Varför Ebba Buschs Facebookinlägg om Gaza är skadligt för svensk utrikespolitisk trovärdighet

Jag har gjort ett par smärre justeringar av texten 21.44.

I utrikespolitiken är det viktigt med kontinuitet och att följa ingångna förpliktelser. Förtroende utgör hårdvaluta i det internationella systemet, och det kan raseras snabbt. (Vilka stater kommer att våga lita på USA efter Trump?) Varje regering sätter förstås sin prägel på utrikespolitiken utifrån sina prioriteringar och utifrån sina uppfattningar om hur världen är och bör vara beskaffad, men en ansvarsfull regering gör det utifrån antagandet att utrikespolitiken är Sveriges och inte regeringspartiernas. Detta hindrar inte att det kan tas djärva beslut eller att en förändrad situation kan kräva nya beslut (t ex en ansökan till Nato), men det ska gå att känna igen Sverige, och andra länder ska kunna lite på att Sverige står för sitt ord, även efter ett regeringsskifte.

När Sverige erkände Palestina år 2014 var det ett djärvt och alls inte självklart beslut (även om det var grundat i en folkrättslig analys liksom i ett långvarigt svenskt stöd för en tvåstatslösning). Den dåvarande oppositionen invände mot beslutet. När den m-ledda regeringen tillträdde år 2022 beslöt man sig trots detta för att stå kvar vid beslutet, eftersom det allmänt anses att ett erkännande inte utan vidare kan tas tillbaka. Det var klokt.

Tidöregeringen har utsatts för flera utrikespolitiska prövningar. Ukrainafrågan och Natoprocessen är och har varit besvärliga, men regeringens huvudriktning har ändå varit tydlig och har haft ett brett stöd i landet. Vad gäller Gaza har det varit betydligt svårare att hitta rätt, men nu har regeringen landat i en linje som enligt min (och många andras) uppfattning är rimlig. Förutom de moraliska och politiska argumenten för att sätta press på Netanyahuregeringen finns det också ett gott folkrättsligt sådant: Det krävs för att uppfylla våra internationella förpliktelser att försöka hindra krigsförbrytelser och folkmord. Denna press kan bara utövas på ett europeiskt plan, och det är därför viktigt att Sverige kan agera trovärdigt och konsekvent inom EU.

När det nu – delvis på svenskt initiativ -- börjar växa fram ett konsensus om att öka pressen på Netanyahuregeringen väljer vice statsminister Ebba Busch att på Facebook den 5 augusti göra ett utspel med påståenden och förslag som verkar undergräva den svenska linjen. Detta har redan kritiserats på flera håll, t ex här, här och här. Jag ska här försöka ge några kommentarer utifrån min folkrättsliga expertis samt min erfarenhet som tidigare folkrättsrådgivare på UD.

För det första lägger Busch hela (eller i vart fall nästan hela) skulden för kriget och det mänskliga lidandet på Hamas. Hamas angrepp den 7 oktober utgör en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten och Hamas har under hela kriget fortsatt att göra sig skyldiga till internationella brott. Om den saken råder det inget tvivel, och det har den svenska regeringen konsekvent påmint om, bl.a. i statsministerns X-inlägg den 31 juli. Men Israel måste hållas ansvarigt för sina handlingar. Israel är den starkare parten, Israel har utfört ett stort antal militära operationer som är minst sagt tveksamma (många av dem utgör sannolikt krigsförbrytelser), det var Israel som bröt vapenvilan den 17 mars och Israel har blockerat, begränsat och försvårat hjälpsändningar. Under mer än två månader i våras tillät Israel ingen humanitär hjälp.

I sitt utspel vill Busch göra ett tillrättaläggande av presentationen av regeringens beslut, men när hon gör det skriver hon faktiskt om beslutet och ifrågasätter dessutom den analys av situationen på marken som regeringen (liksom nästan alla andra stater och organisationer) bygger sitt ställningstagande på. I det ursprungliga inlägget den 5 augusti skriver hon att ”om det visar sig att det inte finns fog för att Israel bär ett stort ansvar för att nödhjälpen inte kommer fram finns det ingen anledning att vidhålla regeringens position” och i det uppföljande inlägget 7 augusti villkorar hon regeringens linje med att ”det finns tydliga underlag som visar svart på vitt att det är Israels regering som av oförsvarliga skäl håller på förnödenheterna.” Villkoret är förstås inte orimligt i princip, men enligt de fakta som regeringen bygger sitt beslut på (och som redovisats gång efter annan av FN och andra) är det redan uppfyllt med råge, sedan länge, och det var därför som Kristerssons inlägg på X inte innehöll något villkor.[1] Vidare ger dessa citat intrycket att författaren inte tagit del av den information som regeringen haft, alternativt att hon bygger sin uppfattning på uppgifter från andra kanaler. Om Busch har information som motsäger regeringens analys bör den redovisas.

