning i Rwandas interna angelägenheter, vilket visar på den politiska sprängkraften i idén om universell jurisdiktion, dvs att alla stater har en rätt att åtala för vissa särskilt elakartade brott. Även om det i detta fall fanns en direkt förbindelse med Frankrike genom de franska piloterna, så har piloternas anhöriga ändå åberopat principen om universell jurisdiktion. Detta har också blivit en ”interkontinental” fråga, genom att Afrikanska unionens (AU) toppmöte i juli begärde konsultationer med EU och FN om tillämpningen av denna princip. Samtidigt får det ju sägas att chansen/risken att Kabuye skulle åtalas i dagens Rwanda är minimal, varför det inte finns någon annan möjlighet än åtal utomlands (förutsatt att hon är skyldig, förstås). Sammanfattningsvis kan man väl säga att bedömningen av hela affären i vart fall juridiskt hänger på om det finns hållbara bevis eller inte. Men man måste också tillägga att det vore hög tid för den franska regeringen att på allvar granska Franskrikes roll i folkmordet; innan det sker kommer händelserna 1994 att vara en öppen varböld, och åtalen mot Kabuye, Kagame m fl – välgrundade eller grundlösa – att utgöra salt i såren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)