Busch skriver vidare att hon ”inte [har] ryggat för att som partiledare kritisera den skadliga och illegala bosättarpolitiken som extrema israeliska grupper står för.” Det är bra i sig, men det implicita påståendet att det bara är ”extrema israeliska grupper” som står för denna politik är helt fel. Bosättningspolitiken inleddes bara några månader efter sexdagarskriget 1967 och har fortsatt alltsedan dess under olika regeringar. Likud, Netanyahus parti, har varit särskilt pådrivande. Eftersom det utgör en krigsförbrytelse om en ockupationsmakt inför sin egen befolkning på ockuperat område kan det i och för sig hävdas att alla grupper som står för denna politik (t.ex. hela Netanyahuregeringen) är extrema, men det är sannolikt inte det som avses med uttrycket.

Flera av förslagen till åtgärder mot Hamas kan vara både rimliga och funktionella, även om man kan ifrågasätta t ex förslaget att införa sanktioner mot inte bara Hamasmedlemmar utan också deras familjemedlemmar; den som presenterar ett sådant förslag bör förklara hur det stämmer överens med grundläggande mänskliga rättigheter. Ett par andra förslag bygger på svårbegriplig analys och/eller skulle föra Sverige till en ytterkantsposition i EU (och världen).

·       ”Sverige tar initiativ i EU att utvärdera samarbetsavtalet med palestinska myndigheten.” Att med jämna mellanrum utvärdera samarbetsavtal är förstås fullt rimligt, och det finns säkert goda skäl att granska effektiviteten i avtalet med den palestinska myndigheten (PA). Busch presenterar det emellertid som en av ”KD:s åtgärder för att öka trycket på Hamas.” Detta resonemang är svårt att förstå. Hamas och den palestinska myndigheten är sedan årtionden i konflikt med varandra (även om det funnits försök att lappa ihop förhållandet), och en utvärdering av avtalet med PA skulle knappast öka trycket på Hamas utan på PA, som är den aktör som många hoppas ska kunna ta över förvaltningen av Gaza efter Hamas.

·       ”Markera att Hamas inte vinner några segrar genom sin terror genom att flytta Sveriges ambassad till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.” Detta är en traditionell KD-uppfattning som då och då redovisas i riksdagsmotioner. När den framförs av en vice statsminister måste den diskuteras på allvar. Att göra det ordentligt skulle kräva ett särskilt blogginlägg, men låt mig peka på följande:

o   Israel anser att hela Jerusalem – västra såväl som det ockuperade östra – är Israels ”odelbara” huvudstad, och Israel inkorporerade östra Jerusalem år 1980 genom ett beslut som säkerhetsrådet förklarade vara olagligt. Ett erkännande som inte explicit gör undantag för östra Jerusalem skulle direkt strida mot folkrätten. I de KD-motioner som jag läst har detta inte berörts.

o   När FN:s delningsresolution 181(III) – som ledde fram till bildandet av Israel – antogs år 1947 var tanken att Jerusalem skulle vara särskilt från den judiska och den arabiska staten -- det skulle vara ett ”corpus separatum”. Syftet var att främja inte bara israelers och palestiniers intressen utan också att skydda tillgången till de heliga platserna, med tanke på att Jerusalem är en helig stad för tre religioner (judendomen, kristendomen, islam). Många kristna samfund är representerade där genom såväl palestinska som utländska troende (så även Svenska kyrkan). FN har aldrig formellt upphävt detta beslut, och Sveriges och EU:s linje är fortfarande, såvitt jag känner till, att detta beslut gäller i princip. Ingen tror idag att beslutet kommer att realiseras enligt 1947 års plan, men den bakomliggande tanken -- att det finns ett vidare intresse -- har bevarats. Ett annat faktum är att många stater, inklusive EU-staterna, hoppas att en tvåstatslösning ska innebära att Jerusalem blir huvudstad för båda staterna. Stater har varit mycket ovilliga att på detta stadium flytta sina ambassader till Jerusalem, eftersom de menar att stadens status ännu inte har retts ut; detta kan sannolikt ske först i samband med en fredsuppgörelse mellan den israeliska och den palestinska sidan.

o   Det är idag bara USA (Trumps beslut 2017) och några mindre länder, som Guatemala, som har sin ambassad i Jerusalem. Inget EU-land, inte ens Ungern, har ambassad där. Att flytta den svenska ambassaden dit skulle alltså vara ett steg som är inte bara radikalt utan som också skulle placera oss i ett ovanligt sällskap.

o   Ett sista skäl är att en flytt idag skulle inhöstas som en seger för Netanyahu, vilket förstås skulle skicka en signal som strider mot allt den svenska regeringen sagt och gjort under senare tid.

***

Denna historia handlar inte bara om åsiktsskillnader inom en regering utan också om hur den svenska utrikespolitiken sköts och uppfattas i en tid av större oro än de allra flesta nu levande svenskar upplevt.

Busch har haft ett politiskt behov av att hantera ett missnöje med regeringslinjen inom sitt parti, och att döma av kommentarsfältet på Facebook så har utspelet fyllt det syftet. Som många påpekat är Busch emellertid inte bara partiledare utan också vice statsminister, och som sådan förväntas hon ofta tala för Sverige. I sitt Facebookinlägg vill hon korrigera hur regeringens beslut presenterats, men i själva verket utgör inlägget en omformulering av beslutet i sak. Regeringens beslut var inte villkorat och dessutom byggde det – som redan nämnts – på en analys som verkar skilja sig betydligt från den som implicit framkommer i Buschs inlägg.

Därutöver presenterar hon alltså vad som benämns som ”KD:s åtgärder”. Det är förstås inte unikt att ett parti i en regeringskoalition presenterar egna förslag. Av skäl som redan diskuterats måste man dock visa betydligt större försiktighet i utrikespolitiken. Inom regeringssamarbetet finns det etablerade vägar på både politisk nivå och på tjänstemannanivå för att bereda politiska beslut. Det finns mycket goda skäl för det. Ett av dem är att politikerna då kan få expertråd om t ex folkrätt, Palestinakonflikten och det utrikespolitiska EU-samarbetet.

Vad jag kan se har denna debatt inte noterats i internationell press i någon större utsträckning, men man kan utgå ifrån att den har rapporterats hem av övriga EU-länders ambassader i Stockholm (liksom förstås av den israeliska ambassaden). I diskussioner inom EU-kretsen kan andra EU-medlemmar utnyttja vad de uppfattar som sprickor i den svenska regeringen. Det är svårt att bedöma hur stor denna risk är, men i vart fall är det mycket sannolikt att tilltron till den svenska regeringens förmåga att följa upp sina ställningstaganden har fått sig en törn.

Sveriges säkerhet bygger i stor utsträckning på europeiskt samarbete – EU:s utrikes- säkerhetspolitik och dess försvarssamarbete liksom det europeiska benet av Nato. Det finns knappast någon fråga där det varit svårare för EU att hitta en gemensam linje än i Palestinafrågan, och EU har i allmänhet ansetts som kraftlöst i denna konflikt, trots att den äger rum i vårt omedelbara närområde. EU har alltid fått betala ett politiskt pris för det, och under senare år har EU-diplomater också allt oftare hört från kollegor från det globala syd att man tillämpar dubbla måttstockar: Varför reagerar ni inte mot Israel när ni vill att vi ska reagera mot Ryssland? När det nu – delvis på svenskt initiativ -- börjar växa fram ett konsensus om att öka pressen på Netanyahuregeringen vore det mycket olyckligt om det skulle undermineras inifrån.

---

[1] Kristersson formulerade sig så här: ”Situationen i Gaza är helt förfärlig och Israel lever inte upp till sina mest basala skyldigheter och gjorda överenskommelser om nödhjälp. Sverige kräver därför att EU så snart som möjligt fryser handelsdelen i associeringsavtalet. Det ekonomiska trycket mot Israel måste öka. Den israeliska regeringen måste tillåta obehindrad humanitär hjälp i Gaza.” Detta skulle kunna tolkas så att förslaget ska dras tillbaka om Israel tillåter ”obehindrad humanitär hjälp”. Men det är inte alls en självklar tolkning. Kristersson säger att det redan är så att Israel inte ”lever … upp till sina mest basa skyldigheter”, och då finns det grund för att pausa avtalet. Dessutom är det ju så, som EU-kommissionen (och även Internationella domstolen) konstaterat, att Israel bryter mot en rad andra förpliktelser, inte bara förpliktelsen att se till befolkningen grundläggande behov.